Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var på SALK i år hörde jag en spansk coach som var där för första gången säga att detta underlag var alldeles för snabbt att lära sig tennis på. Min första tanke var; tur att du inte var här när Stockholm Open spelades i Globen på underlaget Supreme eller att du var med när jag växte upp och där jag 2 gånger i veckan spelade på ett trägolv och 1 gång i veckan spelade på ett gymnastikgolv.

Hursomhelst fortsatte jag att fundera på vad egentligen som är det ”rätta” tennisunderlaget. Numera bestäms ju snabbheten av ett underlag genom ITF. SLOW-MEDIUM-FAST i en kategori 1 till 5. Förr var det väldigt många underlag som hade kategori 5 men numera försöker man att lägga underlagen på ATP touren mellan hastighetsgrad 1-3 där 1 är grus och 3 är vanlig hardcourt som typ Australian Open och US Open

Jag växte som sagt upp med väldigt snabba banor där man fick lära sig att verkligen korta svingarna. Dessutom var bollarna relativt hårda vilket gjorde spelet ännu snabbare. Som tur var på den tiden var inte racketarna lika utvecklade som idag men rejält fort gick det. Allteftersom racketarna utvecklades blev både bollar och banor långsammare vilket var en väldig nackdel för serve och volley spelare och personligen var jag inte alls överens med ATP när man helt plötsligt gjorde långsammare bollar vilket innebar att jag inte kunde döda bollen på samma sätt som jag kunde innan

Om jag inte minns helt fel satt det vid den tidpunkten väldigt många spanjorer i Players Council ( 9 spelare på touren som är rådgivande åt ATP) som drev igenom den frågan.

Men vad är ett rättvist underlag och vad är en rättvis boll? Personligen tror jag inte racket utvecklingen kommer så mycket längre då spelaren både vill ha fart men även kontroll på bollen. Det innebär att bollarna och underlagen som de har på touren idag kommer att bestå framöver. Vi i Sverige kommer alltid ha en nackdel pga detta i och med att Sverige är ett utpräglat inomhusland när det gäller tennis. För att få långsamma banor även inomhus krävs att klubbarna målar om banorna var femte år men det skulle vara ett alldeles för dyrt projekt. Det som dock ska tilläggas är att när man ser till inomhusbanor är Sveriges banor långt mycket bättre än många andra länders banor i Europa. Där spelas det på snabb filt och hardcourtbanor som det känns att man aldrig har målat om.

Tennisen i Sverige kommer därför gynna de spelare som slår hårt och tungt och möjligheten till att utveckla spelintelligens för spelare som växer upp på grus finns inte i samma utsträckning här hemma. Blir man därför i låg ålder stor och stark så har du i alla fall en fördel för stunden. Men är detta en fördel i längden? Knappast skulle jag vilja säga. Själv var jag liten och tunn när jag var yngre och inte förrän vid 15-16 års åldern började jag växa kraftigt. Både på längden och på tvären. De åren innan fick jag lära mig vad försvar inom tennisen innebar och när jag växte på båda håll fick jag helt enkelt enormt mycket mer kraft i mina slag. Om jag däremot skulle varit tidigare utvecklad hade jag förmodligen bara tränat på det offensiva spelet då jag enkelt hade kunnat stå emot de lite svagare spelarna och öst på alldeles för ofta om jag hade märkt att bollen inte kom tillbaka då jag hade utnyttjat min kraft

Ibland funderar jag tom om det för tennisens utveckling hade varit bättre att ha tävlingar som man har i brottning och boxning där man får tävla i olika viktklasser. Allt för att träna på spelintelligensen på olika sätt. En annan nackdel med snabba banor är ju skaderisken också. Om man dessutom spelar med extra tunga bollar blir ju skadorna ännu fler

Nu vet jag att mina gamla tenniskolleger som läser den här artikeln sitter och garvar åt mig och säkert tänker; Gusten var knappast den mest spelintelligenta liraren på touren och tyvärr måste jag nog hålla med. Min coach brukade säga att jag var som Frankensteins monster på det sättet att man var tvungen att ställa in mig rätt för att få rätt resultat. Riktigt så illa var det inte och faktum var att ju mer jag breddade min verktygslåda, desto mer taktiskt kunde jag spela. Självklart hade jag inte Federers verktygslåda men från att tex inte ha kunnat slå en slice lyckades jag faktiskt med konststycket att slica ut motståndaren i slutet av min karriär. Min mest minnesvärda match där jag helt bytte taktik var mot dåvarande världsfyran Yevgeniv Kafelnikov i Sankt Petersburg. Hans tempo var helt enkelt för högt och jag var därför tvungen att dra ned på tempot vilket jag gjorde genom att slica. Till slut lyckades jag besegra honom i 3 tuffa set och jag var lika förvånad som glad att min taktik verkligen hade lyckats.

Många spelare är livrädda att göra ändringar i sitt spel. Man vet vad man får men inte hur det kommer att gå om man testar något nytt. I mitt fall krävdes det något alldeles extra för att jag skulle bryta mitt vanliga trygga baslinjespel men när jag tvingades göra ändringar pga olika omständigheter och det funkade var jag helt euforisk, förvånad och dessutom stolt att jag hade förmågan att byta spelsätt. Mot flera spanjorer spelade jag tex serve och volley. På grus. Dessutom med lyckat resultat. Mot andra spelare kastade jag mig fram på motståndarens andraserve och vid ett annat tillfälle slog jag ännu hårdare med min forehand än vad jag brukade göra.

Jag har även haft misslyckade försök på gräset där jag försökte köra serve och volley och där jag totalt misslyckades. Men genom att testa olika spelstrategier vågade jag till slut både slica, komma in snabbare på nät och lägga stoppvolleys

På absolut högsta nivå går det så oerhört snabbt at man hela tiden ligger på lite chans i varje slag. För att i det tempot då kunna experimentera med annat spel är därför rejält svårt och det krävs extremt snabba fötter. Dessutom är det ingen nackdel med en större verktygslåda.

Genom åren har jag både blivit förbannad hur usla vissa spelare har varit taktiskt och hur vissa spelare verkligen har lyckats vända matcher med rätt taktik och efter att ha prata med Magnus Tideman, Mikael Tillström, Sofia och Maria Strandlund plockade vi ut ett par spelare genom åren som verkligen har lyckats med att vara mer taktiska än andra. Spelare som inte slår hårdast. Spelare som inte gör de mest spektakulära slagen utan spelare som helt enkelt har fått sin motståndare att spela mycket sämre. Intressant också att dess inte tillhör de större grövre spelarna utan helt enkelt får förlita sig på snabba fötter och en alldeles särskild spelintelligens

På min tid fanns det ett par spelare som stack ut lite extra när det gäller taktik och på min topp 5-lista hittar vi givetvis Mats Wilander. Mats har alltid älskat att analysera motståndarens spel och jag tror inte jag känner någon person som inte gillar han analytiska förmåga när han sitter i Eurosport och kommenterar i ”Game, Schett and Mats” Han sa själv att tennis i mångt och mycket just handlar om att få motståndaren att spela sämre och de gånger Mats var i form är jag den första att skriva under på att så var det. Dessutom utvecklade han sitt spel under sin karriär så pass mycket att han lyckades spela ett spel som var helt olikt det han gjorde som 17-åring. Genom att i US Open finalen 1988 mixa upp serve-och -volley med slicar och tempoväxlingar puttade han ner dåvarande världsettan Ivan Lendl från tronen

En annan spelare som alltid fascinerade mig genom åren var Brad Gilbert. Visst hade han en hyfsad serve men därefter fanns nästan ingenting. En slice som man trodde skulle flyga i staketet varje gång han slog den men som alltid damp ner precis innanför baslinjen. En forehand som han slog där man inte ville ha slaget och en hyfsad volley. Men med en grym taktisk förmåga lyckades han nästan alltid få motståndaren till ett tempo som passade Gilberts. Giberts högsta ranking blev till slut nummer 4 i världen vilket var helt otroligt då man såg honom spela. Efter karriären blev han coach för bl.a Agassi, Roddick och Murray. De 2 förstnämnda blev världsettor under den perioden medan Murray avancerade till no 2 på rankingen

Andy Murray var ytterligare en spelare som nämndes bland oss. Förutom att han verkar ha en grym överlevnadsinstinkt är han även en taktiker av stora mått där han genom framförallt tempoväxlingar och variation av högre och lägre slag lyckas få motståndaren dit han vill

2 andra spelare som vi också var imponerade av var Medvedev och Djokovic. Djokovic är fantastisk i att kunna öka och sänka tempot. Ändra position i banan, slå bollar med högre båge över nät, slica, korta crossbollar och djupledsvariation i sina slag. För att kunna spela det spelet i dagens höga tempo krävs det givetvis ett fotarbete som är utöver det vanliga vilket givetvis han besitter.

Många hävdar ju att tekniken måste finnas för att man ska tillhöra de allra bästa spelarna i världen men Daniil Medvedev är ju en spelare som hör till de undantagen. Men genom att slå bollen på absolut sämsta stället för motståndaren och samtidigt kunna variera tempot som han gör är det en fröjd som åskådare att se hur han spelar schack över hela tennisplanen. Skulle man sett Medvedev bolla in utan att veta hans ranking skulle i alla fall inte jag i min vildaste fantasi kunnat ha gissat att hans ranking var så hög men desto roligare att titta på en spelare som inte känns det minsta skolad i någon tennisakademi

Den sista manliga spelaren som nämndes var Gilles Simon. Utan att egentligen ha något slag som sticker ut har han under lång, lång tid tillhört den absoluta världseliten. Tydligen menar Tideman och Tillström att han har en bok där han har noterat samtliga topp-100 spelares ( samt ytterligare flera spelare) styrkor och svagheter. Många spelare brukar därför prata med honom innan de ska möta en spelare för att få tips och råd om nästkommande motståndare

Inom damtennisen var första namnet som nämndes bland samtliga av oss Martina Hingis. Hingis hade en spelförståelse som gjorde att hon direkt kunde se hur hon skulle spela mot varje motståndare. Genom tempoväxlingar och djupledsvariation såg motståndaren sämre ut än vad de egentligen var

En av de mest dominanta spelarna genom tiderna var Steffi Graf. Många talar endast om hennes fotarbete och enorma forehand men det var hennes slice hon ofta byggde upp bollduellerna med. Genom att rycka motståndaren i djupled med slicen öppnade hon upp för sin forehand som var dödligt giftig när hon kom i rätt position

Och går vi ytterligare några år tillbaka i tiden hittar vi Chris Evert. Jämför du spelstilen med hennes värsta rival, Martina Navratilova, ser du två raka motsatser. En spelare som byggde sitt spel på nätattacker och Chris Evert som stod kvar vid baslinjen och från den försökte styra sin motståndare. För det var precis det hon gjorde. Hon maskerade sina grundslag så väl så det var svårt att se för motståndaren vart hon skulle placera bollen. Dessutom spelade hon så oförutsägbart att det inte fanns något klart spelmönster i hennes spel

I dagens tennis menade Maria Strandlund att det finns en del spelare som sticker ut taktiskt. Den som dock sticker ut lite extra dock är Simone Halep som överraskar med tempoväxlingar lite då och då. Hon har även en förmåga att kunna vända bollduellerna i väldigt trängda lägen genom att slå det trängda slaget där motståndaren minst anar det. Tittar man tillbaka på 2019 års matcher var det ironiskt nog Halep som råkade ut för en av de mest spektakulära vändningarna då hon fick stryk av Taylor Townsend. Townsend som hade tappat första set började därefter gå på nät på i stort sett varenda boll och kunde därefter till slut vinna i tre set.

Sofia Arvidsson tyckte Agnieszka Radwanska var den spelare som stack ut mest när det gäller att spela taktiskt. ”Det fanns ingen spelare som fick mig att känna mig lika dålig som Radwanska då bollen kom precis i den farten och på den positionen i banan där man minst ville ha den”

När jag frågar Maria Strandlund hur vi ska få fram dessa taktiker under de förutsättningar vi har i Sverige är hon väldigt noga med att betona att man har tränare som vågar ha ett långsiktigt tänk. Fokuset ska ligga i processen och inte på resultaten. Låt barnen spela mycket poäng och där eleven tillsammans med tränare löser de taktiska problemen på banan. För att något sådant ska kunna ske är det lika viktigt att framförallt föräldrarna är medvetna om detta så att man inte undrar varför eventuella resultat ibland kan utebli

Jag kan bara stryka under vad Maria säger i och med att jag hade en tränare själv som aldrig nämnde ordet resultat utan bara såg den långsiktiga utvecklingen. Tyvärr lättare sagt än gjort för klubbar, tränare och förbund då det finns sponsorer och föräldrar i dagens samhälle som vill se resultat här och nu.