Lär er slå en volley med Taylor Fritz

Har ni funderingar på hur man ska spela volley? Se och lär av Taylor Fritz, en av tourens mest lovande yngre spelare.

Taktiskt geniala spelare

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var på SALK i år hörde jag en spansk coach som var där för första gången säga att detta underlag var alldeles för snabbt att lära sig tennis på. Min första tanke var; tur att du inte var här när Stockholm Open spelades i Globen på underlaget Supreme eller att du var med när jag växte upp och där jag 2 gånger i veckan spelade på ett trägolv och 1 gång i veckan spelade på ett gymnastikgolv.

Hursomhelst fortsatte jag att fundera på vad egentligen som är det ”rätta” tennisunderlaget. Numera bestäms ju snabbheten av ett underlag genom ITF. SLOW-MEDIUM-FAST i en kategori 1 till 5. Förr var det väldigt många underlag som hade kategori 5 men numera försöker man att lägga underlagen på ATP touren mellan hastighetsgrad 1-3 där 1 är grus och 3 är vanlig hardcourt som typ Australian Open och US Open

Jag växte som sagt upp med väldigt snabba banor där man fick lära sig att verkligen korta svingarna. Dessutom var bollarna relativt hårda vilket gjorde spelet ännu snabbare. Som tur var på den tiden var inte racketarna lika utvecklade som idag men rejält fort gick det. Allteftersom racketarna utvecklades blev både bollar och banor långsammare vilket var en väldig nackdel för serve och volley spelare och personligen var jag inte alls överens med ATP när man helt plötsligt gjorde långsammare bollar vilket innebar att jag inte kunde döda bollen på samma sätt som jag kunde innan

Om jag inte minns helt fel satt det vid den tidpunkten väldigt många spanjorer i Players Council ( 9 spelare på touren som är rådgivande åt ATP) som drev igenom den frågan.

Men vad är ett rättvist underlag och vad är en rättvis boll? Personligen tror jag inte racket utvecklingen kommer så mycket längre då spelaren både vill ha fart men även kontroll på bollen. Det innebär att bollarna och underlagen som de har på touren idag kommer att bestå framöver. Vi i Sverige kommer alltid ha en nackdel pga detta i och med att Sverige är ett utpräglat inomhusland när det gäller tennis. För att få långsamma banor även inomhus krävs att klubbarna målar om banorna var femte år men det skulle vara ett alldeles för dyrt projekt. Det som dock ska tilläggas är att när man ser till inomhusbanor är Sveriges banor långt mycket bättre än många andra länders banor i Europa. Där spelas det på snabb filt och hardcourtbanor som det känns att man aldrig har målat om.

Tennisen i Sverige kommer därför gynna de spelare som slår hårt och tungt och möjligheten till att utveckla spelintelligens för spelare som växer upp på grus finns inte i samma utsträckning här hemma. Blir man därför i låg ålder stor och stark så har du i alla fall en fördel för stunden. Men är detta en fördel i längden? Knappast skulle jag vilja säga. Själv var jag liten och tunn när jag var yngre och inte förrän vid 15-16 års åldern började jag växa kraftigt. Både på längden och på tvären. De åren innan fick jag lära mig vad försvar inom tennisen innebar och när jag växte på båda håll fick jag helt enkelt enormt mycket mer kraft i mina slag. Om jag däremot skulle varit tidigare utvecklad hade jag förmodligen bara tränat på det offensiva spelet då jag enkelt hade kunnat stå emot de lite svagare spelarna och öst på alldeles för ofta om jag hade märkt att bollen inte kom tillbaka då jag hade utnyttjat min kraft

Ibland funderar jag tom om det för tennisens utveckling hade varit bättre att ha tävlingar som man har i brottning och boxning där man får tävla i olika viktklasser. Allt för att träna på spelintelligensen på olika sätt. En annan nackdel med snabba banor är ju skaderisken också. Om man dessutom spelar med extra tunga bollar blir ju skadorna ännu fler

Nu vet jag att mina gamla tenniskolleger som läser den här artikeln sitter och garvar åt mig och säkert tänker; Gusten var knappast den mest spelintelligenta liraren på touren och tyvärr måste jag nog hålla med. Min coach brukade säga att jag var som Frankensteins monster på det sättet att man var tvungen att ställa in mig rätt för att få rätt resultat. Riktigt så illa var det inte och faktum var att ju mer jag breddade min verktygslåda, desto mer taktiskt kunde jag spela. Självklart hade jag inte Federers verktygslåda men från att tex inte ha kunnat slå en slice lyckades jag faktiskt med konststycket att slica ut motståndaren i slutet av min karriär. Min mest minnesvärda match där jag helt bytte taktik var mot dåvarande världsfyran Yevgeniv Kafelnikov i Sankt Petersburg. Hans tempo var helt enkelt för högt och jag var därför tvungen att dra ned på tempot vilket jag gjorde genom att slica. Till slut lyckades jag besegra honom i 3 tuffa set och jag var lika förvånad som glad att min taktik verkligen hade lyckats.

Många spelare är livrädda att göra ändringar i sitt spel. Man vet vad man får men inte hur det kommer att gå om man testar något nytt. I mitt fall krävdes det något alldeles extra för att jag skulle bryta mitt vanliga trygga baslinjespel men när jag tvingades göra ändringar pga olika omständigheter och det funkade var jag helt euforisk, förvånad och dessutom stolt att jag hade förmågan att byta spelsätt. Mot flera spanjorer spelade jag tex serve och volley. På grus. Dessutom med lyckat resultat. Mot andra spelare kastade jag mig fram på motståndarens andraserve och vid ett annat tillfälle slog jag ännu hårdare med min forehand än vad jag brukade göra.

Jag har även haft misslyckade försök på gräset där jag försökte köra serve och volley och där jag totalt misslyckades. Men genom att testa olika spelstrategier vågade jag till slut både slica, komma in snabbare på nät och lägga stoppvolleys

På absolut högsta nivå går det så oerhört snabbt at man hela tiden ligger på lite chans i varje slag. För att i det tempot då kunna experimentera med annat spel är därför rejält svårt och det krävs extremt snabba fötter. Dessutom är det ingen nackdel med en större verktygslåda.

Genom åren har jag både blivit förbannad hur usla vissa spelare har varit taktiskt och hur vissa spelare verkligen har lyckats vända matcher med rätt taktik och efter att ha prata med Magnus Tideman, Mikael Tillström, Sofia och Maria Strandlund plockade vi ut ett par spelare genom åren som verkligen har lyckats med att vara mer taktiska än andra. Spelare som inte slår hårdast. Spelare som inte gör de mest spektakulära slagen utan spelare som helt enkelt har fått sin motståndare att spela mycket sämre. Intressant också att dess inte tillhör de större grövre spelarna utan helt enkelt får förlita sig på snabba fötter och en alldeles särskild spelintelligens

På min tid fanns det ett par spelare som stack ut lite extra när det gäller taktik och på min topp 5-lista hittar vi givetvis Mats Wilander. Mats har alltid älskat att analysera motståndarens spel och jag tror inte jag känner någon person som inte gillar han analytiska förmåga när han sitter i Eurosport och kommenterar i ”Game, Schett and Mats” Han sa själv att tennis i mångt och mycket just handlar om att få motståndaren att spela sämre och de gånger Mats var i form är jag den första att skriva under på att så var det. Dessutom utvecklade han sitt spel under sin karriär så pass mycket att han lyckades spela ett spel som var helt olikt det han gjorde som 17-åring. Genom att i US Open finalen 1988 mixa upp serve-och -volley med slicar och tempoväxlingar puttade han ner dåvarande världsettan Ivan Lendl från tronen

En annan spelare som alltid fascinerade mig genom åren var Brad Gilbert. Visst hade han en hyfsad serve men därefter fanns nästan ingenting. En slice som man trodde skulle flyga i staketet varje gång han slog den men som alltid damp ner precis innanför baslinjen. En forehand som han slog där man inte ville ha slaget och en hyfsad volley. Men med en grym taktisk förmåga lyckades han nästan alltid få motståndaren till ett tempo som passade Gilberts. Giberts högsta ranking blev till slut nummer 4 i världen vilket var helt otroligt då man såg honom spela. Efter karriären blev han coach för bl.a Agassi, Roddick och Murray. De 2 förstnämnda blev världsettor under den perioden medan Murray avancerade till no 2 på rankingen

Andy Murray var ytterligare en spelare som nämndes bland oss. Förutom att han verkar ha en grym överlevnadsinstinkt är han även en taktiker av stora mått där han genom framförallt tempoväxlingar och variation av högre och lägre slag lyckas få motståndaren dit han vill

2 andra spelare som vi också var imponerade av var Medvedev och Djokovic. Djokovic är fantastisk i att kunna öka och sänka tempot. Ändra position i banan, slå bollar med högre båge över nät, slica, korta crossbollar och djupledsvariation i sina slag. För att kunna spela det spelet i dagens höga tempo krävs det givetvis ett fotarbete som är utöver det vanliga vilket givetvis han besitter.

Många hävdar ju att tekniken måste finnas för att man ska tillhöra de allra bästa spelarna i världen men Daniil Medvedev är ju en spelare som hör till de undantagen. Men genom att slå bollen på absolut sämsta stället för motståndaren och samtidigt kunna variera tempot som han gör är det en fröjd som åskådare att se hur han spelar schack över hela tennisplanen. Skulle man sett Medvedev bolla in utan att veta hans ranking skulle i alla fall inte jag i min vildaste fantasi kunnat ha gissat att hans ranking var så hög men desto roligare att titta på en spelare som inte känns det minsta skolad i någon tennisakademi

Den sista manliga spelaren som nämndes var Gilles Simon. Utan att egentligen ha något slag som sticker ut har han under lång, lång tid tillhört den absoluta världseliten. Tydligen menar Tideman och Tillström att han har en bok där han har noterat samtliga topp-100 spelares ( samt ytterligare flera spelare) styrkor och svagheter. Många spelare brukar därför prata med honom innan de ska möta en spelare för att få tips och råd om nästkommande motståndare

Inom damtennisen var första namnet som nämndes bland samtliga av oss Martina Hingis. Hingis hade en spelförståelse som gjorde att hon direkt kunde se hur hon skulle spela mot varje motståndare. Genom tempoväxlingar och djupledsvariation såg motståndaren sämre ut än vad de egentligen var

En av de mest dominanta spelarna genom tiderna var Steffi Graf. Många talar endast om hennes fotarbete och enorma forehand men det var hennes slice hon ofta byggde upp bollduellerna med. Genom att rycka motståndaren i djupled med slicen öppnade hon upp för sin forehand som var dödligt giftig när hon kom i rätt position

Och går vi ytterligare några år tillbaka i tiden hittar vi Chris Evert. Jämför du spelstilen med hennes värsta rival, Martina Navratilova, ser du två raka motsatser. En spelare som byggde sitt spel på nätattacker och Chris Evert som stod kvar vid baslinjen och från den försökte styra sin motståndare. För det var precis det hon gjorde. Hon maskerade sina grundslag så väl så det var svårt att se för motståndaren vart hon skulle placera bollen. Dessutom spelade hon så oförutsägbart att det inte fanns något klart spelmönster i hennes spel

I dagens tennis menade Maria Strandlund att det finns en del spelare som sticker ut taktiskt. Den som dock sticker ut lite extra dock är Simone Halep som överraskar med tempoväxlingar lite då och då. Hon har även en förmåga att kunna vända bollduellerna i väldigt trängda lägen genom att slå det trängda slaget där motståndaren minst anar det. Tittar man tillbaka på 2019 års matcher var det ironiskt nog Halep som råkade ut för en av de mest spektakulära vändningarna då hon fick stryk av Taylor Townsend. Townsend som hade tappat första set började därefter gå på nät på i stort sett varenda boll och kunde därefter till slut vinna i tre set.

Sofia Arvidsson tyckte Agnieszka Radwanska var den spelare som stack ut mest när det gäller att spela taktiskt. ”Det fanns ingen spelare som fick mig att känna mig lika dålig som Radwanska då bollen kom precis i den farten och på den positionen i banan där man minst ville ha den”

När jag frågar Maria Strandlund hur vi ska få fram dessa taktiker under de förutsättningar vi har i Sverige är hon väldigt noga med att betona att man har tränare som vågar ha ett långsiktigt tänk. Fokuset ska ligga i processen och inte på resultaten. Låt barnen spela mycket poäng och där eleven tillsammans med tränare löser de taktiska problemen på banan. För att något sådant ska kunna ske är det lika viktigt att framförallt föräldrarna är medvetna om detta så att man inte undrar varför eventuella resultat ibland kan utebli

Jag kan bara stryka under vad Maria säger i och med att jag hade en tränare själv som aldrig nämnde ordet resultat utan bara såg den långsiktiga utvecklingen. Tyvärr lättare sagt än gjort för klubbar, tränare och förbund då det finns sponsorer och föräldrar i dagens samhälle som vill se resultat här och nu.

Tränarporträtt Olivia Svensson

Namn: Olivia Svensson

Klubb: Vänersborgs TK

Ålder: 22 år

Utbildning: TGU 2, Förbundsdomare, Förbundstävlingsledare, Multi Skillz, diverse SISU Utbildningar + 2 Specialidrottskurser

Förebild och varför: Fidde Rosengren och Magnus Ennerberg. Fidde då han har en tränarstil jag är van vid som spelare själv och som också jobbat starkt med proffs både här i Sverige  och utomlands och besitter stor erfarenhet kring touren. 

Magnus då jag fick möjlighet att jobba bredvid honom på KLTK och fick lära mig så otroligt mycket utav honom gällande träning av främst juniorer i olika åldrar. Dessutom hans omtänksamhet med hjälp och stöttning till alla. 

Boktips kopplat till tennis: Vanans Makt av Charles Duhigg

 

– Berätta om din bakgrund inom tennisen och hur du kom in på tränarbanan? 

Jag började spela tennis i Lilla Edets TK när jag var 9 år gammal. Jag tränade och tävlade frekvent tills jag var 15 år gammal då jag valde att avta tävlandet och trappa ner på tränandet, men ville absolut inte sluta med sporten. I samma veva började jag hjälpa till mer i hemmaklubben och ville inom kort också börja som tränare. Jag gick plattformen när jag då va 15 år gammal och därefter fortsatte jag jobba på och kände att jag ville satsa på att vara tränare och även verksam på andra håll inom sporten. Jag fortsatte utbilda mig, jobbade på i olika klubbar på timmar och hjälpte till på både läger och aktiviteter (både i klubbarna och på regional nivå). När jag tagit studenten var planen att direkt börja jobba heltid med tennisen. Jag jobbade till att börja med som timtränare i 3 olika klubbar Hösten 2017 och Våren 2018. Hösten 2018 flyttade jag sedan till Stockholm för att börja jobba på KLTK i deras juniorverksamhet. Sommaren 2019 valde jag att flytta tillbaka mot ”hemtrakterna” och jobbade under hösten åter timmar i 2 klubbar + läste specialidrottskurser på distans. Till januari 2020 började jag som huvudtränare i Vänersborgs Tennisklubb där jag är verksam idag.

– Olivia, varför älskar du tennis?

Tennis är en sport med variation, på så många sätt! Spelet är varierat och aldrig sig likt, vare sig det är match eller träning, singel eller dubbel, teknik eller taktik och många slag att välja på. Tennisen vänder sig till alla åldrar och är anpassningsbar till vilken nivå man än är på. Dessutom är tennisen en individuell idrott där du får möjlighet till att lära känna nya människor på många olika sätt. Som spelare, ledare och funktionär genom läger, tävlingar, evenemang med mera, på olika plaster runtom i landet (och även i världen).

– Om du fick förändra en regel inom tennisen, vilken skulle du ändra på och varför?

Detta vänder sig då främst till Svenska Tennisförbundet (ingen generell regel gällande själva spelet). Att det borde vara mer obligatorisk med domare i yngre åldrar på alla nivåer av turneringar. De har fullt upp med sitt spel och har ofta svårt att hålla koll på både regler och poängräkning samtidigt (trots att de egentligen kan det). Detta är självklart en resursfråga men jag tror det hade underlättat för många!

– Det pratas om att den mentala biten i tennis är extremt viktig. Ge ditt bästa förslag på hur man kan få in mental träning i själva tennisträningen på banan? 

Skapa spelövningar med situationer där det mentala ställs på prov. Även att aktivt prata om känslor och tankar, både i grupp och individuellt. Det är okej att känna/tänka på ett vis, men hur ska vi agera för att förändra eller förstärka ett specifikt beteende för vår tennis skull (och även för individens välmående i sin helhet).

– Du har jobbat både i lite mindre klubbar och större så som KLTK. Vilka är de största skillnaderna mellan att jobba i en mindre och en större klubb?

I mindre klubb blir man som tränare ibland lite ”allt-i-allo” samtidigt som man ska ta hand om tennisbiten, exempelvis inhandling av saker till kiosken, byta soppåsar om de är fulla, ta hand om banorna (inne och ute) med mera, medan i en storklubb finns det folk som gör detta och du kan fokusera helt på tennisen. I större klubb har du fler kollegor att bolla med vad gäller utveckling, planering och kommande aktiviteter/tävlingar medan i en mindre klubb kanske du har ett antal timtränare som du bara träffar vid sina arbetstimmar och kan ta hjälp utav vid olika tillfällen men som inte finns med dig däremellan. I mindre klubb är förutsättningarna också större till att träffa de flesta i klubben (föräldrar, spelare och övriga hjälpsamma) då man oftast kommer i kontakt med dem vid något tillfälle då och då, medan i en stor klubb finns också såklart den möjligheten men oftast är det mer uppdelat där till vilken spelarkategori man jobbar med.

– Om du ska ge ditt bästa träningstips till en äldre motionär som vill ta sin tennis till nästa nivå, vad skulle det vara?

Spela på egen hand med olika spelare. Tänk på rörelsen på banan, är bollen igång ska kroppen va igång. Våga tävla, spela något inom klubben eller testa en motionstävling, tävling ger stor utveckling och perspektiv.

– Vilket racket använder du och varför?

Jag spelar med Speed S Graphene 360 +. Detta är ett väldigt trevligt rack att både spela med och arbeta med. Ett bra allround-rack som passar alla delar utav tennisspelet 

Att drömma tennis

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Häromdagen vaknade jag upp för femtielfte gången av att jag hade gjort comeback på touren. Känslan jag hade några minuter innan uppvaknandet var som så ofta förut inget vidare. Jag är ju nöjd med mitt nuvarande liv och ändå kommer drömmar om comeback, matchsituationer mm upp med jämna mellanrum. Trots att jag la racketen på hyllan för 18 år sedan och trots att jag i stort sett inte spelar någonting nuförtiden.

Jag var bara tvungen att snacka med mina gamla tenniskompisar om de hade haft liknande drömmar. Var det bara jag som var redo att tas till idrottspensionärernas dårhus? Som tur var nej. Efter att ha frågat ett tiotal av mina gamla tenniskompisar kunde jag konstatera att klar majoritet hade liknande drömmar. Några drömde fortfarande att de vann Wimbledon och några att de kvalade in i någon tävling.

 

Istället för att googla på detta fenomen bestämde jag mig för att ringa upp de personer som jag känner som möjligtvis skulle ha svaret på frågan. Någon eller några som inte skulle skratta ihjäl sig när jag ställde den. Det fick bli Kjell Enhager och Johan Fallby. Jag förstod när jag snackat med båda två att jag och mina tenniskompisar inte var ensamma om drömmandet. Trots att båda två berättade om detta fenomen på sitt vanliga pedagogiska sätt förstod jag inte helt hur detta gick till men detta är något som byggs på när man är yngre och ju äldre man blir desto mer intryck skapar man sig. Förhoppningar, önskningar. Träning som du upprepar varje dag, tankar som du får varje dag, rutiner och tankar som du har när du somnar in varje natt. Helheter som bryts ned till små delar och därefter byggs upp till en helhet igen. Till samma enhet eller till många olika delar som vävs samman till en annan helhet. Delar som sitter så djupt inom dig och därför alltid kommer att komma tillbaka. Drömmar som fungerar ungefär som när man åker till jobbet varje dag dvs att hjärnan går på autopilot i och med att de sitter så djupt rotade någonstans i hjärnan.

Men varför drömde alla inte likadant frågade jag Kjell. ” det beror helt enkelt på hur ni ser er själva i drömmen” svarade han. ”De som ser sig mer utifrån skapar mer press på sig själv än andra. De som ser sig själv inifrån ser det mer som ett äventyr. De sistnämnda känner mindre press och tävlar mer för sig själv en för andra. Skiter mer eller mindre vad andra tycker och tänker Dock tror jag menar att alla idrottare man stöter på vill visa någon i sin närvaro att man duger till. Vissa personer har dock mer kontroll på vad de gör medan de förstnämnda känner pressen medvetet eller omedvetet från andra”

När jag själv spelade på touren hände det titt som tätt att jag spelade morgondagens match i mina drömmar. Jag vann alltid matchen vilket många i min närvaro ansåg var positivt. Själv var jag helt förtvivlad när detta inträffade. Jag slet och kämpade i drömmen och till slut vann jag. Problemet var bara att jag var ju tvungen att vinna matchen en gång till. För mig var detta alltså värsta mardrömmen

Kjell berättade att han hade liknande upplevelser med en annan idrottare, nämligen Tor-Arne Hetland från Norge. I vanliga världscuptävlingar presterade han alltid fantastiska resultat. Han vann flera och prestationen låg alltid på topp. Men när det kom till OS och VM sjönk både prestationen och resultatet blev därefter lidande. När Kjell började att konfrontera honom framkom det att inför varje stort mästerskap så hade han drömmar om hur han körde hela loppet. ” Hur ser det ut?” frågade Kjell. ”Hur ser du dig själv åka?” I stället för att se sig själv inifrån eller från sidan såg han sig själv uppifrån! ” Och hur ser det ut när du åker” fortsatte Kjell? ” Jag ser mig i drömmen, där jag tar varenda stavtag från första början ända till jag korsar mållinjen” ” Va” utbraste Kjell. ” Då måste du ju vara helt slut när du vaknar upp”. Hetland nickade. Därefter drog de upp en plan om att istället för att drömma om hela loppet skulle han försöka att drömmen om endast de avgörande uppförsbackarna. Om Hetland lyckades med det? Tja; efter det blev prestationen i alla fall minst lika bra som i världscups loppen och han lyckades därefter vinna 3 VM guld och 1 OS guld för Norge. Det är rutinerna som skapar vanorna som sedan skapar OS-medaljer

 

När jag pratar med olika tennisspelare kommer jag också fram till att målsättningen och drömmarna man satte upp som liten och avspeglar ens drömmar både under karriären och efter karriären. Jag såg mig själv aldrig vinna någon Grand Slam och faktiskt aldrig att jag slog de bäst rankade spelarna heller. Jag hade mer ”realistiska” drömmar där jag vann mot personer som jag trodde mig ha en chans mot. När jag pratar med Nicklas Kulti hade han högre ambitioner. I alla fall i dubbel. ” Jag såg mig själv flera gånger vinna en Grand slam dubbel. Jag nådde inte ända fram och jag tror det är därför den drömmen då och då återkommer än idag” menar Kulti.

Jag har ofta funderat på att om jag hade vågat tänka sådana tankar om att vinna Grand Slam; hade jag lyckats göra det då? Eller hade jag lagt av mycket tidigare pga att jag inte var i närheten att uppnå detta mål? Förmodligen det sistnämnda tror jag och om när jag får frågan om jag någon gång är bitter för att jag inte vann någon av de 4 största titlarna svarar jag sanningsenligt att jag tror att jag fick ut allt jag kunde med mina förutsättningar och är jäkla nöjd med det. Förmodligen ligger detta i min personlighet

Men är det överhudtaget bra att man lever sin idrott dygnet runt. Att oavsett var och när på dygnet är idrotten med på något sätt. Är detta förutsättningen att lyckas. ” Väldigt tudelat” svarar Johan Fallby. ”Vissa bygger upp sin idrottsidentitet väldigt tidigt och vissa klarar av detta. Vissa klarar inte av det. Man faller väldigt hårt de stunderna det går dåligt och då mår man extra dåligt. Många får ett helt annat perspektiv på livet den dagen då man får barn och många beskriver tom sitt idrottsliv innan och efter man har fått barn. Därför tror jag att tränarna är extra viktiga. En tränare som förutom att lära ut det idrottsliga även kan få individen att få perspektiv på livet är guld värt för många idrottsmän”

Och det understryker ytterligare en gång hur tur jag hade med min tränare Tim Klein som tillsammans med Christian Bergström, Jonas Svensson, Lasse Jönsson och David Engel hade ändlösa diskussioner om politik, historia och livets mening i stort under våra resor i bil runt om i Europa.

 

Men visst måste man vara rejält dedikerad för att lyckas med sin sport även om man kanske inte måste drömma om tennis varje natt. Förlorarnas värld är full av ursäkter brukade Martin Bohm ( coach till bl.a Nicklas Kulti och Magnus Larsson) säga. Excuses are for Losers” Går man in på en tennisbana för att spela match kan man inte i efterhand komma att säga att jag inte var tillräckligt förberedd för matchen. Det finns mängder av spelare som har en hel arsenal av bortförklaringar istället för att ge all cred till motståndaren. Tittar vi på de absolut bästa spelarna på touren i Djokovic, Nadal och Federer kommer de ALDRIG med bortförklaringar trots att hela världen ibland kan se hur skadade de är. Det är därför de lyckas.

”Det är precis som i affärslivet” menar Kulti. ” Eller han/hon som slagit vad om att börja motionera. Det är alltid något som är fel. De har inte tid, lite ont i vaden eller så skyller de på Göteborgsvädret dvs 10-10-10” ”VA, vad menar du? Göteborgsvädret 10-10-10? undrar jag och fattar att jag precis har nappat på hans bete. Tacksam att han fick mig så lätt på kroken fortsätter Kulti: ”Känner du inte till Göteborgsvädret 10-10-10. Det blåser alltid 10 m/s, det regnar alltid 10 mm och är alltid 10 grader kallt. Oavsett månad på året” Om någon läsare från Göteborg kan kontra med detta lovar jag att ta in det i nästa magasin.

 

Ursäkten hos många kommer som sagt fram hos många då det går dåligt och inte sällan kommer ”tankandet” fram under en match. Det kan också komma under långa perioder och juniorer/seniorer som kanske inte riktigt orkar med pressen att prestera greppar varje halmstrå för att skylla på andra. När jag pratar med detta om Christian Bergström kommer vi fram till att man ofta skiljer agnarna från vetet från de riktiga vinnarskallarna jämfört med de som inte riktigt är där när det skylls ifrån sig. ” Ta exemplet då man försöker få en junior att spela offensivt. Junioren spelar ett helt annat spel han/hon är van vid och när matchen är förlorad är han/hon inte lika knäckt som vanligt. Det var ju tränaren som förlorade. Inte spelaren. Vinnarskallarna testar lite grann men när de känner att en stundande förlust är på gång byter de tillbaka till sitt ”bread an butter”. Här måste man vara väldigt noga som tränare när man vill att deras adapter ska spela på ett visst sätt. Givetvis måste man få de att utvecklas men inte till att de tappar kamplustan. Men som sagt tror jag att många juniorer som inte klarar av att förlora ser detta som en tillflykt.”

Alla idrottare är nervösa oavsett om det inte ser så ut när några utövar sin idrott i världsklass. Skillnaden är bara at några hanterar sin nervositet på olika sätt. Några agerar bättre under press och några tappar fokus på vad som är viktigt För att komma åt detta är det inte fel att öppna upp sina känslor för ex sin tränare eller idrottspsykolog och att därefter komma fram till hur man ska kunna acceptera de. Jag hade mina knep som jag skrev upp på en lång lista. Dags att plocka fram den till nästa tennisdröm som kan garantera ytterligare en ATP-titel!

 

 

 

Att slå en backhandslice med Ashleigh Barty

Ödmjukhet

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För ca 25 år sedan bestämde sig de 20 bästa tennisspelarna att försöka hjälpa återväxten i svensk tennis genom att från egna fickor donera pengar för att få fram dåvarande svenska juniorer. Genom olika åtgärder skulle det dessutom raggas sponsorer för att ge de yngre de bästa finansiella förutsättningarna det gick. Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade hoppats och projektet lades på is efter ett par år.

Men när jag tänker tillbaka på detta projekt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; OM Sverige hade haft lika många topp 100-spelare idag som vi hade då, skulle de då göra likadant? Skulle man ens komma på tanken att hjälpa svensk tennis yngre spelare ekonomiskt? Tveksamt skulle jag vilja säga eller rättare sagt; nej. 100% nej.

Idag, liksom förr, kommer hjälpen genom sponsorer, klubbar, förbund mm? Jo då, det är många som får helt ovärderlig hjälp från nämnda aktörer men idag tar man för givet att man ska få den hjälpen och den dagen man tror att man kan få bättre hjälp från en annan klubb, en annan sponsor, an annan akademi så är det tack och hej till det gamla. Och ibland inte ens ett tack och hej, för man har tagit för givet att man får viss hjälp pga sin ranking eller status som man tycker man har i klubben/landet. Inte sällan hör man personer/klubbar/tränare mm som hjälpt idrottarna att de får läsa sig till att adepten gått vidare

 

Jag tycker att jag har en relativt ödmjuk inställning både som spelare och person och jag är hittills väldigt nöjd så här långt i livet hur jag alltid försöker respektera min omgivning samt få respekt tillbaka. Jag är naturligtvis inte skyldig till att göra det men jag mår bra av att känna att skulle jag behöva hjälp med något någon gång finns chansen till detta nära till hands. Och jag tycker verkligen om att hjälpa andra med de saker jag behärskar. Jag har funderat många gånger hur jag skulle vara som person om jag inte hade haft ledstjärnor som Wilander, Nyström, Jonas Svensson min tränare Tim Klein, Jonte Sjögren m.fl. Personer som alltid delade med sig och som man alltid visste ställde upp om det var något. En kultur där hjälpa varandra var och blev en självklarhet. Tänk om de skulle ha varit motsatsen, skulle jag då varit mer ego idag? Förmodligen en del. Och definitivt om min tränare, Tim, skulle sagt att det viktigaste för min tennis skulle vara att bry sig endast om sig själv. Jag ville ju bli bättre i tennis och skulle Tim sagt så skulle jag gjort vad han tyckte.

Idag skulle jag bara vilja skrika till tränare, föräldrar, agenter mm till duktiga idrottsmän: ” – Ni gör fel! Fattar ni inte hur detta kommer att påverka er son/dotter? I tennislivet, i livet efter karriären, i låtsasvärlden som din son/dotter kommer att få pga att ni bara bryr er om hur det går för honom/henne för stunden. Sluta att bara lära hen backhand och forehand. Sluta att bara lyssna på dem som säger att gräset är grönare på andra sidan. Ni har världens chans att er son/dotter ska få ett sådant grymt liv om ni bara orkar tänka några år framåt. Och jag lovar, då ökar tom chansen säkert med åtskilliga procent att hen även kommer prestera bättre idrottsmässigt” Men, tyvärr, då har redan skyddslapparna åkt på, hela idrottarens omgivning har fått tunnelseende och dollarsedlarna flyger precis framför ögonen för dem

Som tur var hade jag en tränare med väldigt bra värderingar där han såg betydelsen med att kunna arbeta i en grupp och där även föräldrarna i gruppen drog åt samma håll. Jag hade tur med min tränare. Likadant med mina föräldrar som lyssnade på Tim. De var tacksamma för vad han gjorde. Jag var tacksam mot Tim och Tim lärde mig också att vara tacksam mot min omgivning som hjälpte mig som tex min klubb vilket man annars tog som en självklarhet att få hjälp ifrån. Likadant har jag också haft flyt med mina agenter genom min karriär som haft en jordnära inställning till tennislivet. De såg helheten, de såg det långsiktigt och om jag deppade några gånger för ett avtal med någon racketsponsor eller liknande som jag tyckte borde vara bättre förklarade dem varför det var som det var på ett sätt som gjorde att jag och mina föräldrar förstod och kunde fortsätta att kika långsiktigt

 

Idag verkar det dock ha gått inflation i kändisskap och idrottsmän i vissa sporter får hybris så fort man gör mål i Hockeyallsvenksan, Superettan eller träffar banan i tennis. Och om de dessutom blir riktigt bra, med andra ord når världsnivå, då verkar det som att man tom har fått rättigheter att sätta sina egna regler och kan behandla omgivningen som de vill. Personer, klubbar, akademier, sponsorer mm som har hjälpt de dit där är idag blir plötsligt luft. Dessutom blir gräset grönare på andra sidan och man rusar vidare mot nästa agent, klubb, tränare mm. Ibland utan att ens säga tack till dem som har hjälpt till genom åren och lagt grunden till det de är idag. Och det är här karriären brukar bromsa upp för väldigt många spelare. Många tror att de är ”klara” för resten av livet. Livet leker. Vad kan gå snett? Några personer kanske kan klara av detta men de flesta är garanterat inte tillräckligt starka att klara sig igenom motgångarna när man har satt sig på för höga hästar och pekat fingret mot sin omgivning.

För motgångarna kommer för alla personer och de är tuffa nog som de är även om man har stöttande omgivning. Känner man då att man är själv är det många idrottsmän som inte klarar att ta steget tillbaka alternativt att det tar mycket längre tid för dem att slå igenom. Jag har inget belägg för följande påstående men vilka lägger genomsnittligt av först? Ensamvargen eller vargflocken? Jag som alltid gillat att jaga i flock blev med åren mer och mer ensam i och med att det blev färre och färre svenska spelare på touren. Detta var absolut någonting som påverkade i alla fall min tennis negativt. Färre träningskompisar, färre att rensa skallen med vid motgångar, mindre att göra utanför banan som gav mig mindre harmoni både på och utanför banan. Som ”tur” var gick min tennisresa ändå mot sitt slut i och med att jag skulle fylla 35 år men oavsett tror jag inte att jag hade fortsatt länge till pga detta.

 

Ordet prestigelös är ett väldigt viktigt ord för svenska tennis framgångar under 80-talet. När personer som Hasse Olsson, Jonte Sjögren, Mats Wilander, Joakim Nyström m.fl som på olika sätt var de ledande inom sporten inte slog sig för bröstet för att få bekräftelse för det fantastiska de gjorde både på och utanför banan var det som att nästan hela omgivningen tog för givet att det var så här det skulle gå till. Visst skrevs det spaltmeter om samtliga dessa herrar men det kändes som att ingen av de sökt bekräftelse. Istället hakade som sagt omgivningen på där alla kände sig delaktiga i det svenska tennisundret och där alla hjälpte alla på olika sätt. Jag tänkte aldrig på detta mitt under karriären men vilket jäkla flyt att de absolut bästa coacherna och de bästa spelarna hade dessa egenskaper.

När jag pratade med en kompis för några dagar sedan som själv var världsledande inom badminton sa han att när denna sport, för svensk del, blomstrade som bäst på 80-90-talet var det samma sak som hände:

– Vi hade tränare som var en stor del av nyckeln till våra framgångar. De gav sitt liv till oss spelare i det gemensamma arbetet att ständigt bli bättre. Under vår mest framgångsrika period hade vi en ledare som var väldigt prestigelös i sökandet på utveckling, intresserad och positiv på ett nästan naivt sätt, men vi som spelare påverkades av attitydförändringen i gruppen vilket ledde till ett annat samarbete och mer uppskattning av varandra, styrkan i gruppen, vilket i sin tur starkt bidrog till att vi fick sådana enorma framgångar.

Förutom Wilander, Jonte mfl fanns det väldigt många andra tennisprofiler inom svensk tennis som Mikael Stripple och Tim Klein. Ingen av de sökte media. Ingen av de sökte bekräftelse ( Tim behövde ju inte det för han visste ju att han var bäst ändå på ett väldigt roligt sätt) De var trygga i sig själva. De levde för idrotten och gav sitt liv för att vi skulle bli bättre och framförallt, de gav utrymme åt andra att få de ”likes” av media och omgivning som vi tennisspelare behövde ibland.

När jag fortsatte att prata med min kompis om just detta nämnde han också en väldigt intressant detalj som stärker min tro om gruppen. Han berättade att han pratat med en vis människa som förklarade det viktiga i att kunna dela med sig. Att endast tänka på sig själv för att få bekräftelse, att fylla egot, leder ofta på sikt till att man tappar motivation och presterar sämre men också att det blir väldigt ensamt och destruktivt. Det är som ett svart hål, det går inte att fylla. Att istället hitta balansen i att tänka på sig själv och kunna dela med sig till andra för att gemensamt utvecklas är en bättre och roligare väg att vandra.” Ganska självklart men inte alltid enkelt. Det tog jag med mig och upplevde att det funkade genom resten av karriären.

Det finns så många andra landslag jag tänker på där ledarskapet är gruppen och inte kretsar runt ett par personer som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelsebehov. Handbollslandslaget med Bengan Boys var ju ett fantastiskt exempel på ett kollektiv där jag tror att samtliga spelare kände sig delaktiga i alla fantastiska framgångar som laget hade. När man såg andra landsmäns coacher stå och skälla på sina spelare så lät Bengan spelarna diskutera sig fram till hur man ville ha det. Dagens fotbollslandslag och IFK Göteborg på 80-talet. Fantastiska kollektiv där man lyckas krama ur det allra bästa från var och en. Prestigelösa, ödmjuka tränare och likasinnade idrottare som bara vill lagets bästa. Idrottare som inte bara hade lärt sig sin idrott till 100% utan även förstått vad livet handlade om och hur mycket hjälp de fått genom åren. Jag tror dessa idrottsmän gav de där lilla extra procenten för gruppen som gjorde den lilla skillnaden för laget.

Och förutom alla sportsliga framgångar så kom det ut en hel del till av dessa idrottsmän. Exceptionellt många av dem blev dessutom väldigt bra coacher inom sin idrott. De var vana av att coacha varandra och förstod vad som gällde både på och utanför banan. När det gäller tennisspelarna är det ju extremt många som har klamrat sig kvar inom tennisen och försöker hjälp både svensk och utländsk tennis på ett eller annat sätt.

 

I ett dagens samhälle som premierar egoister framför lagspelare kommer det bli svårare och svårare att hitta gårdagens Jonte Sjögren och Mats Wilander inom idrotten. Kommer trenden till slut vara att man tröttnar på egoisterna och premierar lagspelarna? Är det ett samhällsklimat som måste förändras för att det ska bli så? Jag har ingen aning? Man får ju inte heller glömma att de flesta tränare, klubbar, spelare mm behöver sin uppmärksamhet för att få nya sponsorer. Men jag är i alla fall helt övertygad om att de idrotterna som hittar de prestigelösa ledarna, spelarna mm som driver gruppen garanterat har en stor chans att få till något väldigt stort med hela sin sport. Något som garanterat skulle gynna alla inblandade parter.

När man blir äldre och tävlar och tränar mycket blir tennisen en väldigt dyr sport. Så länge man inte får de subventionerna som vissa andra sporter får kommer det alltid vara så. Tyvärr. Som jag nämnde innan i krönikan; det finns dock vissa klubbar/ förbund/ akademier mm i Sverige där man får rejält med hjälp. Det jag vill säga till alla er föräldrar, juniorer, seniorer mm; glöm aldrig bort detta! Var tacksam för den hjälpen ni får eller har fått. Man kan tycka att det är grymt orättvist att man bor i Sverige istället för tex Frankrike eller England där man pumpar in pengar till de inhemska spelarna på olika sätt för att subventionera och satsa så mycket det bara går på dem. Men verkligheten i tennis-Sverige 2019 är som den är. Försök istället att sätta ett perspektiv på den och hjälp din kompis att bli en bättre tennisspelare. Var med och skapa en kultur där man hjälper varandra bättre. Något som vi gör och alla känner sig delaktiga av. Resultatet kan jag lova skulle i så fall bli något som vi tillsammans skulle vara extremt stolta över och som andra länder skulle peka på som den svenska modellen.

Fem snabba med Ola Thorkelsson

Namn: Ola Thorkelsson
Klubb: Ystad Tennisklubb
Ledarfilosofi: “få alla spelare att längta till nästa träning och/eller match oavsett ambitionsnivå”

Novak Djokovic har inlett det här året strålande! Förblir han obesegrad hela 2020?

Får han vara skadefri tror jag absolut han kommer fortsätta på samma strålande sätt. Han har en otrolig förmåga att alltid komma tillbaka och vinna de viktiga poängen när matcher står och väger.

Vilket Headracket använder du och varför?

Extreme MP. Tycker det är ett rack med skön känsla och kontroll i volleyn och bra fart i topspin slagen.

Nu när proffstourerna är inställda på grund av Corona, vad är ditt tips till hur vi ska släcka vår tennistörst när vi inte kan se proffsmatcher live längre?

Finns ju ett stort arkiv av matcher som spelats tidigare så det är bara att välja och njuta av dessa istället tillsvidare.

Det pratas om att den mentala biten i tennis är extremt viktig. Ge ditt bästa förslag på hur man kan få in mental träning i själva tennisträningen på banan?
Ständigt jobba med att visa ett positivt kroppspråk och att försöka få spelarna att ta med sig en positiv detalj inför varje poäng.

Om du fick förändra en regel i tennis, vilken skulle du ändra på då och varför?
Ta bort omserve vid nätrullare på serven, utan istället fortsätta poängen så länge serven är i serverutan.

Fem snabba med Calle Pihlblad

Namn: Calle Pihlblad
Klubb: Växjö TS
Ledarfilosofi: Engagemang slår kunskap men kunskap och engagemang är helt oslagbart.
– Novak Djokovic har inlett det här året strålande! Förblir han obesegrad hela 2020? 
Djokovic såg fantastiskt stark ut under inledningen av året innan Corona tog vid. Jag personligen trodde redan under AO att det skulle bli ett tydligare generationsskifte än vad som blev.
Med Djokovic inledningen och nu med stor möjlighet att återuppbygga sig själv under den tävlingsfria perioden, blir Djokovic hur svår som helst.
Jag hoppas dock och tror på ett stort genombrott av Jannik Sinner för resten av året framöver.
– Vilket Headracket använder du och varför?
Radical PRO, magiskt skönt rack. Känner att jag får en härlig blandning av kontroll och kraft. För mig ger det en oerhörd energi ut i spelet.
 
– Nu när proffstourerna är inställda på grund av Corona, vad är ditt tips till hur vi ska släcka vår tennistörst när vi inte kan se proffsmatcher live längre?
Ja det är en märklig tid att inte få bli omgiven av resultat och händelser från olika idrotter, det blir en oerhörd tomhet och man märker hur otroligt beroende man är av det.
Som spelare; passa på att träna själv. ”Utnyttja” möjligheten till att göra en grym periodisering, bygg upp fysiken och passa på att utveckla ditt spel till max. Allt du kan påverka kan och ska du vara bäst på.
– Det pratas om att den mentala biten i tennis är extremt viktig. Ge ditt bästa förslag på hur man kan få in mental träning i själva tennisträningen på banan?
Skapa positiva rutiner  under din träning, rutiner som du tror på och som du jobbar efter under varje pass, såsom förberedelse, inställning och attityd. Kom ihåg att allt man tränar på bli man bra på, jobbar man fel blir man ju även bra på att göra fel. Så försök bli din egen bästa coach, var noga och lägg fokus på det du kan påverka, lämna det andra åt sidan. Dokumentera varje pass så att du kan checka av vad du gjorde riktigt bra, utgå och fokusera på det POSITIVA.
– Om du fick förändra en regel i tennis, vilken skulle du ändra på då och varför?
I svensk ungdomstennis skulle jag vilja se coachning vid sidbyte under förslagsvis 6 utvalda tävlingar per år (SALK, JSM tre stycken JSM race och JSM slutspelet), för åldern 14-16 år.
Tennis är så utlämnande som det är och här har vi möjligheter att dels utveckla spelaren rent taktiskt ”att tänka” men också få en inblick och förståelse hur ens adept  hanterar olika situationer.
Det skapar också krav mot oss tränare att vara aktiva och på tå under matchen.
Vet att det kan skapa problem rent logistiskt från tävlingsledning och klubbar men jag anser att det skulle hjälpa och utveckla spelaren oerhört på lång sikt så det hade varit värt att lägga mycket planeringstid på det.

Dåliga förlorare

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Vad personifierar en dålig förlorare? Tja, det finns ju inget direkt glasklart svar på det men under min tenniskarriär råkade jag på en hel del spelare som jag tyckte var dåliga förlorare där jag själv definitivt också var en av dem.

Barn är ofta dåliga förlorare. När det inte går som man tänkt sig tar man till det äldsta ”dåliga-förlorare-knepet” i boken genom att fuska. Man tycker samtidigt att motståndaren har en jäkla massa tur. Många hoppas att motståndaren ska misslyckas OCH samtidigt blir de världens sämsta vinnare om de vinner. Skadeglädjen ibland visar inga gränser. Barn är ärliga och har svårt att dölja sina känslor. Ju äldre man blir dock lär man sig att inte visa sina känslor men när man gör det blir det ofta väldigt fel.

 

Jag tror att de flesta idrottsmän som är världselit är dåliga förlorare innerst inne. Anledningen till att man når så långt är ju att man vill tillhöra den vinnande parten. Det är ju dock misslyckandena som får idrottaren att utvecklas. Lär man sig inte av misstagen når man inte till toppen. En bra tränare har fingertoppskänsla och ställer rätta frågorna när idrottarna misslyckas så att man successivt lär sig att coacha sig själv. En coach som hela tiden talar om när felen begås är förmodligen inte den bästa coachen utan resonemanget idrottaren och coachen emellan når oftast rätta resultatet.

Jag har alltid var kass på att dölja mina känslor. Speciellt när jag var yngre. Jag kunde sitta och sura brutalt länge efter en förlust oavsett om det var sällskapsspel eller idrott. Ibland gick det även ut på min omgivning och speciellt på brorsan. När vi tex skulle åka längdskidor visade det sig att han var bättre och är man tre år äldre som jag var i detta fallet kan detta vara extremt svårt att acceptera. När han var på väg att passera mig bytte jag spår och la mig framför honom. 50 meter sedan gjorde jag samma sak igen och så där höll det på tills vi kom i mål.  Allt för att jag skulle vinna. När vi var lite äldre blev det en hel del backgammon mellan oss. Det var jämna matcher och jag gav mig inte förrän jag vann sista partiet. Det stora problemet var bara att vi brukade spela efter vi hade kommit hem från skolan. Då skulle mellanmålet ätas och därefter brukade han ta bussen till tennisträningen. Samtidigt som vi åt spelade vi backgammon. De dagar det gick riktigt dåligt för mig kunde det gå så långt att han missade bussen i och med att jag var tvungen att vinna det sista partiet. Än i dag brukar han skämtsamt påpeka att det var mitt fel att han inte lyckades lika bra i tennis som jag gjorde.

 

Som tennisförälder tittar jag också på en hel del juniortennis. Det som slår mig är att det är så många spelare som inte har hittat helt rätt hur de ska agera för att nå det beteendet som gör att de spelar sin bästa tennis. Antingen går man för långt genom att psyka motståndaren genom tjoande då motståndaren missar eller så står man med kepsen i hand utan att våga visa någon slags känsla i och med att man har blivit tillsagd att inte skrika, kasta racket eller visa någon slags reaktion som talar om att man är förbannad eller taggad. Här känner jag att det blivit fel inom svensk juniortennis. Självklart ska det inte knäckas racketar och skrika i parti och minut men man får inte heller kväva sina känslor för då kväver man dessutom energin som hos vissa måste komma ut. Hur lär man sig detta på bästa sätt? Jo, genom att träna på det precis som man gör genom att slå forehand och backhand. Gör man detta tillräckligt många år på träningarna så blir det till slut att man även gör det automatiskt på matcherna.

De sämsta förlorarna föds ofta av de resultatbaserade föräldrarna, tränarna och klubbarna. Det finns alldeles för många som är alldeles för resultatorienterade där konsekvenserna blir att juniorerna har en hel rad bortförklaringar efter en förlust. Som tur var hade jag en coach som bara brydde sig om vår utveckling och tur var väl det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig vilken dålig förlorare jag hade varit i vuxen ålder. Trots att jag hade tur med Tim som tränare fanns det åtskilliga saker som jag nu i efterhand halvt som halvt ångrar. Jag var tex skadad väldigt mycket och jag var inte sen att berätta detta för min omgivning. Genom att jag berättade detta satte jag ner förväntningarna på mina kommande matcher. Efter förluster var jag tvungen att prata med så många som möjligt för att verkligen få ett kvitto på att det var motståndaren som hade spelat grymt och jag också hade varit bra. Men det jag är stolt över var att jag alltid var fokuserad på min tennis och jag försökte aldrig med några knep få motståndaren i balans genom psykningar av olika slag. Konsekvenserna för de adepterna som har en resultatorienterad omgivning är att man blir livrädd för att tävla och när man väl tävlar blir det ångest istället för glädje och äkta kamplust.

 

Som idrottsman har man ett alter ego och vid förluster rubbas det ordentligt. En tennismatch varar oftast i minst 1,5 timme och när man känner att det inte kommer att gå som man hoppades att det skulle göra samma morgon kan jag lova att det går en massa saker genom skallen. Har man inte nycklarna den dagen för att kunna tackla en kommande förlust är det istället många som väljer flykt och ”tankar” de sista gamen där man samtidigt säger till sig själv och ibland tom omgivningen att om jag hade gjort mitt bästa hade jag vunnit matchen.

 

Genom min junior och senior karriär fanns det som sagt väldigt många dåliga förlorare och här kommer en lista på de absolut värsta samt lite roliga incidenter:

  • Jeff Tarango. Inte sällan hände det en massa saker när Tarango spelade. Var det inte domaren det var fel på var det motståndaren eller publiken. Roligaste incidenten hände dock i en grustävling i Portugal. Jag satt i spelar loungen när jag hörde att publiken började vissla på centercourten. Tarango hade just spelat färdigt sin match och på resultattavlan såg jag att han hade fått stryk. Nyfiken som jag var gick jag dit där jag fick se Tarango med en kamera i handen för att fotografera nedslagsmärken nära linjerna. I efterhand fick jag reda på att dessa hade han tänkt att använda som bevis på att domarna ( läs ATP) var emot honom och skröna eller inte hade även tänkt att koppla in FBI för att göra undersökningar om så var fallet.
  • En annan favorit är spelaren som tyckte att allt var fel utan det han själv gjorde. Det var fel på banan, motståndaren, bollarna, upplägget av spelschema mm, mm. Allt borde bytas ut. Till slut fick tävlingsledaren nog och sa till Herr ”argbigga” att:  ” du har inte funderat på att rannsaka dig själv om du tycker att allt är fel”. Efter en låååång konstpaus svarade Herr ”argbigga”: tycker du verkligen så?  I så fall anser jag att du också borde bytas ut.
  • De mest dråpliga och mest ärliga historierna kommer dock från yngre juniorer. När jag som liten knatte mötte olika spelare från min klubb var det racketar som flög och kommentarer som haglade om vartannat. Dock oftast inget negativt mot motståndaren utan istället riktades de negativa kommentarerna mot de själva. En spelare stack ut lite extra för han gav racketkastandet ett nytt ansikte. Framförallt när vi spelade utomhus för då kunde racket flyga 25-30 meter. Över tennisbanan och träffa något hårt som gjorde att racket gick sönder. I och med att vi spelade med träracketar på den tiden så var racketarna extra känsliga då. Till hans stora glädje var det på den tiden stålramarna började synas på racketmarknaden. Efter ännu ett flista racket kom han glad i hågen med sitt nya racket. Ett nyinköpt stålracket med märket PDP. Nu kunde han minsann kasta spaden utan att det skulle hända något. Det blev premiär för ännu ett racketkast. I och med att han var så arg att han kokade struntade han i att plocka upp racket och åkte hem. När han någon timme senare, enormt ångerfull, skulle hämta sin racket kom dock det stora problemet. Runt banan han spelade växte nämligen ett rapsfält och hur mycket han än letade kunde han inte hitta sin racket Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men dagen efter på tennisträningen kom han i alla fall med ytterligare ett nytt racket.
  • Om man snackar skit om andra är man väl tvungen att ta en historia om sig själv också i och med att jag själv var en jäkla dålig förlorare. En historia som vi i efterhand har skrattat väldigt gott åt. Det var första gången jag skulle spela match på gräs och det var första omgången i en ATP-turnering i Bristol. Alla som har sett mig spela tennis vet att mitt rörelse mönster inte är det mest smidiga. Min coach brukade säga att jag såg ut som en förgiftad apa på banan och jag gick mer på kraft en smidighet när jag skulle nå bollen i olika ytterlägen. Detta är ingen fördel på gräs kan jag säga. Speciellt inte om det är lite, lite halt. Allt som oftast under matchen när den ena foten med en osmidig rörelse, endast med kraft, rörde sig åt ett håll blev det att den andra foten ofrivilligt rörde sig åt det andra hållet. Resultatet blev att resten av kroppen rörde sig framåt och vid minst 30 tillfällen låg jag raklång på backen. Givetvis förstod jag att det var mitt rörelsemönster det var fel på men om man aldrig har spelat på gräs innan så kan man inte ändra sitt rörelsemönster från en dag till en annan. Där blev det impulserna som fick styra. Efter matchen som jag naturligtvis torskade satt jag själv på min stol efter att publiken, domarna, bollkallarna hade gått iväg. Jag spelade nämligen sista matchen på en sidobana. I och med att jag var förbannad på det mesta och framförallt på mina skor ( som jag delvis skyllde förlusten på) tog jag av mig dem och kastade iväg dem över banan och in på annat område. När jag senare skulle hämta ut mina prispengar såg jag att jag hade fått böter på 350 dollar. När jag undrande ställde frågan varför jag hade fått böter utan att jag hade fått en varning under matchen, blev det enkla svaret: Mr Gustafsson, du befann dig fortfarande på tennisområdet när du kastade iväg dina skor. Därför får du 350 dollar i böter med motiveringen: ”abuse of shoes” Mina första och sista böter på ATP-touren.
  • En annan underbar historia om en spelare som verkligen ångrade sina synder utspelade sig i en gymnastikhall högt upp i Andorras bergtrakter under november månad där man spelade en 125.000 dolalrs turnering. Spelaren som just hade förlorat i singel hade hemlängtan och ville bara åka hem. ”Tyvärr” var han även kvar i semifinal i dubbel där han ställdes mot tufft motstånd där Spaniens dåvarande Davis Cup par stod på andra sidan nätet. Under hela första set fick också den fåtaliga publiken reda på hur otur de hade som fick spendera sina liv på denna plats vilket basunerades ut hela tiden av ”Mr Arg” varje gång efter förlorad boll. När ” Mr Arg” var på väg till sidbytet efter att till slut ha förlorat första setet upptäckte han ett tomt bollrör som stod på kylen bredvid domarstolen. Tyvärr för ”Mr Arg” och hela omgivningen så var bollröret inte tomt. Man hade nämligen fyllt det med sågspån. Scenen därefter är relativt svår att beskriva men samtliga spelare inklusive domare hostade i alla fall sågspån de nästkommande minuterna och domaren såg ut att behöva en rejäl klick av ett shampoo mot mjäll. ”Mr Arg” blev inte avskräckt med vad han hade ställt till med. Ett par minuter senare släcktes nämligen hälften av lamporna i hallen och motståndarna som var på väg mot segern efter ett break även i andra set gick och satte sig i sina stolar för att man skulle fixa ljuset. Domaren som också var på väg ner blev dock stoppad av Mr Arg som nu hade blivit ännu mer förbannad för risken som han såg det var ju att matchen som redan var väldigt sent på kvällen skulle brytas och därefter återupptas morgonen därpå. Därför skrek han till domaren; ” You do not leave that chair” och till motståndaren fick han det att låta att om de bara fortsatte skulle matchen snart vara över. Det som nu skulle hända var ytterligare en incident som kan hända när man är fullständigt avslappnad och har inom sig redan bokat flyget hem. Mr Arg började ”tanka” men ”problemet” var att allt helt plötsligt satt innanför linjerna till motståndarnas ilska och förtvivlan. Tills slut hade Mr Arg och partner vunnit andra set och tredje set blev en ren expeditionsaffär när motståndarna helt paralyserade fortfarande undrade vad som hände i denna svinkalla gymnastikhall på landsbygden i Andorra. Man hade ju redan ”cashat in” segern. Efter att Mr Arg blivit utskälld av motståndarna för osportsligt uppträdande satte han på sig världens största skämsstrut och slog sig ner längst in i omklädningsrummet för att isa sina ömmande knän. Till sin partner sa han att han inte skulle lämna arenan förrän alla hade gått ut då han skämdes så till din grad att han inte ville visa sig för folk.

Den sistnämnda historien pendlar ju mellan en dålig förlorare och men även en dålig vinnare. Om jag inte hade känt personen som den snällaste i hela världen skulle man ju ha undrat vad det var för någon. Så här 25-30 år efteråt kan man dock bara skratta åt alla dessa incidenter och försöka få dagens juniorer att uppträda bättre än vad vi gjorde stundtals. Dock som jag nämnde innan är de så jäkla viktigt att veta hur man ska få ut sina känslor på rätt sätt och även öva på detta redan i låg ålder.

 

Tennisens Mozart

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan.

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala.

 

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat.

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet.

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid.

 

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord

 

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

 

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.

 

 

 

Page 1 of 9

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén