Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Häromdagen vaknade jag upp för femtielfte gången av att jag hade gjort comeback på touren. Känslan jag hade några minuter innan uppvaknandet var som så ofta förut inget vidare. Jag är ju nöjd med mitt nuvarande liv och ändå kommer drömmar om comeback, matchsituationer mm upp med jämna mellanrum. Trots att jag la racketen på hyllan för 18 år sedan och trots att jag i stort sett inte spelar någonting nuförtiden.

Jag var bara tvungen att snacka med mina gamla tenniskompisar om de hade haft liknande drömmar. Var det bara jag som var redo att tas till idrottspensionärernas dårhus? Som tur var nej. Efter att ha frågat ett tiotal av mina gamla tenniskompisar kunde jag konstatera att klar majoritet hade liknande drömmar. Några drömde fortfarande att de vann Wimbledon och några att de kvalade in i någon tävling.

 

Istället för att googla på detta fenomen bestämde jag mig för att ringa upp de personer som jag känner som möjligtvis skulle ha svaret på frågan. Någon eller några som inte skulle skratta ihjäl sig när jag ställde den. Det fick bli Kjell Enhager och Johan Fallby. Jag förstod när jag snackat med båda två att jag och mina tenniskompisar inte var ensamma om drömmandet. Trots att båda två berättade om detta fenomen på sitt vanliga pedagogiska sätt förstod jag inte helt hur detta gick till men detta är något som byggs på när man är yngre och ju äldre man blir desto mer intryck skapar man sig. Förhoppningar, önskningar. Träning som du upprepar varje dag, tankar som du får varje dag, rutiner och tankar som du har när du somnar in varje natt. Helheter som bryts ned till små delar och därefter byggs upp till en helhet igen. Till samma enhet eller till många olika delar som vävs samman till en annan helhet. Delar som sitter så djupt inom dig och därför alltid kommer att komma tillbaka. Drömmar som fungerar ungefär som när man åker till jobbet varje dag dvs att hjärnan går på autopilot i och med att de sitter så djupt rotade någonstans i hjärnan.

Men varför drömde alla inte likadant frågade jag Kjell. ” det beror helt enkelt på hur ni ser er själva i drömmen” svarade han. ”De som ser sig mer utifrån skapar mer press på sig själv än andra. De som ser sig själv inifrån ser det mer som ett äventyr. De sistnämnda känner mindre press och tävlar mer för sig själv en för andra. Skiter mer eller mindre vad andra tycker och tänker Dock tror jag menar att alla idrottare man stöter på vill visa någon i sin närvaro att man duger till. Vissa personer har dock mer kontroll på vad de gör medan de förstnämnda känner pressen medvetet eller omedvetet från andra”

När jag själv spelade på touren hände det titt som tätt att jag spelade morgondagens match i mina drömmar. Jag vann alltid matchen vilket många i min närvaro ansåg var positivt. Själv var jag helt förtvivlad när detta inträffade. Jag slet och kämpade i drömmen och till slut vann jag. Problemet var bara att jag var ju tvungen att vinna matchen en gång till. För mig var detta alltså värsta mardrömmen

Kjell berättade att han hade liknande upplevelser med en annan idrottare, nämligen Tor-Arne Hetland från Norge. I vanliga världscuptävlingar presterade han alltid fantastiska resultat. Han vann flera och prestationen låg alltid på topp. Men när det kom till OS och VM sjönk både prestationen och resultatet blev därefter lidande. När Kjell började att konfrontera honom framkom det att inför varje stort mästerskap så hade han drömmar om hur han körde hela loppet. ” Hur ser det ut?” frågade Kjell. ”Hur ser du dig själv åka?” I stället för att se sig själv inifrån eller från sidan såg han sig själv uppifrån! ” Och hur ser det ut när du åker” fortsatte Kjell? ” Jag ser mig i drömmen, där jag tar varenda stavtag från första början ända till jag korsar mållinjen” ” Va” utbraste Kjell. ” Då måste du ju vara helt slut när du vaknar upp”. Hetland nickade. Därefter drog de upp en plan om att istället för att drömma om hela loppet skulle han försöka att drömmen om endast de avgörande uppförsbackarna. Om Hetland lyckades med det? Tja; efter det blev prestationen i alla fall minst lika bra som i världscups loppen och han lyckades därefter vinna 3 VM guld och 1 OS guld för Norge. Det är rutinerna som skapar vanorna som sedan skapar OS-medaljer

 

När jag pratar med olika tennisspelare kommer jag också fram till att målsättningen och drömmarna man satte upp som liten och avspeglar ens drömmar både under karriären och efter karriären. Jag såg mig själv aldrig vinna någon Grand Slam och faktiskt aldrig att jag slog de bäst rankade spelarna heller. Jag hade mer ”realistiska” drömmar där jag vann mot personer som jag trodde mig ha en chans mot. När jag pratar med Nicklas Kulti hade han högre ambitioner. I alla fall i dubbel. ” Jag såg mig själv flera gånger vinna en Grand slam dubbel. Jag nådde inte ända fram och jag tror det är därför den drömmen då och då återkommer än idag” menar Kulti.

Jag har ofta funderat på att om jag hade vågat tänka sådana tankar om att vinna Grand Slam; hade jag lyckats göra det då? Eller hade jag lagt av mycket tidigare pga att jag inte var i närheten att uppnå detta mål? Förmodligen det sistnämnda tror jag och om när jag får frågan om jag någon gång är bitter för att jag inte vann någon av de 4 största titlarna svarar jag sanningsenligt att jag tror att jag fick ut allt jag kunde med mina förutsättningar och är jäkla nöjd med det. Förmodligen ligger detta i min personlighet

Men är det överhudtaget bra att man lever sin idrott dygnet runt. Att oavsett var och när på dygnet är idrotten med på något sätt. Är detta förutsättningen att lyckas. ” Väldigt tudelat” svarar Johan Fallby. ”Vissa bygger upp sin idrottsidentitet väldigt tidigt och vissa klarar av detta. Vissa klarar inte av det. Man faller väldigt hårt de stunderna det går dåligt och då mår man extra dåligt. Många får ett helt annat perspektiv på livet den dagen då man får barn och många beskriver tom sitt idrottsliv innan och efter man har fått barn. Därför tror jag att tränarna är extra viktiga. En tränare som förutom att lära ut det idrottsliga även kan få individen att få perspektiv på livet är guld värt för många idrottsmän”

Och det understryker ytterligare en gång hur tur jag hade med min tränare Tim Klein som tillsammans med Christian Bergström, Jonas Svensson, Lasse Jönsson och David Engel hade ändlösa diskussioner om politik, historia och livets mening i stort under våra resor i bil runt om i Europa.

 

Men visst måste man vara rejält dedikerad för att lyckas med sin sport även om man kanske inte måste drömma om tennis varje natt. Förlorarnas värld är full av ursäkter brukade Martin Bohm ( coach till bl.a Nicklas Kulti och Magnus Larsson) säga. Excuses are for Losers” Går man in på en tennisbana för att spela match kan man inte i efterhand komma att säga att jag inte var tillräckligt förberedd för matchen. Det finns mängder av spelare som har en hel arsenal av bortförklaringar istället för att ge all cred till motståndaren. Tittar vi på de absolut bästa spelarna på touren i Djokovic, Nadal och Federer kommer de ALDRIG med bortförklaringar trots att hela världen ibland kan se hur skadade de är. Det är därför de lyckas.

”Det är precis som i affärslivet” menar Kulti. ” Eller han/hon som slagit vad om att börja motionera. Det är alltid något som är fel. De har inte tid, lite ont i vaden eller så skyller de på Göteborgsvädret dvs 10-10-10” ”VA, vad menar du? Göteborgsvädret 10-10-10? undrar jag och fattar att jag precis har nappat på hans bete. Tacksam att han fick mig så lätt på kroken fortsätter Kulti: ”Känner du inte till Göteborgsvädret 10-10-10. Det blåser alltid 10 m/s, det regnar alltid 10 mm och är alltid 10 grader kallt. Oavsett månad på året” Om någon läsare från Göteborg kan kontra med detta lovar jag att ta in det i nästa magasin.

 

Ursäkten hos många kommer som sagt fram hos många då det går dåligt och inte sällan kommer ”tankandet” fram under en match. Det kan också komma under långa perioder och juniorer/seniorer som kanske inte riktigt orkar med pressen att prestera greppar varje halmstrå för att skylla på andra. När jag pratar med detta om Christian Bergström kommer vi fram till att man ofta skiljer agnarna från vetet från de riktiga vinnarskallarna jämfört med de som inte riktigt är där när det skylls ifrån sig. ” Ta exemplet då man försöker få en junior att spela offensivt. Junioren spelar ett helt annat spel han/hon är van vid och när matchen är förlorad är han/hon inte lika knäckt som vanligt. Det var ju tränaren som förlorade. Inte spelaren. Vinnarskallarna testar lite grann men när de känner att en stundande förlust är på gång byter de tillbaka till sitt ”bread an butter”. Här måste man vara väldigt noga som tränare när man vill att deras adapter ska spela på ett visst sätt. Givetvis måste man få de att utvecklas men inte till att de tappar kamplustan. Men som sagt tror jag att många juniorer som inte klarar av att förlora ser detta som en tillflykt.”

Alla idrottare är nervösa oavsett om det inte ser så ut när några utövar sin idrott i världsklass. Skillnaden är bara at några hanterar sin nervositet på olika sätt. Några agerar bättre under press och några tappar fokus på vad som är viktigt För att komma åt detta är det inte fel att öppna upp sina känslor för ex sin tränare eller idrottspsykolog och att därefter komma fram till hur man ska kunna acceptera de. Jag hade mina knep som jag skrev upp på en lång lista. Dags att plocka fram den till nästa tennisdröm som kan garantera ytterligare en ATP-titel!