Category: Gustens krönikor (Page 1 of 2)

Dåliga förlorare

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Vad personifierar en dålig förlorare? Tja, det finns ju inget direkt glasklart svar på det men under min tenniskarriär råkade jag på en hel del spelare som jag tyckte var dåliga förlorare där jag själv definitivt också var en av dem.

Barn är ofta dåliga förlorare. När det inte går som man tänkt sig tar man till det äldsta ”dåliga-förlorare-knepet” i boken genom att fuska. Man tycker samtidigt att motståndaren har en jäkla massa tur. Många hoppas att motståndaren ska misslyckas OCH samtidigt blir de världens sämsta vinnare om de vinner. Skadeglädjen ibland visar inga gränser. Barn är ärliga och har svårt att dölja sina känslor. Ju äldre man blir dock lär man sig att inte visa sina känslor men när man gör det blir det ofta väldigt fel.

 

Jag tror att de flesta idrottsmän som är världselit är dåliga förlorare innerst inne. Anledningen till att man når så långt är ju att man vill tillhöra den vinnande parten. Det är ju dock misslyckandena som får idrottaren att utvecklas. Lär man sig inte av misstagen når man inte till toppen. En bra tränare har fingertoppskänsla och ställer rätta frågorna när idrottarna misslyckas så att man successivt lär sig att coacha sig själv. En coach som hela tiden talar om när felen begås är förmodligen inte den bästa coachen utan resonemanget idrottaren och coachen emellan når oftast rätta resultatet.

Jag har alltid var kass på att dölja mina känslor. Speciellt när jag var yngre. Jag kunde sitta och sura brutalt länge efter en förlust oavsett om det var sällskapsspel eller idrott. Ibland gick det även ut på min omgivning och speciellt på brorsan. När vi tex skulle åka längdskidor visade det sig att han var bättre och är man tre år äldre som jag var i detta fallet kan detta vara extremt svårt att acceptera. När han var på väg att passera mig bytte jag spår och la mig framför honom. 50 meter sedan gjorde jag samma sak igen och så där höll det på tills vi kom i mål.  Allt för att jag skulle vinna. När vi var lite äldre blev det en hel del backgammon mellan oss. Det var jämna matcher och jag gav mig inte förrän jag vann sista partiet. Det stora problemet var bara att vi brukade spela efter vi hade kommit hem från skolan. Då skulle mellanmålet ätas och därefter brukade han ta bussen till tennisträningen. Samtidigt som vi åt spelade vi backgammon. De dagar det gick riktigt dåligt för mig kunde det gå så långt att han missade bussen i och med att jag var tvungen att vinna det sista partiet. Än i dag brukar han skämtsamt påpeka att det var mitt fel att han inte lyckades lika bra i tennis som jag gjorde.

 

Som tennisförälder tittar jag också på en hel del juniortennis. Det som slår mig är att det är så många spelare som inte har hittat helt rätt hur de ska agera för att nå det beteendet som gör att de spelar sin bästa tennis. Antingen går man för långt genom att psyka motståndaren genom tjoande då motståndaren missar eller så står man med kepsen i hand utan att våga visa någon slags känsla i och med att man har blivit tillsagd att inte skrika, kasta racket eller visa någon slags reaktion som talar om att man är förbannad eller taggad. Här känner jag att det blivit fel inom svensk juniortennis. Självklart ska det inte knäckas racketar och skrika i parti och minut men man får inte heller kväva sina känslor för då kväver man dessutom energin som hos vissa måste komma ut. Hur lär man sig detta på bästa sätt? Jo, genom att träna på det precis som man gör genom att slå forehand och backhand. Gör man detta tillräckligt många år på träningarna så blir det till slut att man även gör det automatiskt på matcherna.

De sämsta förlorarna föds ofta av de resultatbaserade föräldrarna, tränarna och klubbarna. Det finns alldeles för många som är alldeles för resultatorienterade där konsekvenserna blir att juniorerna har en hel rad bortförklaringar efter en förlust. Som tur var hade jag en coach som bara brydde sig om vår utveckling och tur var väl det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig vilken dålig förlorare jag hade varit i vuxen ålder. Trots att jag hade tur med Tim som tränare fanns det åtskilliga saker som jag nu i efterhand halvt som halvt ångrar. Jag var tex skadad väldigt mycket och jag var inte sen att berätta detta för min omgivning. Genom att jag berättade detta satte jag ner förväntningarna på mina kommande matcher. Efter förluster var jag tvungen att prata med så många som möjligt för att verkligen få ett kvitto på att det var motståndaren som hade spelat grymt och jag också hade varit bra. Men det jag är stolt över var att jag alltid var fokuserad på min tennis och jag försökte aldrig med några knep få motståndaren i balans genom psykningar av olika slag. Konsekvenserna för de adepterna som har en resultatorienterad omgivning är att man blir livrädd för att tävla och när man väl tävlar blir det ångest istället för glädje och äkta kamplust.

 

Som idrottsman har man ett alter ego och vid förluster rubbas det ordentligt. En tennismatch varar oftast i minst 1,5 timme och när man känner att det inte kommer att gå som man hoppades att det skulle göra samma morgon kan jag lova att det går en massa saker genom skallen. Har man inte nycklarna den dagen för att kunna tackla en kommande förlust är det istället många som väljer flykt och ”tankar” de sista gamen där man samtidigt säger till sig själv och ibland tom omgivningen att om jag hade gjort mitt bästa hade jag vunnit matchen.

 

Genom min junior och senior karriär fanns det som sagt väldigt många dåliga förlorare och här kommer en lista på de absolut värsta samt lite roliga incidenter:

  • Jeff Tarango. Inte sällan hände det en massa saker när Tarango spelade. Var det inte domaren det var fel på var det motståndaren eller publiken. Roligaste incidenten hände dock i en grustävling i Portugal. Jag satt i spelar loungen när jag hörde att publiken började vissla på centercourten. Tarango hade just spelat färdigt sin match och på resultattavlan såg jag att han hade fått stryk. Nyfiken som jag var gick jag dit där jag fick se Tarango med en kamera i handen för att fotografera nedslagsmärken nära linjerna. I efterhand fick jag reda på att dessa hade han tänkt att använda som bevis på att domarna ( läs ATP) var emot honom och skröna eller inte hade även tänkt att koppla in FBI för att göra undersökningar om så var fallet.
  • En annan favorit är spelaren som tyckte att allt var fel utan det han själv gjorde. Det var fel på banan, motståndaren, bollarna, upplägget av spelschema mm, mm. Allt borde bytas ut. Till slut fick tävlingsledaren nog och sa till Herr ”argbigga” att:  ” du har inte funderat på att rannsaka dig själv om du tycker att allt är fel”. Efter en låååång konstpaus svarade Herr ”argbigga”: tycker du verkligen så?  I så fall anser jag att du också borde bytas ut.
  • De mest dråpliga och mest ärliga historierna kommer dock från yngre juniorer. När jag som liten knatte mötte olika spelare från min klubb var det racketar som flög och kommentarer som haglade om vartannat. Dock oftast inget negativt mot motståndaren utan istället riktades de negativa kommentarerna mot de själva. En spelare stack ut lite extra för han gav racketkastandet ett nytt ansikte. Framförallt när vi spelade utomhus för då kunde racket flyga 25-30 meter. Över tennisbanan och träffa något hårt som gjorde att racket gick sönder. I och med att vi spelade med träracketar på den tiden så var racketarna extra känsliga då. Till hans stora glädje var det på den tiden stålramarna började synas på racketmarknaden. Efter ännu ett flista racket kom han glad i hågen med sitt nya racket. Ett nyinköpt stålracket med märket PDP. Nu kunde han minsann kasta spaden utan att det skulle hända något. Det blev premiär för ännu ett racketkast. I och med att han var så arg att han kokade struntade han i att plocka upp racket och åkte hem. När han någon timme senare, enormt ångerfull, skulle hämta sin racket kom dock det stora problemet. Runt banan han spelade växte nämligen ett rapsfält och hur mycket han än letade kunde han inte hitta sin racket Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men dagen efter på tennisträningen kom han i alla fall med ytterligare ett nytt racket.
  • Om man snackar skit om andra är man väl tvungen att ta en historia om sig själv också i och med att jag själv var en jäkla dålig förlorare. En historia som vi i efterhand har skrattat väldigt gott åt. Det var första gången jag skulle spela match på gräs och det var första omgången i en ATP-turnering i Bristol. Alla som har sett mig spela tennis vet att mitt rörelse mönster inte är det mest smidiga. Min coach brukade säga att jag såg ut som en förgiftad apa på banan och jag gick mer på kraft en smidighet när jag skulle nå bollen i olika ytterlägen. Detta är ingen fördel på gräs kan jag säga. Speciellt inte om det är lite, lite halt. Allt som oftast under matchen när den ena foten med en osmidig rörelse, endast med kraft, rörde sig åt ett håll blev det att den andra foten ofrivilligt rörde sig åt det andra hållet. Resultatet blev att resten av kroppen rörde sig framåt och vid minst 30 tillfällen låg jag raklång på backen. Givetvis förstod jag att det var mitt rörelsemönster det var fel på men om man aldrig har spelat på gräs innan så kan man inte ändra sitt rörelsemönster från en dag till en annan. Där blev det impulserna som fick styra. Efter matchen som jag naturligtvis torskade satt jag själv på min stol efter att publiken, domarna, bollkallarna hade gått iväg. Jag spelade nämligen sista matchen på en sidobana. I och med att jag var förbannad på det mesta och framförallt på mina skor ( som jag delvis skyllde förlusten på) tog jag av mig dem och kastade iväg dem över banan och in på annat område. När jag senare skulle hämta ut mina prispengar såg jag att jag hade fått böter på 350 dollar. När jag undrande ställde frågan varför jag hade fått böter utan att jag hade fått en varning under matchen, blev det enkla svaret: Mr Gustafsson, du befann dig fortfarande på tennisområdet när du kastade iväg dina skor. Därför får du 350 dollar i böter med motiveringen: ”abuse of shoes” Mina första och sista böter på ATP-touren.
  • En annan underbar historia om en spelare som verkligen ångrade sina synder utspelade sig i en gymnastikhall högt upp i Andorras bergtrakter under november månad där man spelade en 125.000 dolalrs turnering. Spelaren som just hade förlorat i singel hade hemlängtan och ville bara åka hem. ”Tyvärr” var han även kvar i semifinal i dubbel där han ställdes mot tufft motstånd där Spaniens dåvarande Davis Cup par stod på andra sidan nätet. Under hela första set fick också den fåtaliga publiken reda på hur otur de hade som fick spendera sina liv på denna plats vilket basunerades ut hela tiden av ”Mr Arg” varje gång efter förlorad boll. När ” Mr Arg” var på väg till sidbytet efter att till slut ha förlorat första setet upptäckte han ett tomt bollrör som stod på kylen bredvid domarstolen. Tyvärr för ”Mr Arg” och hela omgivningen så var bollröret inte tomt. Man hade nämligen fyllt det med sågspån. Scenen därefter är relativt svår att beskriva men samtliga spelare inklusive domare hostade i alla fall sågspån de nästkommande minuterna och domaren såg ut att behöva en rejäl klick av ett shampoo mot mjäll. ”Mr Arg” blev inte avskräckt med vad han hade ställt till med. Ett par minuter senare släcktes nämligen hälften av lamporna i hallen och motståndarna som var på väg mot segern efter ett break även i andra set gick och satte sig i sina stolar för att man skulle fixa ljuset. Domaren som också var på väg ner blev dock stoppad av Mr Arg som nu hade blivit ännu mer förbannad för risken som han såg det var ju att matchen som redan var väldigt sent på kvällen skulle brytas och därefter återupptas morgonen därpå. Därför skrek han till domaren; ” You do not leave that chair” och till motståndaren fick han det att låta att om de bara fortsatte skulle matchen snart vara över. Det som nu skulle hända var ytterligare en incident som kan hända när man är fullständigt avslappnad och har inom sig redan bokat flyget hem. Mr Arg började ”tanka” men ”problemet” var att allt helt plötsligt satt innanför linjerna till motståndarnas ilska och förtvivlan. Tills slut hade Mr Arg och partner vunnit andra set och tredje set blev en ren expeditionsaffär när motståndarna helt paralyserade fortfarande undrade vad som hände i denna svinkalla gymnastikhall på landsbygden i Andorra. Man hade ju redan ”cashat in” segern. Efter att Mr Arg blivit utskälld av motståndarna för osportsligt uppträdande satte han på sig världens största skämsstrut och slog sig ner längst in i omklädningsrummet för att isa sina ömmande knän. Till sin partner sa han att han inte skulle lämna arenan förrän alla hade gått ut då han skämdes så till din grad att han inte ville visa sig för folk.

Den sistnämnda historien pendlar ju mellan en dålig förlorare och men även en dålig vinnare. Om jag inte hade känt personen som den snällaste i hela världen skulle man ju ha undrat vad det var för någon. Så här 25-30 år efteråt kan man dock bara skratta åt alla dessa incidenter och försöka få dagens juniorer att uppträda bättre än vad vi gjorde stundtals. Dock som jag nämnde innan är de så jäkla viktigt att veta hur man ska få ut sina känslor på rätt sätt och även öva på detta redan i låg ålder.

 

Tennisens Mozart

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan.

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala.

 

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat.

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet.

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid.

 

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord

 

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

 

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.

 

 

 

Ödmjukhet och respekt framför allt

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Under Svaneholm Open fick jag det stora nöjet att vara med i en paneldebatt tillsammans med Mats Wilander. I och med att Mats alltid har varit ett av mina stora föredömen var jag knappast svårövertalad att komma ner till denna debatt där tema var hur vi ska få tillbaka svensk tennis där den en gång var.

Precis som jag nämnde för Jonas Arnesen som var konferencier under debatten, blev det inte mycket till debatt mellan Mats och mig i och med att jag själv växte in och formades i gänget med Mats, Nyström, Järryd mm i spetsen. Däremot formades samtalsämnet mycket åt det hållet jag ville där vi båda två strök under värdeord som ödmjukhet framför resultatbaserade målsättningar. Precis som jag har nämnt i föregående krönikor är det fruktansvärt orättvist att jämföra dagens tennis med tiden då vi spelade pga att konkurrensen idag är så knivskarp. Att media hela tiden jämför olika svenska idrotters resultat med varandra utan att väva in någon slags verklighetsförankring i hur många som utövar respektive sport i världen är också helt fel enligt mig för detta ger en skev bild av verkligheten till gemene man. Jag tycker inte svensk idrott är där den var en gång i tiden men som läsare och lyssnare kan man uppfatta att vi är fantastiska med tanke på folkmängden och minst lika bra som förr. Visst är vi bra, men lika bra som förr. Nej, det tycker jag absolut inte. Då var vi mer framstående i de större sporterna

Så därför tycker jag vi ska gå tillbaka till temat om hur vi ska få tillbaka svensk tennis hur den en gång var UTAN att stirra oss blind på resultaten och ställa oss frågan: hur ska vi få tillbaka svensk tennis? Är juniorerna lika laddade som vi var när vi gick ut på tennisbanan? Har juniorerna idag samma respekt för sin idrott och sin omgivning som vi hade? Har juniorerna samma inställning som vi hade på banan när de spelar match, dvs det där j-r anamma som behövs för att vara skillnaden som gör skillnaden? Vad tar juniorerna med sig efter avslutad tenniskarriär och framförallt hur uppfattar dagens spelare som är i 20-25 års åldern sin juniortennis kontra hur vi upplevde tennisen? Och en fråga som jag ofta ställer mig; hur uppfattar gemene man ( icke tennisspelare) svensk tennis idag?

Och en del av dessa frågor berörde Mats och jag idag utan att egentligen ha 100% facit. Ett av orden som Mats verkligen strök under var ordet respekt. Att ordet respekt är minst lika viktigt att lära sig som att lära sig slå en forehand eller backhand. Mats gav flera exempel på både juniorer och seniorer som på olika sätt har visat både det ena och det andra dvs respekterat allt och alla samt vice versa. Här har ju ledarna ett mycket stort ansvar att berätta vad som gäller både på och utanför banan. Själv hade jag ju turen att ha en tränare i Tim Klein som knappast var rädd att säga till mig när jag gjorde något galet. Dessutom hade jag lika mycket tur som senior att hamna i en grupp svenska tennisspelare där det fanns personer som kunde säga till när man klev över gränsen.

 

På vår tid respekterades de svenska tennisspelarna så högt att vi väldigt sällan hade problem med andra spelare, antingen på eller utanför banan. Jag uppfattade att utländska spelare såg  upp till oss svenska. Inte bara för våra resultats skull utan även för vårt uppträdande på och utanför banan. Och vi spelare var stolta över att få vara en del av gruppen som hade så jäkla gott rykte bland spelare och publik runt om i världen. Vilka spelare ser tennisvärlden upp till idag? Givetvis de som är bäst på banan men det är också enligt Mats andra anledningar till att spelare ser upp till dagens 3 superstjärnor. Jag tänker då på Federer, Djokovic och Nadal. Mats berättade att när han gör  intervjuerna med dessa tre spelare i Eurosport så ser jargongen inför intervjun alltid likadan ut. De går fram till samtliga som jobbar i studion allt från assisterande kameramän till huvudmännen i Schett och Mats där de tar i hand och säger sitt namn till personer de inte har träffat förut. Detta gör inte så många av de andra spelarna som ligger sämre rankade. Varför? Blyghet, arrogans, respektlöshet? Inte en aning men en sådan här detalj i idrottslivet är nog så viktig. Genom att skaka hand och presentera sig visar man respekt mot omgivningen. Man behandlar alla lika och respekterar samtliga människor oavsett rang.

Precis så som man ska göra för sin sport. För varför behöver man ha respekt och ödmjukhet för sin egen sport? Svaren är givetvis givna. Har du inte rätt respekt och ödmjukhet för din motståndare kommer du med all sannolikhet att spela sämre tennis. Har du inte 100% fokus på din uppgift på och utanför banan kommer du aldrig att nå fram till din maxkapacitet. Tony Nadal fick frågan varför Nadal, Djokovic och Federer är så totalt dominanta i dagens världstennis. ”helt enkelt för att de är mer dedikerade till sin idrott än alla de andra” Med det menade han att de andra inte är dedikerade till sin uppgift att bli bättre tennisspelare men han menade att många av dagens yngre spelare är mer måna om andra saker än just tennisen.

 

Har dagens yngre svenska spelare ingen respekt då? Vet man vad vett och etikett innebär. Visst har flera av dagens ungdom det men detta var absolut bättre förr. Allt curlandet gör att barnen inte vet hur man ska bete sig. ”De kallar mig kungen hemma” sa en 14-årig junior vars föräldrar hjälpte honom med det mesta hemma. För denna personen har det trots allt gått jäkligt bra i livet och det är en person som jag verkligen gillar men för andra som blir curlade i parti och minut kan jag garantera att det har gått sämre för.  Och i och med att det är föräldrarna som vill mer än barnet i många fall vet inte juniorerna hur man ska vara på banan för att kunna prestera sina bästa resultat. Antingen står man med kepsen i hand för att man vill vara sina tränare eller föräldrar till lags att vara helylle på banan eller går man över gränsen där man använder fel metoder för att vinna sina matcher genom fusk på olika sätt. Här anser jag är den största skillnaden mellan dagens svenska och gårdagens svenska juniorer. Vi var verkligen inte Guds bästa barn på banan men jag anser att det var betydligt fler av oss som hade ett jäklar anamma på banan utan att ta till oschyssta medel som drabbade motståndaren. Hittar vi tillbaka hit är jag övertygad om att både resultat och självkänsla skulle stärkas hos betydligt fler spelare och att vi skulle ha känt än mer stolthet av vad svensk tennis producerar. ”varför har man tagit bort det faktum att förloraren inte dömer”, fortsätter Mats. ”Förr fick man koncentrera sig på spelet, taktiken, hur man kunde ta sig in innanför motståndaren. Idag måste man koncentrera sig på om motståndaren fuskar”

Det andra ämnet som Mats tog upp för att svensk tennis skulle bli bättre var helt sonika; kasta bort alla bollkorgar och lär juniorerna spelet tennis bättre. Han gav en känga till dagens tennisspelare som han tyckte hade alldeles för lite spelförståelse med några få undantag som tex Tsisipas och Murray. Problemet tyckte han började när akademierna startade med Bollitieri i spetsen. Där lärde man sig slå backhand, serve, volley mm men problemet var när det kom till spelförståelse i och med att alla spelade i stort sett likadant. Jag är ju ett lysande exempel själv på en liten annorlunda spelstil där min forehand var dubbelt så hård som min backhand och motståndaren fick en ofrivillig tempoväxling när jag inte hann runt för ett forehandsslag utan var tvungen att slå från min svaga backhandssida. Ett annat exempel som Mats tog upp var Edbergs svaga forehandssida. ”jag tyckte det var mycket skönare att slå på hans backhandssida för där kom bollen mer normalt tillbaka. Slog jag på hans forehandssida visste jag aldrig hur hårt och framförallt var bollen landade när Stefan returnerade den” Och här är jag den första att hålla med. Det fanns ju ingen annan i världstennisen som hade Stefans forehand och därför var man ju inte van vid ett sådant slag.

 

Hur många procent av sin träning ska man då lägga på poängspel kontra teknik. Olika beroende på hur långt du har kommit i din tennisutveckling naturligtvis men Mats tycker att man ska spela sin första poäng så fort man har lärt sig att få bollen över nät. Utmana dina kompisar. Utmana din mamma, mormor äldste personen i klubben osv. Och även detta tänk går helt i linje med min egen tennisfilosofi. Det är utmaningen som gör att du är på tårna och vill ha över bolluschlingen över nät. Igen och igen och igen. Om ni någon gång står och studerar ett fält där barn spelar minitennis och en av stationerna är rundtennis, titta då på hur mycket mer man är på tårna då barnen ska försöka få över bollen över nät när det är deras tur. De vill ju inte åka ut. Jämför en bana där de bollar med sin mamma eller pappa samt banan där de möter sin kompis.  Eller när man tex spelar “King”. Vilken bana är man mest tänd på att få över bollen och vilken bana är man minst tänd på att få över bollen? Hittar man de rätta knapparna att trycka på för att få varje individ att vilja prestera sitt yttersta har man hittat helt rätt. Själv älskade jag att spela poäng och var klart mer laddad när jag körde poäng än när jag tränade att slå över en massa bollar över nät utan att kunna vinna något. Och är det något råd vi från gamla generationen kan ge dagens juniorer är att spela poäng. Älska utmaningen som dina träningskompisar ger dig

Ytterligare ett ämne som diskuterades var från ytterligare en person som satt i panelen där man tog upp vikten av att lära juniorerna mental träning. Precis som jag var inne på innan är ju att hitta rätt balans på banan för att kunna prestera sin bästa tennis. Alla spelare fungerar ju olika och vissa spelare upplever man som extra trygga på banan. Mats var ju givetvis en av dem. Själv var jag väldigt nervös innan matcherna men på banan tyckte jag att jag nästa alltid presterade min bästa tennis i viktiga matcher och de gånger jag inte gjorde det hade jag ofta ”nycklar” som jag plockade fram för att kunna prestera bättre. ”Nycklar” som jag fått genom erfarenheter genom åren som spelare och även kloka råd och nycklar från Kjell Enhager. När jag ser tillbaka på min karriär vet jag också hur mycket gruppen svenska tennisspelare på touren betydde för mig samt hur mina kompisar under juniortiden behandlade mig. I och med att jag kände mig så genomtrygg i gruppen kände jag mig även trygg på banan och trots att förmodligen inte många av oss tänkte på det var vi varandras psykologer pga vår underbara teamkänsla.

Om inte ens ego är för stort så finns det ingen anledning att inte jobba i grupp där man förutom att man hjälper varandra med de mentala bitarna även kan hjälpas åt sparringmässigt, taktiskt, praktiska detaljer med resor, uppehälle mm och dessutom blir det billigare om man är några stycken.

Jag hör personer som tycker att jag är bakåtsträvare när jag försöker övertyga min omgivning att det var bättre förr med teamtänk. Idag verkar man tro att ju mer folk man har runt omkring sig, ju bättre resultat. Förr kunde man springa upp och ner för en backe, göra armhävningar, situps mm men idag krävs det analyser i allt man gör annars blir resultatet fel. Problemet är bara att spelarna inte är robotar

Jag går så långt att jag anser att vi måste ändra tenniskulturen i Sverige. Att vi också borde snegla på sporter som har en kultur där inblandade vet vad ordet respekt och ödmjukhet betyder, ( likt kampsporterna). Har vi gått för långt för att detta någon gång skulle kunna bli verklighet? Absolut inte. Med en tydlig linje med alla inblandade är jag övertygad att detta skulle kunna gå. Men vågar vi ta det här steget? Vågar vi vara ”bakåtsträvare”? Frågar du de som var med under det svenska tennisundret ( spelare och tränare som både var involverad på touren och i klubben) och fick uppleva det vi fick  skulle garanterat 90% svarat att detta är den riktiga vägen där man ev adderar en och annan modern tanke. De senaste 20 åren har vi gått motsatt väg och kanske kommer de flesta tycka att fortsätta att curlande föräldrar, ja-sägande tränare samt ego-fixerade spelare som är skapade av de två förstnämnda personerna är den rätta vägen att gå . Men i min värld kommer i alla fall alltid den modellen som fortfarande skulle vara mest framgångsrik stavas ”svensk tennis 70-80 och 90-tal”.

#framåtförflerirörelse

Fuskande inom juniortennisen

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Min etiska kompass snurrar åt alla håll nuförtiden. Bara för 5-6 år sedan stod den relativt stadigt åt ett håll men numera vet jag inte vad jag ska tro längre. Senast jag verkligen höll på att tappa fotfästet var när jag kom på mig själv funderande om hur mina ”Små Lirare” adepter skulle svara med samma mynt mot fuskande utländska spelare efter ett par Tennis Europe turneringar.

Jag är inte särskilt politiskt insatt. Jag tror att jag är den typiska medel-Svensson som knorrar lite då och då. Skakar på huvudet åt vissa länders och personers sätt att styra saker och ting. I min lilla värld har det alltid känts som om majoriteten av världens befolkning har samma liknande ideal.

Men denna romantiska värld har på bara några år fått sig en törn när ledarna av de länder jag respekterade bl.a vägrar tro på vetenskapen, gör allt för att dölja sanningar och dessutom nedvärderar andra politiker på ett sätt som jag inte är van vid. Ord som kompromiss och samarbete försvinner mer och mer.

 

När jag tillsammans med andra tennisföräldrar för första gången får uppleva en Tennis Europe-turnering tappar jag ännu en gång fotfästet för mina ideal. Hur bemöter man detta oerhört utbredda fusk frågar en av föräldrarna? Ingen aning svarar jag. På min tid fanns inga Tennis Europe-turneringar och personligen spelade jag min första internationella juniorturnering som 16-åring vilket var junior-EM för lag. Därefter spelade jag en handfull juniorturneringar som 17 och 18-åring men jag hade inget minne av att det fuskades så här mycket.

Kanske är det så att jag förtränger dessa negativa minnen. Men bara det faktum att jag funderar på olika sätt för mina ”Små Lirare” att fuska tillbaka gör mig livrädd. Hur tänker inte då andra föräldrar och tränare som till skillnad från mig inte har varit lika involverade inom tennisen

Idrotten är så oerhört engagerande och givetvis måste den vara ett föredöme i etik och moral. Många svenska idrottsförbund kämpar väldigt bra med detta problem och det ger även resultat. Hur kampen mot fusket ser ut med andra internationella förbund har jag väldigt dålig koll på men att tennisen har ett gigantiskt stort problem på olika områden råder inget tvivel om. Uppmärksammade fall av vadslagning, dopingfall och på den mindre kända futuretouren är det djungelns lag som gäller. Daniel Windahl har t.o.m berättat att han har dödshotats och relativt nyligen uppdagades det att 83 personer från Spanien-varav 28 spelare- misstänktes för läggmatcher på Challenger och Future touren.

 

Anledningen till att Tennis Europé skapades var att ge flera landsmän ute i Europa bättre möjligheter att mäta sina krafter mot jämnåriga från andra länder. För de som bor i tex mellan Europa är det inte så långt mellan de olika länderna och det finns alla möjligheter till att åka mellan flera olika länder inom arealer som är betydligt mindre än Svealand. Men vad hade Tennis Europé för ideer om tex fair play när man startade sin junior tour 1990? Diskuterade man om fair play och framförallt hur barnen skulle formas för att när man fyller senior ha den etik och moral som varje idrottsman borde ha? Och hur ser det ut i dagsläget? Har man någon framtida plan hur fusk ska stävjas? Får coacherna signera några papper där man kan bli avstängd om det uppdagas att det fuskas? Tycker Tennis Europé att detta problem har blivit bättre med åren.

Jag var väldigt nyfiken på att få svar på dessa frågor så jag ringde upp Tennis Europé där jag skickades från den ena personen till den andra och efter att även ha mailat till olika personer i 1,5 månad så gav jag upp tanken på att få något svar.

I min värld måste man börja med värdegrunder i väldigt tidig ålder. Ju längre man väntar med att tala om vad som är rätt och vad som är fel desto svårare blir det att få gamla hundar att sitta. Om man i hela sitt liv har märkt att fusk lönar sig, varför ska man då inte fortsätta med det? Och när tom ens omgivning i föräldrar och coacher eldar på fusket med olika tricks så tror man givetvis att det är detta som gäller. Tecken, små vattenflaskor ( så att man kan säga något tips när man lämnar flaskan) låååååånga toabesök mm är bara en rad tricks som är väldigt utstuderade från både barnen och föräldrarna.

Och det är nu jag börjar bli lite nervös för framtiden för normer idag är inte samma som de var för några årtionden sedan. När världens mäktigaste man ( enligt Washington Post) har ljugit 5 gånger om dagen sedan han tillträdde genom twitter och tal till folket, ger ju det signaler till övriga världen att det är ok att ljuga. Och i idrottens värld är det inte bara de allra bästa idrottsmännen i världen som har ett ansvar att uppträda korrekt. Även duktiga juniorer har ett ansvar mot sin omgivning, för jämnåriga och yngre ser på dem med nästan samma ögon som de gör mot vuxna idoler. När de bästa juniorerna i Europa då fuskar som de gör tror ju juniorerna som deltar där några gånger per år att det är så här det ska gå till.

För vissa landsmän är det än viktigare att göra bra ifrån sig i dessa Tennis Europé turneringar. En bra ranking ger nämligen möjligheten till mer sponsring från förbundet i tex resor, träning och uppehälle. Skillnaden mellan att kanske ligga som femte landsman på Tennis Europé rankingen kontra om man ligger 4 gör att man får helt andra förutsättningar. Denna placering kanske är så liten att en semifinal kontra en kvartsfinal gör att man passerar sin landsman på rankingen. Om etik och moral inte finns alternativt om det inte finns en domare, hur tror ni man dömer en boll då som är precis på linjen vid ställningen 5-5 i tredje set och man har breakboll?

Att ha betalda domare tror jag inte skulle fungera för det blir alldeles för dyrt samt svårt att organisera men att deltagarna får döma vid förlust menar jag är det enklaste sättet att lösa problemet. Landsmän får inte döma varandra och visst kommer det bli att om någon spelare har en kompis över landsgränsen som får döma sin kompis tror jag ändå detta är det bästa sättet

 

Ett annat sätt som Mikael Tillström berättade för mig är hur USTA har tacklat problemet. Där har man matchledare som säger till om spelaren dömer fel. Första gången det blir ett feldomslut tilldelas motståndaren poängen. Andra gången blir det gamestraff. Tredje gången diskvalificeras man. Då ska det mycket till att man fuskar när man vet att det står matchbevakare och man vet att man kan diskas om man fuskar

En annan sport som verkligen har tagit reglerna på allvar är golfen. Om man skulle bli påkommen att fuska på en tävling blir man avstängd under en längre tid. Tufft, men det har i alla fall resulterat till att få spelare som har ambition att gå långt inte fuskar

Jag hoppas innerligt att man tar upp ämnet om domarfrågan ytterligare en gång i Sverige där förlorande spelare sätter sig i stolen efter en förlust. Det behöver inte vara så i alla turneringar men åtminstone i de 15-20 största turneringarna. ( Salk, Båstad, JSM inne och ute samt deltävlingarna till JSM utomhus) I dessa turneringarna spelar de bästa spelarna och det är de som är föredömen för de lite sämre. Regeln ska vara att man aldrig dömer en match från en äldre åldersklass och om man verkligen inte vågar döma så får man i alla fall sätta sig i domarstolen och hålla räkningen. När jag pratat med spelare, föräldrar, tränare och tom det tävlingsrådet som röstade ner iden om att förlorande spelaren ska sätta sig i domarstolen förra gången, känns det som att en klar majoritet vill ha en förändring på hur det ser ut i dagsläget.

Skulle detta då hjälpa till att få bättre tennisspelare i Sverige. Svårt att säga. Men definitivt skulle man hjälpa flera svenska juniorer om vad som är rätt och fel vilket de tar med sig senare i livet. Inte för att problemet med fuskande svenska spelare i Sverige är lika stort som det ser ut på Tennis Europé turneringar men det förekommer definitivt.

#framåtförflerirörelse

 

 

Svensk tennis behöver ha bättre självförtroende

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

 

 

 

 

 

För drygt ett år sedan var jag förmodligen en av de sista personerna i Sverige som fyllt 50 och som inte hade Facebook. Idag har tom jag facebook men jag är väldigt passiv och skriver nästan ingenting Det enda jag gör är att titta lite på inlägg då och då. Många av dem jag följer är naturligt gamla tennisspelare där flera av dem har konverterat till padel.

Inläggen från dem är oändliga och deras intresse för padel går verkligen igenom mobiltelefonen. Vilken underbar entusiasm. Inget ont om inläggen om tennis heller. Det som dock skiljer dessa är nyfikenheten i denna nyfunna sport padel som numera går genom Sverige som en löpeld. I dessa inlägg är inte jämförelser med resultat som räknas utan den genuina glädjen man känner alla har som utövar sporten. Tennisinläggen däremot baseras mycket på prestation och mellan raderna dyker jämförelserna från den gamla goda tiden upp.

Likadant är det i vanlig media. Tennisen är kass för vi har inga topp 100 spelare bland killarna och Rebeckas och Johannas resultat är bra men ger inga halleluja rubriker som padeln får. Men varför? Svensk tennis är ju grym på många andra sätt och konkurrensen inom tennisvärlden i världen är ju… gigantisk. Faktum är att vilken lista jag än kollar på kommer tennisen som individuell sport alltid som nummer 1 i antalet fans i världen. Enligt de flesta listorna kommer tennisen så högt som nummer 3,4 och 5 slagna av endast fotboll och därefter cricket, basket och landhockey på olika listor.

Men hur vet jag det? Jo, jag är tyvärr lite nördig när det gäller statistik och listor. Googla själv på: ”world most popular sports”. Där kommer massa listor upp. Tennisen kommer även väldigt högt när man googlar på antalet utövare. Men här blir vi faktiskt slagna av en individuell sport. Nämligen badminton. Men jag vill att hela svenska folket ska få reda på detta och här måste vi hjälpa till att få ut detta budskap. Ta fram de sakerna vi är bra på så att myterna om överbetalda svenska tennisspelare och att tennisen endast är en överklassport försvinner.

 

Problemet för sporter som tex badminton och tennis är att man måste lyckas utöver det vanliga för att skapa rubriker. Men med tanke på  den globala konkurrensen kommer detta förmodligen inte att hända inom de närmsta 50 åren. I alla fall inte om man ser det i ett perspektiv där man har sannolikhetsglasögonen på sig. Inte i Sverige och inte i något annat land som är lika stort som Sverige heller.  Vi slåss mot Grand Slam nationer som plöjer in lika mycket pengar årligen vilka skulle räckt till Svenska Tennisförbundets omsättning i 50 år och dessutom finns det över 130 länder där man spelar tennis. 38 av dessa var representerade i ATPs topp hundra ranking vid årsskiftet 2018/2019

Att därför bevaka mindre sporter där Sverige har optimal chans att lyckas är något som SVT har listat ut för länge sedan och i och med att dagsmedia givetvis skriver det som visas på SVT så blir det en koncentration av de mindre sporterna. I media framgår väldigt sällan hur stor konkurrensen är mellan sporterna. Inte sedan 80 och 90-talet då debatten rasade huruvida en mindre sport någonsin skulle ha chansen att vinna bragdguldet eller ej, pga sämre konkurrens, har jag sett någon journalist som har skrivit nämnvärt om detta. Därför blev jag rejält överraskad när jag läste en krönika från Alex Schulman i Expressen i februari med rubriken:

”Vad gör SVT- vad är detta för galenskap.” Där beskriver Schulman hur SVT får tittaren i Vinterstudion att tro att de sporter som visas är stora internationella angelägenheter. Här följer några korta meningar från krönikan:

”Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé.”

 

Om inte över 100 länder slutar med tennis och om inte de enorma resurser som pumpas in år efter år i de stora tennisförbunden är det bara att glömma att tennisen kommer att komma dit vi var igen. Då måste vi istället se på vad vi är bra på och detta budskap ska vi förmedla framförallt genom de nya social medier som finns. Här tänkte jag ta några exempel på vad tennisen är grym på:

  • Jag fortsätter att googla på den sporten som är mest jämlik i världen. Högst upp på de flesta listorna kommer….tennis! Framförallt när det gäller att fördela prispengar och tittar man på Grand Slam turneringarna är det faktiskt helt jämnt mellan herrarna och damerna. När det gäller antalet utövare så ligger tennisen även här långt framme. När jag sedan tittar på herrturneringarna dyker det även upp fler och fler kvinnliga domare. Härligt!!Huruvida det ligger till i olika förbund, styrelser mm har jag betydligt sämre koll på men när jag satt i styrelsen i SvTF för 20 år sedan så såg det tyvärr inte särskilt jämlikt ut. Nu om någon gång tror jag det är extra viktigt att få en bra mix av bägge könen samt äldre och ungt med tanke på hur snabb utvecklingen i samhället går. Detta är givetvis en enorm utmaningen med tanke på hur svårt det är att locka folk till ideella uppdrag i dagens idrotts Sverige överhuvudtaget.
  • Visste du att du lever nästan 10 år längre om du håller på med tennis i jämförelse om du är stillasittande. Tennis är faktiskt den sport man förlänger livet mest med enligt en undersökning som en rad danska forskare gjorde i samband med en studie om hjärt -och kärlsjukdomar. Artikeln som stod i tidningen I Form förra året berättade att den näst bästa sporten för ett längre leverne är badminton på drygt 6 år och på plats nummer 3 hittar vi fotboll. Om man däremot var en flitig gymbesökare förlängdes livet endast med ett halvår och man drog framförallt slutsatsen att den sociala aspekten var väldigt viktig. Något som du givetvis får med en eller flera motståndare på andra sidan nätet.
  • Varje år börjar åtskilliga svenska tennisjuniorer på ett college i USA. Jag har ingen statistik men jag skulle gissa på att det är 30-40 stycken. Per år! I och med att jag känner väldigt många tennisspelare som har varit på college kan jag säga att nästan alla dessa har fått ett kanonjobb efter avslutade studier. Antingen i Sverige eller i något annat land. Stor eloge till alla tränare i Sverige som har lotsat sina adepter ända fram till college. Jag läste också Simon Freunds reportage om college i förra numret av Svensk Tennis. Vilken resa dessa år på college verkar vara!
  • Att tennisen är en sport som man kan hålla på med hela livet är ingen hemlighet. Här kan jag också ha fel men det känns som att veteran-SM för tillfället svämmar över av anmälningar i de olika klasserna. I dagens samhälle letar ju fler och fler efter olika utmaningar och att börja tävla i tennis är en utmaning som många tar. Dock inte alla som tycker att det verkar för svårt. När kommer första sanktionerade tävlingen för vuxna nybörjare med grön-prick-boll? Dessutom finns det olika nätverksgrupper inom tennisen där deltagarna är supertaggade. Personligen älskar jag deras entusiasm och blir lika taggad själv varje gång jag tränar med dem. 

Det finns massa mer exempel på vad vi är grymma på inom tennisen och som vi ska vara väldigt stolta över. Inte bara resultat med andra ord utan andra viktiga aspekter som ibland kanske är viktigare än själva resultatet. Skulle det sett annorlunda ut om vi hade en bättre mix i våras styrelser och förbund. Gammalt och ungt. Man som kvinna? OM det hade varit fallet; hade tongångarna på sociala medier sett annorlunda ut då och framförallt: hade det skrivits mer på Instagram, Facebook mm? Jag upplever tennisen som mycket mer positiv i vissa andra länder. Trots uteblivna resultat. Hur gör dem? Skulle vara intressant att veta.

 

Jag skrev i en artikel förra året hur jag trodde att svensk tennis skulle se ut i framtiden. De närmsta åren är jag positiv. Men därefter? Framförallt tänker jag på gamla tennisbanor och gamla hallar som behöver restaureras. Hallar och banor som byggdes på 70 och 80-talet. Många av dessa gamla banor har redan förfallit men även flera hallar runt om i landet behöver en rejäl ansiktslyftning. Det finns väldigt många klubbar som har varit grymma på att se in i framtiden genom att buffra pengar och ta ut dessa när man behövt att göra nödvändiga arbeten med hallen. Gym, stilig entre eller följt den senaste trenden och byggt padelbanor. Alternativt finns det de klubbarna som har en förstående kommun som hjälper till. Men så finns det även de klubbarna som har haft styrelser som bara har tittat på tennismålen och glömt de ekonomiska målen. När man då ska försöka vända skutan och prata med kommunpolitikerna står tennisen oftast på ruta minus ett pga hur gemene man uppfattar tennisen; överklassporten som borde kunna betala för sig själv.

För dessa klubbar borde det finnas hjälp från förbundet. En eller några som endast skulle jobba med klubbutveckling och kan ge de tips och råd till styrelser som inte har den erfarenheten som många klubbar har. En kostnad som givetvis måste betalas av några och i min värld måste i så fall medlemsavgifterna inom Svenska tennisförbundet höjas. De enda som skulle kunna motsätta sig ett sådant förslag anser jag är personer som endast tänker ett år i taget. Jag är helt övertygad att dessa pengar skulle betalas tillbaka med råge.

 

Avslutningsvis; för att få fram budskapet måste alla som gillar tennis hjälpas åt. Oavsett om du är elit, tränare, klubbdirektör, motionär eller TV-tittare av tennis. Gammal som ung. Man som kvinna. Bara för några år sedan var det i stort sett endast tidningar och TV som satte trender. I dag kan de även skapas av sociala medier. Och vilka sporter har så mycket att skryta om som tennisen. Tennis är kul, tennis är en jämlik sport, tennis är en sport för livet, tennisen är älskad i nästan alla länder.  Glöm aldrig detta!!

#framforflerirorelse

Roland och Rickard Rakell

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

 

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

 

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

 

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

 

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

#framåtförflerirörelse

Sociala medier inom idrotten

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

 

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

 

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

 

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?

 

 

Svensk tennis framtid

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag satt i svenska tennisförbundets styrelse sa fd ordförande Janne Carlzon vid något tillfälle att ”för att kunna se in i framtiden måste man kunna sin historia”. En devis som givetvis gäller inom alla områden. Om jag därför skulle sia om hur tennis skulle se ut i framtiden måste jag därför blicka tillbaka flera decennier.

På 60-talet var ju serve och volley det dominerande spelsättet. Baslinjespelare var ytterst ovanligt och framförallt australiensare med Laver, Emerson mm dominerade världstennisen. Topspin existerade inte och det var inte förrän Borgs dominans på 70-talet nästa generations tennisspelare tog vid med mängder av svenska spelare i spetsen Dubbelfattad backhand, toppspin, bra fysik och enormt tålamod där baslinje övningar var det absolut dominerande. Att möta en svensk spelare på touren var en mardröm för de flesta andra landsmän där det oftast inte fanns något motvapen

I den generationen växte jag upp och med Borg som idol och inspiration från Wilander, Nyström, Järryd mm blev också min spelstil väldigt lik mina äldre landsmän. Med ett undantag: Jag älskade att gå runt och spela forehand och vid 21, 22 års ålder blev det än mer tydligt då jag i princip gick runt och ”köttade” forehand på i princip varenda slag. Och denna ”nya” spelstil uppkom pga av en flygresa från USA där jag mötte en utpräglad grusspelare som vid den tidpunkten låg topp 10 i världen. Min enda chans var att släppa på bromsen och gå för i stort sett varenda slag. Jag glömmer aldrig hur det viskades bland coacherna och där man förmodligen skakade på huvudet om det verkligen var så här nästa års tennis skulle spelas. Hursomhelst lyckades det för mig och andra spelare som tex Jim Courier visade att detta var framtidens tennis. I alla fall et par år framåt

När framförallt spanjorerna började utveckla en bättre backhand och som kunde stå emot tunga forehandslag blev detta melodin för nästa generation, i alla fall på grus. Jag kommer ihåg hur vårt team diskutera framtiden på 90-talet och där vi menade att Marcelo Rios spel skulle bli nästa generations taktik med kort vinklade slag. Om inte materialet skulle ha utvecklats som det gjordes skulle säkert också fler spela som honom men att ta allt på i princip uppstuds och dessutom vinkla slagen som han gjorde blev i princip omöjligt.

Senaste åren har ju som bekant baslinjespelare varit dominerande på touren och där spelare i stort sett är tvungna att vara i stort sett kompletta med bra forehand och backhand samt en bra serve. Däremot har jag saknat att man smyger fram på nät under bollduellerna men jag tycker det finns tendens att man letar sig mer och mer framåt. Det som också har börjat utmärka flera spelare är att man returnerar oerhört långt bakom baslinjen. Rent av 5-6 meter bakom baslinjen. Om vi skulle ha gjort det på vår tid skulle vi ha blivit uppätna av serve och volley spelare som tex Edberg och McEnroe. De var alldeles för snabba till nätet och kunde i princip göra vad som helst med sin första volley. Därför var man tvungen att returnera vid baslinjen för att ha någon chans att få ner bollen på fötterna. OM trenden med att returnera så långt bakom baslinjen tror jag att nästa motdrag blir som sagt att spela exempelvis serve och volley men då måste också åtskilliga spelare förbättra sitt volleyspel

Jag tror också att fler spelare i framtiden kommer att lära sig att analysera betydligt bättre än vad man gör idag. Som det ser ut idag är det väldigt få spelare som ändrar taktik när de känner att det går dåligt och OM man ändrar taktik gör man det alldeles försent. Här måste coacher lära spelaren att coacha sig själv. Lära spelarna att ställa de rätta frågorna till sig själv för jag kan garantera att de flesta spelarna skulle kunna coacha sig själv men man övar sig alldeles för lite i det.

Jag tror ocksåatt fler akademier och förbund kommer att fokusera mer på varje individs personliga utveckling och då pratar vi inte forehand, backhand, serve eller taktik utan mer hur man kan utvecklas som människa och vad tennisen kan ge var och en. Frågan bara är vilket förbund eller akademi som vågar stå för detta när kritiska röster menar att det är snabba resultat man vill ha. De som lyckas med detta koncept tror jag kommer vara framtidens vinnare

Jag har tidigare gett min syn på den teknologiska utvecklingen när det gäller material men det är inte bara detta som jag funderar över. Vi har haft ett räknesätt som har fungerat ungefär detsamma under över hundra år och ett mått på banan som också är identiskt av hur det såg ut för 150 år sedan. I och med att tennisen är en så konservativ sport tror jag det därför kommer att bestå som det gör långt tid framöver men just att man gör försök med annorlunda räknesätt gör att jag skulle vilja lägga mig i diskussionen om hur i alla fall jag skulle vilja ha det. Under Next Generation, både i kvalet i många distrikt samt slutspelet i Båstad gjordes följande försök:

  •           Avgörande boll vi 40 lika
  •           Kör vidare efter nätserve
  •          Förkorta seten till 4 men kör bäst av 5 set istället

Jag är totalt emot nätserves regeln men har fått förklarat varför den har uppkommit. Det blir för mycket fusk när ingen domare sitter i stolen. Jag köper det men upprepar vad jag skrivit så många gånger innan: Inför domare i de större tävlingarna. Förlorande spelare MÅSTE upp i stolen. Önskar att ITF hade samma tänk och att detta skulle förekomma vid samtliga ETA turneringar ( jag inser också att det skulle kunna bli att man dömer för sina kompisar men jag är naiv nog att tro att detta är en bättre lösning än vad det är idag)

Att man förkortar seten till 4 samt att man kör no ad har jag heller inget emot men man ska INTE ha detta på juniornivå. Tränare och ledare vill att man ska våga spela ut men detta räknesätt hämmar juniorerna i denna utveckling. När man är 16, 17 år och det definitivt inte lönar sig att slå upp bollen i luften kan man använda dessa regler. Det kan tom vara positivt för tennisen. Jag har inga kommentarer från pingisen men jag upplever att detta har varit positivt för dem. Mer spännande bollar för publiken och TV-tittaren. Och med tanke på hur det ser ut i samhälle idag är det ju action de flesta vill ha och med dessa regler tror jag detta kommer att vara framtiden men som sagt. Fundera ytterligare ett varv när det gäller juniortennisen i yngre åldrar

Vad tror jagom svensk tennis då? Närmsta 10-15 åren tror jag kan bli fantastiska. Kanske kommer vi tom få de världsstjärnor som vi så länge suktat efter. Kanske 3-4 damer samt 3-4 herrar bland de 100 bästa. Därefter tror jag det kommer att se betydligt sämre ut. Varför? Jo, än så länge finns det otroligt många eldsjälar från min generation som växte upp under Borg eran. Både före detta spelare och tränare som har ett enormt tennis hjärta. Många av oss gamla spelare ger tillbaka allt vad vi kan till tennisen men även en hel mängd tränare från min generation som jobbar i det tysta på och utanför banan. Efter vår generation finns det naturligtvis en hel del som brinner lika mycket som vi gör för tennisen men det är inte i närheten av samma mängd. Och tyvärr som tennisen är i många klubbar bygger man inte den framtid som behövs för att behålla juniorerna långt upp i senior åldern. Framtiden tror jag därför kan se väldigt dyster ut men vi pratar som sagt 10-15 år in i framtiden. Givetvis kan vi få fram en superstar som skulle ändra på detta men OM man inte ska förlita sig på turen behövs det göras dramatiska ändringar där tennisen blev den livsstil då jag växte upp då passionen för sporten var så stor att man visste att man alltid skulle vilja hålla på med tennis på et eller annat sett oavsett hur det gick resultatmässigt. Och som den optimist jag är hittar jag en del ljusglimtar som gör att jag tror att den stora skutan är på väg att långsamt, långsamt svänga åt rätt håll.

Det som oroar mig mest dock är allmänhetens och framförallt politikers okunskap om sporten tennis. (0 och 90 –talets framgångar ligger oss fortfarande i fatet när de flesta tror att tennisspelare oavsett nivå, lever ett liv i sus och du och där pengar är det minsta problemet. Många klubbar har ett mycket otacksamt läge när man ska försöka övertyga politiker att man behöver kapital att renovera sin anläggning. Med de timpriserna och tränaravgifter som finns i dag runt om i landet är stödet från kommunen en i stort sett nödvändighet. Finns inte detta stöd kommer flera klubbar att gå under förr eller senare.

Men här kämpar tennisen mot de större lagsporterna såsom fotboll, hockey, handboll mm där jag upplever att den allmänna uppfattningen är att man tror att det är betydligt billigare att renovera vissa idrottsanläggningar per utövare vilket lurar många. ( såsom tex fotbollsplaner) De individuella idrotterna, såsom tex badminton, squash, pingis och tennis, kommer att få det rejält tufft mot just framförallt lagsporterna vilket jag tycker redan har märkts de senare åren. Sporten som går mot strömmen är padel men här har målgruppen varit 30+ där de privatägda hallarna tar nästan dubbelt så mycket för en speltimme trots att spelytan är knappt en tredjedel mot tennisens.

På något sätt måste tennisen en gång för alla döda dessa klyschor om att tennisen är en sport som de flesta kan försörja sig på, få allmänheten att förstå att de flesta tennisklubbar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig flytande och att tennis inte är en glamour sport utan det krävs ett enormt slit för att få fram världsspelare. I det tysta kämpas det som sagt för att få fram dessa budskap men jag tycker vi är alldeles för dåliga för att allmänheten ska inse detta.

Ledarskap

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt 20 år sedan träffade jag Magdalena Forsberg. ”Magda” hade just då slutat med sin framgångsrika karriär i längdåkning och sadlat om till skidskytte där hon just hade avslutat sin första säsong med att ha blivit 5a på världscupen.  Mitt starkaste minne från det mötet var hur hon tokhyllade sin nya skidskyttetränare där hon berättade om vilken extraordinär människa denna tränare var. När man pratar med olika idrottsmän är det sällan man pratar om ens tränare och det var kanske därför jag denna konversation etsade sig så starkt hos mig.

1 år sedan blev vann hon världscupen för första gången. 5 år senare hade hon vunnit världscupen ytterligare 5 gånger. Lägg därtill OS-medaljer och otaliga VM-guld vilket gjorde att Magda räknas som en av de allra största vinteridrottare Sverige har haft. Demontränaren som Magda pratade om var ingen mindre än Wolfgang Pichler

I och med att jag själv har haft en tränare som har betytt så oerhört mycket för mig förstår jag vikten av att hitta rätt tränare. Ibland kan kemi uppstå mellan idrottare och tränare vilket kan leda till enorma framgångar och ibland funkar det inte alls. Trots att både tränare och adept räknas som de bästa i världen. Men vissa tränare har förmågan att verkligen få fram det absolut bästa ur var och en oavsett viken sorts individ man är. Min tränare Tim Klein hade den förmågan. Han anpassade sitt lärande till den personlighet och spel typ som du var. Wolfgang Pichler verkar också vara den tränaren. Tittar man på hur det svenska skidskyttelandslaget har lyckats de senaste åren när Pichler har varit tränare är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Dessutom verkar det som han får ut det bästa ur både de kvinnliga och de manliga deltagarna vilket i min värld tyder på att han dessutom har en fantastisk personkännedom.

 

Jag blev nyfiken på Pichler och ringde upp Magda för att se om det fanns några paralleller mellan Tim och Pichler och där jag under samtalet märkte att Magda hade precis lika mycket kärlek och respekt till Pichler som jag hade gentemot Tim. Däremot var hon oerhört skeptisk första gången hon träffade Wolfgang: -” Jag var väldigt skeptisk till att vi skulle ha en ny tränare. Varför skulle vi ha det för det första. Jag tror att jag ifrågasatte allt Pichler sa till en början. Men det som fick mig att vända var att han hade svar på allt. Han var väldigt tydlig med vad han ville och dessutom hade han ett väldigt strukturerat träningsupplägg. Till slut hade han övertygat mig och när vi sedan satte oss ner för att dra upp riktlinjerna för resten av säsongen frågade han om min målsättning. Jag svarade att jag ville bli världsmästare. Då svarade han att om jag tränade som han ville tar jag ansvar för dina resultat. ”

Just det Magda nämner är ju ett fenomen som passar vissa bättre och vissa passar det inte alls. Att lägga hjärnan bredvid och låta dig styras som ett Frankensteins monster passar vissa medan andra vill hålla på att experimentera hela tiden. Jag gillade att testa på en jäkla massa olika grejor men det var mycket för att få variation i min träning. Tim satte dock ramarna för mitt träningsupplägg men innanför dem var det fritt spelrum. Skulle jag ha satt mina egna ramar tror jag att jag skulle ha tvivlat på mig själv i mina värsta svackor. När jag pratar med Magda om detta fenomen upplever hon att tjejerna generellt följer hellre ett träningsupplägg slaviskt medan killarna hellre kör sina egna race. Att ett par manliga skidskyttar såsom Björn Ferry har uttalat sig negativ mot Pichler kan jag därför förstå men inte för att Pichler är någon dålig tränare utan för att han har ett helt annat tänk än Ferry. Och precis som Pichler själv sa i en intervju kan man inte vara alla till lags men just att han är så rak och vet precis vad han vill gör att man som adept får ett enormt självförtroende själv i det man gör som idrottsman. Precis som jag kände med Tim. Skulle han sagt att vi skulle sadlat om till golftouren som 30-åring skulle jag ha trott honom. I mitt liv är det få personer som har fått mig att tro på att ingenting är omöjligt vilket Tim alltid fick mig att känna. –”Gör du som jag säger blir det bra” brukade han säga.

 

Vad var det då som fick Magda till at känna som hon kände för Pichler. Framförallt var det engagemanget. –”han hade sådan passion och brann för sin sak att det smittade av sig. Han hade dessutom en enorm kunskap och ville hela tiden utveckla sig pga att han var väldigt nyfiken.”  Dessa egenskaper känne jag igen när jag tänker på Tim. Tim hade ju ingen kunskap alls när han började sin tränarkarriär på en campingplats i Sverige i mitten av 70-talet. Kunskapen fick han efter hand pga av sitt otroliga engagemang och nyfikenheten som gjorde att han alltid vill utveckla sig. ” Dessutom” fortsätter Magda ” har Wolfgang så många mjuka värden som gjorde att man gjorde vad som helst för honom. Förutom att han är humoristisk var han samtidigt väldigt mjuk och väldigt omtänksam. När vi tex hade ett träningsläger bodde både de aktiva samt tränare i samma hus. Varje morgon hade Wolfgang varit i brödbutiken och köpt nybakt bröd.” Tittade jag tillbaka på Tim var det likadant. Under den hårda fasaden fanns en väldigt varm människa som alltid ställde upp oavsett om det gällde tennisen eller något annat.

Det jag har förstått som Wolfgang gjorde bra också var att han byggde upp ett bra system. De flesta av landets främsta skidskyttar samlas i Östersund där man tränar ihop och där det numera finns de rätta resurserna för att kunna utmana de bästa nationerna i världen.

När jag frågade om Wolfgang är mer resultat eller prestations inriktad menar Magda att det är både och. ”- Själv motiverades jag av alla träningsresultaten som jag kunde jämföra med från säsongerna innan. Wolfgang visade hela tiden att jag utvecklades när jag fick jämföra dessa.” Personligen hade jag ju gått i spin om samma jämförelse kunde göras inom tennisen men som alla vet är det inte lätta att jämföra ett resultat från ena året till det andra pga att en motståndare står på andra sidan nätet och där det är dagsformen, underlaget, väder och vind mm som påverkar resultatet. Däremot tycker jag att vi kan bli betydligt bättre på att jämföra våra fysiska resultat på olika områden.

Det svenska skidskyttelandslaget är ekonomiskt i samma situation som svensk tennis där båda får slåss mot nationer med helt andra ekonomiska förutsättningar och här är Pichlers filosofi glasklar. För att ha en chans mot dessa ekonomiskt starkare nationer måste vi helt enkelt köra lite hårdare, lite mer men framförallt lite smartare. Välj en väg och håll dig till den. Parallellen med svensk tennis är slående. Vi kan inte fightas med de större nationerna när det gäller de ekonomiska resurserna. Därför måste vi göra de sakerna vi är bra på här i Sverige med rätt ideellt engagemang som gör att barnen till slut fastnar så mycket i sin tennis att de vill utöva sporten dag och natt. Och för at få barnen dit krävs mer än bara pengar

 

Wolfgang har ett stort hjärta för tennisen och jag är helt övertygad om att han skulle kunna tillföra vår idrott en hel del i och med att all idrott handlar om så mycket mer än bara tekniska detaljer. De flesta individuella sporterna i dagens Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte tappa mark och för att kunna överleva tror jag de flesta sporterna måste fundera mer och mer över hur vilka helhetsgrepp som måste göras för att få engagemanget som krävs för att barn, ungdomar och vuxna ska börja och fortsätta sitt idrottsutövande. Människor som Tim och Wolfgang sprider så oerhört mycket passion och intresse för idrotten och det är sådana människor som jag tror är kapabla till att få stora skutor att vända till den rätta kursen. Oavsett om det är tennis, skidskytte eller någon annan sport.

Hur dyrt är tennis?

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att vara tennisförälder till en tävlingsjunior kan bli enormt kostsamt. Däremot behöver kostnaden för juniortiden inte bli så dyr som många tror. När jag läse en artikel på nätet från sajten tennis-conditioning.com menade man att kostnaden för en tävlingsjunior på ITF nivå kunde variera mellan 21,600 Euro per år upp till 63,600 Euro för samma tid. Frågan är dock om slutresultatet blir detsamma om man inte spenderar lika mycket pengar

För tennisföräldrar som inte har den minsta inblick inom tennisvärlden blir det som en smärre chock när ens barn börjar tävla och dessutom om barnet ska tävla på en högre nivå där mängder av matcher och tävlingar under ett år ska genomföras. Speciellt om man kommer från en annan sport som tex fotboll där kostnaderna för ett barn är rejält begränsade. I och med att tex fotboll är rejält subventionerat där ofta kommunen går in och garanterar kostnader för fotbollsplanen blir givetvis kostnaden för utövarna också därefter. Lägg därtill ideella föräldrar som tränare och kostnaden sjunker ytterligare.

 

Svensk tennis har alltid strävat efter att vara en sport för alla. Jämför man med de flesta andra länder så är det betydligt billigare att spela tennis i Sverige. När man ställer upp i en tävling i tex USA frågas det inte om klubbtillhörighet, frågan är vilken coach man har. I Sverige tack och lov är det ”bara” terminsavgiften till klubben som behövs såvida man inte vill spetsa till barnets tennis med privatlektioner. När jag spelade själv tog även jag privatlektioner men de allra flesta var när jag var på ATP-touren och där de enda rösterna i Brottkärrs tennishall var min coach Tim, Tims hund Caesar samt bandspelaren som matade ABBA låtar på högsta volym när jag körde mina maratonpass på bollmaskinen. När jag var i den åldern ( 20 och över det) gillade jag privattimmar men när jag var yngre tyckte jag inte dessa var de roligaste träningarna i veckan. Pga detta samt att kostnaderna för en privattimme var så hög blev det som sagt väldigt sällan jag körde ensam med Tim i lägre ålder. Däremot delade jag, Christian Bergström, David Engel, Lars Jönsson och ibland Jonas Svensson på Tim utöver klubbträningen vi hade men då var vi ofta 3 spelare eller flera på banan.

En annan post som kan skena iväg betydligt är som sagt tävlandet. En veckas tävlande på annan ort där man sover över kan bli rejält kostsamt såvida man inte har ex. släktingar som man kan hälsa på samtidigt man spelar tävlingen. I mitt fall hade jag släktingar i både Skåne och Stockholm vilket gjorde att jag som yngre junior inte har något minne av att jag bodde på hotell en endaste gång. Skittråkigt givetvis för jag kunde inte umgås med kompisarna på kvällarna men bra och billigt för mina föräldrar vilket var ett måste med tanke på vilken budget vi hade på den tiden. Mest avundsjuk var jag på de spelare som kom dit i husvagn. Jag tyckte det kändes så mysigt att bo precis vid banorna och dessutom var det en hel del andra ”husvagns-spelare” på den tiden.

Men som förälder är man väldigt tveksam om vad som är rätt och fel även om budgeten tillåter det dyra alternativet. Att åka ut och tävla internationellt i tidig ålder tycker jag är totalt fel såvida man inte är helt överlägsen i sin ålder. Men även då tycker jag det finns andra utmaningar mot vuxna spelare med hemmagjord teknik alt äldre barn i den åldern. Svenska Tennisförbundet har ett enormt utbud av tävlingar i Sverige och vill man tävla kan man säkert göra det vecka ut och vecka in. Hela året om. Men om man slår ihop anmälningsavgift, resor, tid man spenderar mm så kan kostnaden för en enda match bli väldigt hög. Jag är den första att skriva under på att för att utvecklas så krävs det väldigt många matcher. Som 12-åring låg jag på mellan 90-100 matcher på ett år. Mestadels tävlade jag på sommaren men det blev även en hel del matcher de andra delarna på året.

Men en match i den åldern behöver inte vara i en sanktionerad tävling. Finns det uppfinningsrikedom med ett roligt matchupplägg kommer barnen att räkna den matchen som tävling ändå. Dessutom kan man fixa till ett matchupplägg som upplevs som lite mindre som liv och död som vissa tävlingar kan upplevas som.

 

De poster som man får räkna med som förälder är som sagt hur mycket man tränar och vem man tränar med. Den dyrare varianten innefattar privattränare och akademier och den billigare varianten innefattar klubbträningen samt spontantennisen med kompisarna. Tävlingsresorna kan ju också variera i kostnad då de dyrare resorna ute i Europa kan kosta en hel del, speciellt om man tar med sig coachen.

När jag pratade med min kompis som nyligen har flyttat till USA märker man dock att tennis inte är för allmänheten

En timma gruppträning med 3-4 spelare på banan kostade $25 per timma. Ingen rabatt ges för om man tex skulle träna 4,6 eller 8 timmar per vecka. Ingen syskon rabatt heller. Privat träning ligger på  $70- 120per timma och hyra för en inomhusbana: $25-35

Något som rejält svider i plånboken är anmälningsavgifter till tävlingarna. Mindre tävlingar ligger på $70-100 och större tävlingar $ 100-150. Med 4 timmars träning i veckan samt en privat träning varannan vecka blir kostanden för 40 veckor runt 6000 dollar. Lägg därtill anmälningar till 15 tävlingar och man är redan upp på unt 7000-8000 dollar.

I Sverige klarar man ett par terminers träning ( runt 35-40 veckor)  på 10000-15000 kronor samt privatträning varannan vecka ( om man delar med någon kompis) där kostnaden blir runt 5000-. Anmälningsavgifter på 15 tävlingar som totalt blir ca 5000 kronor. Totalt ca 20.000-25.000 kronor

 

Min personliga uppfattning är att klubbträning med några privattimmar då och då ( som man kan dela med en annan kompis) samt spel på hemmaplan duger gott. Har man även komplement i någon som kan hjälpa till med fysbiten så klarar man sig upp till collegetiden. Om man sedan håller måttet för att få ett fullt scholarship på ett college är det bara att tacka och ta emot. Därefter vid 23 års ålder är man mogen att testa sina vingar på touren om kapaciteten finns.

Alternativet är som sagt onödigt många privattimmar och akademier runt om i världen. Och kommer inte drivet inifrån kan det lätt bli som 15-åringen som skulle svara på frågan från en företrädare från en akademi om vad han tyckte var bäst med veckan som han spenderade på akademin: -” Bilspelet” var det snabba bestämda och ,tyvärr i det här fallet, ärliga svaret!

Nämnda siffror är ju exklusive utrustning, resor, uppehälle mm men visst är det en enorm skillnad att spela tennis i USA kontra i Sverige och vad jag vet ligger priserna väldigt högt i vissa europeiska länder, definitivt mer än vad det kostar i Sverige. Att svensk tennis gör allt för att hålla nere priserna framgår dock väldigt dåligt och den allmänna massan i Sverige fortfarande ser tennis som den optimala överklassporten. Framförallt jobbar åtskilliga klubbar i motvind när klubbarna äskar pengar från kommunerna för renoveringar, nya banor mm. Stämpeln att tennis är en överklassport kommer nog aldrig att tvättas bort och man baxnar när man 2018 fortfarande hör kommunpolitiker som poängterar vilka slags bilar som står utanför klubbarna istället för att ge klubbarna den credit som de verkligen är värda då man försöker att få som många som möjligt att spela tennis till humana priser.

 

Innan jag fick mitt verkliga genombrott på touren levde jag verkligen i den första kategorin att snåla på framförallt boende. Jag har sovit över på alla möjliga ställen. Skolsalar, tennishallar, hos lokala familjer och t.o.m på ett sjukhus! och då jag för en gång skull inte var varken skadad eller sjuk. De flesta gångerna sov jag faktiskt bra men vid ett par tillfälle blev jag också dumsnål vilket gick ut på min tennis. Som yngre junior hade jag ett jäkla temperament och det gick tyvärr ut på mitt racket ett par gånger. På en träning kastade jag racket så pass hårt att det gick sönder och i och med att detta hade hänt en gång innan där jag hade fått en rejäl utskällning av mina föräldrar vågade jag inte tala om vad som hade hänt. De närmsta veckorna skulle jag prao och varje dag skickade mamma med mig 40:- som på den tiden räckte till lunch. Men istället smugglade jag med mig några mackor varje dag så  att jag kunde lägga undan dessa lunchpengar till ett nytt racket. Tyvärr blev jag upptäckt av mamma efter några dagar senare vilket kanske var tur. Endast mackor till lunch för att sedan åka till en tuff träning var ingen bra kombo. Efter det hade mamma och jag ett bra snack om vad som hade hänt och faktum är att efter den dagen höll jag hårdare i mina racketar.

Men det finns definitivt de spelare som med råge slår min uppfinningsrikedom genom att spara in på sitt boende så mycket det bara gick. Amerikanen som spelade satelliten ( numera ITF 15.000 dollars turneringar) i Danmark kom på den geniala iden att köpa ett interrail kort med vilket han kunde åka tåg överallt i Europa utan att behöva betala en enda krona. När matcherna hade avslutat i Köpenhamn på kvällen tog han helt sonika nattåget till Hamburg fram och tillbaka och så var det boende problemet löst.

En annan spelare som också levde väldigt sparsamt i början på sin karriär var vitryssen Max Myrnyi. När han började på touren var han minst sagt en väldigt medioker tennisspelare som vad jag kommer ihåg inte vann en enda match till en början i kvalen till de större turneringarna. På den tiden behövde man knappt några ATP-poäng för att kunna kvala till de större turneringarna och därför kunde han också spela en hel del sådana turneringar trots att han knappt hade en enda ATP-poäng. Men han överlevde genom att bo och äta väldigt spartanskt. Ett par år senare slog han igenom med dunder och brak. Mirnyis stora styrkor var att han var en fantastisk atlet. Han hade också ett eget driv som man sällan skådat vilket också ledde till att man alltid såg honom på en träningsbana med olika spelare. Över 20 år senare håller han fortfarande på och spelar dubbel på touren.

Andra sätt att göra sina resor har Simon Aspelin ett bra exempel på. Mellan några tävlingar inom Uzbekistan spelade han två Futures  tillsammans med hans dåvarande dubbelpartner Johan Landsberg. Jag skulle nog säga att det var mer en säkerhetsfaktor än ekonomi som spelade in när vi valde att resa med bil istället för flyg. Efter en högst tveksam inrikesflygning till första tävlingen från Tashkent till Namangan kände de att resa i en bilkonvoj tillbaka till Tashkent efter sista tävlingen i Andijan passade bäst. 300 km mellan Andijan-Tashkent borde gå ganska snabbt! Det visade sig dock att en stor del av resan gick på grusvägar och upp i bergen med flera säkerhetskontroller längs vägen. ”Jag minns fortfarande väldigt starkt sittandes i baksätet att jag konstaterade  -Nu är man ganska långt hemifrån  och – Nu sitter man lite dåligt till ifall rebeller dyker upp. Men hem kom vi utan problem och väldigt nöjda med två dubbeltitlar i bagaget!

För att resa och bo som man gjorde de första åren på touren och samtidigt prestera sin bästa tennis krävs det väldigt mycket passion. Är man då själv kommer förmodligen hemlängtan alldeles för tidigt. Men är man ett gott gäng tror jag man klarar det mesta. SvTFs Volksvagns buss, som de flesta 50- och 60-talister åkte omkring med på Europeiska tävlingar med är legendarisk bland oss äldre spelare. Långa resor och kanske inte den optimala uppladdningen men jäklar vad nära varandra man kommer varandra

 

Page 1 of 2

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén