Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att coacha eller inte få coacha under matcherna har varit en het potatis länge inom både proffstennisen och juniortennisen. Här har jag min bestämda åsikt och i den här krönikan ska jag ta upp varför jag är klart för den ena sidan.

För ca 30 år sedan mötte Sergio Casal och Emilio Sanchez, på den tiden ett av världens bästa dubbelpar, Jimmy Connors och Ilie Nastase i en match på ATP-touren. Kombinationen Connors/Nastase luktade trubbel lång väg men samtidigt brukade även ganska roliga saker hända när de var på banan. ”Pato” som var Casal och Sanchez dåvarande coach var känd för att ge sina adepter hemliga tecken hur de skulle spela då coachning på den tiden var strikt förbjudet. På en viktig boll bröt Sanchez in varefter Nastase slog en rak passering i den tomma luckan som Sanchez hade lämnat. Därefter vänder sig Nastase om mot ”Pato” och säger: ”very bad sign ”Pato”, very bad!

Som supervisor är det inget lätt jobb att kunna se huruvida spelarens coach visar tecken för att spelare ska ändra spelet men detta var relativt förekommande då jag spelade. Själv hade jag en coach som hade Charles Bronson som förebild och det gick inte att avgöra hur han reagerade känslomässigt när vi spelade. Dessutom hade han mestadels solglasögon på sig vilket gjorde det ännu svårare att avgöra hur han kände det. Att ge tecken eller coacha oss på något annat sätt under matcherna var totalt otänkbart.

Jag har alltid varit emot coachning på banan förutom när man spelar lagmatcher. Tennis är en individuell sport och spela rätt är något som man själv måste lära sig. Precis som man lär sig att spela forehand och backhand. Det finns ytterligare ett par anledningar till att jag inte tycker man ska coacha och en av de största anledningarna är att vissa inte har råd att ha med sig en coach medan vissa har flera stycken coacher som åker jorden runt med sina adepter. Jag vet att framförallt amerikansk TV skulle betala betydligt högre summor för rättigheterna att sända tennismatcherna OM det hade varit tillåtet att coacha för då hade de kunnat ha en mikrofon i sidbytena som fångar upp vad coacherna säger men här har ATP sagt nej. WTA däremot har ju som bekant godkänt coachning mellan varje set.

Vad kan en coach ändra på då? Etablerade spelare borde ju kunna förändra sitt spel ganska markant om de känner att det håller på att gå åt fel håll. Några kan det, men vissa spelare har absolut inte den förmågan. En bra coach kan definitivt ändra matchbilden. Under Davis Cup matcher hade jag stor hjälp av de dåvarande coacherna, både taktiskt men de fick även mig att stressa ner något. För att coacha handlar i min värld mer än att bara tala om att motståndaren har en svagare backandsida eller taskig andraserve. En coach ska få dig att känna dig harmonisk och tom kanske kunna få dig att le i stundens allvar. När jag coachade en spelare i elitserien en gång hade jag med mig en bild som jag tänkte visa min lagkompis ( som hade en tendens att stressa upp sig lite för mkt ibland) om det gick emot honom. En bit in i matchen när det mesta började gå snett visade jag bilden i ett sidbyte och trots hotande nederlag fick jag ett stort garv tillbaka varefter hans spel började fungera efter det.

Ett typiskt exempel på bra coachning där både det taktiska och den mentala biten var i fokus var när Tomas Johansson möte Sandon Stolle i en match på touren i mitten av 90-talet då ATP hade på försök att coachen skulle få coacha i sidbytet mellan seten. Taktiken mot den offensiva Stolle var att bl.a få ner så många bollar på fötterna på honom för att därefter kunna ha chansen att passera honom. En taktik som visade sig effektiv. Men trots otaliga breakbollar och mycket bra spel fick Tomas se sig besegrad i första set. När Magnus Tideman ( Tomas coach) satte sig bredvid sin adept både hörde och kände han hur stressad hans adept var att han inte fick med sig gamen samt att han hade spelat strålande tennis och ändå inte vunnit setet. Det Tomas inte såg och som Tideman hade uppfattat var att Stolle var dödstrött. ”fortsätt med taktiken så kommer du snart att se en scenförändring” sa Tideman. Han fick Tomas att tro på detta och efter knappt ytterligare en timme var Stolle en slagen man där de 2 sista seten skrevs till 6-2,6-2.

I slutet av 70-talet var det även tillåtet att coacha juniorer i svensk juniortennis. Vem som helst fick coacha; förälder som tränare. Jag är glad att allt som sades i sidbytena inte kom fram offentligt med tanke på hur många stressade förälder som fanns och jag kan bara se till mig själv hur jag skulle ha babblat på för mycket ibland så att min son alt någon annan adept inte skulle veta vilket ben han skulle stå på till slut. Och är förhållandet mellan förälder och son redan ansträngt där föräldern vill mer än barnet kan detta coachande bara leda till att barnen slutar alldeles för tidigt.

Det mest absurda inom juniortennisen är ju det faktum att tränarna står för träningen och föräldrarna är de som kör till tävlingarna och indirekt blir någon slags bakgrundscoach. I lagidrotterna är det ju oftast en förälder som är coach för laget men då sprids ju informationen till hela laget. Informationen ( eller kritiken) riktas ju inte till endast en person. Och vilken fördel det skulle vara för vissa barn som har haft fd tennisspelande föräldrar. Eller? Även om föräldern är väldigt duktig coach så vet det sjutton om detta skulle gynna barnet. Att lära sig att tänka självständigt på banan är så oerhört utvecklande och de gångerna man gör ett misstag med att använda fel taktik får man istället försöka att vända detta till något positivt. Ett misstag behöver inte vara fel utan tvärtom. Se misstaget på det sättet som man gör i dataspels världen istället. Där blir man förbannad när man gör misstaget men man vill och andra sidan revanschera sig till nästa gång man försöker igen och igen och igen…

För mig är coachning som sagt inte bara den taktiska biten utan det är den välbefinnande biten också. Jag har inte haft så många coacher men de jag jobbade med fick mig alltid att känna mig trygg och man lärde känna varandra även utanför banan. När jag inte hade med mig någon coach till tävlingen hade jag ibland med mig en massör eller en fyscoach och båda dessa fick mig alltid att må bra utanför banan vilket gjorde att jag oftast spelade bra tennis när de var med. Skulle jag endast resa med dessa skulle det nog inte ha funkat. Jag behövde djupanalysera min tennis då och då och här räckte inte deras kunskaper till. Däremot såg mina tenniscoacher nästan direkt vad det var som fattades mig ibland i och med att de visste exakt hur jag spelade, hur jag reagerade i vissa situationer mm.

Men när det gäller coachning tror jag att många juniorer och spelare kan mycket mer än vad de själva vet. En del väntar dock bara på att coachen ska säga exakt det de redan vet. Ibland skulle det nog vara vettigt att få spelarna att ställa sig samma frågor som coachen frågar efter matcherna. Hur ska jag ändra mitt spel för att bryta mönster? Rör jag på fötterna tillräckligt? Har motståndaren bäst forehand eller backhand? Att lära sig att coacha sig själv tror jag skulle vara nyckeln för många spelare och jag tror att man skulle utvecklas väldigt mycket om man gör detta. Här måste ju coachen vara uppmuntrande och inte göra sig själv till ovärderlig där vissa coacher ibland får spelaren ( och föräldern) att tro att är inte han/hon på plats så kan ingen hjälpa adepten.

Slutligen; ska en coach hjälpa till att boka flygbiljetten, lämna in racket mm. Nej tycker jag. Idag är jag oerhört glad att vårat team fick sköta allt sådant själv. Ibland kan det bli alldeles för mycket curlande mellan coachen och spelaren där det enda spelaren ska koncentrera sig på är dennes tennis. Ibland var det gott att skingra tankarna på annat och att boka hotell, biljetter, banor mm hör endast till vanlig uppfostran oavsett om du är första års proffs eller etablerad spelare bland de 100 bästa i världen.