Category: Gustens krönikor (Page 1 of 2)

Fuskande inom juniortennisen

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Min etiska kompass snurrar åt alla håll nuförtiden. Bara för 5-6 år sedan stod den relativt stadigt åt ett håll men numera vet jag inte vad jag ska tro längre. Senast jag verkligen höll på att tappa fotfästet var när jag kom på mig själv funderande om hur mina ”Små Lirare” adepter skulle svara med samma mynt mot fuskande utländska spelare efter ett par Tennis Europe turneringar.

Jag är inte särskilt politiskt insatt. Jag tror att jag är den typiska medel-Svensson som knorrar lite då och då. Skakar på huvudet åt vissa länders och personers sätt att styra saker och ting. I min lilla värld har det alltid känts som om majoriteten av världens befolkning har samma liknande ideal.

Men denna romantiska värld har på bara några år fått sig en törn när ledarna av de länder jag respekterade bl.a vägrar tro på vetenskapen, gör allt för att dölja sanningar och dessutom nedvärderar andra politiker på ett sätt som jag inte är van vid. Ord som kompromiss och samarbete försvinner mer och mer.

 

När jag tillsammans med andra tennisföräldrar för första gången får uppleva en Tennis Europe-turnering tappar jag ännu en gång fotfästet för mina ideal. Hur bemöter man detta oerhört utbredda fusk frågar en av föräldrarna? Ingen aning svarar jag. På min tid fanns inga Tennis Europe-turneringar och personligen spelade jag min första internationella juniorturnering som 16-åring vilket var junior-EM för lag. Därefter spelade jag en handfull juniorturneringar som 17 och 18-åring men jag hade inget minne av att det fuskades så här mycket.

Kanske är det så att jag förtränger dessa negativa minnen. Men bara det faktum att jag funderar på olika sätt för mina ”Små Lirare” att fuska tillbaka gör mig livrädd. Hur tänker inte då andra föräldrar och tränare som till skillnad från mig inte har varit lika involverade inom tennisen

Idrotten är så oerhört engagerande och givetvis måste den vara ett föredöme i etik och moral. Många svenska idrottsförbund kämpar väldigt bra med detta problem och det ger även resultat. Hur kampen mot fusket ser ut med andra internationella förbund har jag väldigt dålig koll på men att tennisen har ett gigantiskt stort problem på olika områden råder inget tvivel om. Uppmärksammade fall av vadslagning, dopingfall och på den mindre kända futuretouren är det djungelns lag som gäller. Daniel Windahl har t.o.m berättat att han har dödshotats och relativt nyligen uppdagades det att 83 personer från Spanien-varav 28 spelare- misstänktes för läggmatcher på Challenger och Future touren.

 

Anledningen till att Tennis Europé skapades var att ge flera landsmän ute i Europa bättre möjligheter att mäta sina krafter mot jämnåriga från andra länder. För de som bor i tex mellan Europa är det inte så långt mellan de olika länderna och det finns alla möjligheter till att åka mellan flera olika länder inom arealer som är betydligt mindre än Svealand. Men vad hade Tennis Europé för ideer om tex fair play när man startade sin junior tour 1990? Diskuterade man om fair play och framförallt hur barnen skulle formas för att när man fyller senior ha den etik och moral som varje idrottsman borde ha? Och hur ser det ut i dagsläget? Har man någon framtida plan hur fusk ska stävjas? Får coacherna signera några papper där man kan bli avstängd om det uppdagas att det fuskas? Tycker Tennis Europé att detta problem har blivit bättre med åren.

Jag var väldigt nyfiken på att få svar på dessa frågor så jag ringde upp Tennis Europé där jag skickades från den ena personen till den andra och efter att även ha mailat till olika personer i 1,5 månad så gav jag upp tanken på att få något svar.

I min värld måste man börja med värdegrunder i väldigt tidig ålder. Ju längre man väntar med att tala om vad som är rätt och vad som är fel desto svårare blir det att få gamla hundar att sitta. Om man i hela sitt liv har märkt att fusk lönar sig, varför ska man då inte fortsätta med det? Och när tom ens omgivning i föräldrar och coacher eldar på fusket med olika tricks så tror man givetvis att det är detta som gäller. Tecken, små vattenflaskor ( så att man kan säga något tips när man lämnar flaskan) låååååånga toabesök mm är bara en rad tricks som är väldigt utstuderade från både barnen och föräldrarna.

Och det är nu jag börjar bli lite nervös för framtiden för normer idag är inte samma som de var för några årtionden sedan. När världens mäktigaste man ( enligt Washington Post) har ljugit 5 gånger om dagen sedan han tillträdde genom twitter och tal till folket, ger ju det signaler till övriga världen att det är ok att ljuga. Och i idrottens värld är det inte bara de allra bästa idrottsmännen i världen som har ett ansvar att uppträda korrekt. Även duktiga juniorer har ett ansvar mot sin omgivning, för jämnåriga och yngre ser på dem med nästan samma ögon som de gör mot vuxna idoler. När de bästa juniorerna i Europa då fuskar som de gör tror ju juniorerna som deltar där några gånger per år att det är så här det ska gå till.

För vissa landsmän är det än viktigare att göra bra ifrån sig i dessa Tennis Europé turneringar. En bra ranking ger nämligen möjligheten till mer sponsring från förbundet i tex resor, träning och uppehälle. Skillnaden mellan att kanske ligga som femte landsman på Tennis Europé rankingen kontra om man ligger 4 gör att man får helt andra förutsättningar. Denna placering kanske är så liten att en semifinal kontra en kvartsfinal gör att man passerar sin landsman på rankingen. Om etik och moral inte finns alternativt om det inte finns en domare, hur tror ni man dömer en boll då som är precis på linjen vid ställningen 5-5 i tredje set och man har breakboll?

Att ha betalda domare tror jag inte skulle fungera för det blir alldeles för dyrt samt svårt att organisera men att deltagarna får döma vid förlust menar jag är det enklaste sättet att lösa problemet. Landsmän får inte döma varandra och visst kommer det bli att om någon spelare har en kompis över landsgränsen som får döma sin kompis tror jag ändå detta är det bästa sättet

 

Ett annat sätt som Mikael Tillström berättade för mig är hur USTA har tacklat problemet. Där har man matchledare som säger till om spelaren dömer fel. Första gången det blir ett feldomslut tilldelas motståndaren poängen. Andra gången blir det gamestraff. Tredje gången diskvalificeras man. Då ska det mycket till att man fuskar när man vet att det står matchbevakare och man vet att man kan diskas om man fuskar

En annan sport som verkligen har tagit reglerna på allvar är golfen. Om man skulle bli påkommen att fuska på en tävling blir man avstängd under en längre tid. Tufft, men det har i alla fall resulterat till att få spelare som har ambition att gå långt inte fuskar

Jag hoppas innerligt att man tar upp ämnet om domarfrågan ytterligare en gång i Sverige där förlorande spelare sätter sig i stolen efter en förlust. Det behöver inte vara så i alla turneringar men åtminstone i de 15-20 största turneringarna. ( Salk, Båstad, JSM inne och ute samt deltävlingarna till JSM utomhus) I dessa turneringarna spelar de bästa spelarna och det är de som är föredömen för de lite sämre. Regeln ska vara att man aldrig dömer en match från en äldre åldersklass och om man verkligen inte vågar döma så får man i alla fall sätta sig i domarstolen och hålla räkningen. När jag pratat med spelare, föräldrar, tränare och tom det tävlingsrådet som röstade ner iden om att förlorande spelaren ska sätta sig i domarstolen förra gången, känns det som att en klar majoritet vill ha en förändring på hur det ser ut i dagsläget.

Skulle detta då hjälpa till att få bättre tennisspelare i Sverige. Svårt att säga. Men definitivt skulle man hjälpa flera svenska juniorer om vad som är rätt och fel vilket de tar med sig senare i livet. Inte för att problemet med fuskande svenska spelare i Sverige är lika stort som det ser ut på Tennis Europé turneringar men det förekommer definitivt.

#framåtförflerirörelse

 

 

Svensk tennis behöver ha bättre självförtroende

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

 

 

 

 

 

För drygt ett år sedan var jag förmodligen en av de sista personerna i Sverige som fyllt 50 och som inte hade Facebook. Idag har tom jag facebook men jag är väldigt passiv och skriver nästan ingenting Det enda jag gör är att titta lite på inlägg då och då. Många av dem jag följer är naturligt gamla tennisspelare där flera av dem har konverterat till padel.

Inläggen från dem är oändliga och deras intresse för padel går verkligen igenom mobiltelefonen. Vilken underbar entusiasm. Inget ont om inläggen om tennis heller. Det som dock skiljer dessa är nyfikenheten i denna nyfunna sport padel som numera går genom Sverige som en löpeld. I dessa inlägg är inte jämförelser med resultat som räknas utan den genuina glädjen man känner alla har som utövar sporten. Tennisinläggen däremot baseras mycket på prestation och mellan raderna dyker jämförelserna från den gamla goda tiden upp.

Likadant är det i vanlig media. Tennisen är kass för vi har inga topp 100 spelare bland killarna och Rebeckas och Johannas resultat är bra men ger inga halleluja rubriker som padeln får. Men varför? Svensk tennis är ju grym på många andra sätt och konkurrensen inom tennisvärlden i världen är ju… gigantisk. Faktum är att vilken lista jag än kollar på kommer tennisen som individuell sport alltid som nummer 1 i antalet fans i världen. Enligt de flesta listorna kommer tennisen så högt som nummer 3,4 och 5 slagna av endast fotboll och därefter cricket, basket och landhockey på olika listor.

Men hur vet jag det? Jo, jag är tyvärr lite nördig när det gäller statistik och listor. Googla själv på: ”world most popular sports”. Där kommer massa listor upp. Tennisen kommer även väldigt högt när man googlar på antalet utövare. Men här blir vi faktiskt slagna av en individuell sport. Nämligen badminton. Men jag vill att hela svenska folket ska få reda på detta och här måste vi hjälpa till att få ut detta budskap. Ta fram de sakerna vi är bra på så att myterna om överbetalda svenska tennisspelare och att tennisen endast är en överklassport försvinner.

 

Problemet för sporter som tex badminton och tennis är att man måste lyckas utöver det vanliga för att skapa rubriker. Men med tanke på  den globala konkurrensen kommer detta förmodligen inte att hända inom de närmsta 50 åren. I alla fall inte om man ser det i ett perspektiv där man har sannolikhetsglasögonen på sig. Inte i Sverige och inte i något annat land som är lika stort som Sverige heller.  Vi slåss mot Grand Slam nationer som plöjer in lika mycket pengar årligen vilka skulle räckt till Svenska Tennisförbundets omsättning i 50 år och dessutom finns det över 130 länder där man spelar tennis. 38 av dessa var representerade i ATPs topp hundra ranking vid årsskiftet 2018/2019

Att därför bevaka mindre sporter där Sverige har optimal chans att lyckas är något som SVT har listat ut för länge sedan och i och med att dagsmedia givetvis skriver det som visas på SVT så blir det en koncentration av de mindre sporterna. I media framgår väldigt sällan hur stor konkurrensen är mellan sporterna. Inte sedan 80 och 90-talet då debatten rasade huruvida en mindre sport någonsin skulle ha chansen att vinna bragdguldet eller ej, pga sämre konkurrens, har jag sett någon journalist som har skrivit nämnvärt om detta. Därför blev jag rejält överraskad när jag läste en krönika från Alex Schulman i Expressen i februari med rubriken:

”Vad gör SVT- vad är detta för galenskap.” Där beskriver Schulman hur SVT får tittaren i Vinterstudion att tro att de sporter som visas är stora internationella angelägenheter. Här följer några korta meningar från krönikan:

”Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé.”

 

Om inte över 100 länder slutar med tennis och om inte de enorma resurser som pumpas in år efter år i de stora tennisförbunden är det bara att glömma att tennisen kommer att komma dit vi var igen. Då måste vi istället se på vad vi är bra på och detta budskap ska vi förmedla framförallt genom de nya social medier som finns. Här tänkte jag ta några exempel på vad tennisen är grym på:

  • Jag fortsätter att googla på den sporten som är mest jämlik i världen. Högst upp på de flesta listorna kommer….tennis! Framförallt när det gäller att fördela prispengar och tittar man på Grand Slam turneringarna är det faktiskt helt jämnt mellan herrarna och damerna. När det gäller antalet utövare så ligger tennisen även här långt framme. När jag sedan tittar på herrturneringarna dyker det även upp fler och fler kvinnliga domare. Härligt!!Huruvida det ligger till i olika förbund, styrelser mm har jag betydligt sämre koll på men när jag satt i styrelsen i SvTF för 20 år sedan så såg det tyvärr inte särskilt jämlikt ut. Nu om någon gång tror jag det är extra viktigt att få en bra mix av bägge könen samt äldre och ungt med tanke på hur snabb utvecklingen i samhället går. Detta är givetvis en enorm utmaningen med tanke på hur svårt det är att locka folk till ideella uppdrag i dagens idrotts Sverige överhuvudtaget.
  • Visste du att du lever nästan 10 år längre om du håller på med tennis i jämförelse om du är stillasittande. Tennis är faktiskt den sport man förlänger livet mest med enligt en undersökning som en rad danska forskare gjorde i samband med en studie om hjärt -och kärlsjukdomar. Artikeln som stod i tidningen I Form förra året berättade att den näst bästa sporten för ett längre leverne är badminton på drygt 6 år och på plats nummer 3 hittar vi fotboll. Om man däremot var en flitig gymbesökare förlängdes livet endast med ett halvår och man drog framförallt slutsatsen att den sociala aspekten var väldigt viktig. Något som du givetvis får med en eller flera motståndare på andra sidan nätet.
  • Varje år börjar åtskilliga svenska tennisjuniorer på ett college i USA. Jag har ingen statistik men jag skulle gissa på att det är 30-40 stycken. Per år! I och med att jag känner väldigt många tennisspelare som har varit på college kan jag säga att nästan alla dessa har fått ett kanonjobb efter avslutade studier. Antingen i Sverige eller i något annat land. Stor eloge till alla tränare i Sverige som har lotsat sina adepter ända fram till college. Jag läste också Simon Freunds reportage om college i förra numret av Svensk Tennis. Vilken resa dessa år på college verkar vara!
  • Att tennisen är en sport som man kan hålla på med hela livet är ingen hemlighet. Här kan jag också ha fel men det känns som att veteran-SM för tillfället svämmar över av anmälningar i de olika klasserna. I dagens samhälle letar ju fler och fler efter olika utmaningar och att börja tävla i tennis är en utmaning som många tar. Dock inte alla som tycker att det verkar för svårt. När kommer första sanktionerade tävlingen för vuxna nybörjare med grön-prick-boll? Dessutom finns det olika nätverksgrupper inom tennisen där deltagarna är supertaggade. Personligen älskar jag deras entusiasm och blir lika taggad själv varje gång jag tränar med dem. 

Det finns massa mer exempel på vad vi är grymma på inom tennisen och som vi ska vara väldigt stolta över. Inte bara resultat med andra ord utan andra viktiga aspekter som ibland kanske är viktigare än själva resultatet. Skulle det sett annorlunda ut om vi hade en bättre mix i våras styrelser och förbund. Gammalt och ungt. Man som kvinna? OM det hade varit fallet; hade tongångarna på sociala medier sett annorlunda ut då och framförallt: hade det skrivits mer på Instagram, Facebook mm? Jag upplever tennisen som mycket mer positiv i vissa andra länder. Trots uteblivna resultat. Hur gör dem? Skulle vara intressant att veta.

 

Jag skrev i en artikel förra året hur jag trodde att svensk tennis skulle se ut i framtiden. De närmsta åren är jag positiv. Men därefter? Framförallt tänker jag på gamla tennisbanor och gamla hallar som behöver restaureras. Hallar och banor som byggdes på 70 och 80-talet. Många av dessa gamla banor har redan förfallit men även flera hallar runt om i landet behöver en rejäl ansiktslyftning. Det finns väldigt många klubbar som har varit grymma på att se in i framtiden genom att buffra pengar och ta ut dessa när man behövt att göra nödvändiga arbeten med hallen. Gym, stilig entre eller följt den senaste trenden och byggt padelbanor. Alternativt finns det de klubbarna som har en förstående kommun som hjälper till. Men så finns det även de klubbarna som har haft styrelser som bara har tittat på tennismålen och glömt de ekonomiska målen. När man då ska försöka vända skutan och prata med kommunpolitikerna står tennisen oftast på ruta minus ett pga hur gemene man uppfattar tennisen; överklassporten som borde kunna betala för sig själv.

För dessa klubbar borde det finnas hjälp från förbundet. En eller några som endast skulle jobba med klubbutveckling och kan ge de tips och råd till styrelser som inte har den erfarenheten som många klubbar har. En kostnad som givetvis måste betalas av några och i min värld måste i så fall medlemsavgifterna inom Svenska tennisförbundet höjas. De enda som skulle kunna motsätta sig ett sådant förslag anser jag är personer som endast tänker ett år i taget. Jag är helt övertygad att dessa pengar skulle betalas tillbaka med råge.

 

Avslutningsvis; för att få fram budskapet måste alla som gillar tennis hjälpas åt. Oavsett om du är elit, tränare, klubbdirektör, motionär eller TV-tittare av tennis. Gammal som ung. Man som kvinna. Bara för några år sedan var det i stort sett endast tidningar och TV som satte trender. I dag kan de även skapas av sociala medier. Och vilka sporter har så mycket att skryta om som tennisen. Tennis är kul, tennis är en jämlik sport, tennis är en sport för livet, tennisen är älskad i nästan alla länder.  Glöm aldrig detta!!

#framforflerirorelse

Roland och Rickard Rakell

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

 

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

 

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

 

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

 

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

 

Sociala medier inom idrotten

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

 

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

 

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

 

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?

 

 

Svensk tennis framtid

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag satt i svenska tennisförbundets styrelse sa fd ordförande Janne Carlzon vid något tillfälle att ”för att kunna se in i framtiden måste man kunna sin historia”. En devis som givetvis gäller inom alla områden. Om jag därför skulle sia om hur tennis skulle se ut i framtiden måste jag därför blicka tillbaka flera decennier.

På 60-talet var ju serve och volley det dominerande spelsättet. Baslinjespelare var ytterst ovanligt och framförallt australiensare med Laver, Emerson mm dominerade världstennisen. Topspin existerade inte och det var inte förrän Borgs dominans på 70-talet nästa generations tennisspelare tog vid med mängder av svenska spelare i spetsen Dubbelfattad backhand, toppspin, bra fysik och enormt tålamod där baslinje övningar var det absolut dominerande. Att möta en svensk spelare på touren var en mardröm för de flesta andra landsmän där det oftast inte fanns något motvapen

I den generationen växte jag upp och med Borg som idol och inspiration från Wilander, Nyström, Järryd mm blev också min spelstil väldigt lik mina äldre landsmän. Med ett undantag: Jag älskade att gå runt och spela forehand och vid 21, 22 års ålder blev det än mer tydligt då jag i princip gick runt och ”köttade” forehand på i princip varenda slag. Och denna ”nya” spelstil uppkom pga av en flygresa från USA där jag mötte en utpräglad grusspelare som vid den tidpunkten låg topp 10 i världen. Min enda chans var att släppa på bromsen och gå för i stort sett varenda slag. Jag glömmer aldrig hur det viskades bland coacherna och där man förmodligen skakade på huvudet om det verkligen var så här nästa års tennis skulle spelas. Hursomhelst lyckades det för mig och andra spelare som tex Jim Courier visade att detta var framtidens tennis. I alla fall et par år framåt

När framförallt spanjorerna började utveckla en bättre backhand och som kunde stå emot tunga forehandslag blev detta melodin för nästa generation, i alla fall på grus. Jag kommer ihåg hur vårt team diskutera framtiden på 90-talet och där vi menade att Marcelo Rios spel skulle bli nästa generations taktik med kort vinklade slag. Om inte materialet skulle ha utvecklats som det gjordes skulle säkert också fler spela som honom men att ta allt på i princip uppstuds och dessutom vinkla slagen som han gjorde blev i princip omöjligt.

Senaste åren har ju som bekant baslinjespelare varit dominerande på touren och där spelare i stort sett är tvungna att vara i stort sett kompletta med bra forehand och backhand samt en bra serve. Däremot har jag saknat att man smyger fram på nät under bollduellerna men jag tycker det finns tendens att man letar sig mer och mer framåt. Det som också har börjat utmärka flera spelare är att man returnerar oerhört långt bakom baslinjen. Rent av 5-6 meter bakom baslinjen. Om vi skulle ha gjort det på vår tid skulle vi ha blivit uppätna av serve och volley spelare som tex Edberg och McEnroe. De var alldeles för snabba till nätet och kunde i princip göra vad som helst med sin första volley. Därför var man tvungen att returnera vid baslinjen för att ha någon chans att få ner bollen på fötterna. OM trenden med att returnera så långt bakom baslinjen tror jag att nästa motdrag blir som sagt att spela exempelvis serve och volley men då måste också åtskilliga spelare förbättra sitt volleyspel

Jag tror också att fler spelare i framtiden kommer att lära sig att analysera betydligt bättre än vad man gör idag. Som det ser ut idag är det väldigt få spelare som ändrar taktik när de känner att det går dåligt och OM man ändrar taktik gör man det alldeles försent. Här måste coacher lära spelaren att coacha sig själv. Lära spelarna att ställa de rätta frågorna till sig själv för jag kan garantera att de flesta spelarna skulle kunna coacha sig själv men man övar sig alldeles för lite i det.

Jag tror ocksåatt fler akademier och förbund kommer att fokusera mer på varje individs personliga utveckling och då pratar vi inte forehand, backhand, serve eller taktik utan mer hur man kan utvecklas som människa och vad tennisen kan ge var och en. Frågan bara är vilket förbund eller akademi som vågar stå för detta när kritiska röster menar att det är snabba resultat man vill ha. De som lyckas med detta koncept tror jag kommer vara framtidens vinnare

Jag har tidigare gett min syn på den teknologiska utvecklingen när det gäller material men det är inte bara detta som jag funderar över. Vi har haft ett räknesätt som har fungerat ungefär detsamma under över hundra år och ett mått på banan som också är identiskt av hur det såg ut för 150 år sedan. I och med att tennisen är en så konservativ sport tror jag det därför kommer att bestå som det gör långt tid framöver men just att man gör försök med annorlunda räknesätt gör att jag skulle vilja lägga mig i diskussionen om hur i alla fall jag skulle vilja ha det. Under Next Generation, både i kvalet i många distrikt samt slutspelet i Båstad gjordes följande försök:

  •           Avgörande boll vi 40 lika
  •           Kör vidare efter nätserve
  •          Förkorta seten till 4 men kör bäst av 5 set istället

Jag är totalt emot nätserves regeln men har fått förklarat varför den har uppkommit. Det blir för mycket fusk när ingen domare sitter i stolen. Jag köper det men upprepar vad jag skrivit så många gånger innan: Inför domare i de större tävlingarna. Förlorande spelare MÅSTE upp i stolen. Önskar att ITF hade samma tänk och att detta skulle förekomma vid samtliga ETA turneringar ( jag inser också att det skulle kunna bli att man dömer för sina kompisar men jag är naiv nog att tro att detta är en bättre lösning än vad det är idag)

Att man förkortar seten till 4 samt att man kör no ad har jag heller inget emot men man ska INTE ha detta på juniornivå. Tränare och ledare vill att man ska våga spela ut men detta räknesätt hämmar juniorerna i denna utveckling. När man är 16, 17 år och det definitivt inte lönar sig att slå upp bollen i luften kan man använda dessa regler. Det kan tom vara positivt för tennisen. Jag har inga kommentarer från pingisen men jag upplever att detta har varit positivt för dem. Mer spännande bollar för publiken och TV-tittaren. Och med tanke på hur det ser ut i samhälle idag är det ju action de flesta vill ha och med dessa regler tror jag detta kommer att vara framtiden men som sagt. Fundera ytterligare ett varv när det gäller juniortennisen i yngre åldrar

Vad tror jagom svensk tennis då? Närmsta 10-15 åren tror jag kan bli fantastiska. Kanske kommer vi tom få de världsstjärnor som vi så länge suktat efter. Kanske 3-4 damer samt 3-4 herrar bland de 100 bästa. Därefter tror jag det kommer att se betydligt sämre ut. Varför? Jo, än så länge finns det otroligt många eldsjälar från min generation som växte upp under Borg eran. Både före detta spelare och tränare som har ett enormt tennis hjärta. Många av oss gamla spelare ger tillbaka allt vad vi kan till tennisen men även en hel mängd tränare från min generation som jobbar i det tysta på och utanför banan. Efter vår generation finns det naturligtvis en hel del som brinner lika mycket som vi gör för tennisen men det är inte i närheten av samma mängd. Och tyvärr som tennisen är i många klubbar bygger man inte den framtid som behövs för att behålla juniorerna långt upp i senior åldern. Framtiden tror jag därför kan se väldigt dyster ut men vi pratar som sagt 10-15 år in i framtiden. Givetvis kan vi få fram en superstar som skulle ändra på detta men OM man inte ska förlita sig på turen behövs det göras dramatiska ändringar där tennisen blev den livsstil då jag växte upp då passionen för sporten var så stor att man visste att man alltid skulle vilja hålla på med tennis på et eller annat sett oavsett hur det gick resultatmässigt. Och som den optimist jag är hittar jag en del ljusglimtar som gör att jag tror att den stora skutan är på väg att långsamt, långsamt svänga åt rätt håll.

Det som oroar mig mest dock är allmänhetens och framförallt politikers okunskap om sporten tennis. (0 och 90 –talets framgångar ligger oss fortfarande i fatet när de flesta tror att tennisspelare oavsett nivå, lever ett liv i sus och du och där pengar är det minsta problemet. Många klubbar har ett mycket otacksamt läge när man ska försöka övertyga politiker att man behöver kapital att renovera sin anläggning. Med de timpriserna och tränaravgifter som finns i dag runt om i landet är stödet från kommunen en i stort sett nödvändighet. Finns inte detta stöd kommer flera klubbar att gå under förr eller senare.

Men här kämpar tennisen mot de större lagsporterna såsom fotboll, hockey, handboll mm där jag upplever att den allmänna uppfattningen är att man tror att det är betydligt billigare att renovera vissa idrottsanläggningar per utövare vilket lurar många. ( såsom tex fotbollsplaner) De individuella idrotterna, såsom tex badminton, squash, pingis och tennis, kommer att få det rejält tufft mot just framförallt lagsporterna vilket jag tycker redan har märkts de senare åren. Sporten som går mot strömmen är padel men här har målgruppen varit 30+ där de privatägda hallarna tar nästan dubbelt så mycket för en speltimme trots att spelytan är knappt en tredjedel mot tennisens.

På något sätt måste tennisen en gång för alla döda dessa klyschor om att tennisen är en sport som de flesta kan försörja sig på, få allmänheten att förstå att de flesta tennisklubbar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig flytande och att tennis inte är en glamour sport utan det krävs ett enormt slit för att få fram världsspelare. I det tysta kämpas det som sagt för att få fram dessa budskap men jag tycker vi är alldeles för dåliga för att allmänheten ska inse detta.

Ledarskap

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt 20 år sedan träffade jag Magdalena Forsberg. ”Magda” hade just då slutat med sin framgångsrika karriär i längdåkning och sadlat om till skidskytte där hon just hade avslutat sin första säsong med att ha blivit 5a på världscupen.  Mitt starkaste minne från det mötet var hur hon tokhyllade sin nya skidskyttetränare där hon berättade om vilken extraordinär människa denna tränare var. När man pratar med olika idrottsmän är det sällan man pratar om ens tränare och det var kanske därför jag denna konversation etsade sig så starkt hos mig.

1 år sedan blev vann hon världscupen för första gången. 5 år senare hade hon vunnit världscupen ytterligare 5 gånger. Lägg därtill OS-medaljer och otaliga VM-guld vilket gjorde att Magda räknas som en av de allra största vinteridrottare Sverige har haft. Demontränaren som Magda pratade om var ingen mindre än Wolfgang Pichler

I och med att jag själv har haft en tränare som har betytt så oerhört mycket för mig förstår jag vikten av att hitta rätt tränare. Ibland kan kemi uppstå mellan idrottare och tränare vilket kan leda till enorma framgångar och ibland funkar det inte alls. Trots att både tränare och adept räknas som de bästa i världen. Men vissa tränare har förmågan att verkligen få fram det absolut bästa ur var och en oavsett viken sorts individ man är. Min tränare Tim Klein hade den förmågan. Han anpassade sitt lärande till den personlighet och spel typ som du var. Wolfgang Pichler verkar också vara den tränaren. Tittar man på hur det svenska skidskyttelandslaget har lyckats de senaste åren när Pichler har varit tränare är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Dessutom verkar det som han får ut det bästa ur både de kvinnliga och de manliga deltagarna vilket i min värld tyder på att han dessutom har en fantastisk personkännedom.

 

Jag blev nyfiken på Pichler och ringde upp Magda för att se om det fanns några paralleller mellan Tim och Pichler och där jag under samtalet märkte att Magda hade precis lika mycket kärlek och respekt till Pichler som jag hade gentemot Tim. Däremot var hon oerhört skeptisk första gången hon träffade Wolfgang: -” Jag var väldigt skeptisk till att vi skulle ha en ny tränare. Varför skulle vi ha det för det första. Jag tror att jag ifrågasatte allt Pichler sa till en början. Men det som fick mig att vända var att han hade svar på allt. Han var väldigt tydlig med vad han ville och dessutom hade han ett väldigt strukturerat träningsupplägg. Till slut hade han övertygat mig och när vi sedan satte oss ner för att dra upp riktlinjerna för resten av säsongen frågade han om min målsättning. Jag svarade att jag ville bli världsmästare. Då svarade han att om jag tränade som han ville tar jag ansvar för dina resultat. ”

Just det Magda nämner är ju ett fenomen som passar vissa bättre och vissa passar det inte alls. Att lägga hjärnan bredvid och låta dig styras som ett Frankensteins monster passar vissa medan andra vill hålla på att experimentera hela tiden. Jag gillade att testa på en jäkla massa olika grejor men det var mycket för att få variation i min träning. Tim satte dock ramarna för mitt träningsupplägg men innanför dem var det fritt spelrum. Skulle jag ha satt mina egna ramar tror jag att jag skulle ha tvivlat på mig själv i mina värsta svackor. När jag pratar med Magda om detta fenomen upplever hon att tjejerna generellt följer hellre ett träningsupplägg slaviskt medan killarna hellre kör sina egna race. Att ett par manliga skidskyttar såsom Björn Ferry har uttalat sig negativ mot Pichler kan jag därför förstå men inte för att Pichler är någon dålig tränare utan för att han har ett helt annat tänk än Ferry. Och precis som Pichler själv sa i en intervju kan man inte vara alla till lags men just att han är så rak och vet precis vad han vill gör att man som adept får ett enormt självförtroende själv i det man gör som idrottsman. Precis som jag kände med Tim. Skulle han sagt att vi skulle sadlat om till golftouren som 30-åring skulle jag ha trott honom. I mitt liv är det få personer som har fått mig att tro på att ingenting är omöjligt vilket Tim alltid fick mig att känna. –”Gör du som jag säger blir det bra” brukade han säga.

 

Vad var det då som fick Magda till at känna som hon kände för Pichler. Framförallt var det engagemanget. –”han hade sådan passion och brann för sin sak att det smittade av sig. Han hade dessutom en enorm kunskap och ville hela tiden utveckla sig pga att han var väldigt nyfiken.”  Dessa egenskaper känne jag igen när jag tänker på Tim. Tim hade ju ingen kunskap alls när han började sin tränarkarriär på en campingplats i Sverige i mitten av 70-talet. Kunskapen fick han efter hand pga av sitt otroliga engagemang och nyfikenheten som gjorde att han alltid vill utveckla sig. ” Dessutom” fortsätter Magda ” har Wolfgang så många mjuka värden som gjorde att man gjorde vad som helst för honom. Förutom att han är humoristisk var han samtidigt väldigt mjuk och väldigt omtänksam. När vi tex hade ett träningsläger bodde både de aktiva samt tränare i samma hus. Varje morgon hade Wolfgang varit i brödbutiken och köpt nybakt bröd.” Tittade jag tillbaka på Tim var det likadant. Under den hårda fasaden fanns en väldigt varm människa som alltid ställde upp oavsett om det gällde tennisen eller något annat.

Det jag har förstått som Wolfgang gjorde bra också var att han byggde upp ett bra system. De flesta av landets främsta skidskyttar samlas i Östersund där man tränar ihop och där det numera finns de rätta resurserna för att kunna utmana de bästa nationerna i världen.

När jag frågade om Wolfgang är mer resultat eller prestations inriktad menar Magda att det är både och. ”- Själv motiverades jag av alla träningsresultaten som jag kunde jämföra med från säsongerna innan. Wolfgang visade hela tiden att jag utvecklades när jag fick jämföra dessa.” Personligen hade jag ju gått i spin om samma jämförelse kunde göras inom tennisen men som alla vet är det inte lätta att jämföra ett resultat från ena året till det andra pga att en motståndare står på andra sidan nätet och där det är dagsformen, underlaget, väder och vind mm som påverkar resultatet. Däremot tycker jag att vi kan bli betydligt bättre på att jämföra våra fysiska resultat på olika områden.

Det svenska skidskyttelandslaget är ekonomiskt i samma situation som svensk tennis där båda får slåss mot nationer med helt andra ekonomiska förutsättningar och här är Pichlers filosofi glasklar. För att ha en chans mot dessa ekonomiskt starkare nationer måste vi helt enkelt köra lite hårdare, lite mer men framförallt lite smartare. Välj en väg och håll dig till den. Parallellen med svensk tennis är slående. Vi kan inte fightas med de större nationerna när det gäller de ekonomiska resurserna. Därför måste vi göra de sakerna vi är bra på här i Sverige med rätt ideellt engagemang som gör att barnen till slut fastnar så mycket i sin tennis att de vill utöva sporten dag och natt. Och för at få barnen dit krävs mer än bara pengar

 

Wolfgang har ett stort hjärta för tennisen och jag är helt övertygad om att han skulle kunna tillföra vår idrott en hel del i och med att all idrott handlar om så mycket mer än bara tekniska detaljer. De flesta individuella sporterna i dagens Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte tappa mark och för att kunna överleva tror jag de flesta sporterna måste fundera mer och mer över hur vilka helhetsgrepp som måste göras för att få engagemanget som krävs för att barn, ungdomar och vuxna ska börja och fortsätta sitt idrottsutövande. Människor som Tim och Wolfgang sprider så oerhört mycket passion och intresse för idrotten och det är sådana människor som jag tror är kapabla till att få stora skutor att vända till den rätta kursen. Oavsett om det är tennis, skidskytte eller någon annan sport.

Hur dyrt är tennis?

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att vara tennisförälder till en tävlingsjunior kan bli enormt kostsamt. Däremot behöver kostnaden för juniortiden inte bli så dyr som många tror. När jag läse en artikel på nätet från sajten tennis-conditioning.com menade man att kostnaden för en tävlingsjunior på ITF nivå kunde variera mellan 21,600 Euro per år upp till 63,600 Euro för samma tid. Frågan är dock om slutresultatet blir detsamma om man inte spenderar lika mycket pengar

För tennisföräldrar som inte har den minsta inblick inom tennisvärlden blir det som en smärre chock när ens barn börjar tävla och dessutom om barnet ska tävla på en högre nivå där mängder av matcher och tävlingar under ett år ska genomföras. Speciellt om man kommer från en annan sport som tex fotboll där kostnaderna för ett barn är rejält begränsade. I och med att tex fotboll är rejält subventionerat där ofta kommunen går in och garanterar kostnader för fotbollsplanen blir givetvis kostnaden för utövarna också därefter. Lägg därtill ideella föräldrar som tränare och kostnaden sjunker ytterligare.

 

Svensk tennis har alltid strävat efter att vara en sport för alla. Jämför man med de flesta andra länder så är det betydligt billigare att spela tennis i Sverige. När man ställer upp i en tävling i tex USA frågas det inte om klubbtillhörighet, frågan är vilken coach man har. I Sverige tack och lov är det ”bara” terminsavgiften till klubben som behövs såvida man inte vill spetsa till barnets tennis med privatlektioner. När jag spelade själv tog även jag privatlektioner men de allra flesta var när jag var på ATP-touren och där de enda rösterna i Brottkärrs tennishall var min coach Tim, Tims hund Caesar samt bandspelaren som matade ABBA låtar på högsta volym när jag körde mina maratonpass på bollmaskinen. När jag var i den åldern ( 20 och över det) gillade jag privattimmar men när jag var yngre tyckte jag inte dessa var de roligaste träningarna i veckan. Pga detta samt att kostnaderna för en privattimme var så hög blev det som sagt väldigt sällan jag körde ensam med Tim i lägre ålder. Däremot delade jag, Christian Bergström, David Engel, Lars Jönsson och ibland Jonas Svensson på Tim utöver klubbträningen vi hade men då var vi ofta 3 spelare eller flera på banan.

En annan post som kan skena iväg betydligt är som sagt tävlandet. En veckas tävlande på annan ort där man sover över kan bli rejält kostsamt såvida man inte har ex. släktingar som man kan hälsa på samtidigt man spelar tävlingen. I mitt fall hade jag släktingar i både Skåne och Stockholm vilket gjorde att jag som yngre junior inte har något minne av att jag bodde på hotell en endaste gång. Skittråkigt givetvis för jag kunde inte umgås med kompisarna på kvällarna men bra och billigt för mina föräldrar vilket var ett måste med tanke på vilken budget vi hade på den tiden. Mest avundsjuk var jag på de spelare som kom dit i husvagn. Jag tyckte det kändes så mysigt att bo precis vid banorna och dessutom var det en hel del andra ”husvagns-spelare” på den tiden.

Men som förälder är man väldigt tveksam om vad som är rätt och fel även om budgeten tillåter det dyra alternativet. Att åka ut och tävla internationellt i tidig ålder tycker jag är totalt fel såvida man inte är helt överlägsen i sin ålder. Men även då tycker jag det finns andra utmaningar mot vuxna spelare med hemmagjord teknik alt äldre barn i den åldern. Svenska Tennisförbundet har ett enormt utbud av tävlingar i Sverige och vill man tävla kan man säkert göra det vecka ut och vecka in. Hela året om. Men om man slår ihop anmälningsavgift, resor, tid man spenderar mm så kan kostnaden för en enda match bli väldigt hög. Jag är den första att skriva under på att för att utvecklas så krävs det väldigt många matcher. Som 12-åring låg jag på mellan 90-100 matcher på ett år. Mestadels tävlade jag på sommaren men det blev även en hel del matcher de andra delarna på året.

Men en match i den åldern behöver inte vara i en sanktionerad tävling. Finns det uppfinningsrikedom med ett roligt matchupplägg kommer barnen att räkna den matchen som tävling ändå. Dessutom kan man fixa till ett matchupplägg som upplevs som lite mindre som liv och död som vissa tävlingar kan upplevas som.

 

De poster som man får räkna med som förälder är som sagt hur mycket man tränar och vem man tränar med. Den dyrare varianten innefattar privattränare och akademier och den billigare varianten innefattar klubbträningen samt spontantennisen med kompisarna. Tävlingsresorna kan ju också variera i kostnad då de dyrare resorna ute i Europa kan kosta en hel del, speciellt om man tar med sig coachen.

När jag pratade med min kompis som nyligen har flyttat till USA märker man dock att tennis inte är för allmänheten

En timma gruppträning med 3-4 spelare på banan kostade $25 per timma. Ingen rabatt ges för om man tex skulle träna 4,6 eller 8 timmar per vecka. Ingen syskon rabatt heller. Privat träning ligger på  $70- 120per timma och hyra för en inomhusbana: $25-35

Något som rejält svider i plånboken är anmälningsavgifter till tävlingarna. Mindre tävlingar ligger på $70-100 och större tävlingar $ 100-150. Med 4 timmars träning i veckan samt en privat träning varannan vecka blir kostanden för 40 veckor runt 6000 dollar. Lägg därtill anmälningar till 15 tävlingar och man är redan upp på unt 7000-8000 dollar.

I Sverige klarar man ett par terminers träning ( runt 35-40 veckor)  på 10000-15000 kronor samt privatträning varannan vecka ( om man delar med någon kompis) där kostnaden blir runt 5000-. Anmälningsavgifter på 15 tävlingar som totalt blir ca 5000 kronor. Totalt ca 20.000-25.000 kronor

 

Min personliga uppfattning är att klubbträning med några privattimmar då och då ( som man kan dela med en annan kompis) samt spel på hemmaplan duger gott. Har man även komplement i någon som kan hjälpa till med fysbiten så klarar man sig upp till collegetiden. Om man sedan håller måttet för att få ett fullt scholarship på ett college är det bara att tacka och ta emot. Därefter vid 23 års ålder är man mogen att testa sina vingar på touren om kapaciteten finns.

Alternativet är som sagt onödigt många privattimmar och akademier runt om i världen. Och kommer inte drivet inifrån kan det lätt bli som 15-åringen som skulle svara på frågan från en företrädare från en akademi om vad han tyckte var bäst med veckan som han spenderade på akademin: -” Bilspelet” var det snabba bestämda och ,tyvärr i det här fallet, ärliga svaret!

Nämnda siffror är ju exklusive utrustning, resor, uppehälle mm men visst är det en enorm skillnad att spela tennis i USA kontra i Sverige och vad jag vet ligger priserna väldigt högt i vissa europeiska länder, definitivt mer än vad det kostar i Sverige. Att svensk tennis gör allt för att hålla nere priserna framgår dock väldigt dåligt och den allmänna massan i Sverige fortfarande ser tennis som den optimala överklassporten. Framförallt jobbar åtskilliga klubbar i motvind när klubbarna äskar pengar från kommunerna för renoveringar, nya banor mm. Stämpeln att tennis är en överklassport kommer nog aldrig att tvättas bort och man baxnar när man 2018 fortfarande hör kommunpolitiker som poängterar vilka slags bilar som står utanför klubbarna istället för att ge klubbarna den credit som de verkligen är värda då man försöker att få som många som möjligt att spela tennis till humana priser.

 

Innan jag fick mitt verkliga genombrott på touren levde jag verkligen i den första kategorin att snåla på framförallt boende. Jag har sovit över på alla möjliga ställen. Skolsalar, tennishallar, hos lokala familjer och t.o.m på ett sjukhus! och då jag för en gång skull inte var varken skadad eller sjuk. De flesta gångerna sov jag faktiskt bra men vid ett par tillfälle blev jag också dumsnål vilket gick ut på min tennis. Som yngre junior hade jag ett jäkla temperament och det gick tyvärr ut på mitt racket ett par gånger. På en träning kastade jag racket så pass hårt att det gick sönder och i och med att detta hade hänt en gång innan där jag hade fått en rejäl utskällning av mina föräldrar vågade jag inte tala om vad som hade hänt. De närmsta veckorna skulle jag prao och varje dag skickade mamma med mig 40:- som på den tiden räckte till lunch. Men istället smugglade jag med mig några mackor varje dag så  att jag kunde lägga undan dessa lunchpengar till ett nytt racket. Tyvärr blev jag upptäckt av mamma efter några dagar senare vilket kanske var tur. Endast mackor till lunch för att sedan åka till en tuff träning var ingen bra kombo. Efter det hade mamma och jag ett bra snack om vad som hade hänt och faktum är att efter den dagen höll jag hårdare i mina racketar.

Men det finns definitivt de spelare som med råge slår min uppfinningsrikedom genom att spara in på sitt boende så mycket det bara gick. Amerikanen som spelade satelliten ( numera ITF 15.000 dollars turneringar) i Danmark kom på den geniala iden att köpa ett interrail kort med vilket han kunde åka tåg överallt i Europa utan att behöva betala en enda krona. När matcherna hade avslutat i Köpenhamn på kvällen tog han helt sonika nattåget till Hamburg fram och tillbaka och så var det boende problemet löst.

En annan spelare som också levde väldigt sparsamt i början på sin karriär var vitryssen Max Myrnyi. När han började på touren var han minst sagt en väldigt medioker tennisspelare som vad jag kommer ihåg inte vann en enda match till en början i kvalen till de större turneringarna. På den tiden behövde man knappt några ATP-poäng för att kunna kvala till de större turneringarna och därför kunde han också spela en hel del sådana turneringar trots att han knappt hade en enda ATP-poäng. Men han överlevde genom att bo och äta väldigt spartanskt. Ett par år senare slog han igenom med dunder och brak. Mirnyis stora styrkor var att han var en fantastisk atlet. Han hade också ett eget driv som man sällan skådat vilket också ledde till att man alltid såg honom på en träningsbana med olika spelare. Över 20 år senare håller han fortfarande på och spelar dubbel på touren.

Andra sätt att göra sina resor har Simon Aspelin ett bra exempel på. Mellan några tävlingar inom Uzbekistan spelade han två Futures  tillsammans med hans dåvarande dubbelpartner Johan Landsberg. Jag skulle nog säga att det var mer en säkerhetsfaktor än ekonomi som spelade in när vi valde att resa med bil istället för flyg. Efter en högst tveksam inrikesflygning till första tävlingen från Tashkent till Namangan kände de att resa i en bilkonvoj tillbaka till Tashkent efter sista tävlingen i Andijan passade bäst. 300 km mellan Andijan-Tashkent borde gå ganska snabbt! Det visade sig dock att en stor del av resan gick på grusvägar och upp i bergen med flera säkerhetskontroller längs vägen. ”Jag minns fortfarande väldigt starkt sittandes i baksätet att jag konstaterade  -Nu är man ganska långt hemifrån  och – Nu sitter man lite dåligt till ifall rebeller dyker upp. Men hem kom vi utan problem och väldigt nöjda med två dubbeltitlar i bagaget!

För att resa och bo som man gjorde de första åren på touren och samtidigt prestera sin bästa tennis krävs det väldigt mycket passion. Är man då själv kommer förmodligen hemlängtan alldeles för tidigt. Men är man ett gott gäng tror jag man klarar det mesta. SvTFs Volksvagns buss, som de flesta 50- och 60-talister åkte omkring med på Europeiska tävlingar med är legendarisk bland oss äldre spelare. Långa resor och kanske inte den optimala uppladdningen men jäklar vad nära varandra man kommer varandra

 

Att coacha eller inte coacha

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att coacha eller inte få coacha under matcherna har varit en het potatis länge inom både proffstennisen och juniortennisen. Här har jag min bestämda åsikt och i den här krönikan ska jag ta upp varför jag är klart för den ena sidan.

För ca 30 år sedan mötte Sergio Casal och Emilio Sanchez, på den tiden ett av världens bästa dubbelpar, Jimmy Connors och Ilie Nastase i en match på ATP-touren. Kombinationen Connors/Nastase luktade trubbel lång väg men samtidigt brukade även ganska roliga saker hända när de var på banan. ”Pato” som var Casal och Sanchez dåvarande coach var känd för att ge sina adepter hemliga tecken hur de skulle spela då coachning på den tiden var strikt förbjudet. På en viktig boll bröt Sanchez in varefter Nastase slog en rak passering i den tomma luckan som Sanchez hade lämnat. Därefter vänder sig Nastase om mot ”Pato” och säger: ”very bad sign ”Pato”, very bad!

Som supervisor är det inget lätt jobb att kunna se huruvida spelarens coach visar tecken för att spelare ska ändra spelet men detta var relativt förekommande då jag spelade. Själv hade jag en coach som hade Charles Bronson som förebild och det gick inte att avgöra hur han reagerade känslomässigt när vi spelade. Dessutom hade han mestadels solglasögon på sig vilket gjorde det ännu svårare att avgöra hur han kände det. Att ge tecken eller coacha oss på något annat sätt under matcherna var totalt otänkbart.

Jag har alltid varit emot coachning på banan förutom när man spelar lagmatcher. Tennis är en individuell sport och spela rätt är något som man själv måste lära sig. Precis som man lär sig att spela forehand och backhand. Det finns ytterligare ett par anledningar till att jag inte tycker man ska coacha och en av de största anledningarna är att vissa inte har råd att ha med sig en coach medan vissa har flera stycken coacher som åker jorden runt med sina adepter. Jag vet att framförallt amerikansk TV skulle betala betydligt högre summor för rättigheterna att sända tennismatcherna OM det hade varit tillåtet att coacha för då hade de kunnat ha en mikrofon i sidbytena som fångar upp vad coacherna säger men här har ATP sagt nej. WTA däremot har ju som bekant godkänt coachning mellan varje set.

Vad kan en coach ändra på då? Etablerade spelare borde ju kunna förändra sitt spel ganska markant om de känner att det håller på att gå åt fel håll. Några kan det, men vissa spelare har absolut inte den förmågan. En bra coach kan definitivt ändra matchbilden. Under Davis Cup matcher hade jag stor hjälp av de dåvarande coacherna, både taktiskt men de fick även mig att stressa ner något. För att coacha handlar i min värld mer än att bara tala om att motståndaren har en svagare backandsida eller taskig andraserve. En coach ska få dig att känna dig harmonisk och tom kanske kunna få dig att le i stundens allvar. När jag coachade en spelare i elitserien en gång hade jag med mig en bild som jag tänkte visa min lagkompis ( som hade en tendens att stressa upp sig lite för mkt ibland) om det gick emot honom. En bit in i matchen när det mesta började gå snett visade jag bilden i ett sidbyte och trots hotande nederlag fick jag ett stort garv tillbaka varefter hans spel började fungera efter det.

Ett typiskt exempel på bra coachning där både det taktiska och den mentala biten var i fokus var när Tomas Johansson möte Sandon Stolle i en match på touren i mitten av 90-talet då ATP hade på försök att coachen skulle få coacha i sidbytet mellan seten. Taktiken mot den offensiva Stolle var att bl.a få ner så många bollar på fötterna på honom för att därefter kunna ha chansen att passera honom. En taktik som visade sig effektiv. Men trots otaliga breakbollar och mycket bra spel fick Tomas se sig besegrad i första set. När Magnus Tideman ( Tomas coach) satte sig bredvid sin adept både hörde och kände han hur stressad hans adept var att han inte fick med sig gamen samt att han hade spelat strålande tennis och ändå inte vunnit setet. Det Tomas inte såg och som Tideman hade uppfattat var att Stolle var dödstrött. ”fortsätt med taktiken så kommer du snart att se en scenförändring” sa Tideman. Han fick Tomas att tro på detta och efter knappt ytterligare en timme var Stolle en slagen man där de 2 sista seten skrevs till 6-2,6-2.

I slutet av 70-talet var det även tillåtet att coacha juniorer i svensk juniortennis. Vem som helst fick coacha; förälder som tränare. Jag är glad att allt som sades i sidbytena inte kom fram offentligt med tanke på hur många stressade förälder som fanns och jag kan bara se till mig själv hur jag skulle ha babblat på för mycket ibland så att min son alt någon annan adept inte skulle veta vilket ben han skulle stå på till slut. Och är förhållandet mellan förälder och son redan ansträngt där föräldern vill mer än barnet kan detta coachande bara leda till att barnen slutar alldeles för tidigt.

Det mest absurda inom juniortennisen är ju det faktum att tränarna står för träningen och föräldrarna är de som kör till tävlingarna och indirekt blir någon slags bakgrundscoach. I lagidrotterna är det ju oftast en förälder som är coach för laget men då sprids ju informationen till hela laget. Informationen ( eller kritiken) riktas ju inte till endast en person. Och vilken fördel det skulle vara för vissa barn som har haft fd tennisspelande föräldrar. Eller? Även om föräldern är väldigt duktig coach så vet det sjutton om detta skulle gynna barnet. Att lära sig att tänka självständigt på banan är så oerhört utvecklande och de gångerna man gör ett misstag med att använda fel taktik får man istället försöka att vända detta till något positivt. Ett misstag behöver inte vara fel utan tvärtom. Se misstaget på det sättet som man gör i dataspels världen istället. Där blir man förbannad när man gör misstaget men man vill och andra sidan revanschera sig till nästa gång man försöker igen och igen och igen…

För mig är coachning som sagt inte bara den taktiska biten utan det är den välbefinnande biten också. Jag har inte haft så många coacher men de jag jobbade med fick mig alltid att känna mig trygg och man lärde känna varandra även utanför banan. När jag inte hade med mig någon coach till tävlingen hade jag ibland med mig en massör eller en fyscoach och båda dessa fick mig alltid att må bra utanför banan vilket gjorde att jag oftast spelade bra tennis när de var med. Skulle jag endast resa med dessa skulle det nog inte ha funkat. Jag behövde djupanalysera min tennis då och då och här räckte inte deras kunskaper till. Däremot såg mina tenniscoacher nästan direkt vad det var som fattades mig ibland i och med att de visste exakt hur jag spelade, hur jag reagerade i vissa situationer mm.

Men när det gäller coachning tror jag att många juniorer och spelare kan mycket mer än vad de själva vet. En del väntar dock bara på att coachen ska säga exakt det de redan vet. Ibland skulle det nog vara vettigt att få spelarna att ställa sig samma frågor som coachen frågar efter matcherna. Hur ska jag ändra mitt spel för att bryta mönster? Rör jag på fötterna tillräckligt? Har motståndaren bäst forehand eller backhand? Att lära sig att coacha sig själv tror jag skulle vara nyckeln för många spelare och jag tror att man skulle utvecklas väldigt mycket om man gör detta. Här måste ju coachen vara uppmuntrande och inte göra sig själv till ovärderlig där vissa coacher ibland får spelaren ( och föräldern) att tro att är inte han/hon på plats så kan ingen hjälpa adepten.

Slutligen; ska en coach hjälpa till att boka flygbiljetten, lämna in racket mm. Nej tycker jag. Idag är jag oerhört glad att vårat team fick sköta allt sådant själv. Ibland kan det bli alldeles för mycket curlande mellan coachen och spelaren där det enda spelaren ska koncentrera sig på är dennes tennis. Ibland var det gott att skingra tankarna på annat och att boka hotell, biljetter, banor mm hör endast till vanlig uppfostran oavsett om du är första års proffs eller etablerad spelare bland de 100 bästa i världen.

Att göra sitt bästa

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

1986 spelade jag en match i svenska satelliten där jag än idag ångrar två av dem poäng jag spelade. På 3 veckor hade jag spelat 26 matcher med singlar och dubblar och detta var alltså den 27e matchen. Motståndaren var finalisten i de 2 föregående turneringarna och även om jag hade vunnit dessa båda matcher så visste jag att jag var tvungen att spela på topp för att kunna vinna. Fysiskt var jag på gränsen men framförallt mentalt var jag helt körd. Vid ställningen 2-5 i andra set släppte jag helt sonika två bollar förbi mig utan att ens försöka slå till bollen och efter detta var setet färdigspelat. Dessa 2 poäng är de enda jag kan komma ihåg på rak arm som jag har ”tankat” under min karriär oavsett om det var träning eller match

I dagens idrottssamhälle diskuteras det allt oftare om riggade matcher vilket för mig som fd professionell idrottsman gör mig rejält förbannad men samtidigt förvånad. För att nå den yttersta världseliten krävs otaliga träningstimmar men framförallt en inställning att alltid vilja vinna oavsett om det är träning eller match. Att man som professionell idrottsman inte göra sitt bästa vid varje tillfälle oavsett träning eller match övergår mitt förstånd, såvida det inte finns ett kriminellt hot mot personen eller dess familjemedlemmar.  Men om vi utesluter det kriminella hotet och där man istället lägger sig för egen ekonomisk vinning är för mig en gåta

Jag är uppvuxen i ett bostadsområde med väldigt många barn där utmaningar av olika slag var en vardag och som jag älskade att leva i. Fick man stryk var det bara att gråta en skvätt, bita ihop, fundera varför man fick stryk och därefter anta utmaningen igen. Ingen vuxen så långt ögat kunde nå som talade om vad och hur du skulle göra. Att klura ut nyckeln till att vinna fick man göra själv och det är en av de största anledningarna till att jag har älskat att tävla i hela mitt liv. Jag visste att om jag inte gjorde mitt bästa hade jag ju ingen aning om hur jag skulle vinna nästa gång när jag stod mot samma utmaning.

Men var ligger drivet till att alltid vilja vinna hos elitidrottsmannen/kvinnan? Kommer det alltid inifrån eller kan det tom vara så att någon i ens omgivning, trots vuxen ålder, påverkar idrottaren att alltid prestera på topp genom indirekt hot?  Här har jag ingen aning egentligen och ingen fakta överhuvudtaget men om jag skulle gissa så tror jag tyvärr att framförallt föräldrar är en stor bov för elitidrottarens eget driv.  Tyvärr även i vuxen ålder. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv ville vinna för omgivningens skull.  För föräldrar, tränare, kompisar osv men det stora drivet kom alltid inifrån och om jag uppnådde något var jag nöjd för stunden. Men där jag någon dag senare alltid ville uppnå något ännu bättre.

Kan man vid varje träningstillfälle ge 100%? Tveksamt skulle jag säga. Om man är skadad går det givetvis inte. Andra faktorer som spelar in är ju hur harmonisk man är utanför banan men framförallt tror jag att för ensidig och tråkig träning där man inte får den rätta utmaningen gör att det inte går att vara på tårna hela tiden. Hur många träningar låg jag på samma motivationsnivå som jag gjord då jag spelade match. Inte många även om jag själv anser att jag definitivt var en av de spelare som alltid gjorde mitt bästa även på träningen. Men ändå; de där extra procenten som skilde mellan en lyckad träning och en lyckad match fanns alltid där. Handen på hjärtat alla tävlingsjuniorer; hur många av er ligger på samma nivå på matcher som på träningar? Om man tar genomsnittet på alla tävlingsjuniorers träningsinställning som matchinställning; vad tror ni skillnaden i procent blir?

När jag har den här diskussionen med Mikael Stripple från Good to Great är vi båda fullständigt överens. Att ha samma kvalitet på matcher som på träningar är inte lätt. Dessutom varierar detta från spelare till spelare. Micke menar också att kvaliteten på träningar skiljer sig markant för 18-åringen som  har lämnat puberteten mot fjortonåringen som är mitt inne i den. Här skiljer åtskilliga procent i kvaliteten menar Micke

Att kunna motivera sina adepter till roliga utmaningar på träningen är därför såklart väldigt viktig. Den coachen som kan blanda roliga utmaningsövningar med tekniska nödvändigheter kommer att nå högst motivationsfaktor hos adepten. Att också ha en väl fungerande träningsgrupp där alla hjälper alla att ligga så nära tävlingsinställning är ännu viktigare. Att tom kunna få sina adepter att förstå att OM man inte ger 100% så sabbar man för kompisen.  Att övertyga alla i gruppen hur betydelsefullt detta är hjälper inte bara en  själv utan även kompisen.

Att därför få spela match, att få utmana en annan spelare, att tänja på gränser och se hur bra man verkligen kan spela för dagen är ju oerhört inspirerande. Och tack vare tennisens räkneverk är ju heller matchen inte över förrän matchbollen är slagen även om det ser ut på många att de förlorat matchen långt, långt innan. Och hur tänker man då? Det är ju på matcher man utvecklas mest. Varför då ge upp efter 1,5 set? Dessutom kan ju motståndaren bli nervös och börja spela sämre.

De få gångerna när jag kände att det här är hopplöst. Jag vinner inte ändå hittade jag alltid på olika skäl till att kämpa in till sista bollen. Allt ifrån att jag kommer att bli en bättre tennisspelare i längden om jag strider till sista bollen är slagen till att om jag alltid kämpar om varje boll kommer ryktet om att jag aldrig ger upp att sprida sig.

Men vid något tillfälle kan träningsmotivationen överträffa tävlingsmotivationen. Den gången tex som Thomas Enqvist skulle testa sina nya racketar vid ett träningstillfälle i San Jose mot dåvarande världsettan Andre Agassi. Tillsammans med tränare Mikael Tillström hade man planerat denna träning minutiöst då man hade fått hela 2 timmar på centercourten. ( normalt har varje spelare 30 minuters träning på centercourten men är man världsetta så…..) Racketleverantören hade skickat  nya ”specialgjorda” spadar till Tompa och Micke Tillström sa att redan innan träningen kändes det mer som en match än en träning. Efter 10-15 minuters bankande från de två hårt slående spelarna gick Agassi fram till Tompa och sa;

”Thomas, you are my friend; can I say something in trust?”: Of course svarade Tompa. ” Well, I see that you try some new rackets. And from those rackets are nothing in your shots. If you keep on playing with those rackets I am gonna kill you.”

En sketförbannad Tompa la racketerna åt sidan och tog upp sina gamla spadar. Därefter började man att spela games. Tillström berättade att det var krig på banan.

” Finalen hade inte behövts att spelas. Det här var finalen. Jag och Agassis coach vågade inte säga flaska. Det var bara att hålla sig undan så gott det gick.”

Agassi tog i alla fall första set och Tompa vann andra set mot en mer och mer frustrerad Agassi. När de två timmarna hade gått stod det 1-1 i set och Agassi kokade. Trots att de två timmarna var till ända uppmanade han de två nästa spelarna som alltså bara hade 30 minuters träningstid att hålla sig undan för här skulle det spelas ett avgörande tiebreak. Dessutom med ett litet vad spelarna emellan. Efter ytterligare 11 bollar hade Tompa vunnit med 7-4 och en totalt ursinnig Agassi började kasta upp sina racketar på läktaren medan två belåtna svenskar tackade för träningen och gick därifrån.

Som ung junior kan jag förstå att en del spelare mer eller mindre ger upp efter ett tag. Är man 11 år kommer man in med en inställning där man ser sig själv som vinnare i slutet av matchen men om det inte blir som man har tänkt tar besvikelsen över kämpalusten. Inget som jag givetvis försvarar men jag förstår varför det blir så. Men det intressanta är att det inte bara yngre juniorer som har detta beteende. Även äldre etablerade spelare känner samma sak. När jag pratade med fd topp 10-spelare i världen så lät det likadant. ” man förberedde sig så jäkla noga inför matcherna, man scoutade motståndaren, hade plan A, B och tom kamikazeplan C i bakfickan. När inget av detta funkade kunde det till slut slå helt fel och det inte gick att göra sitt bästa.” Däremot kändes det som de jag pratade med alltid ångrade sig. Gjorde de istället sitt absolut bästa fanns ändå en viss tillfredsställe över vad man presterat. När det blev uppgivet var det mycket värre att komma över förlusten.

Att komma ifrån detta beteende är delvis en mognadsprocess men också något som jag tror några spelare i viss mån kan träna bort. Kanske inte helt, men det kan i alla fall bli bättre. Att tex träna på att knyta näven mellan varje boll oavsett hur det går. En spelare som Sharapova är jag helt övertygad om att det ligger mängder med träning hur hon ska agera mellan bollarna. Något som har givit henne en trygghet samt motivationsfaktor. Hur ofta tränar man på detta procentuellt sätt kontra hur man slår en forehand eller backhand som junior? I vissa fall tror jag det tyvärr ligger mindre än 1 procent

Men att professionella spelare tankar bara för att till sig själv eller till sin omgivning ska kunna säga att man ev skulle ha kunnat vinna om jag kämpat in i kaklet köper jag inte alternativt att man skyller på en skada. Acceptera istället att motståndaren var bättre just den dagen, analysera varför, förbättra dig på dessa punkter och försök att komma igen mot samma motståndare nästa gång istället. Det är skitsvårt att acceptera de flesta förlusterna om man är en idrottsman i världseliten som nästan alltid har varit bättre än sin omgivning men att förlora på rätt sätt är också en styrka som idrottare.

Avslutningsvis finns det därför två sätt att nå den yttersta toppen. Kvantitet genom att träna enormt mycket. Men att kvaliteten per träning ligger högt tvivlar jag på. Nackdelen att ligga på en så hög träningsdos är givetvis att man förmodligen tröttnar på sin sport alldeles för tidigt. Dessutom försakar man skola, kompisar mm och har i stort sett inget kvar den dagen man ger upp. Andra alternativet är att träna aningen mindre men med högre kvalitet och där variation och utmaningar av olika slag står på programmet. Andra sporter, tävlingslika träningar mm och där man tillsammans pushar varandra till att ligga så nära 100%-ig satsning på så många träningar som möjligt. Ett väldigt enkelt val i min ögon.

Träning i yngre åldrar

GUSTENS KRÖNIKA

När jag åker runt på dagens juniorturneringar slås jag ofta av hur duktiga vissa spelare är och ibland funderar jag på om jag själv när jag var i den åldern skulle kunna hävda mig bland dagens bästa svenska ungdomar. Förmodligen inte och största anledningen är att så många av dagens juniorer spenderar lika mycket tid på tennisbanan när de är 11 år som jag gjorde när jag var 16-17 år

Många av dagens juniorer är redan miniproffs. Och då pratar vi om barn som är 9,10-åringar. Professionella uppvärmningar, klockrena slag, professionellt beteende på banan mm. Det känns som dessa minproffs är stöpta i samma form med exakt samma identitet. Tennismatchen är inte något som ska utforskas, ingen utmaning utan endast ett jobb som måste göras.

Tack och lov är dessa miniproffs begränsade och de flesta juniorer har trots allt ögon som glöder och längtar efter nästa utmaning, där nyfikenheten av att få lära sig spelet tennis är uppenbar. Rörelserna är något valpiga, slagen något hemmasnickrade men hungern att få förkovra sig är så uppenbar att den smittar av sig till läktarplats och jag känner igen mig själv som liten knatte.

Miniproffsen är så drillade av sina coacher att det inte finns utrymme för egna upptäckter och nytänkande. De är som Frankensteins monster som har ställts in av coachen och har coachen ställt in de fel så går de inte att ändra pga att de inte har kunnat lära sig att tänka själva. Det är uppenbart att flera av dessa inte har listat ut att en tennisbana är 23,77*8,23 meter eftersom man använder endast en liten, liten del av banan. När någon däremot börjar använda hela banan känns det som det slår slint för dem och istället för att lösa situationen med innovativa lösningar kör man vidare i samma tempo, samma spel, samma taktik till man har förlorat matchen. Hos dessa miniproffs finns helt enkelt inte den naturliga överlevnadsinstinkten. Är det för att skolningen varit som den varit när de växte upp? Är det för att man vill dölja ev svagheter i ex snabbhet och smidighet och därför inte vågar utmana och ändra spelet? Förmodligen det förstnämnda men definitivt är det flera som döljer sina svagheter och kör vidare med sin taktik till matchen är slut oavsett hur matchen utvecklar sig

 

När jag pratade med Jonas Svensson som driver en tennisklubb i Schweiz sedan ett 10-tal år tillbaka berättade han att detta fenomen med miniproffs givetvis även finns i Schweiz. Den stora förebilden är Roger Federer och man sneglar på hur han gjorde när han var yngre och sedan växte upp.

”- det många glömmer dock är hur Federer tränade i yngre år. När Federers pappa nyligen skulle hålla ett föredrag till föräldrar som hade barn i 12-13 års åldern och vars barn var de bästa i Schweiz konstaterade han att dessa barn var mycket bättre än Federer i den åldern. Däremot tränade de så enormt mycket mer tennis än vad Roger gjorde i samma ålder att det heller inte var föga förvånande att de var så mycket bättre. Den stora skillnaden var dock att Federer hade lagt ner mängder av  timmar på andra sporter som basket, fotboll mm så hans fysik var mycket mer allround än dagens juniorer. Dessutom fanns den genuina hungern kvar hos Federer vilket gjorde att när han växlade upp sin tennisträning tog han sjumilakliv i sin utveckling. Till skillnad på dagens schweiziska juniorelit som inte har någon mer växel att lägga in, inga hungriga ögon vilket gör att de flesta lägger av i alldeles för tidig ålder.”

Att Federer hela tiden fick de där kickarna som är så nödvändiga också under karriären när utvecklingen går i rekordfart är inte heller betydelselös. Det är som att springa ett maratonlopp, leda med flera minuter till en början, för att sedan bli omsprungen av en den ena och en den andra under loppet. Hur bra blir motivationen att fortsätta då?

 

Varför blir det då så här? Varför faller en den ena föräldern efter den andra i samma grop hela tiden där man tror att ju mer träning med tränare desto bättre blir ens barn. För det första när jag pratar med Jonas är vi båda överens om att vi tycker att de flesta klubbarna är alldeles för dåliga på att marknadsföra sig själva. Jämför det med flera av de utländska akademierna runt om i världen som i stort sett har pumpat ut budskapet att är du inte med oss finns det inga möjligheter att du kan bli en bra tennisspelare. Spelar dessutom ditt barn dessutom sämre ( resultatmässigt) under en tid drar du till dig öronen från dessa tongångar och man faller i samma grop som många andra gör. Att börja träna mer, uppträda mer professionellt på banan, drillas som ett proffs ger naturligtvis snabba resultat men blir oftast tyvärr alltför kortsiktigt tänkande. I många fall kan glädjen och hungern försvinna när tennisen blir till ett jobb. Är du inte mogen för detta steg kan det vara förödande för din utveckling.

Klubbarna måste därför bli betydligt bättre att marknadsföra sig själva. Budskapet vad klubbens långsiktiga strategi  för varje individ måste vara glasklar. Informationen till föräldrar som inte varit i tennisen förut måste få all information om hur tennisvärlden fungerar, alltifrån anmälan av tävlingar, antalet timmar som klubben tycker behövs på banan, antalet spontantimmar mm. Vissa klubbar gör detta bra. Vissa gör det betydligt sämre vilket sår frön av tvivel hos föräldrarna. Jag har efterlyst det flera gånger innan men en slags informationsvideo hos förbundet som enkelt talar om tennisens olika steg tror jag skulle vara en stor hjälp för många tennisföräldrar.

Ytterligare åtgärder som klubbarna kan göra är att modernisera sig och följa samhällstrenderna bättre. Efter att ha pratat med vår nya generalsekreterare på förbundet, Christer Sjöö, så hoppas han att förändringar inom detta område ska kunna ske inom en snar framtid. ”- ta ett exempel som Youtube-fenomet.  Idag sker 85% av barn och ungdomars konsumtion av rörlig bild på Youtube .  Dessutom använder denna målgrupp snapchat, instagram mm och här ligger klubbarna långt efter med att vara aktiva inom detta gebit. Jämför det med tex löpningen där man söker varje ny innovation för att kunna förbättra sig. Även den fysiska idrotts miljön som våra barn och ungdomar vistas i är viktig. Hur ser dagens klubbrum, omklädningsrum, banorna mm ut. I många klubbar andas det inte 2017.” Givetvis är detta en kostnadsfråga men detta är en  investering som borde kan ge resultat på sikt.

Vidare menar Christer att vi måste känna både stolthet och självförtroende i det vi gör. ” Många  klubbar sysselsätter hundratals barn och vuxna som har tennisen som den största passionen i livet.” Här gör tennisen en väldigt stor samhällsnytta. Tennisen är ju en av de sporter där båda könen kan aktiveras i stort sett livet ut. Dessutom är det en av världens största globala sporter som ständigt visas på olika kanaler.

 

Personligen menar jag att i dagsläget kämpar flera klubbar med näbbar och klor för att ekonomin ska gå ihop. Jämför man hur de statliga medlen oftast fördelas gällande bidrag till påkostade arenor mm förstår jag frustrationen hos många idrotter. Detta gäller inte bara tennisen utan många andra idrotter. Förhoppningsvis kommer en debatt i framtiden att blossa upp hur man ska fördela de statliga bidragen bättre så att vi får en bredare idrottssatsning än dagens där jag personligen ser tendenser till hur många av de individuella idrotterna ( dock ej tennis) verkligen är på dekis vilket naturligtvis inte är bra för den svenska idrottens framtid

När det gäller världsstjärnor och deras bakgrund funderar jag själv på den information jag har läst i böcker och tidningar genom åren. Nästan uteslutet är det om spelare som tränat till absurdum för att lyckas. Agassi, Williams, Sharapova mm. Varför uppmärksammas inte motsatsen. Att man kan gå den andra vägen också, likt den som Federer gick? I framförallt tidningsartiklar känns det som det mestadels är den hårda faktan i antalet timmar som räknas. Inte hur man orkade traggla sig igenom dessa timmar.

 

Att träna flera timmar om dagen tror jag inte är några problem. Även i väldigt ung ålder. Bara variationen, glädjen, den rätta utmaningen mm finns. Det är de glädjelösa timmarna med nötandet som gör att motivationen tryter och tennisen är ju tyvärr en sport där man tvingas att nöta teknik för att nå resultat. MEN här måste balansen mellan egen kreativitet såsom matchspel kontra nötandet bli mycket bättre. När jag pratade med Mikael Stripple från Good to Great menade han att en bra balans skulle kunna ligga på 50/50. Idag kan det ligga på runt 80% av monotont tragglande och 20% på matchspel. Givetvis är detta olika för varje individ men för min egen person håller jag här med Micke till 100 procent.

Den stora utmaningen för tränare och barnens omgivning är ju att hitta nycklarna för att kunna låsa upp det egna drivet. De bästa tränarna har en förmåga att kunna hitta just dessa nycklar genom att sprida glädje, smitta av sig med passion, hitta utmaningar eller andra metoder.

Är det annorlunda för tränare i individuella idrotter och lagidrotter att få fram barnens driv? Ta  ishockeyn tex som kör enorma mängder med barnen när de är yngre. Jag har inget procentuellt bortfall bland ishockeyspelande ungdomar i Sverige men jag läste tex en artikel om Hammarbys P12-lag  ( födda 1992) där 8 av dessa spelare idag är proffs ( 4 NHL, 1 SHL och 3 hockeyallsvenskan) En artikel där jag läste om både gråtande barn, petade barn och alla idrottens avigsidor. Något som gör mig ledsen ända in i själen. Men vissa lyckades ändå ta sig till proffslivet. Hur klarade de att ta sig igenom? Hur mår dessa 8 personer nu? Hur mår dem som inte gick hela vägen?  Går det att köra hårdare i en lagidrott än en individuell idrott? Är tennisen i Sverige så mycket sämre än hockeyn i Sverige på att få fram proffsspelare?

På den sista frågan svarar jag: Givetvis inte. Har hockey Sverige hittat en nyckel att få fram självförsörjande spelare som inte tennisen har hittat ännu? Är det en slump att bortåt 500 svenskar kan försörja sig på hockeyn och bara 3-4 svenska tennisspelare klarar att försörja sig genom idrotten? Givetvis inte. Svensk ishockey tror jag producerar ungefär det antalet proffs man kan förvänta sig i dagsläget medan svensk tennis borde kunna producera ytterligare 5-6 spelare som kan försörja sig på sin tennis. Jämför man antalet tennisspelare i världen kontra hockeyspelare så kanske en spelare i NHL ( om vi utgår att det finns ca 800 spelare i NHL) rankas som nummer 1000 på världslistan av hockeyspelare medan vissa spelare i NHL givetvis skulle ligga tio-i topp i världen i och med att den är världens bästa hockeyliga. Men att spela i NHL ( oavsett om du är rankad som hockeyvärldens 1000e bästa spelare) låter lite bättre än om du är rankad som nummer 1000 i världen i tennis för då har du ”lyckats”. Isak Arvidsson tex skulle förmodligen varit en hyllad idrottsman i Sverige och dessutom varit ekonomiskt oberoende om idrottsvärlden hade varit rättvis. Men så resonerar givetvis Pär Gerell och Henri Huskainen också. Två världsspelare i två andra individuella världssporter som pingis och badminton som inte allmänheten i Sverige vet så mycket om

MEN oavsett så tror jag det är lättare att köra lite hårdare i en lagidrott i och med att du hela tiden tränar tillsammans. Du vinner och förlorar med laget, förhoppningsvis har du många kompisar i laget som hela tiden stöttar dig i med och motgång och du får ingen individuell bedömning ( så länge du inte blir petad) som stressar dig ( eller föräldrarna) på samma sätt som de individuella sporterna. Att spela i ett lag ger ofta en större variation också än i de individuella idrotterna Kort sagt; med rätt träningsupplägg där glädje blandas med kamratskap och där gruppen tillsammans strävar åt samma håll gör att möjligheterna till att klara en något tuffare träning ökar. Däremot är det säkert många som gömmer sig i en lagidrott ( =inte ger 100% på match och träningar) men med duktiga personkännare som tränare tror jag man kan locka fram vad varje individ vill och behöver även här.

 

Som i så många andra av mina krönikor hyllar jag kollektivet, gemenskapen, variationen mm inom idrotten. Tennisen är definitivt inget undantag. Vi blev som bäst när vi jagade i flock på 80 och 90-talet. Belackare kan säga att tennisen var mycket sämre förr och att denna metod inte funkar nu men här kommer jag in i döden hävda att chansen att få fram fler svenska spelare går genom gruppdynamiken. Tennis Sverige slåss mot tennisnationer som har så mycket större budgetar än vad vi har så vi tennissvenskar anser jag är tvungna att samarbeta sinsemellan för att ha chans att mäta oss mot andra tennisnationer. Vi har bevisat detta förr och tittar man på världssporter idag finns det andra länder som också har lyckats med små medel som tex Island i fotboll ( och även handboll) där en av nycklarna till landets idrottsframgångar ( förutom Lagerbäck själv naturligtvis) har varit dess samhällskultur som man överfört till idrotten. Visst går det att lyckas i mindre idrotter fortfarande men i världssporter som tex tennisen krävs det att vi anpassar oss efter de resurserna vi har samt att vi funderar på vilka möjligheter dagens svenska samhälle erbjuder

Page 1 of 2

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén