Category: Uncategorized

Skadeförebyggande träning med Johan Widenmark

Den fysiska styrkan hos tennisspelare blir allt viktigare hela tiden. Tennispelarna idag är atleter och den fysiska träningen är genomtänkt in i minsta detalj. En del av den är skadeförebyggande träning. En tränare från min egen juniorålder sa en gång: “man blir inte bättre av att sitta på läktaren skadad och titta på”. Men vad är skadeförebyggande träning för något? Vi ställde några frågor till Johan Widenmark, fystränare i Mälarhöjdens IK Tennis, och bad honom förklara detta begrepp.

Av: Linus Eriksson

Vad är skadeförebyggande träning?

Man kan säga balansen mellan muskelaturen i kroppen. Symmetri i muskelaturen och rörligheten mellan vänster och höger sida, samt fram och baksida. Alla ben i kroppen kan röra sig i tre plan; frontal, sagital och rotationsplan. Genom screening läser man av detta och fungerar inte kedjan för uppgiften som skall utföras så är det lätt att något överbelastas och då kan skador uppstå. Skadeförebyggande träning kan man därför säga är träning för att stärka kedjan i kroppen före skadorna har uppstått.

 

Från vilken ålder bör skadeförebyggande träning vara en del av spelarens träningsupplägg?

Detta skall lekas in genom naturliga rörelser och genomtänkta övningar. Dragrörelser, pushrörelser och rotation till exempel. Detta i kombination av många olika stance och så småningom progression med rörelser som balans- och koordinationsmoment. Så man kan träna detta från väldigt ung ålder men givetvis med övningar anpassade efter just åldern och fysisk mognad – precis som man ska tänka med all typ av träning.

 

Hur ofta ska denna typ av träning bedrivas?

Varje Dag. Träna gärna motsatta rörelser från vad du använder i tennisen så som kast i olika fotställningar med icke dominanta handen. (Exempelvis, är du högerhänt så träna även kast med vänsterhanden.)

 

Vilka muskler och leder är kraftigast belastade hos tennisspelare?

Svårt att säga i och med att det beror på om kedjan genom slaget fungerar som den skall – om allt kopplas på som det ska. En fot som inte fungerar i tre plan kan orsaka ryggproblem, så ett problem på en kroppsdel kan orsaka en känsla av obehag hos en annan. Kroppen måste jobba i symbios från fot, knä och höft, så börja nerifrån med screeningen och kolla vad som händer i slaget. Som sagt, en höft kan påverka en axel och vi måste lära oss att kunna screena och läsa av detta. Detta leder i sin tur till att vi kan bestämma vilka övningar som är nödvändiga att göra för att bygga upp delar av vår kropp som vi kan utläsa är i behov av att stärkas upp, för att i framtiden undvika skador. 

 

För kontakt med Johan Widenmark eller för att följa honom närmre, se hans Instagram johanwidenmark.tennisfitness

Att barn lägger av med sin idrott i tidig ålder är inget nytt…

GUSTENS KRÖNIKA

Att barn lägger av med sin idrott i tidig ålder är inget nytt. Den hemska sanningen är att de flesta barnen slutar med sin idrott redan när de är 10,5 år gamla att jämföra med 10-20 år tillbaka i tiden när denna siffra låg på 12-13 år. Anledningen till detta är bla att man börjar tidigare med sin idrott än vad man gjorde förr men att givetvis barnen inte tycker det är tillräckligt roligt med just den idrotten. Idag testar också barnen på flera idrotter men i och med att med att vissa klubbar vill att man ska specialisera sig alldeles för tidigt är även denna faktorn en bidragande orsak till att barnen slutar.

I denna krönika tänkte jag just benämna detta ämne i hur jag tror att man ska få barnen att stanna i sin idrott längre och vad vissa idrotter gör för att få barnen till att utöva den sporten som de började med under en längre period. För tittar man på statistiken så ser man att det är vissa förbund som får barnen att stanna kvar i sin idrott betydligt längre. Tennisen är tyvärr inte en av dessa idrotter.

En av nycklarna till att få barnen att stanna tror jag är att de vuxna måste börja se idrotten från barnens perspektiv. Vad vill de? Om man ser det till hur det ser ut i dag bland de flesta idrotter och klubbar tror jag inte det är barnen som får bestämma vad som ska göras på träningarna utan det är vuxna som gör träningsupplägget och ofta är det ett rutinmässigt gjort träningsupplägg som barnen till slut tycker är dödligt tråkigt. Nu menar jag givetvis inte att barnen helt ska bestämma övningarna man ska göra men som tränare ska man vara mycket mer lyhörd om vad barnen vill. När jag pratade med några äldre barn i 13-14 års åldern om olika faktorer som fick de att fortsätta var en faktor kompisar men en annan viktig faktor var dessutom variationen av träningen. Och likaså upplevde jag det som junior. Min tränare var fantastisk när det gällde att variera träningen för man visste aldrig hur träningarna skulle se ut när man kom till klubben. Hans styrka var att han hela tiden själv ville utvecklas och var därför väldigt nyfiken och öppen på att testa nya träningsmetoder. Vissa fantastiska, vissa mindre lyckade. MEN, det var oavsett alltid variation i träningarna

En annan stor orsak till att barnen lägger av är den stora pressen de känner från sin vuxna omgivning i form av föräldrar och tränare. Här är det ju i grund och botten resultaten som är den stora boven i dramat och många barn känner sig som sitt senaste resultat. Jag vet att ett par idrotter försöker att lägga över fokus från resultatfixering till prestation men här är det långt, långt kvar. När resultatet är så mycket i fokus som det är i bla tennis är det extra svårt att fokusera på förbättring av utvecklingen av din forehand, fotarbete, hur du genomför matcherna mm. Dessutom är det extra svårt i sporter där du har en motståndare på andra sidan nätet i och med att du genom detta inte ser vilka framsteg som du gör på samma sätt. Förlorar du mot en spelare som du slog för 6 månader sedan tror du ju att din utvecklingskurva pekar neråt. Till skillnad tex mot tidspresterande idrotter där du kan få stryk på 100 meter mot en konkurrent men där du har förbättrat ditt personliga rekord vilket ger dig en liten motivator för att kämpa vidare.

När jag pratade med Anders Wahlström från RF berättade han att det finns vissa sporter som mer och mer börjar att få upp ögonen på just detta att prestationen är viktigare än resultatet. Basketen i Stockholm tex lägger vikten på ”skills competition” framför resultat. Fokus blir därför på att titta på saker som tex fotarbete, inställning, teknik mm. Något som Anders också nämner är hur dåliga vi är på vissa färdigheter. De flesta sporterna lägger i stort sett all sin tid på teknik och fysik men man glömmer både de mentala och de sociala färdigheterna. Just det sistnämnda tror jag är en av de stora nycklarna för att få barnen att stanna i sin idrott. Dessutom skulle idrotten göra en större samhällstjänst en man tror om man skulle kunna förbättra de flesta barns sociala färdigheter. Kunskaper som de skulle ha nytta av i hela sitt liv. Allt från att kunna leda och fungera i en grupp till att få kompisar för livet och där du på ett tidigt stadie gör idrotten till en livsstil istället för något som du går på. Just den mentala och sociala biten tror dock de flesta sporter kommer per automatik men här har de flesta idrotterna mycket att göra

Precis som jag har nämnt i flera av mina tidigare krönikor tycker jag också vi i dagsläget generellt är bedrövligt dåliga på att samarbeta. Alla, såsom förbund, klubbar, föräldrar, tränare borde ha en bättre inställning till hur vi kan hjälpa varandra inom rimlighetens ram. Det skulle alla må mycket bättre av. Likaså som jag tycket att man ska tänka som förälder i ” hur man gör sitt barns bästa kompis till en bättre idrottsman” likadant tycker jag både klubbar och förbund ska tänka men här tycker jag det ser nattsvart ut i både föreningar och förbund. Alldeles för många tänker bara på sitt eget och flera har inte ens tanken hur man ska kunna samarbeta. När frågan kommer upp så blir det i bästa fall att man funderar på det men att man inte vet hur detta samarbete skulle ske. För dessa klubbar och förbund ska jag dra några exempel på vad man skulle kunna göra och där ni själva får bedöma från vilken ålder man skulle kunna göra det:

– samordna åldersanpassad fys mellan klubbarna. Är man tex en ort på mellan 10-20000 människor med låt oss säga 5-6 sporter; boka idrottshallen för alla idrotter en gång i veckan mellan bestämda tider. Denna ”fys” ska också vara så rolig i form av stafetter och andra utmaningar så barnen ska inte vilja sluta när timmen är slut

– om möjligheterna skulle finnas så boka hela hallen efter avslutad fys där de olika klubbarna har öppet hus och där man tex kör 3 sporter ena dagen och 3 andra sporter veckan därpå. ( givetvis tufft för tennisen men underbart ändå om tennisungdomarna trots det kan få vara med och deltaga på dessa dagar)

– ha gemensamma föredragshållare från ex SISU som på ett pedagogiskt sätt kan berätta för barn och vuxna om ämnen som tex kost, fysik, ledarskap mm

Ovan projekt kan med lätthet skötas av ideella föräldrar. ( med en vägledning från tränare, fystränare första gången) Har man ett skelett med fys och idrottsövningar är det hur enkelt som helst att variera dessa övningar. Dessutom ska de här öppna träffarna inte vara för ”seriösa” utan mer eller mindre fungera som en slags spontan idrottsträff där barnen i grund och botten bestämmer vad man vill göra. Idag som det är i flera orter, dominerar en eller två sporter totalt och all ideell kraft går åt till just dessa sporter. På detta sätt skulle de ideella krafterna bli mer jämnt fördelat.

Fördelen med ett sådant upplägg skulle bli mer varierad idrott i tidig ålder där den fysiska grunden byggs upp på ett mycket bättre sätt. Chansen att barnen skulle fortsätta längre upp i åldrarna skulle därför öka markant. Ett par barn skulle säkert byta från en sport till en annan men det skulle säkert jämna ut sig i längden och med tanke på att barnen förmodligen skulle hålla på längre med sitt idrottande gynnar det samtliga idrotter i längden. Om man dessutom skulle kunna lära de äldre barnen att fungera som någon slags hjälpcoach någon gång då och då får du naturliga bra tränare efter x antal år

Många är de klubbar som berättar stort och brett att man vill att barnen ska hålla på med många sporter så länge som möjligt. Verkligheten hos flera klubbar är istället att du måste delta på x antal träningar i just den sporten för annars blir du inte uttagen i matchen. Att du missar en träning pga att du utövar en annan sport kan du inte tillräkna dig. Hur ska man hinna med mer än en sport som 10-åring om antal träningstillfällen är 4 ggr i veckan och där du inte har en möjlighet att styra träningstillfällena? Detta hyckleri gör mig rent ut sett j-t förbannad. OM det nu är så att klubben vill ha det så här tycker jag man också ska tala om det för sin omgivning innan barnen börjar i klubben men det känns som att man av olika anledningar inte vågar uttala detta utan det står en sak i stadgarna medan verkligheten är en annan.

Avslutningsvis ställer jag svåraste frågan att besvara. Vad vill vi egentligen med barnens idrott: få de att stanna inom idrottsrörelsen så länge som möjligt? Få de till att ta OS-medaljer? Få barnen att må gott resten av sitt liv genom idrotten? Fostra de genom idrotten med olika saker som de kan ha nytta av i resten av sitt liv såsom tex ledarskap, bättre social kompetens, mental styrka etc? Oavsett vad svaret är vet vi att alla barn är olika och alla barn utvecklas olika. Man måste dock försöka ge respektive barn det de verkligen vill där de är just nu och för att veta vad varje individ vill krävs större kunskap från de vuxna. Genom att ha fler spontan träningar där föräldrarna nästan är osynliga och barnen får bestämma vad man vill göra får man därför en bättre uppfattning vad de egentligen vill. Ta därför på er barnens glasögon ibland, tänk tillbaka på vad ni själva tyckte var roligt i deras ålder och blanda med dagens verklighet. Då tror jag att man får den perfekta mixen.

Head MXG

Premiär för Små Lirare i Stockholm!

För ett tag sen var det premiär i Stockholm för Magnus “Gusten” Gustafssons succéprojekt Små Lirare!

Läs mer om Små Lirare på www.tennislirarna.se 

 

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén