Ödmjukhet

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För ca 25 år sedan bestämde sig de 20 bästa tennisspelarna att försöka hjälpa återväxten i svensk tennis genom att från egna fickor donera pengar för att få fram dåvarande svenska juniorer. Genom olika åtgärder skulle det dessutom raggas sponsorer för att ge de yngre de bästa finansiella förutsättningarna det gick. Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade hoppats och projektet lades på is efter ett par år.

Men när jag tänker tillbaka på detta projekt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; OM Sverige hade haft lika många topp 100-spelare idag som vi hade då, skulle de då göra likadant? Skulle man ens komma på tanken att hjälpa svensk tennis yngre spelare ekonomiskt? Tveksamt skulle jag vilja säga eller rättare sagt; nej. 100% nej.

Idag, liksom förr, kommer hjälpen genom sponsorer, klubbar, förbund mm? Jo då, det är många som får helt ovärderlig hjälp från nämnda aktörer men idag tar man för givet att man ska få den hjälpen och den dagen man tror att man kan få bättre hjälp från en annan klubb, en annan sponsor, an annan akademi så är det tack och hej till det gamla. Och ibland inte ens ett tack och hej, för man har tagit för givet att man får viss hjälp pga sin ranking eller status som man tycker man har i klubben/landet. Inte sällan hör man personer/klubbar/tränare mm som hjälpt idrottarna att de får läsa sig till att adepten gått vidare

 

Jag tycker att jag har en relativt ödmjuk inställning både som spelare och person och jag är hittills väldigt nöjd så här långt i livet hur jag alltid försöker respektera min omgivning samt få respekt tillbaka. Jag är naturligtvis inte skyldig till att göra det men jag mår bra av att känna att skulle jag behöva hjälp med något någon gång finns chansen till detta nära till hands. Och jag tycker verkligen om att hjälpa andra med de saker jag behärskar. Jag har funderat många gånger hur jag skulle vara som person om jag inte hade haft ledstjärnor som Wilander, Nyström, Jonas Svensson min tränare Tim Klein, Jonte Sjögren m.fl. Personer som alltid delade med sig och som man alltid visste ställde upp om det var något. En kultur där hjälpa varandra var och blev en självklarhet. Tänk om de skulle ha varit motsatsen, skulle jag då varit mer ego idag? Förmodligen en del. Och definitivt om min tränare, Tim, skulle sagt att det viktigaste för min tennis skulle vara att bry sig endast om sig själv. Jag ville ju bli bättre i tennis och skulle Tim sagt så skulle jag gjort vad han tyckte.

Idag skulle jag bara vilja skrika till tränare, föräldrar, agenter mm till duktiga idrottsmän: ” – Ni gör fel! Fattar ni inte hur detta kommer att påverka er son/dotter? I tennislivet, i livet efter karriären, i låtsasvärlden som din son/dotter kommer att få pga att ni bara bryr er om hur det går för honom/henne för stunden. Sluta att bara lära hen backhand och forehand. Sluta att bara lyssna på dem som säger att gräset är grönare på andra sidan. Ni har världens chans att er son/dotter ska få ett sådant grymt liv om ni bara orkar tänka några år framåt. Och jag lovar, då ökar tom chansen säkert med åtskilliga procent att hen även kommer prestera bättre idrottsmässigt” Men, tyvärr, då har redan skyddslapparna åkt på, hela idrottarens omgivning har fått tunnelseende och dollarsedlarna flyger precis framför ögonen för dem

Som tur var hade jag en tränare med väldigt bra värderingar där han såg betydelsen med att kunna arbeta i en grupp och där även föräldrarna i gruppen drog åt samma håll. Jag hade tur med min tränare. Likadant med mina föräldrar som lyssnade på Tim. De var tacksamma för vad han gjorde. Jag var tacksam mot Tim och Tim lärde mig också att vara tacksam mot min omgivning som hjälpte mig som tex min klubb vilket man annars tog som en självklarhet att få hjälp ifrån. Likadant har jag också haft flyt med mina agenter genom min karriär som haft en jordnära inställning till tennislivet. De såg helheten, de såg det långsiktigt och om jag deppade några gånger för ett avtal med någon racketsponsor eller liknande som jag tyckte borde vara bättre förklarade dem varför det var som det var på ett sätt som gjorde att jag och mina föräldrar förstod och kunde fortsätta att kika långsiktigt

 

Idag verkar det dock ha gått inflation i kändisskap och idrottsmän i vissa sporter får hybris så fort man gör mål i Hockeyallsvenksan, Superettan eller träffar banan i tennis. Och om de dessutom blir riktigt bra, med andra ord når världsnivå, då verkar det som att man tom har fått rättigheter att sätta sina egna regler och kan behandla omgivningen som de vill. Personer, klubbar, akademier, sponsorer mm som har hjälpt de dit där är idag blir plötsligt luft. Dessutom blir gräset grönare på andra sidan och man rusar vidare mot nästa agent, klubb, tränare mm. Ibland utan att ens säga tack till dem som har hjälpt till genom åren och lagt grunden till det de är idag. Och det är här karriären brukar bromsa upp för väldigt många spelare. Många tror att de är ”klara” för resten av livet. Livet leker. Vad kan gå snett? Några personer kanske kan klara av detta men de flesta är garanterat inte tillräckligt starka att klara sig igenom motgångarna när man har satt sig på för höga hästar och pekat fingret mot sin omgivning.

För motgångarna kommer för alla personer och de är tuffa nog som de är även om man har stöttande omgivning. Känner man då att man är själv är det många idrottsmän som inte klarar att ta steget tillbaka alternativt att det tar mycket längre tid för dem att slå igenom. Jag har inget belägg för följande påstående men vilka lägger genomsnittligt av först? Ensamvargen eller vargflocken? Jag som alltid gillat att jaga i flock blev med åren mer och mer ensam i och med att det blev färre och färre svenska spelare på touren. Detta var absolut någonting som påverkade i alla fall min tennis negativt. Färre träningskompisar, färre att rensa skallen med vid motgångar, mindre att göra utanför banan som gav mig mindre harmoni både på och utanför banan. Som ”tur” var gick min tennisresa ändå mot sitt slut i och med att jag skulle fylla 35 år men oavsett tror jag inte att jag hade fortsatt länge till pga detta.

 

Ordet prestigelös är ett väldigt viktigt ord för svenska tennis framgångar under 80-talet. När personer som Hasse Olsson, Jonte Sjögren, Mats Wilander, Joakim Nyström m.fl som på olika sätt var de ledande inom sporten inte slog sig för bröstet för att få bekräftelse för det fantastiska de gjorde både på och utanför banan var det som att nästan hela omgivningen tog för givet att det var så här det skulle gå till. Visst skrevs det spaltmeter om samtliga dessa herrar men det kändes som att ingen av de sökt bekräftelse. Istället hakade som sagt omgivningen på där alla kände sig delaktiga i det svenska tennisundret och där alla hjälpte alla på olika sätt. Jag tänkte aldrig på detta mitt under karriären men vilket jäkla flyt att de absolut bästa coacherna och de bästa spelarna hade dessa egenskaper.

När jag pratade med en kompis för några dagar sedan som själv var världsledande inom badminton sa han att när denna sport, för svensk del, blomstrade som bäst på 80-90-talet var det samma sak som hände:

– Vi hade tränare som var en stor del av nyckeln till våra framgångar. De gav sitt liv till oss spelare i det gemensamma arbetet att ständigt bli bättre. Under vår mest framgångsrika period hade vi en ledare som var väldigt prestigelös i sökandet på utveckling, intresserad och positiv på ett nästan naivt sätt, men vi som spelare påverkades av attitydförändringen i gruppen vilket ledde till ett annat samarbete och mer uppskattning av varandra, styrkan i gruppen, vilket i sin tur starkt bidrog till att vi fick sådana enorma framgångar.

Förutom Wilander, Jonte mfl fanns det väldigt många andra tennisprofiler inom svensk tennis som Mikael Stripple och Tim Klein. Ingen av de sökte media. Ingen av de sökte bekräftelse ( Tim behövde ju inte det för han visste ju att han var bäst ändå på ett väldigt roligt sätt) De var trygga i sig själva. De levde för idrotten och gav sitt liv för att vi skulle bli bättre och framförallt, de gav utrymme åt andra att få de ”likes” av media och omgivning som vi tennisspelare behövde ibland.

När jag fortsatte att prata med min kompis om just detta nämnde han också en väldigt intressant detalj som stärker min tro om gruppen. Han berättade att han pratat med en vis människa som förklarade det viktiga i att kunna dela med sig. Att endast tänka på sig själv för att få bekräftelse, att fylla egot, leder ofta på sikt till att man tappar motivation och presterar sämre men också att det blir väldigt ensamt och destruktivt. Det är som ett svart hål, det går inte att fylla. Att istället hitta balansen i att tänka på sig själv och kunna dela med sig till andra för att gemensamt utvecklas är en bättre och roligare väg att vandra.” Ganska självklart men inte alltid enkelt. Det tog jag med mig och upplevde att det funkade genom resten av karriären.

Det finns så många andra landslag jag tänker på där ledarskapet är gruppen och inte kretsar runt ett par personer som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelsebehov. Handbollslandslaget med Bengan Boys var ju ett fantastiskt exempel på ett kollektiv där jag tror att samtliga spelare kände sig delaktiga i alla fantastiska framgångar som laget hade. När man såg andra landsmäns coacher stå och skälla på sina spelare så lät Bengan spelarna diskutera sig fram till hur man ville ha det. Dagens fotbollslandslag och IFK Göteborg på 80-talet. Fantastiska kollektiv där man lyckas krama ur det allra bästa från var och en. Prestigelösa, ödmjuka tränare och likasinnade idrottare som bara vill lagets bästa. Idrottare som inte bara hade lärt sig sin idrott till 100% utan även förstått vad livet handlade om och hur mycket hjälp de fått genom åren. Jag tror dessa idrottsmän gav de där lilla extra procenten för gruppen som gjorde den lilla skillnaden för laget.

Och förutom alla sportsliga framgångar så kom det ut en hel del till av dessa idrottsmän. Exceptionellt många av dem blev dessutom väldigt bra coacher inom sin idrott. De var vana av att coacha varandra och förstod vad som gällde både på och utanför banan. När det gäller tennisspelarna är det ju extremt många som har klamrat sig kvar inom tennisen och försöker hjälp både svensk och utländsk tennis på ett eller annat sätt.

 

I ett dagens samhälle som premierar egoister framför lagspelare kommer det bli svårare och svårare att hitta gårdagens Jonte Sjögren och Mats Wilander inom idrotten. Kommer trenden till slut vara att man tröttnar på egoisterna och premierar lagspelarna? Är det ett samhällsklimat som måste förändras för att det ska bli så? Jag har ingen aning? Man får ju inte heller glömma att de flesta tränare, klubbar, spelare mm behöver sin uppmärksamhet för att få nya sponsorer. Men jag är i alla fall helt övertygad om att de idrotterna som hittar de prestigelösa ledarna, spelarna mm som driver gruppen garanterat har en stor chans att få till något väldigt stort med hela sin sport. Något som garanterat skulle gynna alla inblandade parter.

När man blir äldre och tävlar och tränar mycket blir tennisen en väldigt dyr sport. Så länge man inte får de subventionerna som vissa andra sporter får kommer det alltid vara så. Tyvärr. Som jag nämnde innan i krönikan; det finns dock vissa klubbar/ förbund/ akademier mm i Sverige där man får rejält med hjälp. Det jag vill säga till alla er föräldrar, juniorer, seniorer mm; glöm aldrig bort detta! Var tacksam för den hjälpen ni får eller har fått. Man kan tycka att det är grymt orättvist att man bor i Sverige istället för tex Frankrike eller England där man pumpar in pengar till de inhemska spelarna på olika sätt för att subventionera och satsa så mycket det bara går på dem. Men verkligheten i tennis-Sverige 2019 är som den är. Försök istället att sätta ett perspektiv på den och hjälp din kompis att bli en bättre tennisspelare. Var med och skapa en kultur där man hjälper varandra bättre. Något som vi gör och alla känner sig delaktiga av. Resultatet kan jag lova skulle i så fall bli något som vi tillsammans skulle vara extremt stolta över och som andra länder skulle peka på som den svenska modellen.

Fem snabba med Ola Thorkelsson

Namn: Ola Thorkelsson
Klubb: Ystad Tennisklubb
Ledarfilosofi: “få alla spelare att längta till nästa träning och/eller match oavsett ambitionsnivå”

Novak Djokovic har inlett det här året strålande! Förblir han obesegrad hela 2020?

Får han vara skadefri tror jag absolut han kommer fortsätta på samma strålande sätt. Han har en otrolig förmåga att alltid komma tillbaka och vinna de viktiga poängen när matcher står och väger.

Vilket Headracket använder du och varför?

Extreme MP. Tycker det är ett rack med skön känsla och kontroll i volleyn och bra fart i topspin slagen.

Nu när proffstourerna är inställda på grund av Corona, vad är ditt tips till hur vi ska släcka vår tennistörst när vi inte kan se proffsmatcher live längre?

Finns ju ett stort arkiv av matcher som spelats tidigare så det är bara att välja och njuta av dessa istället tillsvidare.

Det pratas om att den mentala biten i tennis är extremt viktig. Ge ditt bästa förslag på hur man kan få in mental träning i själva tennisträningen på banan?
Ständigt jobba med att visa ett positivt kroppspråk och att försöka få spelarna att ta med sig en positiv detalj inför varje poäng.

Om du fick förändra en regel i tennis, vilken skulle du ändra på då och varför?
Ta bort omserve vid nätrullare på serven, utan istället fortsätta poängen så länge serven är i serverutan.

Fem snabba med Calle Pihlblad

Namn: Calle Pihlblad
Klubb: Växjö TS
Ledarfilosofi: Engagemang slår kunskap men kunskap och engagemang är helt oslagbart.
– Novak Djokovic har inlett det här året strålande! Förblir han obesegrad hela 2020? 
Djokovic såg fantastiskt stark ut under inledningen av året innan Corona tog vid. Jag personligen trodde redan under AO att det skulle bli ett tydligare generationsskifte än vad som blev.
Med Djokovic inledningen och nu med stor möjlighet att återuppbygga sig själv under den tävlingsfria perioden, blir Djokovic hur svår som helst.
Jag hoppas dock och tror på ett stort genombrott av Jannik Sinner för resten av året framöver.
– Vilket Headracket använder du och varför?
Radical PRO, magiskt skönt rack. Känner att jag får en härlig blandning av kontroll och kraft. För mig ger det en oerhörd energi ut i spelet.
 
– Nu när proffstourerna är inställda på grund av Corona, vad är ditt tips till hur vi ska släcka vår tennistörst när vi inte kan se proffsmatcher live längre?
Ja det är en märklig tid att inte få bli omgiven av resultat och händelser från olika idrotter, det blir en oerhörd tomhet och man märker hur otroligt beroende man är av det.
Som spelare; passa på att träna själv. ”Utnyttja” möjligheten till att göra en grym periodisering, bygg upp fysiken och passa på att utveckla ditt spel till max. Allt du kan påverka kan och ska du vara bäst på.
– Det pratas om att den mentala biten i tennis är extremt viktig. Ge ditt bästa förslag på hur man kan få in mental träning i själva tennisträningen på banan?
Skapa positiva rutiner  under din träning, rutiner som du tror på och som du jobbar efter under varje pass, såsom förberedelse, inställning och attityd. Kom ihåg att allt man tränar på bli man bra på, jobbar man fel blir man ju även bra på att göra fel. Så försök bli din egen bästa coach, var noga och lägg fokus på det du kan påverka, lämna det andra åt sidan. Dokumentera varje pass så att du kan checka av vad du gjorde riktigt bra, utgå och fokusera på det POSITIVA.
– Om du fick förändra en regel i tennis, vilken skulle du ändra på då och varför?
I svensk ungdomstennis skulle jag vilja se coachning vid sidbyte under förslagsvis 6 utvalda tävlingar per år (SALK, JSM tre stycken JSM race och JSM slutspelet), för åldern 14-16 år.
Tennis är så utlämnande som det är och här har vi möjligheter att dels utveckla spelaren rent taktiskt ”att tänka” men också få en inblick och förståelse hur ens adept  hanterar olika situationer.
Det skapar också krav mot oss tränare att vara aktiva och på tå under matchen.
Vet att det kan skapa problem rent logistiskt från tävlingsledning och klubbar men jag anser att det skulle hjälpa och utveckla spelaren oerhört på lång sikt så det hade varit värt att lägga mycket planeringstid på det.

Dåliga förlorare

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Vad personifierar en dålig förlorare? Tja, det finns ju inget direkt glasklart svar på det men under min tenniskarriär råkade jag på en hel del spelare som jag tyckte var dåliga förlorare där jag själv definitivt också var en av dem.

Barn är ofta dåliga förlorare. När det inte går som man tänkt sig tar man till det äldsta ”dåliga-förlorare-knepet” i boken genom att fuska. Man tycker samtidigt att motståndaren har en jäkla massa tur. Många hoppas att motståndaren ska misslyckas OCH samtidigt blir de världens sämsta vinnare om de vinner. Skadeglädjen ibland visar inga gränser. Barn är ärliga och har svårt att dölja sina känslor. Ju äldre man blir dock lär man sig att inte visa sina känslor men när man gör det blir det ofta väldigt fel.

 

Jag tror att de flesta idrottsmän som är världselit är dåliga förlorare innerst inne. Anledningen till att man når så långt är ju att man vill tillhöra den vinnande parten. Det är ju dock misslyckandena som får idrottaren att utvecklas. Lär man sig inte av misstagen når man inte till toppen. En bra tränare har fingertoppskänsla och ställer rätta frågorna när idrottarna misslyckas så att man successivt lär sig att coacha sig själv. En coach som hela tiden talar om när felen begås är förmodligen inte den bästa coachen utan resonemanget idrottaren och coachen emellan når oftast rätta resultatet.

Jag har alltid var kass på att dölja mina känslor. Speciellt när jag var yngre. Jag kunde sitta och sura brutalt länge efter en förlust oavsett om det var sällskapsspel eller idrott. Ibland gick det även ut på min omgivning och speciellt på brorsan. När vi tex skulle åka längdskidor visade det sig att han var bättre och är man tre år äldre som jag var i detta fallet kan detta vara extremt svårt att acceptera. När han var på väg att passera mig bytte jag spår och la mig framför honom. 50 meter sedan gjorde jag samma sak igen och så där höll det på tills vi kom i mål.  Allt för att jag skulle vinna. När vi var lite äldre blev det en hel del backgammon mellan oss. Det var jämna matcher och jag gav mig inte förrän jag vann sista partiet. Det stora problemet var bara att vi brukade spela efter vi hade kommit hem från skolan. Då skulle mellanmålet ätas och därefter brukade han ta bussen till tennisträningen. Samtidigt som vi åt spelade vi backgammon. De dagar det gick riktigt dåligt för mig kunde det gå så långt att han missade bussen i och med att jag var tvungen att vinna det sista partiet. Än i dag brukar han skämtsamt påpeka att det var mitt fel att han inte lyckades lika bra i tennis som jag gjorde.

 

Som tennisförälder tittar jag också på en hel del juniortennis. Det som slår mig är att det är så många spelare som inte har hittat helt rätt hur de ska agera för att nå det beteendet som gör att de spelar sin bästa tennis. Antingen går man för långt genom att psyka motståndaren genom tjoande då motståndaren missar eller så står man med kepsen i hand utan att våga visa någon slags känsla i och med att man har blivit tillsagd att inte skrika, kasta racket eller visa någon slags reaktion som talar om att man är förbannad eller taggad. Här känner jag att det blivit fel inom svensk juniortennis. Självklart ska det inte knäckas racketar och skrika i parti och minut men man får inte heller kväva sina känslor för då kväver man dessutom energin som hos vissa måste komma ut. Hur lär man sig detta på bästa sätt? Jo, genom att träna på det precis som man gör genom att slå forehand och backhand. Gör man detta tillräckligt många år på träningarna så blir det till slut att man även gör det automatiskt på matcherna.

De sämsta förlorarna föds ofta av de resultatbaserade föräldrarna, tränarna och klubbarna. Det finns alldeles för många som är alldeles för resultatorienterade där konsekvenserna blir att juniorerna har en hel rad bortförklaringar efter en förlust. Som tur var hade jag en coach som bara brydde sig om vår utveckling och tur var väl det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig vilken dålig förlorare jag hade varit i vuxen ålder. Trots att jag hade tur med Tim som tränare fanns det åtskilliga saker som jag nu i efterhand halvt som halvt ångrar. Jag var tex skadad väldigt mycket och jag var inte sen att berätta detta för min omgivning. Genom att jag berättade detta satte jag ner förväntningarna på mina kommande matcher. Efter förluster var jag tvungen att prata med så många som möjligt för att verkligen få ett kvitto på att det var motståndaren som hade spelat grymt och jag också hade varit bra. Men det jag är stolt över var att jag alltid var fokuserad på min tennis och jag försökte aldrig med några knep få motståndaren i balans genom psykningar av olika slag. Konsekvenserna för de adepterna som har en resultatorienterad omgivning är att man blir livrädd för att tävla och när man väl tävlar blir det ångest istället för glädje och äkta kamplust.

 

Som idrottsman har man ett alter ego och vid förluster rubbas det ordentligt. En tennismatch varar oftast i minst 1,5 timme och när man känner att det inte kommer att gå som man hoppades att det skulle göra samma morgon kan jag lova att det går en massa saker genom skallen. Har man inte nycklarna den dagen för att kunna tackla en kommande förlust är det istället många som väljer flykt och ”tankar” de sista gamen där man samtidigt säger till sig själv och ibland tom omgivningen att om jag hade gjort mitt bästa hade jag vunnit matchen.

 

Genom min junior och senior karriär fanns det som sagt väldigt många dåliga förlorare och här kommer en lista på de absolut värsta samt lite roliga incidenter:

  • Jeff Tarango. Inte sällan hände det en massa saker när Tarango spelade. Var det inte domaren det var fel på var det motståndaren eller publiken. Roligaste incidenten hände dock i en grustävling i Portugal. Jag satt i spelar loungen när jag hörde att publiken började vissla på centercourten. Tarango hade just spelat färdigt sin match och på resultattavlan såg jag att han hade fått stryk. Nyfiken som jag var gick jag dit där jag fick se Tarango med en kamera i handen för att fotografera nedslagsmärken nära linjerna. I efterhand fick jag reda på att dessa hade han tänkt att använda som bevis på att domarna ( läs ATP) var emot honom och skröna eller inte hade även tänkt att koppla in FBI för att göra undersökningar om så var fallet.
  • En annan favorit är spelaren som tyckte att allt var fel utan det han själv gjorde. Det var fel på banan, motståndaren, bollarna, upplägget av spelschema mm, mm. Allt borde bytas ut. Till slut fick tävlingsledaren nog och sa till Herr ”argbigga” att:  ” du har inte funderat på att rannsaka dig själv om du tycker att allt är fel”. Efter en låååång konstpaus svarade Herr ”argbigga”: tycker du verkligen så?  I så fall anser jag att du också borde bytas ut.
  • De mest dråpliga och mest ärliga historierna kommer dock från yngre juniorer. När jag som liten knatte mötte olika spelare från min klubb var det racketar som flög och kommentarer som haglade om vartannat. Dock oftast inget negativt mot motståndaren utan istället riktades de negativa kommentarerna mot de själva. En spelare stack ut lite extra för han gav racketkastandet ett nytt ansikte. Framförallt när vi spelade utomhus för då kunde racket flyga 25-30 meter. Över tennisbanan och träffa något hårt som gjorde att racket gick sönder. I och med att vi spelade med träracketar på den tiden så var racketarna extra känsliga då. Till hans stora glädje var det på den tiden stålramarna började synas på racketmarknaden. Efter ännu ett flista racket kom han glad i hågen med sitt nya racket. Ett nyinköpt stålracket med märket PDP. Nu kunde han minsann kasta spaden utan att det skulle hända något. Det blev premiär för ännu ett racketkast. I och med att han var så arg att han kokade struntade han i att plocka upp racket och åkte hem. När han någon timme senare, enormt ångerfull, skulle hämta sin racket kom dock det stora problemet. Runt banan han spelade växte nämligen ett rapsfält och hur mycket han än letade kunde han inte hitta sin racket Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men dagen efter på tennisträningen kom han i alla fall med ytterligare ett nytt racket.
  • Om man snackar skit om andra är man väl tvungen att ta en historia om sig själv också i och med att jag själv var en jäkla dålig förlorare. En historia som vi i efterhand har skrattat väldigt gott åt. Det var första gången jag skulle spela match på gräs och det var första omgången i en ATP-turnering i Bristol. Alla som har sett mig spela tennis vet att mitt rörelse mönster inte är det mest smidiga. Min coach brukade säga att jag såg ut som en förgiftad apa på banan och jag gick mer på kraft en smidighet när jag skulle nå bollen i olika ytterlägen. Detta är ingen fördel på gräs kan jag säga. Speciellt inte om det är lite, lite halt. Allt som oftast under matchen när den ena foten med en osmidig rörelse, endast med kraft, rörde sig åt ett håll blev det att den andra foten ofrivilligt rörde sig åt det andra hållet. Resultatet blev att resten av kroppen rörde sig framåt och vid minst 30 tillfällen låg jag raklång på backen. Givetvis förstod jag att det var mitt rörelsemönster det var fel på men om man aldrig har spelat på gräs innan så kan man inte ändra sitt rörelsemönster från en dag till en annan. Där blev det impulserna som fick styra. Efter matchen som jag naturligtvis torskade satt jag själv på min stol efter att publiken, domarna, bollkallarna hade gått iväg. Jag spelade nämligen sista matchen på en sidobana. I och med att jag var förbannad på det mesta och framförallt på mina skor ( som jag delvis skyllde förlusten på) tog jag av mig dem och kastade iväg dem över banan och in på annat område. När jag senare skulle hämta ut mina prispengar såg jag att jag hade fått böter på 350 dollar. När jag undrande ställde frågan varför jag hade fått böter utan att jag hade fått en varning under matchen, blev det enkla svaret: Mr Gustafsson, du befann dig fortfarande på tennisområdet när du kastade iväg dina skor. Därför får du 350 dollar i böter med motiveringen: ”abuse of shoes” Mina första och sista böter på ATP-touren.
  • En annan underbar historia om en spelare som verkligen ångrade sina synder utspelade sig i en gymnastikhall högt upp i Andorras bergtrakter under november månad där man spelade en 125.000 dolalrs turnering. Spelaren som just hade förlorat i singel hade hemlängtan och ville bara åka hem. ”Tyvärr” var han även kvar i semifinal i dubbel där han ställdes mot tufft motstånd där Spaniens dåvarande Davis Cup par stod på andra sidan nätet. Under hela första set fick också den fåtaliga publiken reda på hur otur de hade som fick spendera sina liv på denna plats vilket basunerades ut hela tiden av ”Mr Arg” varje gång efter förlorad boll. När ” Mr Arg” var på väg till sidbytet efter att till slut ha förlorat första setet upptäckte han ett tomt bollrör som stod på kylen bredvid domarstolen. Tyvärr för ”Mr Arg” och hela omgivningen så var bollröret inte tomt. Man hade nämligen fyllt det med sågspån. Scenen därefter är relativt svår att beskriva men samtliga spelare inklusive domare hostade i alla fall sågspån de nästkommande minuterna och domaren såg ut att behöva en rejäl klick av ett shampoo mot mjäll. ”Mr Arg” blev inte avskräckt med vad han hade ställt till med. Ett par minuter senare släcktes nämligen hälften av lamporna i hallen och motståndarna som var på väg mot segern efter ett break även i andra set gick och satte sig i sina stolar för att man skulle fixa ljuset. Domaren som också var på väg ner blev dock stoppad av Mr Arg som nu hade blivit ännu mer förbannad för risken som han såg det var ju att matchen som redan var väldigt sent på kvällen skulle brytas och därefter återupptas morgonen därpå. Därför skrek han till domaren; ” You do not leave that chair” och till motståndaren fick han det att låta att om de bara fortsatte skulle matchen snart vara över. Det som nu skulle hända var ytterligare en incident som kan hända när man är fullständigt avslappnad och har inom sig redan bokat flyget hem. Mr Arg började ”tanka” men ”problemet” var att allt helt plötsligt satt innanför linjerna till motståndarnas ilska och förtvivlan. Tills slut hade Mr Arg och partner vunnit andra set och tredje set blev en ren expeditionsaffär när motståndarna helt paralyserade fortfarande undrade vad som hände i denna svinkalla gymnastikhall på landsbygden i Andorra. Man hade ju redan ”cashat in” segern. Efter att Mr Arg blivit utskälld av motståndarna för osportsligt uppträdande satte han på sig världens största skämsstrut och slog sig ner längst in i omklädningsrummet för att isa sina ömmande knän. Till sin partner sa han att han inte skulle lämna arenan förrän alla hade gått ut då han skämdes så till din grad att han inte ville visa sig för folk.

Den sistnämnda historien pendlar ju mellan en dålig förlorare och men även en dålig vinnare. Om jag inte hade känt personen som den snällaste i hela världen skulle man ju ha undrat vad det var för någon. Så här 25-30 år efteråt kan man dock bara skratta åt alla dessa incidenter och försöka få dagens juniorer att uppträda bättre än vad vi gjorde stundtals. Dock som jag nämnde innan är de så jäkla viktigt att veta hur man ska få ut sina känslor på rätt sätt och även öva på detta redan i låg ålder.

 

Tennisens Mozart

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan.

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala.

 

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat.

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet.

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid.

 

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord

 

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

 

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.

 

 

 

Tränarporträtt Philip Cassel, Söndrums TK

Namn:Philip Cassel

Ålder:27 år

Arbetsroll:Klubbchef i Söndrums TK

Kan det vara en av landets yngsta klubbchefer vi här porträtterar? Philip Cassel är en äkta tennisentusiast som testat vingarna inom andra områden men hittat tillbaka till tennisen och insett att det är det här han älskar mer än något annat. Läs om Philips utmaningar med bantider i Söndrum och vad han tror är viktigt att få in mer i den dagliga juniorträningen. 

Av: Linus Eriksson

Berätta lite om dig själv. Vem är du och din bakgrund?

Philip Cassel och är 27 år. Har spelat tennis sen jag var cirka sju år så man kan väl säga att det är något sorts av 20 års jubileum i år. Jag bor i Halmstad just nu med min sambo och min nu 4 månader gamla valp Yoda. Jag har som sagt spelat tennis ett tag. Jag började lira i Kungsängens TK uppe i Stockholm för att senare vid 12 års ålder flytta till Göteborg och börja i Pixbo TK. Gymnasiet gick jag på Katrinelund, på tennisgymnasiet, där jag fick spela väldigt mycket tennis men även läsa idrottspsykologi, något som jag verkligen gillade. Efter tre år på gymnasiet kände jag inte direkt för att plugga mer, därav blev det inget college för mig. Däremot fick jag chansen att flytta ner till Tyskland och lira i deras serie under ett halvår, något som verkligen var en upplevelse. Lirade div. 1 för Kungsbacka TK under en kort period men kände efter ett tag när jag hade varit hemma i Sverige igen att motivationen för så pass mycket träning och tävling inte längre fanns där. Jag började stå lite på banan som tränare istället, men fick upp intresset för studierna igen och sökte till Halmstad Högskola och den idrottsvetenskapliga linjen med inriktning psykologi. Efter tre år på högskolan så började tankarna komma tillbaka till tennisen och jag sökte en tjänst som tränare på heltid i Söndrums TK som jag senare fick och där är jag väl egentligen idag, fast klubbchef för klubben. Jobbar tillsammans med min kollega Jonas Ronnhagen som tidigare har spelat i klubben under många år.

Vad gör att du trivs så bra som tennistränare?
Tennis är något som man lever, i alla fall jag. Jag älskar att titta på tennis, spela tennis och lära ut tennis. Det är nog därför jag blev tennistränare. Utvecklingen och glädje är något som jag verkligen brinner för att se hos mina elever, det spelar egentligen ingen roll om man tränar en gång i veckan eller om man kommer hit varje dag. Så länge alla mår bra av att komma hit och känna att man utvecklas som spelare samt som människa så tycker jag att jag har lyckats med mitt jobb. Glädjen till tennis är vad som motiverar mig, att få dela med mig av lite halvnördiga analyser med min kollega Jonas när vi har sett Federer torska mot Thiem eller när vi själva har lirat någon seriematch i helgen. Sen att få träffa alla spelare varje dag är något som jag verkligen älskar, att få se dem hålla på med något som jag tycker är lika roligt och att känna glädjen/besvikelsen när man vinner eller förlorar matcher.

 

Vad är talang för dig?
Otroligt svår fråga det där med talang…men jag skulle väl säga någon som har det lilla extra. Sen behöver det nödvändigtvis inte vara att man har snyggast forehand eller bäst serve. Det kan lika gärna handla om den som vill mest och aldrig ger upp. Att ha suget att efter ha förlorat en match, vilja gå ner och göra det bättre. Eller att aldrig vara riktigt nöjd, att även fast man kanske har vunnit mot någon som man inte trodde eller tar hem en turnering, att fortfarande vara sugen på att utvecklas och bli bättre. Det kanske jag skulle säga är någon typ av talang som jag tror väldigt få numera besitter…

Vad har du ändrat uppfattning om som tränare de sista åren?
Något som jag tror de flesta tränare ser i sina hallar, att det spontana spelet kommer inte alls lika mycket som förr. Att det är väldigt mycket som ska vara uppstyrt hela tiden och mer och mer försvinner lekfullheten med sporten. Sen tror jag mycket på det mentala, att vi måste börja få in tidigt hur man ska tänka eller hur man KAN tänka för att hjälpa sig själv under svåra situationen under träning/match.


Berätta lite om Söndrums verksamhet, vad är era styrkor och vad ni står inför för utmaningar?

Söndrums TK har en fin verksamhet som hela tiden växer…men tyvärr är den fortfarande långt ifrån sina glansdagar då många SM-guld och liknande hämtades hem till klubben. Men vi jobbar på att försöka jobba upp klubbkänslan samt få fler att komma hit och hänga och spela mer tennis. Våra styrkor är att vi ha en fin hall med 5 innebanor, 5 stycken utebanor och många möjligheter att spela tennis på. Men tyvärr är det inte vi som äger hallen eller innebanorna, då det är en ekonomisk förening som äger allt. Så det blir tyvärr en liten pengafråga när det kommer till att spela tennis, något som jag har från start försökt att jobba bort och ändå har fått rätt många timmar där iaf juniorerna får träna och spela gratis med varandra. Det är väl lite det som är vår största utmaning också, då vi endast kan ha träningar fram till 19 de flesta dagar då det fylls på med abonnemang sen…men som sagt man får vara glad över de timmar vi har och göra det allra bästa av dem.

Hur förkovrar du och utvecklar du dig som tränare?

Jag försöker att hänga med på så mycket som jag hinner med tränarseminarium och utbyten mellan klubbar. Men det är också svårt när man har en valp där hemma som kräver mycket tid samt en underbar sambo som förtjänar mycket credd för allt hon gör.

* Vad är ditt mål som tränare i?
Jag har lite mål vart jag vill med Söndrums TK och hur utvecklingen ska försöka öka här med fler spelare samt kanske en till tränarkollega. Sen personliga mål är något som jag jobbar med hela tiden. Några långsiktiga personliga mål som tennistränare har jag nog inte satt än, jag försöker göra varje dag, varje träning, varje minut så bra som möjligt.

* Vilket rack använder du och varför?

Jag spelar just nu med Head Prestige MP då jag älskar den ramen. Jag har alltid gillat tätsträngade racketar. Men nu de senaste månaderna har jag även börjat lira mer och mer med den nya Gravity som jag helt och hållet har börjat älska att spela med. Får en otroligt skön träff med Gravityracket och gillar den smala ramen samt att det är ett riktigt schysst rack rent designmässigt.

Ödmjukhet och respekt framför allt

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Under Svaneholm Open fick jag det stora nöjet att vara med i en paneldebatt tillsammans med Mats Wilander. I och med att Mats alltid har varit ett av mina stora föredömen var jag knappast svårövertalad att komma ner till denna debatt där tema var hur vi ska få tillbaka svensk tennis där den en gång var.

Precis som jag nämnde för Jonas Arnesen som var konferencier under debatten, blev det inte mycket till debatt mellan Mats och mig i och med att jag själv växte in och formades i gänget med Mats, Nyström, Järryd mm i spetsen. Däremot formades samtalsämnet mycket åt det hållet jag ville där vi båda två strök under värdeord som ödmjukhet framför resultatbaserade målsättningar. Precis som jag har nämnt i föregående krönikor är det fruktansvärt orättvist att jämföra dagens tennis med tiden då vi spelade pga att konkurrensen idag är så knivskarp. Att media hela tiden jämför olika svenska idrotters resultat med varandra utan att väva in någon slags verklighetsförankring i hur många som utövar respektive sport i världen är också helt fel enligt mig för detta ger en skev bild av verkligheten till gemene man. Jag tycker inte svensk idrott är där den var en gång i tiden men som läsare och lyssnare kan man uppfatta att vi är fantastiska med tanke på folkmängden och minst lika bra som förr. Visst är vi bra, men lika bra som förr. Nej, det tycker jag absolut inte. Då var vi mer framstående i de större sporterna

Så därför tycker jag vi ska gå tillbaka till temat om hur vi ska få tillbaka svensk tennis hur den en gång var UTAN att stirra oss blind på resultaten och ställa oss frågan: hur ska vi få tillbaka svensk tennis? Är juniorerna lika laddade som vi var när vi gick ut på tennisbanan? Har juniorerna idag samma respekt för sin idrott och sin omgivning som vi hade? Har juniorerna samma inställning som vi hade på banan när de spelar match, dvs det där j-r anamma som behövs för att vara skillnaden som gör skillnaden? Vad tar juniorerna med sig efter avslutad tenniskarriär och framförallt hur uppfattar dagens spelare som är i 20-25 års åldern sin juniortennis kontra hur vi upplevde tennisen? Och en fråga som jag ofta ställer mig; hur uppfattar gemene man ( icke tennisspelare) svensk tennis idag?

Och en del av dessa frågor berörde Mats och jag idag utan att egentligen ha 100% facit. Ett av orden som Mats verkligen strök under var ordet respekt. Att ordet respekt är minst lika viktigt att lära sig som att lära sig slå en forehand eller backhand. Mats gav flera exempel på både juniorer och seniorer som på olika sätt har visat både det ena och det andra dvs respekterat allt och alla samt vice versa. Här har ju ledarna ett mycket stort ansvar att berätta vad som gäller både på och utanför banan. Själv hade jag ju turen att ha en tränare i Tim Klein som knappast var rädd att säga till mig när jag gjorde något galet. Dessutom hade jag lika mycket tur som senior att hamna i en grupp svenska tennisspelare där det fanns personer som kunde säga till när man klev över gränsen.

 

På vår tid respekterades de svenska tennisspelarna så högt att vi väldigt sällan hade problem med andra spelare, antingen på eller utanför banan. Jag uppfattade att utländska spelare såg  upp till oss svenska. Inte bara för våra resultats skull utan även för vårt uppträdande på och utanför banan. Och vi spelare var stolta över att få vara en del av gruppen som hade så jäkla gott rykte bland spelare och publik runt om i världen. Vilka spelare ser tennisvärlden upp till idag? Givetvis de som är bäst på banan men det är också enligt Mats andra anledningar till att spelare ser upp till dagens 3 superstjärnor. Jag tänker då på Federer, Djokovic och Nadal. Mats berättade att när han gör  intervjuerna med dessa tre spelare i Eurosport så ser jargongen inför intervjun alltid likadan ut. De går fram till samtliga som jobbar i studion allt från assisterande kameramän till huvudmännen i Schett och Mats där de tar i hand och säger sitt namn till personer de inte har träffat förut. Detta gör inte så många av de andra spelarna som ligger sämre rankade. Varför? Blyghet, arrogans, respektlöshet? Inte en aning men en sådan här detalj i idrottslivet är nog så viktig. Genom att skaka hand och presentera sig visar man respekt mot omgivningen. Man behandlar alla lika och respekterar samtliga människor oavsett rang.

Precis så som man ska göra för sin sport. För varför behöver man ha respekt och ödmjukhet för sin egen sport? Svaren är givetvis givna. Har du inte rätt respekt och ödmjukhet för din motståndare kommer du med all sannolikhet att spela sämre tennis. Har du inte 100% fokus på din uppgift på och utanför banan kommer du aldrig att nå fram till din maxkapacitet. Tony Nadal fick frågan varför Nadal, Djokovic och Federer är så totalt dominanta i dagens världstennis. ”helt enkelt för att de är mer dedikerade till sin idrott än alla de andra” Med det menade han att de andra inte är dedikerade till sin uppgift att bli bättre tennisspelare men han menade att många av dagens yngre spelare är mer måna om andra saker än just tennisen.

 

Har dagens yngre svenska spelare ingen respekt då? Vet man vad vett och etikett innebär. Visst har flera av dagens ungdom det men detta var absolut bättre förr. Allt curlandet gör att barnen inte vet hur man ska bete sig. ”De kallar mig kungen hemma” sa en 14-årig junior vars föräldrar hjälpte honom med det mesta hemma. För denna personen har det trots allt gått jäkligt bra i livet och det är en person som jag verkligen gillar men för andra som blir curlade i parti och minut kan jag garantera att det har gått sämre för.  Och i och med att det är föräldrarna som vill mer än barnet i många fall vet inte juniorerna hur man ska vara på banan för att kunna prestera sina bästa resultat. Antingen står man med kepsen i hand för att man vill vara sina tränare eller föräldrar till lags att vara helylle på banan eller går man över gränsen där man använder fel metoder för att vinna sina matcher genom fusk på olika sätt. Här anser jag är den största skillnaden mellan dagens svenska och gårdagens svenska juniorer. Vi var verkligen inte Guds bästa barn på banan men jag anser att det var betydligt fler av oss som hade ett jäklar anamma på banan utan att ta till oschyssta medel som drabbade motståndaren. Hittar vi tillbaka hit är jag övertygad om att både resultat och självkänsla skulle stärkas hos betydligt fler spelare och att vi skulle ha känt än mer stolthet av vad svensk tennis producerar. ”varför har man tagit bort det faktum att förloraren inte dömer”, fortsätter Mats. ”Förr fick man koncentrera sig på spelet, taktiken, hur man kunde ta sig in innanför motståndaren. Idag måste man koncentrera sig på om motståndaren fuskar”

Det andra ämnet som Mats tog upp för att svensk tennis skulle bli bättre var helt sonika; kasta bort alla bollkorgar och lär juniorerna spelet tennis bättre. Han gav en känga till dagens tennisspelare som han tyckte hade alldeles för lite spelförståelse med några få undantag som tex Tsisipas och Murray. Problemet tyckte han började när akademierna startade med Bollitieri i spetsen. Där lärde man sig slå backhand, serve, volley mm men problemet var när det kom till spelförståelse i och med att alla spelade i stort sett likadant. Jag är ju ett lysande exempel själv på en liten annorlunda spelstil där min forehand var dubbelt så hård som min backhand och motståndaren fick en ofrivillig tempoväxling när jag inte hann runt för ett forehandsslag utan var tvungen att slå från min svaga backhandssida. Ett annat exempel som Mats tog upp var Edbergs svaga forehandssida. ”jag tyckte det var mycket skönare att slå på hans backhandssida för där kom bollen mer normalt tillbaka. Slog jag på hans forehandssida visste jag aldrig hur hårt och framförallt var bollen landade när Stefan returnerade den” Och här är jag den första att hålla med. Det fanns ju ingen annan i världstennisen som hade Stefans forehand och därför var man ju inte van vid ett sådant slag.

 

Hur många procent av sin träning ska man då lägga på poängspel kontra teknik. Olika beroende på hur långt du har kommit i din tennisutveckling naturligtvis men Mats tycker att man ska spela sin första poäng så fort man har lärt sig att få bollen över nät. Utmana dina kompisar. Utmana din mamma, mormor äldste personen i klubben osv. Och även detta tänk går helt i linje med min egen tennisfilosofi. Det är utmaningen som gör att du är på tårna och vill ha över bolluschlingen över nät. Igen och igen och igen. Om ni någon gång står och studerar ett fält där barn spelar minitennis och en av stationerna är rundtennis, titta då på hur mycket mer man är på tårna då barnen ska försöka få över bollen över nät när det är deras tur. De vill ju inte åka ut. Jämför en bana där de bollar med sin mamma eller pappa samt banan där de möter sin kompis.  Eller när man tex spelar “King”. Vilken bana är man mest tänd på att få över bollen och vilken bana är man minst tänd på att få över bollen? Hittar man de rätta knapparna att trycka på för att få varje individ att vilja prestera sitt yttersta har man hittat helt rätt. Själv älskade jag att spela poäng och var klart mer laddad när jag körde poäng än när jag tränade att slå över en massa bollar över nät utan att kunna vinna något. Och är det något råd vi från gamla generationen kan ge dagens juniorer är att spela poäng. Älska utmaningen som dina träningskompisar ger dig

Ytterligare ett ämne som diskuterades var från ytterligare en person som satt i panelen där man tog upp vikten av att lära juniorerna mental träning. Precis som jag var inne på innan är ju att hitta rätt balans på banan för att kunna prestera sin bästa tennis. Alla spelare fungerar ju olika och vissa spelare upplever man som extra trygga på banan. Mats var ju givetvis en av dem. Själv var jag väldigt nervös innan matcherna men på banan tyckte jag att jag nästa alltid presterade min bästa tennis i viktiga matcher och de gånger jag inte gjorde det hade jag ofta ”nycklar” som jag plockade fram för att kunna prestera bättre. ”Nycklar” som jag fått genom erfarenheter genom åren som spelare och även kloka råd och nycklar från Kjell Enhager. När jag ser tillbaka på min karriär vet jag också hur mycket gruppen svenska tennisspelare på touren betydde för mig samt hur mina kompisar under juniortiden behandlade mig. I och med att jag kände mig så genomtrygg i gruppen kände jag mig även trygg på banan och trots att förmodligen inte många av oss tänkte på det var vi varandras psykologer pga vår underbara teamkänsla.

Om inte ens ego är för stort så finns det ingen anledning att inte jobba i grupp där man förutom att man hjälper varandra med de mentala bitarna även kan hjälpas åt sparringmässigt, taktiskt, praktiska detaljer med resor, uppehälle mm och dessutom blir det billigare om man är några stycken.

Jag hör personer som tycker att jag är bakåtsträvare när jag försöker övertyga min omgivning att det var bättre förr med teamtänk. Idag verkar man tro att ju mer folk man har runt omkring sig, ju bättre resultat. Förr kunde man springa upp och ner för en backe, göra armhävningar, situps mm men idag krävs det analyser i allt man gör annars blir resultatet fel. Problemet är bara att spelarna inte är robotar

Jag går så långt att jag anser att vi måste ändra tenniskulturen i Sverige. Att vi också borde snegla på sporter som har en kultur där inblandade vet vad ordet respekt och ödmjukhet betyder, ( likt kampsporterna). Har vi gått för långt för att detta någon gång skulle kunna bli verklighet? Absolut inte. Med en tydlig linje med alla inblandade är jag övertygad att detta skulle kunna gå. Men vågar vi ta det här steget? Vågar vi vara ”bakåtsträvare”? Frågar du de som var med under det svenska tennisundret ( spelare och tränare som både var involverad på touren och i klubben) och fick uppleva det vi fick  skulle garanterat 90% svarat att detta är den riktiga vägen där man ev adderar en och annan modern tanke. De senaste 20 åren har vi gått motsatt väg och kanske kommer de flesta tycka att fortsätta att curlande föräldrar, ja-sägande tränare samt ego-fixerade spelare som är skapade av de två förstnämnda personerna är den rätta vägen att gå . Men i min värld kommer i alla fall alltid den modellen som fortfarande skulle vara mest framgångsrik stavas ”svensk tennis 70-80 och 90-tal”.

#framåtförflerirörelse

Magnus Gustafsson om livet efter tenniskarriären

En av HEAD’s stora ambassadörer Magnus “Gusten” Gustafsson är nyligen porträtterad i Expressen angående hans engagemang i Små Lirare och Klein Players.

https://www.expressen.se/sport/foreningsliv/hade-aldrig-hant-innan-kommer-inte-handa-igen/

HEAD Tennis footwork drills

Ni har väl inte missat HEAD Tennis pågående videoserie med fotarbetsvideos på Youtube?

Här är de två videosarna som ligger uppe just nu:

Emil Holmgren, klubbchef Växjö TS

Namn: Emil Holmgren

Född: 1992

Arbetsroll: Klubbchef i Växjö TS

Berätta lite om dig själv och din bakgrund?

Jag är född och uppväxt i Falun och gick på tennisgymnasiet där. Då jag aldrig var någon riktig stjärna på att spela började jag att engagera mig i klubbverksamheten och jobbade väldigt tätt tillsammans med Mattias Pennonen och Toni Gustafsson. Framförallt med deras futuretävling och som styrelseledamot från året jag fyllde 18 år. Då min Sport Management-utbildning på Högskolan Dalarna inte hade någon praktik inplanerad fixade jag detta själv i Falu TK. Jag spenderade nog mer tid där än på skolan under studieåren och det blev några väldigt långa dagar, något jag lärde mig extremt mycket av och jag är väldigt tacksam för det. Samtidigt som detta dömde jag en hel del Swedish Open, Stockholm Open, Davis Cup och Fed Cup till exempel. Efter examen (2015) flyttade jag till Stockholm och arbetade med Kings of Tennis heltid under ett år, efter det flyttade jag till Växjö då jag har flickvän här sedan fem år tillbaka. Jag valdes in i styrelsen relativt snabbt och januari 2018 blev jag anställd som klubbchef.

Du gick med i styrelsen både i Falu TK och i Växjö TS i relativt ung ålder. Vad berodde det på?

Jag tror det beror på att jag har engagerat mig och visat att jag vill och kan ta ansvar. Det är något jag verkligen kan rekommendera juniorer i samma ålder, även fast man inte vill jobba med tennis senare i livet är det en väldigt bra erfarenhet och bra för CV exempelvis.

Hur är det att vara klubbchef i en klubb med så stark tradition? Är det en börda i och med många åsikter om hur man ”ska göra” eller är det en styrka att man har framgång så tungt inpräntat i väggarna?

– Svårt att svara på. De flesta från ”den gamla goda tiden” är inte så inblandade i det dagliga arbetet. Men jag har väldigt bra bollplank i ”Fidde” Rosengren, Tuomas Heinonen, Åke Magnusson och många andra. Annars väljer jag nog att se historian som en styrka, det är ett fint varumärke, Växjö TS.

Hur mår Växjö TS idag som förening? 

 – Jag skulle säga att föreningen mår bättre än på länge. Sedan jag kom in för 18 månader sedan har det skett en hel del ändringar som kanske inte syns utåt, men som underlättar för oss internt. Byte av bokningssystem, kassasystem, lönesystem och så vidare. Våra största utmaningar framöver är nog upprustning av Strandbjörkshallen samt hitta ett sätt för att få fram fler juniorer som gillar att tävla och träna.

Varför finns Växjö TS?

– I grunden finns Växjö TS för att erbjuda tennisspel till barn och vuxna i Växjö-området med omnejd. Det är viktigt att komma ihåg det. Vi har cirka 650 medlemmar, varav 50 är tävlingsspelare. Det blir väldigt ofta att man enbart pratar om dessa 7 %. Jag tror på en mix där det finns en hög trivsel och folk vill vistas i hallen, samtidigt skapa en miljö där juniorer känner sig motiverade och har så bra förutsättningar som möjligt för att bli duktiga på tennis. Jag personligen vill känna att jag alltid har möjlighet att utvecklas och känna att jag blir bättre på mitt jobb. Det är en väldigt bred tjänst där man förväntas kunna det mesta, så det är nog en kostym man får växa in i med tiden. I framtiden ser jag mig inte nödvändigtvis i en klubbchefsroll, men förhoppningsvis med någon koppling till idrotten och allra helst tennis, kanske i förening eller förbund.

Vad brinner du personligen för?

– Jag brinner för att göra tennisen mer lätt-tillgänglig, till exempel genom Tennis på Gatan eller jobb med rullstolstennis till exempel. Jag tror att Sverige behöver hitta massor av nya tennisspelare, barn som vuxna. Sen brinner jag även för eliten också, däremot är jag inte rätt man för att ta fram en världsetta, långtifrån. Men om jag kan hjälpa spelare och ledare att skapa förutsättningar för detta är jag väldigt nöjd.

Vilken tycker du är den största missuppfattningen/myten inom tennisen som många tror på?

– Att det är en ”rikemanssport”. Att bara spela tennisskola en gång i veckan är inte särskilt dyrt i de flesta klubbar och du kan ha samma racket relativt länge. Sedan är det en helt annan diskussion om du är en familj med tre barn som åker runt i landet och tävlar. Men rent generellt som ”breddsport” eller motionsform är tennis inte alls särskilt dyrt. Samt att det sjunde gamet skulle vara så viktigt, jag säger nionde.

Jag vet att Växjö ända sedan jag var junior alltid har förespråkat eget spel mycket, något som tex Fidde Rosengren också talar sig varmt om. Är det något som klubben fortfarande anser värdefullt och viktigt för juniorerna?

– Absolut. Sedan beror det ju helt på vad man gör under den spontantimmen. Sitter man och kollar mobilen halva timmen och står stilla och slår i mitten till varandra resten av tiden tror jag inte man blir särskilt mycket bättre. Jag hoppas vi kan få till att juniorerna åker till hallen och spelar match mot varandra, och hatar att förlora. Man vill se lite eld i ögonen även när det inte står en tränare och glor.

Vilket tennisracket använder du dig av och varför?

– Jag har tidigare spelat med Radical men har sedan förra året HEAD Speed MP. Väldigt nöjd med den då jag haft problem med handen innan och det blir en mjuk och skön bollträff. Sen att det är det snyggaste racketet på marknaden skadar ju inte.

Page 1 of 9

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén