Det råder Padelfeber i Sverige! Det byggs nya banor lite överallt i landet och sporten växer lavinartat. Ni vet väl att Head är en av världens största och mest populära leverantörer av Padelutrustning?
Här kan ni se utbudet av Padelracketar:
https://www.head.com/shop/en-IC/padel/racquets.html?limit=48
I Sverige finns de att beställa hos diverse olika återförsäljare och onlinebutiker. För frågor om material kan ni vända er till Heads egna säljare på niklas@gsl.nu eller stefan@gsl.nu
Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson
När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!
8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare. Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.
I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.
I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.
Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis
Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”
När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv. ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”
Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar
När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”
När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.
”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.
En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.
Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd. Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten
”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!
När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.
Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.
När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”
Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”
Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut 6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.
#framåtförflerirörelse
Ni har säkert sett honom i tennishallar lite både här och där. Men vem är egentligen Per Henricsson och vad har han för bakgrund inom tennisen? Varsågod, lär känna Tennis Stockholms regionstränare in på bara skinnet!
Av: Linus Eriksson
Berätta kortfattat vem du är och var du arbetat tidigare samt nu?
Per Henricsson, 49 år, bosatt i Tyresö. Jobbat som chefstränare 1994-2002 och Sportchef 2004-2015 i Trollbäckens TK. 2002-2004 hade jag anställning på SvTf som tränare på Rig Båstad samt åldersansvarig för F18. Sedan 2015 är jag anställd som Regionstränare i Tennis Stockholm.
Innan tränarkarriären spelade jag sju år som proffs och var som bäst rankad 190 i världen (singel) och 60 i världen (dubbel) Främsta meriter som proffs var 3 Challenger singel titlar i Hangö, Knokke och Budapest samt 2 ATP titlar i dubbel, Aten och Swedish Open.
Berätta lite om din roll på Tennis Stockholm och vad den innebär?
Som Regionstränare i Tennis Stockholm är jag ansvarig för barn och ungdomsverksamheten. I stort innebär det att jag jobbar med planering och genomförande av regionens träning och tävlingsarrangemang.
Vad är du mest nöjd med vad du åstadkommit sen du började jobba på förbundet?
Jag tycker att vi har jobbat fram en bättre struktur i barn och ungdomsverksamheten där vi följer en röd tråd i spelarens utveckling. Bland annat har vi förbättrat träningsmöjligheterna för Stockholms tävlings- och elitspelare genom fler gemensamma träningar. Jag har också en positiv känsla i hur vi fått en utökad och bättre kontakt med klubbarna och tränarna i regionen.
Vad är era utmaningar och vad ser du fram emot att utveckla under 2019?
Vår stora utmaning nu och framåt är att ha en ekonomi som tillåter våra satsningar och behov. Målet som vi har under 2019 kommer vara att fortsätta utveckla och stärka vår röda tråd i verksamheten och det kommer vara möjligt om vi lyckas stärka våra ekonomiska resurser.
Vad är det roligaste med att arbeta inom regionen?
Fördelen med mitt arbete i Tennis Stockholm är att jag får träffa massa intressanta klubbar, tränare, spelare som ger mig inspiration och glädje.
Du hade själv en stark spelarkarriär. Berätta lite om den och vad du har för nytta av den när du själv är coach nu?
När man säger spelarkarriär så är det lätt att börja berätta från dagen man blev proffs. Jag tycker det är viktigt att berätta hela tennisresan. För mig började min spelarkarriär vid 6 års ålder i Trollbäckens TK. Jag gick igenom klubbens minitennisskola, tenniskola, utvecklingsgrupp och hamnade till slut i en tävlingsgrupp. Samtidigt som denna resa pågick så formades jag till en spelare som var stolt att få tillhöra och representera min klubb. Att deltaga i klubbtävlingar och andra klubbaktiviteter var för mig en självklarhet. Resan gick bra och mina framgångar som junior var stora. Jag blev uttagen till regionslag, landslag och fick göra resor som gav mig väldigt mycket lärdom och erfarenhet på och utanför tennisbanan.
Vid 14 års ålder slutade jag med mina andra sporter, fotboll, handboll. Jag valde då att satsa på min tennis som jag tyckte var roligast. Efter grundskolan sökte jag Tennisgymnasiet i Båstad. Hade genom min uppfostran och erfarenhet av eget resande lätt att flytta ifrån hemmet och ta hand om mig själv Båstad. I Båstad fanns en fantastisk träningsmiljö med många spelare som hade samma mål som mig och vi sporrade varandra varje dag i träningen. Som en av de bättre juniorerna i Europa och världen fortsatte min resa till herrtennisens Satelite tour (nuvarande future nivå). Med bra resultat och högre ranking klev jag snabbt ur denna nivå för att kriga vidare på challenger och ATP nivå. En kombination av ryggproblem och högre ranking i dubbel gjorde att jag efter några år valde att satsa endast på dubbelspelet. Ett val man idag ångrar när man tittar tillbaka. Varför tog man istället inte hand om sina ryggproblem för att kunna fortsätta spela singel? Dubbelspelet gick ändå bra och jag spelade alla de stora tävlingarna i världen. Dock var man som dubbelspelare inte värd mycket på den tiden och man kunde känna det från organisationer och tävlingsarrangörer. Min sista tennisresa blev till Palermo ATP. Min dubbelpartner hade signat in oss på plats, allt var lugnt och jag satte mig på flyget till Italien. Hade dock en konstig känsla i magen och ringde då vid mellanlandning i Milano för att checka läget. Det visade sig att en annan tävling hade varit så tuff så många team hade i sista stund ringt och signat in i Palermo, och vi var inte med i tävling. Blev en god pasta på flygplatsen och sedan flyg hem till Stockholm för att avluta min spelarkarriär!
Fortsatte dock många år till att spela seriespel för min klubb.
Skulle avsluta med och säga att hela min spelarkarriär (+ tränarkarriär) och de lärdomar och erfarenheter jag fått med mig har till stor del format och präglat mig till den tränare jag är idag. Denna kompetens bank har jag nytta av och använder i min coach roll idag.
Det är en ständig diskussion hur viktigt det är att en coach själv har varit spelstark, vad tycker du själv i den frågan? Hur viktigt är det och vilka fördelar finns det?
Först anser jag att alla tränare ska kunna visa hur man utför slag och rörelse tekniskt rätt. Sedan om man ska vara väldigt spelstark, beror inte det på vilket nivå av spelare/elever som man jobbar med? I tennisskolan eller vuxentennis tror jag det är viktigare att ha andra kompetenser än att vara främst spelstark. Börjar man prata elitspelare så tror jag definitivt inte att en hög spelstyrka och stor erfarenhet av tävlingstennis är till en nackdel som tränare. Kan man dessutom komplettera detta med andra kompetensområden som är viktiga för att utveckla elitspelare så är det toppen.
Jag tycker det är en onödiga fråga som ofta kommer upp. Det handlar i grund och botten om att besitta styrkorna som krävs på den nivån man jobbar med, och alla tränare har olika spetskompetenser. Det finns tränare på proffstouren som inte är spelstarka men som är oerhört kompetenta inom andra områden.
Du har varje vecka flertalet av Stockholms bästa spelare i gymnasieåldern och uppåt på banan, vad kan du se för bitar som vi generellt ligger bra till på samt vad som behöver jobbas med och förbättras?
Ett kort svar på frågan skulle kunna vara att vi är bra på mycket men kan bli bättre på allt + lite till. Jag saknar fler spelare som vågar gå mot strömmen och vara ”proffsiga i vardagen”, dvs sköta sina förberedelser till fullo, göra varje träningspass med bästa kvalitet och förstå att detta arbete måste utföras så varje dag/vecka/månad/år.
Vad har du själv för mål- och drömmar med din egen tränarkarriär framåt?
Jag trivs oerhört bra med min roll idag och försöker hela tiden vara öppen och lyhörd för att ta till mig nya kunskaper och idéer som kan förkovra mig som tränare. Jag vet inte om jag har några stora drömmar med min tränarkarriär framåt? Skulle i sådana fall vara att få möjligheten att prova på tränaryrket i ett annat land eller åka på touren med någon spelare.
Finns det någon ”vald sanning” du uppfattar att många far med som du inte håller med om?
Det här med att man måste spela med en som är bättre än dig själv eller äldre än du är. Det är inte alltid bättre att träna med någon som är spelstarkare än dig själv. Det viktigast måste ju vara att träna på att utveckla sig själv och sitt spel genom att genomföra träningen på ett så bra sätt som möjligt oavsett vem man tränar med? Vem man bör träna med och spela mot beror till stor del på vad man vill jobba med – vill man träna sitt offensiva spel är det ju bättre att träna med någon lite sämre så man kan jobba på att liva in i banan och möta bollen.
Vilket racket använder du och varför?
Jag spelar med Head Insticnct MP. En skön och hjälpande racket i mitt tränarjobb på banan.
Powered by WordPress & Theme by Anders Norén