Month: March 2019

Sociala medier inom idrotten

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

 

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

 

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

 

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?

 

 

Linus Eriksson gästar Source Tennispodcast

Får passa på att göra lite smygreklam för en podcast jag gästade i veckan, “Source – en pod dom tennis”. Där pratar jag och studioankaret helt enkelt om tennis!

https://itunes.apple.com/se/podcast/source-en-podd-om-tennis/id1214073114?mt=2#episodeGuid=tag%3Asoundcloud%2C2010%3Atracks%2F590307777

Podden finns där poddar finns.

Öppen sluttid

Krönika av Linus Eriksson

När svenska folket satt bänkade framför ”andra chansen” i lördags kväll var jag fastspänd i sätet på ett plan från Alicante till Stockholm. Världen är så liten – på drygt fyra timmar tar man sig från värme och utomhustennis till snöblandat regn och inomhushallar. Som alltid efter resor tänker jag att man borde resa mer.

Av: Linus Eriksson

Sportlov i Sverigeinnebär i regel inställda ordinarie träningar i föreningsverksamheterna ute i landet. Märkligt, kan jag tycka. Varför ställer klubbar med heltidsanställda tränare in träningarna? Mycket smartare att ta betalt för lovveckorna också och bedriva träningar då med, men kanske utöka med möjligheter till extraträningar på förmiddagarna. Att ställa in verksamheterna är visserligen schysst mot ”konsumenterna”, men det är också som att be familjerna att välja en skidsemester istället för tennisträning. Har svårt att tro att särskilt många hade struntat i att sätta sitt barn i tennisskolan under vårterminen bara för att klubben tar betalt för sportlovet också. Vilket innebär pengar in för klubben.

Hur som helst tror jag det primära är att få någorlunda satsande familjer att förstå att varje lov eller ledig dag från skolan innebär en möjlighet att i alla fall just den veckan eller den dagen kunna matcha utländska satsande ungdomar. Väljer man att åka skidor istället just den här veckan när det går att dubbla sin träningsdos, ja, då är det inte mycket att göra, men man sak i alla fall få dem att förstå vad valet innebär. Tar man semester på ett skollov om man går i vanlig skola tycker i alla fall inte jag att man kan kalla det en seriös tennissatsning med målet att bli proffs, om det inte finns väldigt bra anledningar till det.

Jag och spelarenjag coachar, Jacqueline Cabaj Awad, valde att åka till Albir, drygt 40 minuter från Alicante och träna en vecka. Genom lite kontakter fick vi möjlighet att nyttja den otroligt gemytliga och familjära tennisanläggningen ”IQL Tennis & Sports Club”. Valet kunde inte varit bättre. Vi kunde välja och vraka bland träningstider och behövde aldrig boka upp någonting i förväg.

Genom Filip och Fredriks podcast har jag hört talas om när Lasse Holmqvist på 1980-talet ledde ”Här är ditt liv”. Han styrde det programmet med en öppen sluttid, vilket innebar att sändningarna inte behövde ta slut på ett exakt klockslag. Behövde han dra över lite så gjorde han det. Sen jag hörde talas om det har just öppen sluttid varit en liten ”dröm” för mig. För vem har sagt att det ultimata för en tennisträning är att den är just prick 60 minuter? Eller 120 minuter? Egentligen borde man hålla på precis så länge som det behövs för att sätta de momenten man vill för dagen. Ibland kanske det bara tar 50 minuter. Ibland kanske 135. Och då ska man hålla på så länge tycker jag.

Under veckan som varkunde vi jobba ostört med öppen sluttid. Man tog den tiden man ville till uppvärmningen, även om det drog över lite in på själva timmen. Man pratade så länge, eller så kort, man behövde mellan övningarna. Och man kunde lägga in ett extra moment om man vill det. Ingen stress – inga abonnenter som kikade in mellan skynkena för att se om klockan slagit hel. DET borde ju vara det ultimata ur en utvecklingssynpunkt. Visst, jag förstår att det är en utopi i Sverige. Tennisskoleschemat måste rulla, abonnemangspengarna måste in. Men jag fortsätter drömma om en öppen sluttid. Lasse Holmqvist, vilket geni!

IQL SPORTS

Inflation i processtänket

Krönika av Lius Eriksson

Jag är inget jättefan av Netflix. Själva idén om en streamingsida där man kan välja och vraka bland serier och filmer, både kända och okända, är tilltalande. Men jag tycker det finns alldeles för mycket skräp i utbudet vilket gör att de mer kvalitativa produktionerna försvinner i mängden. Trots det har jag ett konto. Såklart. Alla andra har ju det, då vågar ajg inte vara utan. Men Netflix måste snart steppa upp för att inte tappa mig som kund.

En av serierna jag börjat se är ”Sunderland ’til I die”. En form av reality dokumentär som följer fotbollslaget Sunderland inifrån korridorerna. Har hittills bara sett fyra avsnitt så mitt syfte är inte att ge ett betyg, men hittills har den lyckats fängsla mig.

En av huvudpersonerna man följer i serien är den verkställande direktören Martin Bain. Han påtalar flera gånger i de inledande avsnitten hur fotbollen på elitnivå är en resultatdriven bransch. Får inte managern med sig resultaten är det han som bär ansvar. Sunderland ligger i botten av tabellen i början av säsongen, och laget måste börja vinna. Det är en resultatdriven bransch där just fotbollsresultaten räknas. Fansen vill såklart att laget ska spela bättre, vilket hör ihop med resultaten. Utveckling i spelet ger resultat – resultat ger troligtvis självförtroende vilket skapar bättre spel. Det ena hänger ihop med det andra.

 

De senaste åren har jag upplevt att fler och fler tränare och personer involverade inom tennisen i Sverige börjat prata en del om ”open and growth mindset”, ”grit”, ”processen framför resultat” och så vidare. Flera böcker har kommit ut kring ämnena, flera podcaster har gjorts där det pratats om. De flesta har nu hört talas om begreppen, flera tränare försöker jobba med dem dagligen, några tycker nog att det hela är överskattat – spelarna dem jobbar med är ändå för dåliga. Klassiskt.

 

Hur som helst, för 1.5 år sen var jag ledare för ett gäng spelare på en ITF Junior-turnering. Där samtalade jag med en annan coach som anade en tendens inom tennisen. Han sa:

”Jag uppfattar att det har gått inflation i process-snacket”. Han menade att alla numera pratar om processen jämnt. ”Det hela är en process”. ”Det tar tid”. ”Processen framför allt”. ”Resultat är sekundärt, det viktiga är processen”. Att det är inne att snacka om processen. Han sa vidare att givetvis är processen viktig, inget snack om det, men de spelarna som blir bäst jobbar med processen samtidigt som dem gör resultat. Det är inga spelare som jobbar med sin utveckling, utvecklas men inte gör resultat samtidigt! De bästa spelarna kombinerar de här två på sin resa framåt.

 

Sen dess har jag tänkt en del på det här och tycker han har helt rätt i sin reflektion. Alla pratar om processen, vilket såklart är viktigt och rätt, missförstå mig inte. Men det har blivit som en ursäkt för coacher när ens spelare inte gör resultaten man önskar/trott/hoppats på. Ibland tar saker tid, förändringar tar tid, man kan inte kan förvänta sig toppresultat hela tiden under en juniors, eller seniors, resa. Men det får inte bli en bortförklaring att gömma sig bakom. Du måste även under en process ta ansvar för resultatet. ”Ingen spelare har förlorat sig till att bli en vinnare”, heter det också. Resultat ger förtroende – ska du som ledare få chansen att fullfölja ditt bygge så behöver din spelare resultat också. Eller från andra hållet, om inte spelaren gör resultat under processens gång riskerar den att tröttna och helt enkelt sluta.

 

Att jobba med juniorer och med seniorer skiljer sig åt. Båda jobbar med att utvecklas och bli bättre, men det finns troligtvis ännu fler saker man vill förändra hos en junior än en seniorspelare. Därför viktigt att välja rätt lägen att göra det, för resultaten behöver fortsätta komma. ”Same shit different level”, är ett annat uttryck. Oavsett nivå och ålder behöver alla få lite vind i seglen emellanåt för att orka gå upp på morgonen och fortsätta göra jobbet. Spelare jag har tränat har i perioder haft riktigt tunga resultatrader. Då kan jag lova, det spelar ingen roll hur mycket jag står där och hänvisar till böcker och säger att ”processen är viktigast, bara vi jobbar på rätt saker så kommer resultaten komma”. Han eller hon skiter väl i processen när hen har inkasserat sin sjunde raka torsk. Allt hen vill är att vinna. Och arbetet blir ju så mycket enklare när det är positiva vibbar i teamet! Förtroendet mellan spelare/tränare är högre och processen kan jobbas med på ett mycket mer smärtfritt sätt.

 

En annan risk jag uppfattar finns med för mycket process-snack är att spelaren, precis som tränaren, börjar gömma sig bakom den filosofin. När matcher förloras är det på grund av ”att jag jobbar med det här och det här”. ”Det gör inget att jag förlora, jag är ändå mitt uppe i processen med den här biten av mitt spel”. ”Jag förlorade men det spelar ingen roll för jag tränade ändå bara på min korta cross”. Bortförklaringar istället för att inse att du förlorade matchen för att motståndaren var bättre, punkt slut! Här gäller det dock att ha fingertoppskänsla, för om en spelare som är riktigt nere och deppig kan process-tänket vara räddaren i nöden!

Tennis är hur som helst en resultatdriven bransch – använd inte processen som en ursäkt.

 

Jag är fortfarande abonnent på Netflix. Och kommer så vara tills jag sett klart Sunderland-serien. Sen får jag se. Netflix behöver utvecklas. Men jag kommer inte köpa någon förklaring om att ”vi håller på att utvecklas, stanna kvar hos oss, om två år är vi grymma, vi lovar”. Oh nej, ni får faktiskt leverera under tiden ni bygger ut ert utbud. Annars lämnar jag.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén