GUSTENS KRÖNIKA

När jag åker runt på dagens juniorturneringar slås jag ofta av hur duktiga vissa spelare är och ibland funderar jag på om jag själv när jag var i den åldern skulle kunna hävda mig bland dagens bästa svenska ungdomar. Förmodligen inte och största anledningen är att så många av dagens juniorer spenderar lika mycket tid på tennisbanan när de är 11 år som jag gjorde när jag var 16-17 år

Många av dagens juniorer är redan miniproffs. Och då pratar vi om barn som är 9,10-åringar. Professionella uppvärmningar, klockrena slag, professionellt beteende på banan mm. Det känns som dessa minproffs är stöpta i samma form med exakt samma identitet. Tennismatchen är inte något som ska utforskas, ingen utmaning utan endast ett jobb som måste göras.

Tack och lov är dessa miniproffs begränsade och de flesta juniorer har trots allt ögon som glöder och längtar efter nästa utmaning, där nyfikenheten av att få lära sig spelet tennis är uppenbar. Rörelserna är något valpiga, slagen något hemmasnickrade men hungern att få förkovra sig är så uppenbar att den smittar av sig till läktarplats och jag känner igen mig själv som liten knatte.

Miniproffsen är så drillade av sina coacher att det inte finns utrymme för egna upptäckter och nytänkande. De är som Frankensteins monster som har ställts in av coachen och har coachen ställt in de fel så går de inte att ändra pga att de inte har kunnat lära sig att tänka själva. Det är uppenbart att flera av dessa inte har listat ut att en tennisbana är 23,77*8,23 meter eftersom man använder endast en liten, liten del av banan. När någon däremot börjar använda hela banan känns det som det slår slint för dem och istället för att lösa situationen med innovativa lösningar kör man vidare i samma tempo, samma spel, samma taktik till man har förlorat matchen. Hos dessa miniproffs finns helt enkelt inte den naturliga överlevnadsinstinkten. Är det för att skolningen varit som den varit när de växte upp? Är det för att man vill dölja ev svagheter i ex snabbhet och smidighet och därför inte vågar utmana och ändra spelet? Förmodligen det förstnämnda men definitivt är det flera som döljer sina svagheter och kör vidare med sin taktik till matchen är slut oavsett hur matchen utvecklar sig

 

När jag pratade med Jonas Svensson som driver en tennisklubb i Schweiz sedan ett 10-tal år tillbaka berättade han att detta fenomen med miniproffs givetvis även finns i Schweiz. Den stora förebilden är Roger Federer och man sneglar på hur han gjorde när han var yngre och sedan växte upp.

”- det många glömmer dock är hur Federer tränade i yngre år. När Federers pappa nyligen skulle hålla ett föredrag till föräldrar som hade barn i 12-13 års åldern och vars barn var de bästa i Schweiz konstaterade han att dessa barn var mycket bättre än Federer i den åldern. Däremot tränade de så enormt mycket mer tennis än vad Roger gjorde i samma ålder att det heller inte var föga förvånande att de var så mycket bättre. Den stora skillnaden var dock att Federer hade lagt ner mängder av  timmar på andra sporter som basket, fotboll mm så hans fysik var mycket mer allround än dagens juniorer. Dessutom fanns den genuina hungern kvar hos Federer vilket gjorde att när han växlade upp sin tennisträning tog han sjumilakliv i sin utveckling. Till skillnad på dagens schweiziska juniorelit som inte har någon mer växel att lägga in, inga hungriga ögon vilket gör att de flesta lägger av i alldeles för tidig ålder.”

Att Federer hela tiden fick de där kickarna som är så nödvändiga också under karriären när utvecklingen går i rekordfart är inte heller betydelselös. Det är som att springa ett maratonlopp, leda med flera minuter till en början, för att sedan bli omsprungen av en den ena och en den andra under loppet. Hur bra blir motivationen att fortsätta då?

 

Varför blir det då så här? Varför faller en den ena föräldern efter den andra i samma grop hela tiden där man tror att ju mer träning med tränare desto bättre blir ens barn. För det första när jag pratar med Jonas är vi båda överens om att vi tycker att de flesta klubbarna är alldeles för dåliga på att marknadsföra sig själva. Jämför det med flera av de utländska akademierna runt om i världen som i stort sett har pumpat ut budskapet att är du inte med oss finns det inga möjligheter att du kan bli en bra tennisspelare. Spelar dessutom ditt barn dessutom sämre ( resultatmässigt) under en tid drar du till dig öronen från dessa tongångar och man faller i samma grop som många andra gör. Att börja träna mer, uppträda mer professionellt på banan, drillas som ett proffs ger naturligtvis snabba resultat men blir oftast tyvärr alltför kortsiktigt tänkande. I många fall kan glädjen och hungern försvinna när tennisen blir till ett jobb. Är du inte mogen för detta steg kan det vara förödande för din utveckling.

Klubbarna måste därför bli betydligt bättre att marknadsföra sig själva. Budskapet vad klubbens långsiktiga strategi  för varje individ måste vara glasklar. Informationen till föräldrar som inte varit i tennisen förut måste få all information om hur tennisvärlden fungerar, alltifrån anmälan av tävlingar, antalet timmar som klubben tycker behövs på banan, antalet spontantimmar mm. Vissa klubbar gör detta bra. Vissa gör det betydligt sämre vilket sår frön av tvivel hos föräldrarna. Jag har efterlyst det flera gånger innan men en slags informationsvideo hos förbundet som enkelt talar om tennisens olika steg tror jag skulle vara en stor hjälp för många tennisföräldrar.

Ytterligare åtgärder som klubbarna kan göra är att modernisera sig och följa samhällstrenderna bättre. Efter att ha pratat med vår nya generalsekreterare på förbundet, Christer Sjöö, så hoppas han att förändringar inom detta område ska kunna ske inom en snar framtid. ”- ta ett exempel som Youtube-fenomet.  Idag sker 85% av barn och ungdomars konsumtion av rörlig bild på Youtube .  Dessutom använder denna målgrupp snapchat, instagram mm och här ligger klubbarna långt efter med att vara aktiva inom detta gebit. Jämför det med tex löpningen där man söker varje ny innovation för att kunna förbättra sig. Även den fysiska idrotts miljön som våra barn och ungdomar vistas i är viktig. Hur ser dagens klubbrum, omklädningsrum, banorna mm ut. I många klubbar andas det inte 2017.” Givetvis är detta en kostnadsfråga men detta är en  investering som borde kan ge resultat på sikt.

Vidare menar Christer att vi måste känna både stolthet och självförtroende i det vi gör. ” Många  klubbar sysselsätter hundratals barn och vuxna som har tennisen som den största passionen i livet.” Här gör tennisen en väldigt stor samhällsnytta. Tennisen är ju en av de sporter där båda könen kan aktiveras i stort sett livet ut. Dessutom är det en av världens största globala sporter som ständigt visas på olika kanaler.

 

Personligen menar jag att i dagsläget kämpar flera klubbar med näbbar och klor för att ekonomin ska gå ihop. Jämför man hur de statliga medlen oftast fördelas gällande bidrag till påkostade arenor mm förstår jag frustrationen hos många idrotter. Detta gäller inte bara tennisen utan många andra idrotter. Förhoppningsvis kommer en debatt i framtiden att blossa upp hur man ska fördela de statliga bidragen bättre så att vi får en bredare idrottssatsning än dagens där jag personligen ser tendenser till hur många av de individuella idrotterna ( dock ej tennis) verkligen är på dekis vilket naturligtvis inte är bra för den svenska idrottens framtid

När det gäller världsstjärnor och deras bakgrund funderar jag själv på den information jag har läst i böcker och tidningar genom åren. Nästan uteslutet är det om spelare som tränat till absurdum för att lyckas. Agassi, Williams, Sharapova mm. Varför uppmärksammas inte motsatsen. Att man kan gå den andra vägen också, likt den som Federer gick? I framförallt tidningsartiklar känns det som det mestadels är den hårda faktan i antalet timmar som räknas. Inte hur man orkade traggla sig igenom dessa timmar.

 

Att träna flera timmar om dagen tror jag inte är några problem. Även i väldigt ung ålder. Bara variationen, glädjen, den rätta utmaningen mm finns. Det är de glädjelösa timmarna med nötandet som gör att motivationen tryter och tennisen är ju tyvärr en sport där man tvingas att nöta teknik för att nå resultat. MEN här måste balansen mellan egen kreativitet såsom matchspel kontra nötandet bli mycket bättre. När jag pratade med Mikael Stripple från Good to Great menade han att en bra balans skulle kunna ligga på 50/50. Idag kan det ligga på runt 80% av monotont tragglande och 20% på matchspel. Givetvis är detta olika för varje individ men för min egen person håller jag här med Micke till 100 procent.

Den stora utmaningen för tränare och barnens omgivning är ju att hitta nycklarna för att kunna låsa upp det egna drivet. De bästa tränarna har en förmåga att kunna hitta just dessa nycklar genom att sprida glädje, smitta av sig med passion, hitta utmaningar eller andra metoder.

Är det annorlunda för tränare i individuella idrotter och lagidrotter att få fram barnens driv? Ta  ishockeyn tex som kör enorma mängder med barnen när de är yngre. Jag har inget procentuellt bortfall bland ishockeyspelande ungdomar i Sverige men jag läste tex en artikel om Hammarbys P12-lag  ( födda 1992) där 8 av dessa spelare idag är proffs ( 4 NHL, 1 SHL och 3 hockeyallsvenskan) En artikel där jag läste om både gråtande barn, petade barn och alla idrottens avigsidor. Något som gör mig ledsen ända in i själen. Men vissa lyckades ändå ta sig till proffslivet. Hur klarade de att ta sig igenom? Hur mår dessa 8 personer nu? Hur mår dem som inte gick hela vägen?  Går det att köra hårdare i en lagidrott än en individuell idrott? Är tennisen i Sverige så mycket sämre än hockeyn i Sverige på att få fram proffsspelare?

På den sista frågan svarar jag: Givetvis inte. Har hockey Sverige hittat en nyckel att få fram självförsörjande spelare som inte tennisen har hittat ännu? Är det en slump att bortåt 500 svenskar kan försörja sig på hockeyn och bara 3-4 svenska tennisspelare klarar att försörja sig genom idrotten? Givetvis inte. Svensk ishockey tror jag producerar ungefär det antalet proffs man kan förvänta sig i dagsläget medan svensk tennis borde kunna producera ytterligare 5-6 spelare som kan försörja sig på sin tennis. Jämför man antalet tennisspelare i världen kontra hockeyspelare så kanske en spelare i NHL ( om vi utgår att det finns ca 800 spelare i NHL) rankas som nummer 1000 på världslistan av hockeyspelare medan vissa spelare i NHL givetvis skulle ligga tio-i topp i världen i och med att den är världens bästa hockeyliga. Men att spela i NHL ( oavsett om du är rankad som hockeyvärldens 1000e bästa spelare) låter lite bättre än om du är rankad som nummer 1000 i världen i tennis för då har du ”lyckats”. Isak Arvidsson tex skulle förmodligen varit en hyllad idrottsman i Sverige och dessutom varit ekonomiskt oberoende om idrottsvärlden hade varit rättvis. Men så resonerar givetvis Pär Gerell och Henri Huskainen också. Två världsspelare i två andra individuella världssporter som pingis och badminton som inte allmänheten i Sverige vet så mycket om

MEN oavsett så tror jag det är lättare att köra lite hårdare i en lagidrott i och med att du hela tiden tränar tillsammans. Du vinner och förlorar med laget, förhoppningsvis har du många kompisar i laget som hela tiden stöttar dig i med och motgång och du får ingen individuell bedömning ( så länge du inte blir petad) som stressar dig ( eller föräldrarna) på samma sätt som de individuella sporterna. Att spela i ett lag ger ofta en större variation också än i de individuella idrotterna Kort sagt; med rätt träningsupplägg där glädje blandas med kamratskap och där gruppen tillsammans strävar åt samma håll gör att möjligheterna till att klara en något tuffare träning ökar. Däremot är det säkert många som gömmer sig i en lagidrott ( =inte ger 100% på match och träningar) men med duktiga personkännare som tränare tror jag man kan locka fram vad varje individ vill och behöver även här.

 

Som i så många andra av mina krönikor hyllar jag kollektivet, gemenskapen, variationen mm inom idrotten. Tennisen är definitivt inget undantag. Vi blev som bäst när vi jagade i flock på 80 och 90-talet. Belackare kan säga att tennisen var mycket sämre förr och att denna metod inte funkar nu men här kommer jag in i döden hävda att chansen att få fram fler svenska spelare går genom gruppdynamiken. Tennis Sverige slåss mot tennisnationer som har så mycket större budgetar än vad vi har så vi tennissvenskar anser jag är tvungna att samarbeta sinsemellan för att ha chans att mäta oss mot andra tennisnationer. Vi har bevisat detta förr och tittar man på världssporter idag finns det andra länder som också har lyckats med små medel som tex Island i fotboll ( och även handboll) där en av nycklarna till landets idrottsframgångar ( förutom Lagerbäck själv naturligtvis) har varit dess samhällskultur som man överfört till idrotten. Visst går det att lyckas i mindre idrotter fortfarande men i världssporter som tex tennisen krävs det att vi anpassar oss efter de resurserna vi har samt att vi funderar på vilka möjligheter dagens svenska samhälle erbjuder