Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson
Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.
Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.
Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.
Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda
Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.
”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”
Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten
När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.
” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”
Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang. Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.
Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.
Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.
Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.
Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?
