Author: Linus Eriksson (Page 3 of 10)

Sommarproffs

Sommaren är här! Franska Öppna har precis avslutats, Båstadtennis är både igång och för en del spelare avslutad och skolorna har sedan någon vecka tillbaka haft avslutning. Vilket läge för alla tennisälskande juniorer att få vara proffs under tio veckor!

Av: Linus Eriksson

I Sverige har vi lyxen att ha fantastiska tennishallar att tillgå. Moderna, varma och många banor sett till vår yta och antal invånare. Vet inte om det stämmer men jag har hört att Sverige har flest banor sett till antal invånare i världen? Vet som sagt inte om det stämmer. Oavsett vad så hjälper inte det i storstäderna där banorna på kvällar och helger oftast är uthyrda. Men, när sommaren kommer ändras förutsättningarna för de juniorer som vill träna extra!

Dels så står helt plötsligt varenda tennishall mer eller mindre tom! Och utomhusbanorna brukar oftast inte vara lika uppbokade som inomhusbanor är på vintern. Möjlighet till mängd timmar är nu mer eller mindre obegränsad när banor finns och ingen skola står i vägen. Det vill säga, dags att vara sommarproffs!

 

En stor anledningtill andra länder i många fall ligger en bit före Sverige sägs vara just skolsystemet. Andra länders juniorer ges ofta möjlighet till att träna en större mängd på dagtid än vad svenska skolor gör. På sommaren sätter inte skolan stopp, nu kan alla träna två pass tennis med ordentlig uppvärmning före och ett eller två fyspass. Bara det inre drivet sätter stopp!

 

Jag minns när jag var junior, jag och en av Sveriges bästa tennisspelare idag Markus Eriksson bodde väldigt nära varandra. Vi brukade cykla till Mölndals eller Pixbos utomhusbanor och träna. En vecka en sommar körde vi femsetare. Ett set varje dag, och på fredagen när det stod 2-2 var det avgörande set. Inte visste vi då att Markus några år senare skulle spela riktiga avgörande femte set…! Eller en vecka betade vi av alla fyra Grand Slam-finalerna. Fast i minitennis inomhus för det regnade ute.

Så, ta nu chansen att spela ordentligt mycket tennis och bygg upp er fysik under sommaren. Nu finns det tid – kör bara kör!

#framåtförflerirörelse

Svensk tennis behöver ha bättre självförtroende

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

 

 

 

 

 

För drygt ett år sedan var jag förmodligen en av de sista personerna i Sverige som fyllt 50 och som inte hade Facebook. Idag har tom jag facebook men jag är väldigt passiv och skriver nästan ingenting Det enda jag gör är att titta lite på inlägg då och då. Många av dem jag följer är naturligt gamla tennisspelare där flera av dem har konverterat till padel.

Inläggen från dem är oändliga och deras intresse för padel går verkligen igenom mobiltelefonen. Vilken underbar entusiasm. Inget ont om inläggen om tennis heller. Det som dock skiljer dessa är nyfikenheten i denna nyfunna sport padel som numera går genom Sverige som en löpeld. I dessa inlägg är inte jämförelser med resultat som räknas utan den genuina glädjen man känner alla har som utövar sporten. Tennisinläggen däremot baseras mycket på prestation och mellan raderna dyker jämförelserna från den gamla goda tiden upp.

Likadant är det i vanlig media. Tennisen är kass för vi har inga topp 100 spelare bland killarna och Rebeckas och Johannas resultat är bra men ger inga halleluja rubriker som padeln får. Men varför? Svensk tennis är ju grym på många andra sätt och konkurrensen inom tennisvärlden i världen är ju… gigantisk. Faktum är att vilken lista jag än kollar på kommer tennisen som individuell sport alltid som nummer 1 i antalet fans i världen. Enligt de flesta listorna kommer tennisen så högt som nummer 3,4 och 5 slagna av endast fotboll och därefter cricket, basket och landhockey på olika listor.

Men hur vet jag det? Jo, jag är tyvärr lite nördig när det gäller statistik och listor. Googla själv på: ”world most popular sports”. Där kommer massa listor upp. Tennisen kommer även väldigt högt när man googlar på antalet utövare. Men här blir vi faktiskt slagna av en individuell sport. Nämligen badminton. Men jag vill att hela svenska folket ska få reda på detta och här måste vi hjälpa till att få ut detta budskap. Ta fram de sakerna vi är bra på så att myterna om överbetalda svenska tennisspelare och att tennisen endast är en överklassport försvinner.

 

Problemet för sporter som tex badminton och tennis är att man måste lyckas utöver det vanliga för att skapa rubriker. Men med tanke på  den globala konkurrensen kommer detta förmodligen inte att hända inom de närmsta 50 åren. I alla fall inte om man ser det i ett perspektiv där man har sannolikhetsglasögonen på sig. Inte i Sverige och inte i något annat land som är lika stort som Sverige heller.  Vi slåss mot Grand Slam nationer som plöjer in lika mycket pengar årligen vilka skulle räckt till Svenska Tennisförbundets omsättning i 50 år och dessutom finns det över 130 länder där man spelar tennis. 38 av dessa var representerade i ATPs topp hundra ranking vid årsskiftet 2018/2019

Att därför bevaka mindre sporter där Sverige har optimal chans att lyckas är något som SVT har listat ut för länge sedan och i och med att dagsmedia givetvis skriver det som visas på SVT så blir det en koncentration av de mindre sporterna. I media framgår väldigt sällan hur stor konkurrensen är mellan sporterna. Inte sedan 80 och 90-talet då debatten rasade huruvida en mindre sport någonsin skulle ha chansen att vinna bragdguldet eller ej, pga sämre konkurrens, har jag sett någon journalist som har skrivit nämnvärt om detta. Därför blev jag rejält överraskad när jag läste en krönika från Alex Schulman i Expressen i februari med rubriken:

”Vad gör SVT- vad är detta för galenskap.” Där beskriver Schulman hur SVT får tittaren i Vinterstudion att tro att de sporter som visas är stora internationella angelägenheter. Här följer några korta meningar från krönikan:

”Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé.”

 

Om inte över 100 länder slutar med tennis och om inte de enorma resurser som pumpas in år efter år i de stora tennisförbunden är det bara att glömma att tennisen kommer att komma dit vi var igen. Då måste vi istället se på vad vi är bra på och detta budskap ska vi förmedla framförallt genom de nya social medier som finns. Här tänkte jag ta några exempel på vad tennisen är grym på:

  • Jag fortsätter att googla på den sporten som är mest jämlik i världen. Högst upp på de flesta listorna kommer….tennis! Framförallt när det gäller att fördela prispengar och tittar man på Grand Slam turneringarna är det faktiskt helt jämnt mellan herrarna och damerna. När det gäller antalet utövare så ligger tennisen även här långt framme. När jag sedan tittar på herrturneringarna dyker det även upp fler och fler kvinnliga domare. Härligt!!Huruvida det ligger till i olika förbund, styrelser mm har jag betydligt sämre koll på men när jag satt i styrelsen i SvTF för 20 år sedan så såg det tyvärr inte särskilt jämlikt ut. Nu om någon gång tror jag det är extra viktigt att få en bra mix av bägge könen samt äldre och ungt med tanke på hur snabb utvecklingen i samhället går. Detta är givetvis en enorm utmaningen med tanke på hur svårt det är att locka folk till ideella uppdrag i dagens idrotts Sverige överhuvudtaget.
  • Visste du att du lever nästan 10 år längre om du håller på med tennis i jämförelse om du är stillasittande. Tennis är faktiskt den sport man förlänger livet mest med enligt en undersökning som en rad danska forskare gjorde i samband med en studie om hjärt -och kärlsjukdomar. Artikeln som stod i tidningen I Form förra året berättade att den näst bästa sporten för ett längre leverne är badminton på drygt 6 år och på plats nummer 3 hittar vi fotboll. Om man däremot var en flitig gymbesökare förlängdes livet endast med ett halvår och man drog framförallt slutsatsen att den sociala aspekten var väldigt viktig. Något som du givetvis får med en eller flera motståndare på andra sidan nätet.
  • Varje år börjar åtskilliga svenska tennisjuniorer på ett college i USA. Jag har ingen statistik men jag skulle gissa på att det är 30-40 stycken. Per år! I och med att jag känner väldigt många tennisspelare som har varit på college kan jag säga att nästan alla dessa har fått ett kanonjobb efter avslutade studier. Antingen i Sverige eller i något annat land. Stor eloge till alla tränare i Sverige som har lotsat sina adepter ända fram till college. Jag läste också Simon Freunds reportage om college i förra numret av Svensk Tennis. Vilken resa dessa år på college verkar vara!
  • Att tennisen är en sport som man kan hålla på med hela livet är ingen hemlighet. Här kan jag också ha fel men det känns som att veteran-SM för tillfället svämmar över av anmälningar i de olika klasserna. I dagens samhälle letar ju fler och fler efter olika utmaningar och att börja tävla i tennis är en utmaning som många tar. Dock inte alla som tycker att det verkar för svårt. När kommer första sanktionerade tävlingen för vuxna nybörjare med grön-prick-boll? Dessutom finns det olika nätverksgrupper inom tennisen där deltagarna är supertaggade. Personligen älskar jag deras entusiasm och blir lika taggad själv varje gång jag tränar med dem. 

Det finns massa mer exempel på vad vi är grymma på inom tennisen och som vi ska vara väldigt stolta över. Inte bara resultat med andra ord utan andra viktiga aspekter som ibland kanske är viktigare än själva resultatet. Skulle det sett annorlunda ut om vi hade en bättre mix i våras styrelser och förbund. Gammalt och ungt. Man som kvinna? OM det hade varit fallet; hade tongångarna på sociala medier sett annorlunda ut då och framförallt: hade det skrivits mer på Instagram, Facebook mm? Jag upplever tennisen som mycket mer positiv i vissa andra länder. Trots uteblivna resultat. Hur gör dem? Skulle vara intressant att veta.

 

Jag skrev i en artikel förra året hur jag trodde att svensk tennis skulle se ut i framtiden. De närmsta åren är jag positiv. Men därefter? Framförallt tänker jag på gamla tennisbanor och gamla hallar som behöver restaureras. Hallar och banor som byggdes på 70 och 80-talet. Många av dessa gamla banor har redan förfallit men även flera hallar runt om i landet behöver en rejäl ansiktslyftning. Det finns väldigt många klubbar som har varit grymma på att se in i framtiden genom att buffra pengar och ta ut dessa när man behövt att göra nödvändiga arbeten med hallen. Gym, stilig entre eller följt den senaste trenden och byggt padelbanor. Alternativt finns det de klubbarna som har en förstående kommun som hjälper till. Men så finns det även de klubbarna som har haft styrelser som bara har tittat på tennismålen och glömt de ekonomiska målen. När man då ska försöka vända skutan och prata med kommunpolitikerna står tennisen oftast på ruta minus ett pga hur gemene man uppfattar tennisen; överklassporten som borde kunna betala för sig själv.

För dessa klubbar borde det finnas hjälp från förbundet. En eller några som endast skulle jobba med klubbutveckling och kan ge de tips och råd till styrelser som inte har den erfarenheten som många klubbar har. En kostnad som givetvis måste betalas av några och i min värld måste i så fall medlemsavgifterna inom Svenska tennisförbundet höjas. De enda som skulle kunna motsätta sig ett sådant förslag anser jag är personer som endast tänker ett år i taget. Jag är helt övertygad att dessa pengar skulle betalas tillbaka med råge.

 

Avslutningsvis; för att få fram budskapet måste alla som gillar tennis hjälpas åt. Oavsett om du är elit, tränare, klubbdirektör, motionär eller TV-tittare av tennis. Gammal som ung. Man som kvinna. Bara för några år sedan var det i stort sett endast tidningar och TV som satte trender. I dag kan de även skapas av sociala medier. Och vilka sporter har så mycket att skryta om som tennisen. Tennis är kul, tennis är en jämlik sport, tennis är en sport för livet, tennisen är älskad i nästan alla länder.  Glöm aldrig detta!!

#framforflerirorelse

Matchpapper från EuroElite

Hur ska man som spelare komma ihåg vad man kan göra för förändringar under en match mitt i stridens hetta? Svårt att bestämma sig för vad man ska göra? Lätt att bli stressad och glömma bort? EuroElite och dess grundare Dave Bandelin har tagit fram ett speciellt matchpapper som deras spelare har med sig ut på banan som hjälper till att guida en rätt. Här berättar Dave själv om matchpapperet och hur han kom upp med idén till det.

Jag kom på idén om matchpapper för över 30 år sen när jag coachade på college i USA. Jag kände att spelarna behövde något att fokusera på när jag coachade spelare på flera banor och inte kunde sitta med någon hela tiden. Jag kunde jobba med en spelare på banan men upptäckte att under tiden jag pratade med en spelare kunde en annan samtidigt behöva min hjälp. Då kom jag upp med tanken att om jag inte på en gång kunde prata med spelaren så kunde ett papper guida honom och fräscha upp minnet så pass att han kunde vända på matchen. Faktum är att jag gjorde just det med Kevin Chahoud i Colombia; numer är det tillåtet att coacha spelare på banan i Grade1 ITF:er tre gånger per match när det är huvuddomare på banan, därför passade det perfekt för Kevin att använda sitt matchpapper mellan gångerna jag kunde komma ner och jobba med honom på banan.

Minst 30 gångerper år får jag mail om hur matchpappret har fungerat och hjälpt våra Euroelite-spelare att vända på matcher…allt genom bara ett papper! Det är häftigt att även ”gamla EuroEliters” använder det, så som fred Simonsson och för bara en månad sen fick jag ett mail från Simon Freund, som precis vunnit en Challengerdubbel tror jag det var, som ville ha det nya matchapperet för en spelare han arbetar ihop med.

Responsen från spelare har varit otrolig! Spelare som använder papperet har om inte vänt på hela matchen åtminstone funnit att deras prestation har blivit bättre bara genom en påminnelse om att göra saker som ”inte kräver någon talang”, så som att andas för att slappna av, göra dina ritualer mellan poäng, slå mot motståndarens svaghet eller kanske byta racket om saker inte känns så bra. Alla de här områdena finns på papperet, men den viktigaste punkten enligt spelarnas respons är oftast att byta tröja eller racket för att få en nystart i matchen, position i banan och att inte bli för passiv på banan, framförallt när man ska ”stänga matchen”. 

Jag tog fram den generella utformningen av papperet. Jag ville ha informationen i en viss ordning så att spelarnas ögon skulle följa en viss väg framåt på papperet. Jag låter spelarna träna på att använda papperet under våra läger så dem blir varna vid hur man ska använda det.

Tränarporträtt Marcus Filipek, Mölndals TK

Nu har ni chansen att läsa ett kanonporträtt på nyblivna chefstränare i Mölndals Tennisklubb, Marcus Filipek. Han berättar om Mölndals planer på att flytta sin anläggning, hur man ökat personer i verksamheten med 30%, vad han tagit lärdom av från tjeckerna och “tennisturnén” klubben planerar i Mölndal. Trevlig läsning!

Av: Linus Eriksson

 

Berätta vem du är samt om din bakgrund som spelare.

Marcus Filipek, 29 år, från Mölndal som spelat tennis sedan jag var fem år. Det började på GLTK när jag var fem år och fortsatte på samma klubb tills att jag slutade tävla efter gymnasiet.
Som junior tävlade jag mer frekvent än vad jag gjorde det bra och låg strax innanför 20-strecket på sverigerankingen.
Mina kanske största juniormeriter är att jag (som bollkalle) fått en serve i magen av Pim Pim och något år senare (som linjedomare) en serve i huvudet av Thomas Johansson.

 

Din tränarhistoria?

Jag valde att bryta helt med tennisen efter studenten. Det var inte roligt och hade inte varit det på ett bra tag. Istället började jag studera och livet gick vidare. Tills en dag, ungefär två år senare, när Linus Eriksson började ringa och be om hjälp i MTK. Några benhårda nej blev efter ett tag till ett ja och så började en resa som fortsatt sedan dess. Till min förvåning var det mycket roligare att vara tränare än spelare. Via timanställning, deltidsanställning, uppdrag inom andra föreningar och till slut heltid har jag nu hankat mig fram till chefstränaruppdraget inom MTK. Att jag blev kvar berodde till största del på att Fidde Bengtsson, som jag haft som tränare på GLTK, tog över klubben i samma veva som jag började. Att jobba med och lära sig av honom, samt att från grunden vara med om utvecklingen av den generation MTK:are födda 2002-2004 där flera nådde nationell toppnivå, var väldigt inspirerande.

 

Du har varit i Mölndals TK större delen av dina år som tränare – vad i MTK gör att du trivs så bra?

MTK är en liten klubb i en stor stad. Våra medlemmar och kunder gör det till en trevlig plats att vara på. Vi har haft en kontinuitet med ett tränarteam som jag har haft lätt att trivas med.
Tidigare har jag redan tagit upp Fidde som för min del varit betydelsefull. Vidare tror jag att friheten och möjligheterna att utveckla vår verksamhet åt det hållet vi vill, med en styrelse som hittat rätt balans mellan engagemang och fria händer åt personalen, är en viktig faktor. Vi har kunnat vara intresserade av både sportslig utveckling och klubbutveckling. Känslan är att folk är intresserade av sin tennis. Det innebär att man ser fram emot i princip alla träningstimmar.

Hur jobbar ni med klubbkänsla och sammanhållning i klubben?

Vi har på senare tid försökt utveckla det här området. Några exempel är klubbkläder och mer exponering av klubbmärket. Extraaktiviteter för fler segment inom vår verksamhet både på junior- och vuxensidan. Att öppna upp för fler att spela seriespel har varit meningsskapande och skapat lagkänsla vilket gett avtryck på träningsfliten. Event som MTK-dagen har bidragit positivt. Vi har blivit bättre på att kommunicera med medlemmarna, både genom sociala medier och via regelbundna mejlutskick. Ett stärkt medlemskap som man får ut mer av har också varit något som vi lagt energi på. Det är många bäckar små men det viktiga är att finnas i folks medvetande och att de får upplevelsen av att man är med i något som är aktivt. Det går åt rätt håll, vi har ökat en hel del, men det finns saker kvar att göra. Andra klubbar har exempelvis bättre sociala ytor som minitennisbanor i anslutning till anläggningen. Sådant som gör att man ”hänger i hallen”. Det är något vi vill utveckla. Inte minst om det i framtiden blir en ny hall med bättre geografisk placering.

 

Hur har du utvecklats som tränare sen du startade? Hur utvecklas du fortfarande?

Man utvecklas kontinuerligt i takt med att man bygger erfarenhet och förbättrar sitt ”öga”.
Jag ser idag saker som jag inte såg för några år sedan. Jag försöker titta på hur andra gör både live och online. Diskussion med mer erfarna och utbildning är viktigt både för den egna utvecklingen och för att hålla sig motiverad. Utbildning kan ju vara organiserad så som en TGU-kurs eller som när Ullevi arrangerat utbildningsträffar. Men det kan också vara att fråga någon som Fidde med 25+ års erfarenhet hur han hade löst ett visst problem eller att vara med på banan när Jonas Svensson genomför ett pass med några av landets bästa juniorer… Man får ta sina chanser och ha ett öppet sinne.

Ett annat tips är att läsa forskning där man ibland snubblar över guldkorn. Att då och då titta in på Google Scholar kan leda till intressanta upptäckter.

På sista tiden har jag försökt ha ett kritiskt förhållningssätt till min ledarstil och testat olika ingredienser ur verktygslådan med auktoritativt, auktoritärt, demokratiskt, låt gå etc. Här kan man lära sig mycket om sig själv och sin omgivning.

 

Du blev chefstränare i MTK för knappt ett år sedan, vad innebär det konkret i arbetsuppgifter sett till vad du gjorde tidigare?

Det har inneburit ett utökat administrativt ansvar. Jag har koll på personal, schema, mer e-post, kommunikation gällande träningsverksamheten, sportsliga frågor mm.
Många små punktinsatser tillkommer också så det krävs att man har en överblick. Samtidigt har jag kvar mina bantimmar på tidigare nivå. Det är väl som när man får barn och undrar var man gjorde av med tiden innan dess…

 

Som spelare tränade och tävlade du en del utomlands. Vilka lärdomar tog du med dig från det?

Jag spelade en del TE och tränade ett par somrar och skollov med några av de bästa polackerna.
På den tiden hade Tjeckien bättre träningsmöjligheter än Polen så många polacker åkte över gränsen för att träna. Några saker jag retrospektivt tar med mig är 1) hur mycket högre status och respekt tränarkåren hade 2) hur stor del av säsongen som tillbringades utomhus 3) att de bästa spelarna samlade ihop sig för att träna och sparra med varandra då det uppenbart gynnade deras utveckling 4) hur mycket hårdare träningen var jämfört med det man var van vid hemifrån.

Alla de här sakerna har vi nu insett i Sverige. Svenska tränare har rest ut i Europa och man har tagit med sig sådant som inspirerat till utveckling här hemma. Man kan säga att jag fick en försmak.

 

Hur jobbar ni med tränarutveckling och utveckling för era anställda i klubben?

Vi arrangerar regelbundet interna tränarträffar och interna utbildningsträffar.
Vi deltar på utbildningar och liknande. Vi försöker se till att våra yngre timtränare får många timmar tillsammans med oss som jobbar på heltid. Det tror jag är viktigt för att hålla en så jämn nivå som möjligt i verksamheten. Nästa mål är att ordna en studieresa.

I Mölndals Tennisklubb, vilka tre saker tänker du att ni ska utveckla framöver, för att lyfta er verksamhet ytterligare ett snäpp?

I vårt fall finns en stor fråga att ta upp här och det är gällande var vi bedriver vår verksamhet i framtiden. Just nu finns planer på att, till följd av ett bygge, flytta hallen till en mer central plats i Mölndal. Dock beror detta på kommun och myndigheter och vi har inte en konkret tidsplan än.
Att jobba med det här projektet är det viktigaste för tennisen i Mölndal på kort och medellång sikt.
Med en mer central placering kan vi få en större hall med fler medlemmar dit barn och ungdomar kan ta sig själva på tidiga vardagstider. Det är en fråga av högsta vikt inte minst när vi under det senaste året ökat antalet deltagare i träningsverksamheten och närmar oss maxgränsen med nuvarande storlek.

Och vi vill fortsätta öka. Vi har jobbat mycket mer aktivt med marknadsföring sedan förra sommaren. Riktade brev, mejl, sociala medier och deltagande på olika event i Mölndal är sådant vi gjort och ska göra mer av. Det har gett en fin ökning på 30 % (!) fler deltagare i träningsverksamheten som vi måste fortsätta bygga vidare på.

I år ska vi försöka oss på någonting vi kallar för ”Tennisturnén” där vi tar tennisen till olika lokala banor och idrottsplatser i Mölndal.

 

Vad har du för tränarfilosofi?

Ska jag sammanfatta den blir det genom ord som entusiasm, ordning och auktoritet.
Entusiasm: Glädje, ge bekräftelse och få spelare att förstå att jag tror på dem.
Ordning: I första hand genom rutiner.
Auktoritet: Att ha höga krav, vara konsekvent och kunna sätta gränser. Att uppmuntra goda insatser, vara trygg i sin kunskap och tro på det man gör.

Ovanstående försöker jag leva upp till.

 

Vad har du ändrat uppfattning om på senaste tiden?

Som nybliven förälder har jag, under de senaste åtta månaderna, hållit en hög aktivitetsnivå både hemma och på jobbet. Periodvis har det varit på gränsen att det fungerat. Efter några dagars ledighet under påskveckan kände jag vid återkomsten till vardagen att jag kunde uträtta nästan vad som helst. Det smittade av sig på omgivningen. Så det jag insett i praktiken är hur mycket ledarens förmåga att ta hand om sig själv inverkar på förmågan att utföra sitt uppdrag på ett optimalt sätt. Börja med dig själv.

En annan sak är hur viktig vuxentennisen är för klubbarna. Idag står vuxentennisen betydligt högre i kurs hos mig efter att jag tagit ansvar över verksamheten. Den våg av folk som är uppväxta med det svenska tennisundret som nu kommer tillbaka till tennisen är verkligen något klubbarna måste ta vara på.

 

Vad tycker du att det finns för valda sanningar/myter inom svensk tennis som du inte håller med om?

Att vi arrangerar många tävlingar så som vi ännu gör där det inte sällan är många klasser och tävlingen är utspridd över tid. En sak jag tänkt på, efter att vi de senaste åren har gjort tävlingsresor till Oslo, är att svensk tennis borde ta efter norrmännens tävlingsupplägg. En helg, en åldersklass, singel, dubbel och tröst. Begränsat antal platser. Det är smidigt och garanterar många matcher. Samtidigt ökar det möjligheten till tävlingsresor.

Vad använder du dig av för racket?
HEAD Prestige Pro.

Padelfeber!

Det råder Padelfeber i Sverige! Det byggs nya banor lite överallt i landet och sporten växer lavinartat. Ni vet väl att Head är en av världens största och mest populära leverantörer av Padelutrustning?

Här kan ni se utbudet av Padelracketar:

https://www.head.com/shop/en-IC/padel/racquets.html?limit=48

I Sverige finns de att beställa hos diverse olika återförsäljare och onlinebutiker. För frågor om material kan ni vända er till Heads egna säljare på niklas@gsl.nu eller stefan@gsl.nu

 

 

Roland och Rickard Rakell

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

 

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

 

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

 

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

 

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

#framåtförflerirörelse

Lär känna Per Henricsson

Ni har säkert sett honom i tennishallar lite både här och där. Men vem är egentligen  Per Henricsson och vad har han för bakgrund inom tennisen? Varsågod, lär känna Tennis Stockholms regionstränare in på bara skinnet!

Av: Linus Eriksson

Berätta kortfattat vem du är och var du arbetat tidigare samt nu?

Per Henricsson, 49 år, bosatt i Tyresö. Jobbat som chefstränare 1994-2002 och Sportchef 2004-2015 i Trollbäckens TK. 2002-2004 hade jag anställning på SvTf som tränare på Rig Båstad samt åldersansvarig för F18. Sedan 2015 är jag anställd som Regionstränare i Tennis Stockholm.

Innan tränarkarriären spelade jag sju år som proffs och var som bäst rankad 190 i världen (singel) och 60 i världen (dubbel) Främsta meriter som proffs var 3 Challenger singel titlar i Hangö, Knokke och Budapest samt 2 ATP titlar i dubbel, Aten och Swedish Open.

 

Berätta lite om din roll på Tennis Stockholm och vad den innebär?

Som Regionstränare i Tennis Stockholm är jag ansvarig för barn och ungdomsverksamheten. I stort innebär det att jag jobbar med planering och genomförande av regionens träning och tävlingsarrangemang.   

 

Vad är du mest nöjd med vad du åstadkommit sen du började jobba på förbundet?

Jag tycker att vi har jobbat fram en bättre struktur i barn och ungdomsverksamheten där vi följer en röd tråd i spelarens utveckling. Bland annat har vi förbättrat träningsmöjligheterna för Stockholms tävlings- och elitspelare genom fler gemensamma träningar. Jag har också en positiv känsla i hur vi fått en utökad och bättre kontakt med klubbarna och tränarna i regionen.

 

Vad är era utmaningar och vad ser du fram emot att utveckla under 2019?

Vår stora utmaning nu och framåt är att ha en ekonomi som tillåter våra satsningar och behov. Målet som vi har under 2019 kommer vara att fortsätta utveckla och stärka vår röda tråd i verksamheten och det kommer vara möjligt om vi lyckas stärka våra ekonomiska resurser.

 

Vad är det roligaste med att arbeta inom regionen?

Fördelen med mitt arbete i Tennis Stockholm är att jag får träffa massa intressanta klubbar, tränare, spelare som ger mig inspiration och glädje.

 

Du hade själv en stark spelarkarriär. Berätta lite om den och vad du har för nytta av den när du själv är coach nu?

När man säger spelarkarriär så är det lätt att börja berätta från dagen man blev proffs. Jag tycker det är viktigt att berätta hela tennisresan. För mig började min spelarkarriär vid 6 års ålder i Trollbäckens TK. Jag gick igenom klubbens minitennisskola, tenniskola, utvecklingsgrupp och hamnade till slut i en tävlingsgrupp. Samtidigt som denna resa pågick så formades jag till en spelare som var stolt att få tillhöra och representera min klubb. Att deltaga i klubbtävlingar och andra klubbaktiviteter var för mig en självklarhet. Resan gick bra och mina framgångar som junior var stora. Jag blev uttagen till regionslag, landslag och fick göra resor som gav mig väldigt mycket lärdom och erfarenhet på och utanför tennisbanan. 

Vid 14 års ålder slutade jag med mina andra sporter, fotboll, handboll. Jag valde då att satsa på min tennis som jag tyckte var roligast. Efter grundskolan sökte jag Tennisgymnasiet i Båstad. Hade genom min uppfostran och erfarenhet av eget resande lätt att flytta ifrån hemmet och ta hand om mig själv Båstad. I Båstad fanns en fantastisk träningsmiljö med många spelare som hade samma mål som mig och vi sporrade varandra varje dag i träningen. Som en av de bättre juniorerna i Europa och världen fortsatte min resa till herrtennisens Satelite tour (nuvarande future nivå). Med bra resultat och högre ranking klev jag snabbt ur denna nivå för att kriga vidare på challenger och ATP nivå. En kombination av ryggproblem och högre ranking i dubbel gjorde att jag efter några år valde att satsa endast på dubbelspelet. Ett val man idag ångrar när man tittar tillbaka. Varför tog man istället inte hand om sina ryggproblem för att kunna fortsätta spela singel? Dubbelspelet gick ändå bra och jag spelade alla de stora tävlingarna i världen. Dock var man som dubbelspelare inte värd mycket på den tiden och man kunde känna det från organisationer och tävlingsarrangörer. Min sista tennisresa blev till Palermo ATP. Min dubbelpartner hade signat in oss på plats, allt var lugnt och jag satte mig på flyget till Italien. Hade dock en konstig känsla i magen och ringde då vid mellanlandning i Milano för att checka läget. Det visade sig att en annan tävling hade varit så tuff så många team hade i sista stund ringt och signat in i Palermo, och vi var inte med i tävling. Blev en god pasta på flygplatsen och sedan flyg hem till Stockholm för att avluta min spelarkarriär!

Fortsatte dock många år till att spela seriespel för min klubb.

Skulle avsluta med och säga att hela min spelarkarriär (+ tränarkarriär) och de lärdomar och erfarenheter jag fått med mig har till stor del format och präglat mig till den tränare jag är idag. Denna kompetens bank har jag nytta av och använder i min coach roll idag.

 

Det är en ständig diskussion hur viktigt det är att en coach själv har varit spelstark, vad tycker du själv i den frågan? Hur viktigt är det och vilka fördelar finns det?

Först anser jag att alla tränare ska kunna visa hur man utför slag och rörelse tekniskt rätt. Sedan om man ska vara väldigt spelstark, beror inte det på vilket nivå av spelare/elever som man jobbar med? I tennisskolan eller vuxentennis tror jag det är viktigare att ha andra kompetenser än att vara främst spelstark. Börjar man prata elitspelare så tror jag definitivt inte att en hög spelstyrka och stor erfarenhet av tävlingstennis är till en nackdel som tränare. Kan man dessutom komplettera detta med andra kompetensområden som är viktiga för att utveckla elitspelare så är det toppen.

Jag tycker det är en onödiga fråga som ofta kommer upp. Det handlar i grund och botten om att besitta styrkorna som krävs på den nivån man jobbar med, och alla tränare har olika spetskompetenser. Det finns tränare på proffstouren som inte är spelstarka men som är oerhört kompetenta inom andra områden.

 

Du har varje vecka flertalet av Stockholms bästa spelare i gymnasieåldern och uppåt på banan, vad kan du se för bitar som vi generellt ligger bra till på samt vad som behöver jobbas med och förbättras?

Ett kort svar på frågan skulle kunna vara att vi är bra på mycket men kan bli bättre på allt + lite till. Jag saknar fler spelare som vågar gå mot strömmen och vara ”proffsiga i vardagen”, dvs sköta sina förberedelser till fullo, göra varje träningspass med bästa kvalitet och förstå att detta arbete måste utföras så varje dag/vecka/månad/år.

 

Vad har du själv för mål- och drömmar med din egen tränarkarriär framåt?

Jag trivs oerhört bra med min roll idag och försöker hela tiden vara öppen och lyhörd för att ta till mig nya kunskaper och idéer som kan förkovra mig som tränare. Jag vet inte om jag har några stora drömmar med min tränarkarriär framåt? Skulle i sådana fall vara att få möjligheten att prova på tränaryrket i ett annat land eller åka på touren med någon spelare.

 

Finns det någon ”vald sanning” du uppfattar att många far med som du inte håller med om?

Det här med att man måste spela med en som är bättre än dig själv eller äldre än du är. Det är inte alltid bättre att träna med någon som är spelstarkare än dig själv. Det viktigast måste ju vara att träna på att utveckla sig själv och sitt spel genom att genomföra träningen på ett så bra sätt som möjligt oavsett vem man tränar med? Vem man bör träna med och spela mot beror till stor del på vad man vill jobba med – vill man träna sitt offensiva spel är det ju bättre att träna med någon lite sämre så man kan jobba på att liva in i banan och möta bollen.  

 

Vilket racket använder du och varför?

Jag spelar med Head Insticnct MP. En skön och hjälpande racket i mitt tränarjobb på banan.

 

 

Sociala medier inom idrotten

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

 

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

 

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

 

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?

 

 

Linus Eriksson gästar Source Tennispodcast

Får passa på att göra lite smygreklam för en podcast jag gästade i veckan, “Source – en pod dom tennis”. Där pratar jag och studioankaret helt enkelt om tennis!

https://itunes.apple.com/se/podcast/source-en-podd-om-tennis/id1214073114?mt=2#episodeGuid=tag%3Asoundcloud%2C2010%3Atracks%2F590307777

Podden finns där poddar finns.

Öppen sluttid

Krönika av Linus Eriksson

När svenska folket satt bänkade framför ”andra chansen” i lördags kväll var jag fastspänd i sätet på ett plan från Alicante till Stockholm. Världen är så liten – på drygt fyra timmar tar man sig från värme och utomhustennis till snöblandat regn och inomhushallar. Som alltid efter resor tänker jag att man borde resa mer.

Av: Linus Eriksson

Sportlov i Sverigeinnebär i regel inställda ordinarie träningar i föreningsverksamheterna ute i landet. Märkligt, kan jag tycka. Varför ställer klubbar med heltidsanställda tränare in träningarna? Mycket smartare att ta betalt för lovveckorna också och bedriva träningar då med, men kanske utöka med möjligheter till extraträningar på förmiddagarna. Att ställa in verksamheterna är visserligen schysst mot ”konsumenterna”, men det är också som att be familjerna att välja en skidsemester istället för tennisträning. Har svårt att tro att särskilt många hade struntat i att sätta sitt barn i tennisskolan under vårterminen bara för att klubben tar betalt för sportlovet också. Vilket innebär pengar in för klubben.

Hur som helst tror jag det primära är att få någorlunda satsande familjer att förstå att varje lov eller ledig dag från skolan innebär en möjlighet att i alla fall just den veckan eller den dagen kunna matcha utländska satsande ungdomar. Väljer man att åka skidor istället just den här veckan när det går att dubbla sin träningsdos, ja, då är det inte mycket att göra, men man sak i alla fall få dem att förstå vad valet innebär. Tar man semester på ett skollov om man går i vanlig skola tycker i alla fall inte jag att man kan kalla det en seriös tennissatsning med målet att bli proffs, om det inte finns väldigt bra anledningar till det.

Jag och spelarenjag coachar, Jacqueline Cabaj Awad, valde att åka till Albir, drygt 40 minuter från Alicante och träna en vecka. Genom lite kontakter fick vi möjlighet att nyttja den otroligt gemytliga och familjära tennisanläggningen ”IQL Tennis & Sports Club”. Valet kunde inte varit bättre. Vi kunde välja och vraka bland träningstider och behövde aldrig boka upp någonting i förväg.

Genom Filip och Fredriks podcast har jag hört talas om när Lasse Holmqvist på 1980-talet ledde ”Här är ditt liv”. Han styrde det programmet med en öppen sluttid, vilket innebar att sändningarna inte behövde ta slut på ett exakt klockslag. Behövde han dra över lite så gjorde han det. Sen jag hörde talas om det har just öppen sluttid varit en liten ”dröm” för mig. För vem har sagt att det ultimata för en tennisträning är att den är just prick 60 minuter? Eller 120 minuter? Egentligen borde man hålla på precis så länge som det behövs för att sätta de momenten man vill för dagen. Ibland kanske det bara tar 50 minuter. Ibland kanske 135. Och då ska man hålla på så länge tycker jag.

Under veckan som varkunde vi jobba ostört med öppen sluttid. Man tog den tiden man ville till uppvärmningen, även om det drog över lite in på själva timmen. Man pratade så länge, eller så kort, man behövde mellan övningarna. Och man kunde lägga in ett extra moment om man vill det. Ingen stress – inga abonnenter som kikade in mellan skynkena för att se om klockan slagit hel. DET borde ju vara det ultimata ur en utvecklingssynpunkt. Visst, jag förstår att det är en utopi i Sverige. Tennisskoleschemat måste rulla, abonnemangspengarna måste in. Men jag fortsätter drömma om en öppen sluttid. Lasse Holmqvist, vilket geni!

IQL SPORTS

Page 3 of 10

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén