Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

1986 spelade jag en match i svenska satelliten där jag än idag ångrar två av dem poäng jag spelade. På 3 veckor hade jag spelat 26 matcher med singlar och dubblar och detta var alltså den 27e matchen. Motståndaren var finalisten i de 2 föregående turneringarna och även om jag hade vunnit dessa båda matcher så visste jag att jag var tvungen att spela på topp för att kunna vinna. Fysiskt var jag på gränsen men framförallt mentalt var jag helt körd. Vid ställningen 2-5 i andra set släppte jag helt sonika två bollar förbi mig utan att ens försöka slå till bollen och efter detta var setet färdigspelat. Dessa 2 poäng är de enda jag kan komma ihåg på rak arm som jag har ”tankat” under min karriär oavsett om det var träning eller match

I dagens idrottssamhälle diskuteras det allt oftare om riggade matcher vilket för mig som fd professionell idrottsman gör mig rejält förbannad men samtidigt förvånad. För att nå den yttersta världseliten krävs otaliga träningstimmar men framförallt en inställning att alltid vilja vinna oavsett om det är träning eller match. Att man som professionell idrottsman inte göra sitt bästa vid varje tillfälle oavsett träning eller match övergår mitt förstånd, såvida det inte finns ett kriminellt hot mot personen eller dess familjemedlemmar.  Men om vi utesluter det kriminella hotet och där man istället lägger sig för egen ekonomisk vinning är för mig en gåta

Jag är uppvuxen i ett bostadsområde med väldigt många barn där utmaningar av olika slag var en vardag och som jag älskade att leva i. Fick man stryk var det bara att gråta en skvätt, bita ihop, fundera varför man fick stryk och därefter anta utmaningen igen. Ingen vuxen så långt ögat kunde nå som talade om vad och hur du skulle göra. Att klura ut nyckeln till att vinna fick man göra själv och det är en av de största anledningarna till att jag har älskat att tävla i hela mitt liv. Jag visste att om jag inte gjorde mitt bästa hade jag ju ingen aning om hur jag skulle vinna nästa gång när jag stod mot samma utmaning.

Men var ligger drivet till att alltid vilja vinna hos elitidrottsmannen/kvinnan? Kommer det alltid inifrån eller kan det tom vara så att någon i ens omgivning, trots vuxen ålder, påverkar idrottaren att alltid prestera på topp genom indirekt hot?  Här har jag ingen aning egentligen och ingen fakta överhuvudtaget men om jag skulle gissa så tror jag tyvärr att framförallt föräldrar är en stor bov för elitidrottarens eget driv.  Tyvärr även i vuxen ålder. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv ville vinna för omgivningens skull.  För föräldrar, tränare, kompisar osv men det stora drivet kom alltid inifrån och om jag uppnådde något var jag nöjd för stunden. Men där jag någon dag senare alltid ville uppnå något ännu bättre.

Kan man vid varje träningstillfälle ge 100%? Tveksamt skulle jag säga. Om man är skadad går det givetvis inte. Andra faktorer som spelar in är ju hur harmonisk man är utanför banan men framförallt tror jag att för ensidig och tråkig träning där man inte får den rätta utmaningen gör att det inte går att vara på tårna hela tiden. Hur många träningar låg jag på samma motivationsnivå som jag gjord då jag spelade match. Inte många även om jag själv anser att jag definitivt var en av de spelare som alltid gjorde mitt bästa även på träningen. Men ändå; de där extra procenten som skilde mellan en lyckad träning och en lyckad match fanns alltid där. Handen på hjärtat alla tävlingsjuniorer; hur många av er ligger på samma nivå på matcher som på träningar? Om man tar genomsnittet på alla tävlingsjuniorers träningsinställning som matchinställning; vad tror ni skillnaden i procent blir?

När jag har den här diskussionen med Mikael Stripple från Good to Great är vi båda fullständigt överens. Att ha samma kvalitet på matcher som på träningar är inte lätt. Dessutom varierar detta från spelare till spelare. Micke menar också att kvaliteten på träningar skiljer sig markant för 18-åringen som  har lämnat puberteten mot fjortonåringen som är mitt inne i den. Här skiljer åtskilliga procent i kvaliteten menar Micke

Att kunna motivera sina adepter till roliga utmaningar på träningen är därför såklart väldigt viktig. Den coachen som kan blanda roliga utmaningsövningar med tekniska nödvändigheter kommer att nå högst motivationsfaktor hos adepten. Att också ha en väl fungerande träningsgrupp där alla hjälper alla att ligga så nära tävlingsinställning är ännu viktigare. Att tom kunna få sina adepter att förstå att OM man inte ger 100% så sabbar man för kompisen.  Att övertyga alla i gruppen hur betydelsefullt detta är hjälper inte bara en  själv utan även kompisen.

Att därför få spela match, att få utmana en annan spelare, att tänja på gränser och se hur bra man verkligen kan spela för dagen är ju oerhört inspirerande. Och tack vare tennisens räkneverk är ju heller matchen inte över förrän matchbollen är slagen även om det ser ut på många att de förlorat matchen långt, långt innan. Och hur tänker man då? Det är ju på matcher man utvecklas mest. Varför då ge upp efter 1,5 set? Dessutom kan ju motståndaren bli nervös och börja spela sämre.

De få gångerna när jag kände att det här är hopplöst. Jag vinner inte ändå hittade jag alltid på olika skäl till att kämpa in till sista bollen. Allt ifrån att jag kommer att bli en bättre tennisspelare i längden om jag strider till sista bollen är slagen till att om jag alltid kämpar om varje boll kommer ryktet om att jag aldrig ger upp att sprida sig.

Men vid något tillfälle kan träningsmotivationen överträffa tävlingsmotivationen. Den gången tex som Thomas Enqvist skulle testa sina nya racketar vid ett träningstillfälle i San Jose mot dåvarande världsettan Andre Agassi. Tillsammans med tränare Mikael Tillström hade man planerat denna träning minutiöst då man hade fått hela 2 timmar på centercourten. ( normalt har varje spelare 30 minuters träning på centercourten men är man världsetta så…..) Racketleverantören hade skickat  nya ”specialgjorda” spadar till Tompa och Micke Tillström sa att redan innan träningen kändes det mer som en match än en träning. Efter 10-15 minuters bankande från de två hårt slående spelarna gick Agassi fram till Tompa och sa;

”Thomas, you are my friend; can I say something in trust?”: Of course svarade Tompa. ” Well, I see that you try some new rackets. And from those rackets are nothing in your shots. If you keep on playing with those rackets I am gonna kill you.”

En sketförbannad Tompa la racketerna åt sidan och tog upp sina gamla spadar. Därefter började man att spela games. Tillström berättade att det var krig på banan.

” Finalen hade inte behövts att spelas. Det här var finalen. Jag och Agassis coach vågade inte säga flaska. Det var bara att hålla sig undan så gott det gick.”

Agassi tog i alla fall första set och Tompa vann andra set mot en mer och mer frustrerad Agassi. När de två timmarna hade gått stod det 1-1 i set och Agassi kokade. Trots att de två timmarna var till ända uppmanade han de två nästa spelarna som alltså bara hade 30 minuters träningstid att hålla sig undan för här skulle det spelas ett avgörande tiebreak. Dessutom med ett litet vad spelarna emellan. Efter ytterligare 11 bollar hade Tompa vunnit med 7-4 och en totalt ursinnig Agassi började kasta upp sina racketar på läktaren medan två belåtna svenskar tackade för träningen och gick därifrån.

Som ung junior kan jag förstå att en del spelare mer eller mindre ger upp efter ett tag. Är man 11 år kommer man in med en inställning där man ser sig själv som vinnare i slutet av matchen men om det inte blir som man har tänkt tar besvikelsen över kämpalusten. Inget som jag givetvis försvarar men jag förstår varför det blir så. Men det intressanta är att det inte bara yngre juniorer som har detta beteende. Även äldre etablerade spelare känner samma sak. När jag pratade med fd topp 10-spelare i världen så lät det likadant. ” man förberedde sig så jäkla noga inför matcherna, man scoutade motståndaren, hade plan A, B och tom kamikazeplan C i bakfickan. När inget av detta funkade kunde det till slut slå helt fel och det inte gick att göra sitt bästa.” Däremot kändes det som de jag pratade med alltid ångrade sig. Gjorde de istället sitt absolut bästa fanns ändå en viss tillfredsställe över vad man presterat. När det blev uppgivet var det mycket värre att komma över förlusten.

Att komma ifrån detta beteende är delvis en mognadsprocess men också något som jag tror några spelare i viss mån kan träna bort. Kanske inte helt, men det kan i alla fall bli bättre. Att tex träna på att knyta näven mellan varje boll oavsett hur det går. En spelare som Sharapova är jag helt övertygad om att det ligger mängder med träning hur hon ska agera mellan bollarna. Något som har givit henne en trygghet samt motivationsfaktor. Hur ofta tränar man på detta procentuellt sätt kontra hur man slår en forehand eller backhand som junior? I vissa fall tror jag det tyvärr ligger mindre än 1 procent

Men att professionella spelare tankar bara för att till sig själv eller till sin omgivning ska kunna säga att man ev skulle ha kunnat vinna om jag kämpat in i kaklet köper jag inte alternativt att man skyller på en skada. Acceptera istället att motståndaren var bättre just den dagen, analysera varför, förbättra dig på dessa punkter och försök att komma igen mot samma motståndare nästa gång istället. Det är skitsvårt att acceptera de flesta förlusterna om man är en idrottsman i världseliten som nästan alltid har varit bättre än sin omgivning men att förlora på rätt sätt är också en styrka som idrottare.

Avslutningsvis finns det därför två sätt att nå den yttersta toppen. Kvantitet genom att träna enormt mycket. Men att kvaliteten per träning ligger högt tvivlar jag på. Nackdelen att ligga på en så hög träningsdos är givetvis att man förmodligen tröttnar på sin sport alldeles för tidigt. Dessutom försakar man skola, kompisar mm och har i stort sett inget kvar den dagen man ger upp. Andra alternativet är att träna aningen mindre men med högre kvalitet och där variation och utmaningar av olika slag står på programmet. Andra sporter, tävlingslika träningar mm och där man tillsammans pushar varandra till att ligga så nära 100%-ig satsning på så många träningar som möjligt. Ett väldigt enkelt val i min ögon.