Krönika av Linus Eriksson
När svenska folket satt bänkade framför ”andra chansen” i lördags kväll var jag fastspänd i sätet på ett plan från Alicante till Stockholm. Världen är så liten – på drygt fyra timmar tar man sig från värme och utomhustennis till snöblandat regn och inomhushallar. Som alltid efter resor tänker jag att man borde resa mer.
Av: Linus Eriksson
Sportlov i Sverigeinnebär i regel inställda ordinarie träningar i föreningsverksamheterna ute i landet. Märkligt, kan jag tycka. Varför ställer klubbar med heltidsanställda tränare in träningarna? Mycket smartare att ta betalt för lovveckorna också och bedriva träningar då med, men kanske utöka med möjligheter till extraträningar på förmiddagarna. Att ställa in verksamheterna är visserligen schysst mot ”konsumenterna”, men det är också som att be familjerna att välja en skidsemester istället för tennisträning. Har svårt att tro att särskilt många hade struntat i att sätta sitt barn i tennisskolan under vårterminen bara för att klubben tar betalt för sportlovet också. Vilket innebär pengar in för klubben.
Hur som helst tror jag det primära är att få någorlunda satsande familjer att förstå att varje lov eller ledig dag från skolan innebär en möjlighet att i alla fall just den veckan eller den dagen kunna matcha utländska satsande ungdomar. Väljer man att åka skidor istället just den här veckan när det går att dubbla sin träningsdos, ja, då är det inte mycket att göra, men man sak i alla fall få dem att förstå vad valet innebär. Tar man semester på ett skollov om man går i vanlig skola tycker i alla fall inte jag att man kan kalla det en seriös tennissatsning med målet att bli proffs, om det inte finns väldigt bra anledningar till det.
Jag och spelarenjag coachar, Jacqueline Cabaj Awad, valde att åka till Albir, drygt 40 minuter från Alicante och träna en vecka. Genom lite kontakter fick vi möjlighet att nyttja den otroligt gemytliga och familjära tennisanläggningen ”IQL Tennis & Sports Club”. Valet kunde inte varit bättre. Vi kunde välja och vraka bland träningstider och behövde aldrig boka upp någonting i förväg.
Genom Filip och Fredriks podcast har jag hört talas om när Lasse Holmqvist på 1980-talet ledde ”Här är ditt liv”. Han styrde det programmet med en öppen sluttid, vilket innebar att sändningarna inte behövde ta slut på ett exakt klockslag. Behövde han dra över lite så gjorde han det. Sen jag hörde talas om det har just öppen sluttid varit en liten ”dröm” för mig. För vem har sagt att det ultimata för en tennisträning är att den är just prick 60 minuter? Eller 120 minuter? Egentligen borde man hålla på precis så länge som det behövs för att sätta de momenten man vill för dagen. Ibland kanske det bara tar 50 minuter. Ibland kanske 135. Och då ska man hålla på så länge tycker jag.
Under veckan som varkunde vi jobba ostört med öppen sluttid. Man tog den tiden man ville till uppvärmningen, även om det drog över lite in på själva timmen. Man pratade så länge, eller så kort, man behövde mellan övningarna. Och man kunde lägga in ett extra moment om man vill det. Ingen stress – inga abonnenter som kikade in mellan skynkena för att se om klockan slagit hel. DET borde ju vara det ultimata ur en utvecklingssynpunkt. Visst, jag förstår att det är en utopi i Sverige. Tennisskoleschemat måste rulla, abonnemangspengarna måste in. Men jag fortsätter drömma om en öppen sluttid. Lasse Holmqvist, vilket geni!
Leave a Reply