Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt 20 år sedan träffade jag Magdalena Forsberg. ”Magda” hade just då slutat med sin framgångsrika karriär i längdåkning och sadlat om till skidskytte där hon just hade avslutat sin första säsong med att ha blivit 5a på världscupen.  Mitt starkaste minne från det mötet var hur hon tokhyllade sin nya skidskyttetränare där hon berättade om vilken extraordinär människa denna tränare var. När man pratar med olika idrottsmän är det sällan man pratar om ens tränare och det var kanske därför jag denna konversation etsade sig så starkt hos mig.

1 år sedan blev vann hon världscupen för första gången. 5 år senare hade hon vunnit världscupen ytterligare 5 gånger. Lägg därtill OS-medaljer och otaliga VM-guld vilket gjorde att Magda räknas som en av de allra största vinteridrottare Sverige har haft. Demontränaren som Magda pratade om var ingen mindre än Wolfgang Pichler

I och med att jag själv har haft en tränare som har betytt så oerhört mycket för mig förstår jag vikten av att hitta rätt tränare. Ibland kan kemi uppstå mellan idrottare och tränare vilket kan leda till enorma framgångar och ibland funkar det inte alls. Trots att både tränare och adept räknas som de bästa i världen. Men vissa tränare har förmågan att verkligen få fram det absolut bästa ur var och en oavsett viken sorts individ man är. Min tränare Tim Klein hade den förmågan. Han anpassade sitt lärande till den personlighet och spel typ som du var. Wolfgang Pichler verkar också vara den tränaren. Tittar man på hur det svenska skidskyttelandslaget har lyckats de senaste åren när Pichler har varit tränare är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Dessutom verkar det som han får ut det bästa ur både de kvinnliga och de manliga deltagarna vilket i min värld tyder på att han dessutom har en fantastisk personkännedom.

Jag blev nyfiken på Pichler och ringde upp Magda för att se om det fanns några paralleller mellan Tim och Pichler och där jag under samtalet märkte att Magda hade precis lika mycket kärlek och respekt till Pichler som jag hade gentemot Tim. Däremot var hon oerhört skeptisk första gången hon träffade Wolfgang: -” Jag var väldigt skeptisk till att vi skulle ha en ny tränare. Varför skulle vi ha det för det första. Jag tror att jag ifrågasatte allt Pichler sa till en början. Men det som fick mig att vända var att han hade svar på allt. Han var väldigt tydlig med vad han ville och dessutom hade han ett väldigt strukturerat träningsupplägg. Till slut hade han övertygat mig och när vi sedan satte oss ner för att dra upp riktlinjerna för resten av säsongen frågade han om min målsättning. Jag svarade att jag ville bli världsmästare. Då svarade han att om jag tränade som han ville tar jag ansvar för dina resultat. ”

Just det Magda nämner är ju ett fenomen som passar vissa bättre och vissa passar det inte alls. Att lägga hjärnan bredvid och låta dig styras som ett Frankensteins monster passar vissa medan andra vill hålla på att experimentera hela tiden. Jag gillade att testa på en jäkla massa olika grejor men det var mycket för att få variation i min träning. Tim satte dock ramarna för mitt träningsupplägg men innanför dem var det fritt spelrum. Skulle jag ha satt mina egna ramar tror jag att jag skulle ha tvivlat på mig själv i mina värsta svackor. När jag pratar med Magda om detta fenomen upplever hon att tjejerna generellt följer hellre ett träningsupplägg slaviskt medan killarna hellre kör sina egna race. Att ett par manliga skidskyttar såsom Björn Ferry har uttalat sig negativ mot Pichler kan jag därför förstå men inte för att Pichler är någon dålig tränare utan för att han har ett helt annat tänk än Ferry. Och precis som Pichler själv sa i en intervju kan man inte vara alla till lags men just att han är så rak och vet precis vad han vill gör att man som adept får ett enormt självförtroende själv i det man gör som idrottsman. Precis som jag kände med Tim. Skulle han sagt att vi skulle sadlat om till golftouren som 30-åring skulle jag ha trott honom. I mitt liv är det få personer som har fått mig att tro på att ingenting är omöjligt vilket Tim alltid fick mig att känna. –”Gör du som jag säger blir det bra” brukade han säga.

Vad var det då som fick Magda till at känna som hon kände för Pichler. Framförallt var det engagemanget. –”han hade sådan passion och brann för sin sak att det smittade av sig. Han hade dessutom en enorm kunskap och ville hela tiden utveckla sig pga att han var väldigt nyfiken.”  Dessa egenskaper känne jag igen när jag tänker på Tim. Tim hade ju ingen kunskap alls när han började sin tränarkarriär på en campingplats i Sverige i mitten av 70-talet. Kunskapen fick han efter hand pga av sitt otroliga engagemang och nyfikenheten som gjorde att han alltid vill utveckla sig. ” Dessutom” fortsätter Magda ” har Wolfgang så många mjuka värden som gjorde att man gjorde vad som helst för honom. Förutom att han är humoristisk var han samtidigt väldigt mjuk och väldigt omtänksam. När vi tex hade ett träningsläger bodde både de aktiva samt tränare i samma hus. Varje morgon hade Wolfgang varit i brödbutiken och köpt nybakt bröd.” Tittade jag tillbaka på Tim var det likadant. Under den hårda fasaden fanns en väldigt varm människa som alltid ställde upp oavsett om det gällde tennisen eller något annat.

Det jag har förstått som Wolfgang gjorde bra också var att han byggde upp ett bra system. De flesta av landets främsta skidskyttar samlas i Östersund där man tränar ihop och där det numera finns de rätta resurserna för att kunna utmana de bästa nationerna i världen.

När jag frågade om Wolfgang är mer resultat eller prestations inriktad menar Magda att det är både och. ”- Själv motiverades jag av alla träningsresultaten som jag kunde jämföra med från säsongerna innan. Wolfgang visade hela tiden att jag utvecklades när jag fick jämföra dessa.” Personligen hade jag ju gått i spin om samma jämförelse kunde göras inom tennisen men som alla vet är det inte lätta att jämföra ett resultat från ena året till det andra pga att en motståndare står på andra sidan nätet och där det är dagsformen, underlaget, väder och vind mm som påverkar resultatet. Däremot tycker jag att vi kan bli betydligt bättre på att jämföra våra fysiska resultat på olika områden.

Det svenska skidskyttelandslaget är ekonomiskt i samma situation som svensk tennis där båda får slåss mot nationer med helt andra ekonomiska förutsättningar och här är Pichlers filosofi glasklar. För att ha en chans mot dessa ekonomiskt starkare nationer måste vi helt enkelt köra lite hårdare, lite mer men framförallt lite smartare. Välj en väg och håll dig till den. Parallellen med svensk tennis är slående. Vi kan inte fightas med de större nationerna när det gäller de ekonomiska resurserna. Därför måste vi göra de sakerna vi är bra på här i Sverige med rätt ideellt engagemang som gör att barnen till slut fastnar så mycket i sin tennis att de vill utöva sporten dag och natt. Och för at få barnen dit krävs mer än bara pengar

Wolfgang har ett stort hjärta för tennisen och jag är helt övertygad om att han skulle kunna tillföra vår idrott en hel del i och med att all idrott handlar om så mycket mer än bara tekniska detaljer. De flesta individuella sporterna i dagens Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte tappa mark och för att kunna överleva tror jag de flesta sporterna måste fundera mer och mer över hur vilka helhetsgrepp som måste göras för att få engagemanget som krävs för att barn, ungdomar och vuxna ska börja och fortsätta sitt idrottsutövande. Människor som Tim och Wolfgang sprider så oerhört mycket passion och intresse för idrotten och det är sådana människor som jag tror är kapabla till att få stora skutor att vända till den rätta kursen. Oavsett om det är tennis, skidskytte eller någon annan sport.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att vara tennisförälder till en tävlingsjunior kan bli enormt kostsamt. Däremot behöver kostnaden för juniortiden inte bli så dyr som många tror. När jag läse en artikel på nätet från sajten tennis-conditioning.com menade man att kostnaden för en tävlingsjunior på ITF nivå kunde variera mellan 21,600 Euro per år upp till 63,600 Euro för samma tid. Frågan är dock om slutresultatet blir detsamma om man inte spenderar lika mycket pengar

För tennisföräldrar som inte har den minsta inblick inom tennisvärlden blir det som en smärre chock när ens barn börjar tävla och dessutom om barnet ska tävla på en högre nivå där mängder av matcher och tävlingar under ett år ska genomföras. Speciellt om man kommer från en annan sport som tex fotboll där kostnaderna för ett barn är rejält begränsade. I och med att tex fotboll är rejält subventionerat där ofta kommunen går in och garanterar kostnader för fotbollsplanen blir givetvis kostnaden för utövarna också därefter. Lägg därtill ideella föräldrar som tränare och kostnaden sjunker ytterligare.

Svensk tennis har alltid strävat efter att vara en sport för alla. Jämför man med de flesta andra länder så är det betydligt billigare att spela tennis i Sverige. När man ställer upp i en tävling i tex USA frågas det inte om klubbtillhörighet, frågan är vilken coach man har. I Sverige tack och lov är det ”bara” terminsavgiften till klubben som behövs såvida man inte vill spetsa till barnets tennis med privatlektioner. När jag spelade själv tog även jag privatlektioner men de allra flesta var när jag var på ATP-touren och där de enda rösterna i Brottkärrs tennishall var min coach Tim, Tims hund Caesar samt bandspelaren som matade ABBA låtar på högsta volym när jag körde mina maratonpass på bollmaskinen. När jag var i den åldern ( 20 och över det) gillade jag privattimmar men när jag var yngre tyckte jag inte dessa var de roligaste träningarna i veckan. Pga detta samt att kostnaderna för en privattimme var så hög blev det som sagt väldigt sällan jag körde ensam med Tim i lägre ålder. Däremot delade jag, Christian Bergström, David Engel, Lars Jönsson och ibland Jonas Svensson på Tim utöver klubbträningen vi hade men då var vi ofta 3 spelare eller flera på banan.

En annan post som kan skena iväg betydligt är som sagt tävlandet. En veckas tävlande på annan ort där man sover över kan bli rejält kostsamt såvida man inte har ex. släktingar som man kan hälsa på samtidigt man spelar tävlingen. I mitt fall hade jag släktingar i både Skåne och Stockholm vilket gjorde att jag som yngre junior inte har något minne av att jag bodde på hotell en endaste gång. Skittråkigt givetvis för jag kunde inte umgås med kompisarna på kvällarna men bra och billigt för mina föräldrar vilket var ett måste med tanke på vilken budget vi hade på den tiden. Mest avundsjuk var jag på de spelare som kom dit i husvagn. Jag tyckte det kändes så mysigt att bo precis vid banorna och dessutom var det en hel del andra ”husvagns-spelare” på den tiden.

Men som förälder är man väldigt tveksam om vad som är rätt och fel även om budgeten tillåter det dyra alternativet. Att åka ut och tävla internationellt i tidig ålder tycker jag är totalt fel såvida man inte är helt överlägsen i sin ålder. Men även då tycker jag det finns andra utmaningar mot vuxna spelare med hemmagjord teknik alt äldre barn i den åldern. Svenska Tennisförbundet har ett enormt utbud av tävlingar i Sverige och vill man tävla kan man säkert göra det vecka ut och vecka in. Hela året om. Men om man slår ihop anmälningsavgift, resor, tid man spenderar mm så kan kostnaden för en enda match bli väldigt hög. Jag är den första att skriva under på att för att utvecklas så krävs det väldigt många matcher. Som 12-åring låg jag på mellan 90-100 matcher på ett år. Mestadels tävlade jag på sommaren men det blev även en hel del matcher de andra delarna på året.

Men en match i den åldern behöver inte vara i en sanktionerad tävling. Finns det uppfinningsrikedom med ett roligt matchupplägg kommer barnen att räkna den matchen som tävling ändå. Dessutom kan man fixa till ett matchupplägg som upplevs som lite mindre som liv och död som vissa tävlingar kan upplevas som.

De poster som man får räkna med som förälder är som sagt hur mycket man tränar och vem man tränar med. Den dyrare varianten innefattar privattränare och akademier och den billigare varianten innefattar klubbträningen samt spontantennisen med kompisarna. Tävlingsresorna kan ju också variera i kostnad då de dyrare resorna ute i Europa kan kosta en hel del, speciellt om man tar med sig coachen.

När jag pratade med min kompis som nyligen har flyttat till USA märker man dock att tennis inte är för allmänheten

En timma gruppträning med 3-4 spelare på banan kostade $25 per timma. Ingen rabatt ges för om man tex skulle träna 4,6 eller 8 timmar per vecka. Ingen syskon rabatt heller. Privat träning ligger på  $70- 120per timma och hyra för en inomhusbana: $25-35

Något som rejält svider i plånboken är anmälningsavgifter till tävlingarna. Mindre tävlingar ligger på $70-100 och större tävlingar $ 100-150. Med 4 timmars träning i veckan samt en privat träning varannan vecka blir kostanden för 40 veckor runt 6000 dollar. Lägg därtill anmälningar till 15 tävlingar och man är redan upp på unt 7000-8000 dollar.

I Sverige klarar man ett par terminers träning ( runt 35-40 veckor)  på 10000-15000 kronor samt privatträning varannan vecka ( om man delar med någon kompis) där kostnaden blir runt 5000-. Anmälningsavgifter på 15 tävlingar som totalt blir ca 5000 kronor. Totalt ca 20.000-25.000 kronor

Min personliga uppfattning är att klubbträning med några privattimmar då och då ( som man kan dela med en annan kompis) samt spel på hemmaplan duger gott. Har man även komplement i någon som kan hjälpa till med fysbiten så klarar man sig upp till collegetiden. Om man sedan håller måttet för att få ett fullt scholarship på ett college är det bara att tacka och ta emot. Därefter vid 23 års ålder är man mogen att testa sina vingar på touren om kapaciteten finns.

Alternativet är som sagt onödigt många privattimmar och akademier runt om i världen. Och kommer inte drivet inifrån kan det lätt bli som 15-åringen som skulle svara på frågan från en företrädare från en akademi om vad han tyckte var bäst med veckan som han spenderade på akademin: -” Bilspelet” var det snabba bestämda och ,tyvärr i det här fallet, ärliga svaret!

Nämnda siffror är ju exklusive utrustning, resor, uppehälle mm men visst är det en enorm skillnad att spela tennis i USA kontra i Sverige och vad jag vet ligger priserna väldigt högt i vissa europeiska länder, definitivt mer än vad det kostar i Sverige. Att svensk tennis gör allt för att hålla nere priserna framgår dock väldigt dåligt och den allmänna massan i Sverige fortfarande ser tennis som den optimala överklassporten. Framförallt jobbar åtskilliga klubbar i motvind när klubbarna äskar pengar från kommunerna för renoveringar, nya banor mm. Stämpeln att tennis är en överklassport kommer nog aldrig att tvättas bort och man baxnar när man 2018 fortfarande hör kommunpolitiker som poängterar vilka slags bilar som står utanför klubbarna istället för att ge klubbarna den credit som de verkligen är värda då man försöker att få som många som möjligt att spela tennis till humana priser.

Innan jag fick mitt verkliga genombrott på touren levde jag verkligen i den första kategorin att snåla på framförallt boende. Jag har sovit över på alla möjliga ställen. Skolsalar, tennishallar, hos lokala familjer och t.o.m på ett sjukhus! och då jag för en gång skull inte var varken skadad eller sjuk. De flesta gångerna sov jag faktiskt bra men vid ett par tillfälle blev jag också dumsnål vilket gick ut på min tennis. Som yngre junior hade jag ett jäkla temperament och det gick tyvärr ut på mitt racket ett par gånger. På en träning kastade jag racket så pass hårt att det gick sönder och i och med att detta hade hänt en gång innan där jag hade fått en rejäl utskällning av mina föräldrar vågade jag inte tala om vad som hade hänt. De närmsta veckorna skulle jag prao och varje dag skickade mamma med mig 40:- som på den tiden räckte till lunch. Men istället smugglade jag med mig några mackor varje dag så  att jag kunde lägga undan dessa lunchpengar till ett nytt racket. Tyvärr blev jag upptäckt av mamma efter några dagar senare vilket kanske var tur. Endast mackor till lunch för att sedan åka till en tuff träning var ingen bra kombo. Efter det hade mamma och jag ett bra snack om vad som hade hänt och faktum är att efter den dagen höll jag hårdare i mina racketar.

Men det finns definitivt de spelare som med råge slår min uppfinningsrikedom genom att spara in på sitt boende så mycket det bara gick. Amerikanen som spelade satelliten ( numera ITF 15.000 dollars turneringar) i Danmark kom på den geniala iden att köpa ett interrail kort med vilket han kunde åka tåg överallt i Europa utan att behöva betala en enda krona. När matcherna hade avslutat i Köpenhamn på kvällen tog han helt sonika nattåget till Hamburg fram och tillbaka och så var det boende problemet löst.

En annan spelare som också levde väldigt sparsamt i början på sin karriär var vitryssen Max Myrnyi. När han började på touren var han minst sagt en väldigt medioker tennisspelare som vad jag kommer ihåg inte vann en enda match till en början i kvalen till de större turneringarna. På den tiden behövde man knappt några ATP-poäng för att kunna kvala till de större turneringarna och därför kunde han också spela en hel del sådana turneringar trots att han knappt hade en enda ATP-poäng. Men han överlevde genom att bo och äta väldigt spartanskt. Ett par år senare slog han igenom med dunder och brak. Mirnyis stora styrkor var att han var en fantastisk atlet. Han hade också ett eget driv som man sällan skådat vilket också ledde till att man alltid såg honom på en träningsbana med olika spelare. Över 20 år senare håller han fortfarande på och spelar dubbel på touren.

Andra sätt att göra sina resor har Simon Aspelin ett bra exempel på. Mellan några tävlingar inom Uzbekistan spelade han två Futures  tillsammans med hans dåvarande dubbelpartner Johan Landsberg. Jag skulle nog säga att det var mer en säkerhetsfaktor än ekonomi som spelade in när vi valde att resa med bil istället för flyg. Efter en högst tveksam inrikesflygning till första tävlingen från Tashkent till Namangan kände de att resa i en bilkonvoj tillbaka till Tashkent efter sista tävlingen i Andijan passade bäst. 300 km mellan Andijan-Tashkent borde gå ganska snabbt! Det visade sig dock att en stor del av resan gick på grusvägar och upp i bergen med flera säkerhetskontroller längs vägen. ”Jag minns fortfarande väldigt starkt sittandes i baksätet att jag konstaterade  -Nu är man ganska långt hemifrån  och – Nu sitter man lite dåligt till ifall rebeller dyker upp. Men hem kom vi utan problem och väldigt nöjda med två dubbeltitlar i bagaget!

För att resa och bo som man gjorde de första åren på touren och samtidigt prestera sin bästa tennis krävs det väldigt mycket passion. Är man då själv kommer förmodligen hemlängtan alldeles för tidigt. Men är man ett gott gäng tror jag man klarar det mesta. SvTFs Volksvagns buss, som de flesta 50- och 60-talister åkte omkring med på Europeiska tävlingar med är legendarisk bland oss äldre spelare. Långa resor och kanske inte den optimala uppladdningen men jäklar vad nära varandra man kommer varandra