Vad finns det för padelmaterial?

Sporten padel växer så det knakar i både Sverige och världen. Nya center öppnar upp regelbundet och banorna fylls med spelare. Men hur funkar det med materialet? Är det stor skillnad på racketar och bollar? Vi frågade Stefan Svensson, säljare på HEAD i Sverige hur material inom padelsporten. 

  • Vad skiljer padelracketar åt?

–        Det är främst vikten som skiljer på racketar, sedan finns det diamantformade (fartracketar) eller runda racketar (mer kontroll), HEADs modeller är mer åt det diamantformade hållet på samtliga modeller.

  • Vilka är era mest populära modeller?

–        Delta Hybrid som har rekommenderat pris 2700 kr samt FLASH med rekommenderat pris 1100 kr.

  • Vilket rekommenderar ni för motionärer och vilket för mer avancerade spelare?

–       Flash, Flash PRO och Evolution Bela är lättspelade och billiga racketar att starta sin padelkarriär med. Största skillnaden på dem är vikten. Till de bättre spelarna finns det två serier från HEAD, DELTA-serien och ALPHA-serien. DELTA-serien är mer powerracketar, ALPH- serien mer för de som spelar med känsla och kontroll.Både typerna av racketarna är uppbyggda av Graphene.

  • Hur är det i padel. Finns det olika typer av bollar eller är det en typ av boll som gäller?

–        Det finns ”HEAD padel PRO” som är ansedd att vara den bästa bollen av 70-80 % av padelspelarna. Det är den officiella WORLD PADEL TOUR bollen och den officiella bollen på SWEDISH PADEL TOUR. Det har även kommit en ny boll som heter HEAD padel PRO S som är lite snabbare än den nuvarande HEAD padel PRO bollen.

  • Hur mycket satsar ni på Head i Sverige på padelsporten?

–       Som nämnt ovan är vi officiell boll till SPT och Svenska padelförbundet, vi är även officiell leverantör till alla PDL center i Sverige samt de flesta av de övriga större hallarna. HEAD ligger i framkant vad det gäller padel i världen och jobbar precis som i tennisen väldigt innovativt.

Tränarporträtt Martin Tyllman

Namn: Martin Tyllman

Klubb: Mälarhöjdens IK Tennis

Roll: Tennistränare

Födelseår: 1989

Berätta kort din tränarhistoria och vad din roll i Mälarhöjden är nu?

Min tränarkarriär började samtidigt som min spelarkarriär tyvärr avslutades pga. skador i höft och axlar. För att Jag inte skulle tappa kontakten med hallen och mina träningskompisar, så fick jag frågan om att börja hjälpa till med minitennisen som spelade på banan bredvid. Jag började som assistent en timme i veckan och ju mer jag utbildade mig och insåg hur roligt det var att hjälpa andra att bli bättre på tennis så fick jag fler och fler timmar tills jag tog slut hade ansvaret för hela tennisskolan i Farsta. Efter att ha varit aktiv i klubben i nästan 20 år kände jag att jag behövde ett miljöombyte och sökte mig till Mälarhöjden där jag befinner mig idag. Mina kollegor och jag jobbar väldigt nära varandra och hjälps åt med alla olika grupper, men mitt ansvarsområde är våra yngre tävlingsjuniorer.   

Beskriv din tränarfilosofi?

Jag tror att det är viktigt att man trivs bra i den miljön man befinner sig. Eftersom jag mest jobbar med yngre spelare är det viktigt att man trivs bra ihop och hjälper varandra att utvecklas. Sedan lägger jag stor vikt på att vara förbered och att försöka vara en rollmodell till spelarna, jag kan inte förvänta mig att de ska göra en viss grej om inte visar att jag kan det. 

Vilken är den viktigaste egenskapen för att bli bra på tennis och varför?

Svår fråga, en egenskap för mig är något som beskriver hur man är dvs ett substantiv. För mig är det viktigare att man diskuterar vad spelarna gör istället för vad dem är. 

Jag tycker det är viktigt att spelarna hela tiden arbetar med att ta ansvar för sin utveckling, ”sprang jag verkligen allt jag kunde på den bollen”? Har jag packat alla mina saker som jag behöver till träning? Små saker som kanske låter enkla men är tydliga och konkreta för spelarna att fundera på själva. 

Vad har svensk tennis gjort för fel de sista åren enligt dig och vad är viktigast för att ta sig ur svackan vi befunnit oss i nu?

Jag har de senaste åren slutat att fundera på vad som är rätt eller vad som är fel. Jag tänker mer att olika tillvägagångssätt är mer eller mindre effektiva. Eftersom vi arbetar med människor som alla är olika och därmed tar till sig instruktioner på olika sätt, så kan ett tillvägagångssätt vara mer eller mindre effektivt beroende på mottagaren.

Tennisen, samhället och människorna har utvecklats sedan svensk tennis storhetstid och vi har kanske inte hittat det tillvägagångssättet som är mest effektivt för oss ännu, eller så har vi det, bara att de andra länderna har hittat en ännu effektivare metod som självklart är anpassad för den kultur och de värderingar som finns i det landet. Frågan är självklart väldigt komplex, men jag tror inte vi gör oss en tjänst genom att hela tiden jämföra dåtid och nutid. 

Ge ditt bästa träningstips för en motionär som vill utveckla sin tennis?

 Först och främst är det viktigt med att träna kontinuerligt. Tränar man exempelvis i grupp 1 timme i veckan kan det ta ett tag innan man hittar tajmingen i träffen. Rent tekniskt, baserat på mina erfarenheter är det viktigt att fokusera på genomföljningen och avslutet i svingen. Se till att träffen är någorlunda på samma ställe (mellan höft och axel samt framför kroppen) och våga slå igenom slaget utan att stanna i kontaktögonblicket.  

Vad har du ändrat ditt tankesätt om de sista året?

De senaste åren har jag förändrat mitt tankesätt gällande medfödda kontra träningsbara egenskaper och kvaliteter. Det har kommit mycket intressant och matnyttig litteratur som handlar om huruvida talang är något medfött eller träningsbart. Jag har också blivit intresserad om mindset och hur man bygger upp ett öppet mindset hos spelarna. 

Vad tycker du är den största myten inom tennisen?

 Att man alltid ska behöva träna med de som är bättre för att bli bättre själv. Jag upplever det som att det läggs mer tid och energi och fokusera på vem/vilka som befinner sig på andra sidan nätet istället för att fokusera på sin egna insats. Återigen vad gör jag på banan? Man kan alltid arbeta med uppgifter och förändra miljön så att båda spelarna blir stimulerade och utmanade (exempelvis helbana vs halvbana). Man ska alltid vara försiktig att jämföra barn och vuxenidrott, men om samma tankesätt skulle råda på ATP som jag ibland upplever det i klubbmiljö så skulle det vara svårt för Rafa att träna med någon under grussäsongen exempelvis. 

En stor och het fråga de sista åren har varit spontatennisens roll inom juniortennisen. Vad anser du om det?

Spontantennis är ett fint begrepp som lever kvar från förr och som man gärna vill lyfta fram som en viktig framgångsfaktor. Jag anser att man inte ska underskatta värdet av mängdträning inom tennisen, men samtidigt fundera på hur man kan öka mängden egenträning för barnen istället. 

Tennis är en väldigt populär idrott, där många medlemmar ska samsas på en begränsad yta och där många av klubbarna har en väldigt hög beläggning. Det finns en så stor konkurrens om barnens fritidsaktiviteter idag och då vill de nog inte åka ner och chansa på att kanske få träna om det blir en ledig bana. Hur kan vi hitta metoder för klubbarna att hålla en högbeläggning samtidigt som det finns möjligheter för juniorerna att träna på egen hand?

Vad  spelar du med för rack nu och varför?

För mig är det viktigt att det racket jag använder har en bra kombination utav kontroll och fart samt inte är för tungt när man står många timmar på banan.  Valet föll därför på Radical MP, vilket jag är väldigt nöjd med.  

 

Head Tennis Revolt Pro 2.5

För de flesta är nog Head förknippat med tennisracketar, men ni vet väl att Head även har högkvalitativa tennisskor? Här kan ni till exempel se hur skon Head Tennis Revolt Pro 2.5 är uppbyggd:

Skon är en stabil sko utan att kännas klumpig. Ni som inte testat den än, gör det och bedöm själva. Dessutom finns den i flera olika coola färger. Den går att hitta HÄR: 

Att coacha eller inte coacha

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att coacha eller inte få coacha under matcherna har varit en het potatis länge inom både proffstennisen och juniortennisen. Här har jag min bestämda åsikt och i den här krönikan ska jag ta upp varför jag är klart för den ena sidan.

För ca 30 år sedan mötte Sergio Casal och Emilio Sanchez, på den tiden ett av världens bästa dubbelpar, Jimmy Connors och Ilie Nastase i en match på ATP-touren. Kombinationen Connors/Nastase luktade trubbel lång väg men samtidigt brukade även ganska roliga saker hända när de var på banan. ”Pato” som var Casal och Sanchez dåvarande coach var känd för att ge sina adepter hemliga tecken hur de skulle spela då coachning på den tiden var strikt förbjudet. På en viktig boll bröt Sanchez in varefter Nastase slog en rak passering i den tomma luckan som Sanchez hade lämnat. Därefter vänder sig Nastase om mot ”Pato” och säger: ”very bad sign ”Pato”, very bad!

Som supervisor är det inget lätt jobb att kunna se huruvida spelarens coach visar tecken för att spelare ska ändra spelet men detta var relativt förekommande då jag spelade. Själv hade jag en coach som hade Charles Bronson som förebild och det gick inte att avgöra hur han reagerade känslomässigt när vi spelade. Dessutom hade han mestadels solglasögon på sig vilket gjorde det ännu svårare att avgöra hur han kände det. Att ge tecken eller coacha oss på något annat sätt under matcherna var totalt otänkbart.

Jag har alltid varit emot coachning på banan förutom när man spelar lagmatcher. Tennis är en individuell sport och spela rätt är något som man själv måste lära sig. Precis som man lär sig att spela forehand och backhand. Det finns ytterligare ett par anledningar till att jag inte tycker man ska coacha och en av de största anledningarna är att vissa inte har råd att ha med sig en coach medan vissa har flera stycken coacher som åker jorden runt med sina adepter. Jag vet att framförallt amerikansk TV skulle betala betydligt högre summor för rättigheterna att sända tennismatcherna OM det hade varit tillåtet att coacha för då hade de kunnat ha en mikrofon i sidbytena som fångar upp vad coacherna säger men här har ATP sagt nej. WTA däremot har ju som bekant godkänt coachning mellan varje set.

Vad kan en coach ändra på då? Etablerade spelare borde ju kunna förändra sitt spel ganska markant om de känner att det håller på att gå åt fel håll. Några kan det, men vissa spelare har absolut inte den förmågan. En bra coach kan definitivt ändra matchbilden. Under Davis Cup matcher hade jag stor hjälp av de dåvarande coacherna, både taktiskt men de fick även mig att stressa ner något. För att coacha handlar i min värld mer än att bara tala om att motståndaren har en svagare backandsida eller taskig andraserve. En coach ska få dig att känna dig harmonisk och tom kanske kunna få dig att le i stundens allvar. När jag coachade en spelare i elitserien en gång hade jag med mig en bild som jag tänkte visa min lagkompis ( som hade en tendens att stressa upp sig lite för mkt ibland) om det gick emot honom. En bit in i matchen när det mesta började gå snett visade jag bilden i ett sidbyte och trots hotande nederlag fick jag ett stort garv tillbaka varefter hans spel började fungera efter det.

Ett typiskt exempel på bra coachning där både det taktiska och den mentala biten var i fokus var när Tomas Johansson möte Sandon Stolle i en match på touren i mitten av 90-talet då ATP hade på försök att coachen skulle få coacha i sidbytet mellan seten. Taktiken mot den offensiva Stolle var att bl.a få ner så många bollar på fötterna på honom för att därefter kunna ha chansen att passera honom. En taktik som visade sig effektiv. Men trots otaliga breakbollar och mycket bra spel fick Tomas se sig besegrad i första set. När Magnus Tideman ( Tomas coach) satte sig bredvid sin adept både hörde och kände han hur stressad hans adept var att han inte fick med sig gamen samt att han hade spelat strålande tennis och ändå inte vunnit setet. Det Tomas inte såg och som Tideman hade uppfattat var att Stolle var dödstrött. ”fortsätt med taktiken så kommer du snart att se en scenförändring” sa Tideman. Han fick Tomas att tro på detta och efter knappt ytterligare en timme var Stolle en slagen man där de 2 sista seten skrevs till 6-2,6-2.

I slutet av 70-talet var det även tillåtet att coacha juniorer i svensk juniortennis. Vem som helst fick coacha; förälder som tränare. Jag är glad att allt som sades i sidbytena inte kom fram offentligt med tanke på hur många stressade förälder som fanns och jag kan bara se till mig själv hur jag skulle ha babblat på för mycket ibland så att min son alt någon annan adept inte skulle veta vilket ben han skulle stå på till slut. Och är förhållandet mellan förälder och son redan ansträngt där föräldern vill mer än barnet kan detta coachande bara leda till att barnen slutar alldeles för tidigt.

Det mest absurda inom juniortennisen är ju det faktum att tränarna står för träningen och föräldrarna är de som kör till tävlingarna och indirekt blir någon slags bakgrundscoach. I lagidrotterna är det ju oftast en förälder som är coach för laget men då sprids ju informationen till hela laget. Informationen ( eller kritiken) riktas ju inte till endast en person. Och vilken fördel det skulle vara för vissa barn som har haft fd tennisspelande föräldrar. Eller? Även om föräldern är väldigt duktig coach så vet det sjutton om detta skulle gynna barnet. Att lära sig att tänka självständigt på banan är så oerhört utvecklande och de gångerna man gör ett misstag med att använda fel taktik får man istället försöka att vända detta till något positivt. Ett misstag behöver inte vara fel utan tvärtom. Se misstaget på det sättet som man gör i dataspels världen istället. Där blir man förbannad när man gör misstaget men man vill och andra sidan revanschera sig till nästa gång man försöker igen och igen och igen…

För mig är coachning som sagt inte bara den taktiska biten utan det är den välbefinnande biten också. Jag har inte haft så många coacher men de jag jobbade med fick mig alltid att känna mig trygg och man lärde känna varandra även utanför banan. När jag inte hade med mig någon coach till tävlingen hade jag ibland med mig en massör eller en fyscoach och båda dessa fick mig alltid att må bra utanför banan vilket gjorde att jag oftast spelade bra tennis när de var med. Skulle jag endast resa med dessa skulle det nog inte ha funkat. Jag behövde djupanalysera min tennis då och då och här räckte inte deras kunskaper till. Däremot såg mina tenniscoacher nästan direkt vad det var som fattades mig ibland i och med att de visste exakt hur jag spelade, hur jag reagerade i vissa situationer mm.

Men när det gäller coachning tror jag att många juniorer och spelare kan mycket mer än vad de själva vet. En del väntar dock bara på att coachen ska säga exakt det de redan vet. Ibland skulle det nog vara vettigt att få spelarna att ställa sig samma frågor som coachen frågar efter matcherna. Hur ska jag ändra mitt spel för att bryta mönster? Rör jag på fötterna tillräckligt? Har motståndaren bäst forehand eller backhand? Att lära sig att coacha sig själv tror jag skulle vara nyckeln för många spelare och jag tror att man skulle utvecklas väldigt mycket om man gör detta. Här måste ju coachen vara uppmuntrande och inte göra sig själv till ovärderlig där vissa coacher ibland får spelaren ( och föräldern) att tro att är inte han/hon på plats så kan ingen hjälpa adepten.

Slutligen; ska en coach hjälpa till att boka flygbiljetten, lämna in racket mm. Nej tycker jag. Idag är jag oerhört glad att vårat team fick sköta allt sådant själv. Ibland kan det bli alldeles för mycket curlande mellan coachen och spelaren där det enda spelaren ska koncentrera sig på är dennes tennis. Ibland var det gott att skingra tankarna på annat och att boka hotell, biljetter, banor mm hör endast till vanlig uppfostran oavsett om du är första års proffs eller etablerad spelare bland de 100 bästa i världen.

MHPC i Kramfors med EuroElite

Bild från MHPC i Kramfors med EuroElite under helgen som var!

Tommy Haas retire

I veckan så avslutade Tommy Haas officiellt sin karriär. En mycket omtyckt spelare som med sin enhandsbackhand och bakvända keps varit en av få som alltid varit ett hot mot den senare generationens toppspelare med Roger Federer i spetsen. Tommy nådde aldrig någon Grand Slam-final, men däremot två semifinaler och en andraplats på världsrankingen.

Titta och njut:

Att göra sitt bästa

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

1986 spelade jag en match i svenska satelliten där jag än idag ångrar två av dem poäng jag spelade. På 3 veckor hade jag spelat 26 matcher med singlar och dubblar och detta var alltså den 27e matchen. Motståndaren var finalisten i de 2 föregående turneringarna och även om jag hade vunnit dessa båda matcher så visste jag att jag var tvungen att spela på topp för att kunna vinna. Fysiskt var jag på gränsen men framförallt mentalt var jag helt körd. Vid ställningen 2-5 i andra set släppte jag helt sonika två bollar förbi mig utan att ens försöka slå till bollen och efter detta var setet färdigspelat. Dessa 2 poäng är de enda jag kan komma ihåg på rak arm som jag har ”tankat” under min karriär oavsett om det var träning eller match

I dagens idrottssamhälle diskuteras det allt oftare om riggade matcher vilket för mig som fd professionell idrottsman gör mig rejält förbannad men samtidigt förvånad. För att nå den yttersta världseliten krävs otaliga träningstimmar men framförallt en inställning att alltid vilja vinna oavsett om det är träning eller match. Att man som professionell idrottsman inte göra sitt bästa vid varje tillfälle oavsett träning eller match övergår mitt förstånd, såvida det inte finns ett kriminellt hot mot personen eller dess familjemedlemmar.  Men om vi utesluter det kriminella hotet och där man istället lägger sig för egen ekonomisk vinning är för mig en gåta

Jag är uppvuxen i ett bostadsområde med väldigt många barn där utmaningar av olika slag var en vardag och som jag älskade att leva i. Fick man stryk var det bara att gråta en skvätt, bita ihop, fundera varför man fick stryk och därefter anta utmaningen igen. Ingen vuxen så långt ögat kunde nå som talade om vad och hur du skulle göra. Att klura ut nyckeln till att vinna fick man göra själv och det är en av de största anledningarna till att jag har älskat att tävla i hela mitt liv. Jag visste att om jag inte gjorde mitt bästa hade jag ju ingen aning om hur jag skulle vinna nästa gång när jag stod mot samma utmaning.

Men var ligger drivet till att alltid vilja vinna hos elitidrottsmannen/kvinnan? Kommer det alltid inifrån eller kan det tom vara så att någon i ens omgivning, trots vuxen ålder, påverkar idrottaren att alltid prestera på topp genom indirekt hot?  Här har jag ingen aning egentligen och ingen fakta överhuvudtaget men om jag skulle gissa så tror jag tyvärr att framförallt föräldrar är en stor bov för elitidrottarens eget driv.  Tyvärr även i vuxen ålder. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv ville vinna för omgivningens skull.  För föräldrar, tränare, kompisar osv men det stora drivet kom alltid inifrån och om jag uppnådde något var jag nöjd för stunden. Men där jag någon dag senare alltid ville uppnå något ännu bättre.

Kan man vid varje träningstillfälle ge 100%? Tveksamt skulle jag säga. Om man är skadad går det givetvis inte. Andra faktorer som spelar in är ju hur harmonisk man är utanför banan men framförallt tror jag att för ensidig och tråkig träning där man inte får den rätta utmaningen gör att det inte går att vara på tårna hela tiden. Hur många träningar låg jag på samma motivationsnivå som jag gjord då jag spelade match. Inte många även om jag själv anser att jag definitivt var en av de spelare som alltid gjorde mitt bästa även på träningen. Men ändå; de där extra procenten som skilde mellan en lyckad träning och en lyckad match fanns alltid där. Handen på hjärtat alla tävlingsjuniorer; hur många av er ligger på samma nivå på matcher som på träningar? Om man tar genomsnittet på alla tävlingsjuniorers träningsinställning som matchinställning; vad tror ni skillnaden i procent blir?

När jag har den här diskussionen med Mikael Stripple från Good to Great är vi båda fullständigt överens. Att ha samma kvalitet på matcher som på träningar är inte lätt. Dessutom varierar detta från spelare till spelare. Micke menar också att kvaliteten på träningar skiljer sig markant för 18-åringen som  har lämnat puberteten mot fjortonåringen som är mitt inne i den. Här skiljer åtskilliga procent i kvaliteten menar Micke

Att kunna motivera sina adepter till roliga utmaningar på träningen är därför såklart väldigt viktig. Den coachen som kan blanda roliga utmaningsövningar med tekniska nödvändigheter kommer att nå högst motivationsfaktor hos adepten. Att också ha en väl fungerande träningsgrupp där alla hjälper alla att ligga så nära tävlingsinställning är ännu viktigare. Att tom kunna få sina adepter att förstå att OM man inte ger 100% så sabbar man för kompisen.  Att övertyga alla i gruppen hur betydelsefullt detta är hjälper inte bara en  själv utan även kompisen.

Att därför få spela match, att få utmana en annan spelare, att tänja på gränser och se hur bra man verkligen kan spela för dagen är ju oerhört inspirerande. Och tack vare tennisens räkneverk är ju heller matchen inte över förrän matchbollen är slagen även om det ser ut på många att de förlorat matchen långt, långt innan. Och hur tänker man då? Det är ju på matcher man utvecklas mest. Varför då ge upp efter 1,5 set? Dessutom kan ju motståndaren bli nervös och börja spela sämre.

De få gångerna när jag kände att det här är hopplöst. Jag vinner inte ändå hittade jag alltid på olika skäl till att kämpa in till sista bollen. Allt ifrån att jag kommer att bli en bättre tennisspelare i längden om jag strider till sista bollen är slagen till att om jag alltid kämpar om varje boll kommer ryktet om att jag aldrig ger upp att sprida sig.

Men vid något tillfälle kan träningsmotivationen överträffa tävlingsmotivationen. Den gången tex som Thomas Enqvist skulle testa sina nya racketar vid ett träningstillfälle i San Jose mot dåvarande världsettan Andre Agassi. Tillsammans med tränare Mikael Tillström hade man planerat denna träning minutiöst då man hade fått hela 2 timmar på centercourten. ( normalt har varje spelare 30 minuters träning på centercourten men är man världsetta så…..) Racketleverantören hade skickat  nya ”specialgjorda” spadar till Tompa och Micke Tillström sa att redan innan träningen kändes det mer som en match än en träning. Efter 10-15 minuters bankande från de två hårt slående spelarna gick Agassi fram till Tompa och sa;

”Thomas, you are my friend; can I say something in trust?”: Of course svarade Tompa. ” Well, I see that you try some new rackets. And from those rackets are nothing in your shots. If you keep on playing with those rackets I am gonna kill you.”

En sketförbannad Tompa la racketerna åt sidan och tog upp sina gamla spadar. Därefter började man att spela games. Tillström berättade att det var krig på banan.

” Finalen hade inte behövts att spelas. Det här var finalen. Jag och Agassis coach vågade inte säga flaska. Det var bara att hålla sig undan så gott det gick.”

Agassi tog i alla fall första set och Tompa vann andra set mot en mer och mer frustrerad Agassi. När de två timmarna hade gått stod det 1-1 i set och Agassi kokade. Trots att de två timmarna var till ända uppmanade han de två nästa spelarna som alltså bara hade 30 minuters träningstid att hålla sig undan för här skulle det spelas ett avgörande tiebreak. Dessutom med ett litet vad spelarna emellan. Efter ytterligare 11 bollar hade Tompa vunnit med 7-4 och en totalt ursinnig Agassi började kasta upp sina racketar på läktaren medan två belåtna svenskar tackade för träningen och gick därifrån.

Som ung junior kan jag förstå att en del spelare mer eller mindre ger upp efter ett tag. Är man 11 år kommer man in med en inställning där man ser sig själv som vinnare i slutet av matchen men om det inte blir som man har tänkt tar besvikelsen över kämpalusten. Inget som jag givetvis försvarar men jag förstår varför det blir så. Men det intressanta är att det inte bara yngre juniorer som har detta beteende. Även äldre etablerade spelare känner samma sak. När jag pratade med fd topp 10-spelare i världen så lät det likadant. ” man förberedde sig så jäkla noga inför matcherna, man scoutade motståndaren, hade plan A, B och tom kamikazeplan C i bakfickan. När inget av detta funkade kunde det till slut slå helt fel och det inte gick att göra sitt bästa.” Däremot kändes det som de jag pratade med alltid ångrade sig. Gjorde de istället sitt absolut bästa fanns ändå en viss tillfredsställe över vad man presterat. När det blev uppgivet var det mycket värre att komma över förlusten.

Att komma ifrån detta beteende är delvis en mognadsprocess men också något som jag tror några spelare i viss mån kan träna bort. Kanske inte helt, men det kan i alla fall bli bättre. Att tex träna på att knyta näven mellan varje boll oavsett hur det går. En spelare som Sharapova är jag helt övertygad om att det ligger mängder med träning hur hon ska agera mellan bollarna. Något som har givit henne en trygghet samt motivationsfaktor. Hur ofta tränar man på detta procentuellt sätt kontra hur man slår en forehand eller backhand som junior? I vissa fall tror jag det tyvärr ligger mindre än 1 procent

Men att professionella spelare tankar bara för att till sig själv eller till sin omgivning ska kunna säga att man ev skulle ha kunnat vinna om jag kämpat in i kaklet köper jag inte alternativt att man skyller på en skada. Acceptera istället att motståndaren var bättre just den dagen, analysera varför, förbättra dig på dessa punkter och försök att komma igen mot samma motståndare nästa gång istället. Det är skitsvårt att acceptera de flesta förlusterna om man är en idrottsman i världseliten som nästan alltid har varit bättre än sin omgivning men att förlora på rätt sätt är också en styrka som idrottare.

Avslutningsvis finns det därför två sätt att nå den yttersta toppen. Kvantitet genom att träna enormt mycket. Men att kvaliteten per träning ligger högt tvivlar jag på. Nackdelen att ligga på en så hög träningsdos är givetvis att man förmodligen tröttnar på sin sport alldeles för tidigt. Dessutom försakar man skola, kompisar mm och har i stort sett inget kvar den dagen man ger upp. Andra alternativet är att träna aningen mindre men med högre kvalitet och där variation och utmaningar av olika slag står på programmet. Andra sporter, tävlingslika träningar mm och där man tillsammans pushar varandra till att ligga så nära 100%-ig satsning på så många träningar som möjligt. Ett väldigt enkelt val i min ögon.

Headnyheter

Hej !!

Tisdagen den 20 februari kl 10-12 i kråkslottet på TSK Malmen kommer vi tillsammans med Magnus Holmqvist, som är ansvarig för HEAD i Norge, att demonstrera HEADs strängningsmaskin.

HEAD som för övrigt är officiella strängare i bl a ATP:s Masters turneringar Indian Wells och Madrid

Vi kommer även att testa aktuella racketmodeller från HEAD. Vi börjar med att gå igenom strängningsmaskinen kl 10, för att sedan testspela aktuella modeller på HEAD mellan kl 11 och 12, cirka 12.15 kommer vi att avsluta med att bjuda på lunch på restaurant Jakthornet.

Vi hoppas att ni kommer och ser verkligen fram emot att träffa er.

O. S. A. senast torsdagen den 16 februari.

Maila till stefan@gsl.nu alt ring på 0709-169697 (Stefans mobil)

————————————————————————-

För några månader sedan släpptes ju de nya Radical spadarna och idag fick vi nya Prestige spadar med bland Prestige Tour, Pro, MP och S.

Vi har som vanligt 4 testbagar där vi regelbundet byter ut gamla modeller mot nyheter och vi tänkte höra om det är någon av er som är intresserade av att låna en väska. Att låna väskan kostar ingenting. Det enda som ni behöver göra är att om en sena går sönder vill vi att ni strängar upp racketen. ( senrulle finns i racketväskan) Frakten bjuder vi också på.

Head Prestige – kommer till Sverige idag.

Head Radical- kom i november 2017

Maila till niklas@gsl.nu om intresse finns. De uppgifter jag behöver är:

 

–           Kontaktperson:

–          Lev.adress

–          Telefon nummer

–          Samt mailadress ( om den avviker mot den jag får från er)

I bagen hittar ni bl.a följande våra populära tävlingsracketar i olika viktklasser: Prestige, Speed, Radical, Instinct. MXG och Extreme

Som vanligt är det först till kvarn som gäller.

Tips om sociala medier

Den här veckans inlägg är ett tips för er som hänger runt på olika sociala medier. Twitter är ett socialt medie som rekommenderas om man vill följa med i vad som händer runt om på tennistouren. En person vi vill rekommendera er att följa är Andy Murray. Andy twittrar regelbundet och gör det med en glimt i ögat som få andra har. Han både hyllar andra tennisspelare på touren och ger då och då sin egna åsikt kring andra samhällsfrågor. Andys twitter-alias är: andy_murray. In och följ!

Även Ivo Karlovic kan vi rekommendera er att ta en titt på, nickname: ivokarlovic

 

HEAD DAG

Hej !!

Tisdagen den 30 januari kl 10-12 kommer vi att demonstrera HEAD’s strängningsmaskin som är officiell strängningsmaskin i Indian Wells och Madrids Mastersturnerningar, samt testa aktuella racketmodeller från HEAD i Mölndals Tennishall, Kungsbackavägen 86 i Mölndal.

Cirka 12.30 kommer vi avsluta med att bjuda på lunch på Hills Golfklubb som ligger i närheten av tennishallen.

 

 

 

Vi hoppas att ni kommer och ser verkligen fram emot att träffa er.

O. S. A. senast tisdagen den 23 januari.

Maila till stefan@gsl.nu alt ring på 0709-169697 (Stefans mobil)

Page 1 of 5

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén