Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag satt i svenska tennisförbundets styrelse sa fd ordförande Janne Carlzon vid något tillfälle att ”för att kunna se in i framtiden måste man kunna sin historia”. En devis som givetvis gäller inom alla områden. Om jag därför skulle sia om hur tennis skulle se ut i framtiden måste jag därför blicka tillbaka flera decennier.

På 60-talet var ju serve och volley det dominerande spelsättet. Baslinjespelare var ytterst ovanligt och framförallt australiensare med Laver, Emerson mm dominerade världstennisen. Topspin existerade inte och det var inte förrän Borgs dominans på 70-talet nästa generations tennisspelare tog vid med mängder av svenska spelare i spetsen Dubbelfattad backhand, toppspin, bra fysik och enormt tålamod där baslinje övningar var det absolut dominerande. Att möta en svensk spelare på touren var en mardröm för de flesta andra landsmän där det oftast inte fanns något motvapen

I den generationen växte jag upp och med Borg som idol och inspiration från Wilander, Nyström, Järryd mm blev också min spelstil väldigt lik mina äldre landsmän. Med ett undantag: Jag älskade att gå runt och spela forehand och vid 21, 22 års ålder blev det än mer tydligt då jag i princip gick runt och ”köttade” forehand på i princip varenda slag. Och denna ”nya” spelstil uppkom pga av en flygresa från USA där jag mötte en utpräglad grusspelare som vid den tidpunkten låg topp 10 i världen. Min enda chans var att släppa på bromsen och gå för i stort sett varenda slag. Jag glömmer aldrig hur det viskades bland coacherna och där man förmodligen skakade på huvudet om det verkligen var så här nästa års tennis skulle spelas. Hursomhelst lyckades det för mig och andra spelare som tex Jim Courier visade att detta var framtidens tennis. I alla fall et par år framåt

När framförallt spanjorerna började utveckla en bättre backhand och som kunde stå emot tunga forehandslag blev detta melodin för nästa generation, i alla fall på grus. Jag kommer ihåg hur vårt team diskutera framtiden på 90-talet och där vi menade att Marcelo Rios spel skulle bli nästa generations taktik med kort vinklade slag. Om inte materialet skulle ha utvecklats som det gjordes skulle säkert också fler spela som honom men att ta allt på i princip uppstuds och dessutom vinkla slagen som han gjorde blev i princip omöjligt.

Senaste åren har ju som bekant baslinjespelare varit dominerande på touren och där spelare i stort sett är tvungna att vara i stort sett kompletta med bra forehand och backhand samt en bra serve. Däremot har jag saknat att man smyger fram på nät under bollduellerna men jag tycker det finns tendens att man letar sig mer och mer framåt. Det som också har börjat utmärka flera spelare är att man returnerar oerhört långt bakom baslinjen. Rent av 5-6 meter bakom baslinjen. Om vi skulle ha gjort det på vår tid skulle vi ha blivit uppätna av serve och volley spelare som tex Edberg och McEnroe. De var alldeles för snabba till nätet och kunde i princip göra vad som helst med sin första volley. Därför var man tvungen att returnera vid baslinjen för att ha någon chans att få ner bollen på fötterna. OM trenden med att returnera så långt bakom baslinjen tror jag att nästa motdrag blir som sagt att spela exempelvis serve och volley men då måste också åtskilliga spelare förbättra sitt volleyspel

Jag tror också att fler spelare i framtiden kommer att lära sig att analysera betydligt bättre än vad man gör idag. Som det ser ut idag är det väldigt få spelare som ändrar taktik när de känner att det går dåligt och OM man ändrar taktik gör man det alldeles försent. Här måste coacher lära spelaren att coacha sig själv. Lära spelarna att ställa de rätta frågorna till sig själv för jag kan garantera att de flesta spelarna skulle kunna coacha sig själv men man övar sig alldeles för lite i det.

Jag tror ocksåatt fler akademier och förbund kommer att fokusera mer på varje individs personliga utveckling och då pratar vi inte forehand, backhand, serve eller taktik utan mer hur man kan utvecklas som människa och vad tennisen kan ge var och en. Frågan bara är vilket förbund eller akademi som vågar stå för detta när kritiska röster menar att det är snabba resultat man vill ha. De som lyckas med detta koncept tror jag kommer vara framtidens vinnare

Jag har tidigare gett min syn på den teknologiska utvecklingen när det gäller material men det är inte bara detta som jag funderar över. Vi har haft ett räknesätt som har fungerat ungefär detsamma under över hundra år och ett mått på banan som också är identiskt av hur det såg ut för 150 år sedan. I och med att tennisen är en så konservativ sport tror jag det därför kommer att bestå som det gör långt tid framöver men just att man gör försök med annorlunda räknesätt gör att jag skulle vilja lägga mig i diskussionen om hur i alla fall jag skulle vilja ha det. Under Next Generation, både i kvalet i många distrikt samt slutspelet i Båstad gjordes följande försök:

•           Avgörande boll vi 40 lika
•           Kör vidare efter nätserve
•          Förkorta seten till 4 men kör bäst av 5 set istället

Jag är totalt emot nätserves regeln men har fått förklarat varför den har uppkommit. Det blir för mycket fusk när ingen domare sitter i stolen. Jag köper det men upprepar vad jag skrivit så många gånger innan: Inför domare i de större tävlingarna. Förlorande spelare MÅSTE upp i stolen. Önskar att ITF hade samma tänk och att detta skulle förekomma vid samtliga ETA turneringar ( jag inser också att det skulle kunna bli att man dömer för sina kompisar men jag är naiv nog att tro att detta är en bättre lösning än vad det är idag)

Att man förkortar seten till 4 samt att man kör no ad har jag heller inget emot men man ska INTE ha detta på juniornivå. Tränare och ledare vill att man ska våga spela ut men detta räknesätt hämmar juniorerna i denna utveckling. När man är 16, 17 år och det definitivt inte lönar sig att slå upp bollen i luften kan man använda dessa regler. Det kan tom vara positivt för tennisen. Jag har inga kommentarer från pingisen men jag upplever att detta har varit positivt för dem. Mer spännande bollar för publiken och TV-tittaren. Och med tanke på hur det ser ut i samhälle idag är det ju action de flesta vill ha och med dessa regler tror jag detta kommer att vara framtiden men som sagt. Fundera ytterligare ett varv när det gäller juniortennisen i yngre åldrar

Vad tror jagom svensk tennis då? Närmsta 10-15 åren tror jag kan bli fantastiska. Kanske kommer vi tom få de världsstjärnor som vi så länge suktat efter. Kanske 3-4 damer samt 3-4 herrar bland de 100 bästa. Därefter tror jag det kommer att se betydligt sämre ut. Varför? Jo, än så länge finns det otroligt många eldsjälar från min generation som växte upp under Borg eran. Både före detta spelare och tränare som har ett enormt tennis hjärta. Många av oss gamla spelare ger tillbaka allt vad vi kan till tennisen men även en hel mängd tränare från min generation som jobbar i det tysta på och utanför banan. Efter vår generation finns det naturligtvis en hel del som brinner lika mycket som vi gör för tennisen men det är inte i närheten av samma mängd. Och tyvärr som tennisen är i många klubbar bygger man inte den framtid som behövs för att behålla juniorerna långt upp i senior åldern. Framtiden tror jag därför kan se väldigt dyster ut men vi pratar som sagt 10-15 år in i framtiden. Givetvis kan vi få fram en superstar som skulle ändra på detta men OM man inte ska förlita sig på turen behövs det göras dramatiska ändringar där tennisen blev den livsstil då jag växte upp då passionen för sporten var så stor att man visste att man alltid skulle vilja hålla på med tennis på et eller annat sett oavsett hur det gick resultatmässigt. Och som den optimist jag är hittar jag en del ljusglimtar som gör att jag tror att den stora skutan är på väg att långsamt, långsamt svänga åt rätt håll.

Det som oroar mig mest dock är allmänhetens och framförallt politikers okunskap om sporten tennis. (0 och 90 –talets framgångar ligger oss fortfarande i fatet när de flesta tror att tennisspelare oavsett nivå, lever ett liv i sus och du och där pengar är det minsta problemet. Många klubbar har ett mycket otacksamt läge när man ska försöka övertyga politiker att man behöver kapital att renovera sin anläggning. Med de timpriserna och tränaravgifter som finns i dag runt om i landet är stödet från kommunen en i stort sett nödvändighet. Finns inte detta stöd kommer flera klubbar att gå under förr eller senare.

Men här kämpar tennisen mot de större lagsporterna såsom fotboll, hockey, handboll mm där jag upplever att den allmänna uppfattningen är att man tror att det är betydligt billigare att renovera vissa idrottsanläggningar per utövare vilket lurar många. ( såsom tex fotbollsplaner) De individuella idrotterna, såsom tex badminton, squash, pingis och tennis, kommer att få det rejält tufft mot just framförallt lagsporterna vilket jag tycker redan har märkts de senare åren. Sporten som går mot strömmen är padel men här har målgruppen varit 30+ där de privatägda hallarna tar nästan dubbelt så mycket för en speltimme trots att spelytan är knappt en tredjedel mot tennisens.

På något sätt måste tennisen en gång för alla döda dessa klyschor om att tennisen är en sport som de flesta kan försörja sig på, få allmänheten att förstå att de flesta tennisklubbar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig flytande och att tennis inte är en glamour sport utan det krävs ett enormt slit för att få fram världsspelare. I det tysta kämpas det som sagt för att få fram dessa budskap men jag tycker vi är alldeles för dåliga för att allmänheten ska inse detta.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt 20 år sedan träffade jag Magdalena Forsberg. ”Magda” hade just då slutat med sin framgångsrika karriär i längdåkning och sadlat om till skidskytte där hon just hade avslutat sin första säsong med att ha blivit 5a på världscupen.  Mitt starkaste minne från det mötet var hur hon tokhyllade sin nya skidskyttetränare där hon berättade om vilken extraordinär människa denna tränare var. När man pratar med olika idrottsmän är det sällan man pratar om ens tränare och det var kanske därför jag denna konversation etsade sig så starkt hos mig.

1 år sedan blev vann hon världscupen för första gången. 5 år senare hade hon vunnit världscupen ytterligare 5 gånger. Lägg därtill OS-medaljer och otaliga VM-guld vilket gjorde att Magda räknas som en av de allra största vinteridrottare Sverige har haft. Demontränaren som Magda pratade om var ingen mindre än Wolfgang Pichler

I och med att jag själv har haft en tränare som har betytt så oerhört mycket för mig förstår jag vikten av att hitta rätt tränare. Ibland kan kemi uppstå mellan idrottare och tränare vilket kan leda till enorma framgångar och ibland funkar det inte alls. Trots att både tränare och adept räknas som de bästa i världen. Men vissa tränare har förmågan att verkligen få fram det absolut bästa ur var och en oavsett viken sorts individ man är. Min tränare Tim Klein hade den förmågan. Han anpassade sitt lärande till den personlighet och spel typ som du var. Wolfgang Pichler verkar också vara den tränaren. Tittar man på hur det svenska skidskyttelandslaget har lyckats de senaste åren när Pichler har varit tränare är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Dessutom verkar det som han får ut det bästa ur både de kvinnliga och de manliga deltagarna vilket i min värld tyder på att han dessutom har en fantastisk personkännedom.

Jag blev nyfiken på Pichler och ringde upp Magda för att se om det fanns några paralleller mellan Tim och Pichler och där jag under samtalet märkte att Magda hade precis lika mycket kärlek och respekt till Pichler som jag hade gentemot Tim. Däremot var hon oerhört skeptisk första gången hon träffade Wolfgang: -” Jag var väldigt skeptisk till att vi skulle ha en ny tränare. Varför skulle vi ha det för det första. Jag tror att jag ifrågasatte allt Pichler sa till en början. Men det som fick mig att vända var att han hade svar på allt. Han var väldigt tydlig med vad han ville och dessutom hade han ett väldigt strukturerat träningsupplägg. Till slut hade han övertygat mig och när vi sedan satte oss ner för att dra upp riktlinjerna för resten av säsongen frågade han om min målsättning. Jag svarade att jag ville bli världsmästare. Då svarade han att om jag tränade som han ville tar jag ansvar för dina resultat. ”

Just det Magda nämner är ju ett fenomen som passar vissa bättre och vissa passar det inte alls. Att lägga hjärnan bredvid och låta dig styras som ett Frankensteins monster passar vissa medan andra vill hålla på att experimentera hela tiden. Jag gillade att testa på en jäkla massa olika grejor men det var mycket för att få variation i min träning. Tim satte dock ramarna för mitt träningsupplägg men innanför dem var det fritt spelrum. Skulle jag ha satt mina egna ramar tror jag att jag skulle ha tvivlat på mig själv i mina värsta svackor. När jag pratar med Magda om detta fenomen upplever hon att tjejerna generellt följer hellre ett träningsupplägg slaviskt medan killarna hellre kör sina egna race. Att ett par manliga skidskyttar såsom Björn Ferry har uttalat sig negativ mot Pichler kan jag därför förstå men inte för att Pichler är någon dålig tränare utan för att han har ett helt annat tänk än Ferry. Och precis som Pichler själv sa i en intervju kan man inte vara alla till lags men just att han är så rak och vet precis vad han vill gör att man som adept får ett enormt självförtroende själv i det man gör som idrottsman. Precis som jag kände med Tim. Skulle han sagt att vi skulle sadlat om till golftouren som 30-åring skulle jag ha trott honom. I mitt liv är det få personer som har fått mig att tro på att ingenting är omöjligt vilket Tim alltid fick mig att känna. –”Gör du som jag säger blir det bra” brukade han säga.

Vad var det då som fick Magda till at känna som hon kände för Pichler. Framförallt var det engagemanget. –”han hade sådan passion och brann för sin sak att det smittade av sig. Han hade dessutom en enorm kunskap och ville hela tiden utveckla sig pga att han var väldigt nyfiken.”  Dessa egenskaper känne jag igen när jag tänker på Tim. Tim hade ju ingen kunskap alls när han började sin tränarkarriär på en campingplats i Sverige i mitten av 70-talet. Kunskapen fick han efter hand pga av sitt otroliga engagemang och nyfikenheten som gjorde att han alltid vill utveckla sig. ” Dessutom” fortsätter Magda ” har Wolfgang så många mjuka värden som gjorde att man gjorde vad som helst för honom. Förutom att han är humoristisk var han samtidigt väldigt mjuk och väldigt omtänksam. När vi tex hade ett träningsläger bodde både de aktiva samt tränare i samma hus. Varje morgon hade Wolfgang varit i brödbutiken och köpt nybakt bröd.” Tittade jag tillbaka på Tim var det likadant. Under den hårda fasaden fanns en väldigt varm människa som alltid ställde upp oavsett om det gällde tennisen eller något annat.

Det jag har förstått som Wolfgang gjorde bra också var att han byggde upp ett bra system. De flesta av landets främsta skidskyttar samlas i Östersund där man tränar ihop och där det numera finns de rätta resurserna för att kunna utmana de bästa nationerna i världen.

När jag frågade om Wolfgang är mer resultat eller prestations inriktad menar Magda att det är både och. ”- Själv motiverades jag av alla träningsresultaten som jag kunde jämföra med från säsongerna innan. Wolfgang visade hela tiden att jag utvecklades när jag fick jämföra dessa.” Personligen hade jag ju gått i spin om samma jämförelse kunde göras inom tennisen men som alla vet är det inte lätta att jämföra ett resultat från ena året till det andra pga att en motståndare står på andra sidan nätet och där det är dagsformen, underlaget, väder och vind mm som påverkar resultatet. Däremot tycker jag att vi kan bli betydligt bättre på att jämföra våra fysiska resultat på olika områden.

Det svenska skidskyttelandslaget är ekonomiskt i samma situation som svensk tennis där båda får slåss mot nationer med helt andra ekonomiska förutsättningar och här är Pichlers filosofi glasklar. För att ha en chans mot dessa ekonomiskt starkare nationer måste vi helt enkelt köra lite hårdare, lite mer men framförallt lite smartare. Välj en väg och håll dig till den. Parallellen med svensk tennis är slående. Vi kan inte fightas med de större nationerna när det gäller de ekonomiska resurserna. Därför måste vi göra de sakerna vi är bra på här i Sverige med rätt ideellt engagemang som gör att barnen till slut fastnar så mycket i sin tennis att de vill utöva sporten dag och natt. Och för at få barnen dit krävs mer än bara pengar

Wolfgang har ett stort hjärta för tennisen och jag är helt övertygad om att han skulle kunna tillföra vår idrott en hel del i och med att all idrott handlar om så mycket mer än bara tekniska detaljer. De flesta individuella sporterna i dagens Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte tappa mark och för att kunna överleva tror jag de flesta sporterna måste fundera mer och mer över hur vilka helhetsgrepp som måste göras för att få engagemanget som krävs för att barn, ungdomar och vuxna ska börja och fortsätta sitt idrottsutövande. Människor som Tim och Wolfgang sprider så oerhört mycket passion och intresse för idrotten och det är sådana människor som jag tror är kapabla till att få stora skutor att vända till den rätta kursen. Oavsett om det är tennis, skidskytte eller någon annan sport.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att vara tennisförälder till en tävlingsjunior kan bli enormt kostsamt. Däremot behöver kostnaden för juniortiden inte bli så dyr som många tror. När jag läse en artikel på nätet från sajten tennis-conditioning.com menade man att kostnaden för en tävlingsjunior på ITF nivå kunde variera mellan 21,600 Euro per år upp till 63,600 Euro för samma tid. Frågan är dock om slutresultatet blir detsamma om man inte spenderar lika mycket pengar

För tennisföräldrar som inte har den minsta inblick inom tennisvärlden blir det som en smärre chock när ens barn börjar tävla och dessutom om barnet ska tävla på en högre nivå där mängder av matcher och tävlingar under ett år ska genomföras. Speciellt om man kommer från en annan sport som tex fotboll där kostnaderna för ett barn är rejält begränsade. I och med att tex fotboll är rejält subventionerat där ofta kommunen går in och garanterar kostnader för fotbollsplanen blir givetvis kostnaden för utövarna också därefter. Lägg därtill ideella föräldrar som tränare och kostnaden sjunker ytterligare.

Svensk tennis har alltid strävat efter att vara en sport för alla. Jämför man med de flesta andra länder så är det betydligt billigare att spela tennis i Sverige. När man ställer upp i en tävling i tex USA frågas det inte om klubbtillhörighet, frågan är vilken coach man har. I Sverige tack och lov är det ”bara” terminsavgiften till klubben som behövs såvida man inte vill spetsa till barnets tennis med privatlektioner. När jag spelade själv tog även jag privatlektioner men de allra flesta var när jag var på ATP-touren och där de enda rösterna i Brottkärrs tennishall var min coach Tim, Tims hund Caesar samt bandspelaren som matade ABBA låtar på högsta volym när jag körde mina maratonpass på bollmaskinen. När jag var i den åldern ( 20 och över det) gillade jag privattimmar men när jag var yngre tyckte jag inte dessa var de roligaste träningarna i veckan. Pga detta samt att kostnaderna för en privattimme var så hög blev det som sagt väldigt sällan jag körde ensam med Tim i lägre ålder. Däremot delade jag, Christian Bergström, David Engel, Lars Jönsson och ibland Jonas Svensson på Tim utöver klubbträningen vi hade men då var vi ofta 3 spelare eller flera på banan.

En annan post som kan skena iväg betydligt är som sagt tävlandet. En veckas tävlande på annan ort där man sover över kan bli rejält kostsamt såvida man inte har ex. släktingar som man kan hälsa på samtidigt man spelar tävlingen. I mitt fall hade jag släktingar i både Skåne och Stockholm vilket gjorde att jag som yngre junior inte har något minne av att jag bodde på hotell en endaste gång. Skittråkigt givetvis för jag kunde inte umgås med kompisarna på kvällarna men bra och billigt för mina föräldrar vilket var ett måste med tanke på vilken budget vi hade på den tiden. Mest avundsjuk var jag på de spelare som kom dit i husvagn. Jag tyckte det kändes så mysigt att bo precis vid banorna och dessutom var det en hel del andra ”husvagns-spelare” på den tiden.

Men som förälder är man väldigt tveksam om vad som är rätt och fel även om budgeten tillåter det dyra alternativet. Att åka ut och tävla internationellt i tidig ålder tycker jag är totalt fel såvida man inte är helt överlägsen i sin ålder. Men även då tycker jag det finns andra utmaningar mot vuxna spelare med hemmagjord teknik alt äldre barn i den åldern. Svenska Tennisförbundet har ett enormt utbud av tävlingar i Sverige och vill man tävla kan man säkert göra det vecka ut och vecka in. Hela året om. Men om man slår ihop anmälningsavgift, resor, tid man spenderar mm så kan kostnaden för en enda match bli väldigt hög. Jag är den första att skriva under på att för att utvecklas så krävs det väldigt många matcher. Som 12-åring låg jag på mellan 90-100 matcher på ett år. Mestadels tävlade jag på sommaren men det blev även en hel del matcher de andra delarna på året.

Men en match i den åldern behöver inte vara i en sanktionerad tävling. Finns det uppfinningsrikedom med ett roligt matchupplägg kommer barnen att räkna den matchen som tävling ändå. Dessutom kan man fixa till ett matchupplägg som upplevs som lite mindre som liv och död som vissa tävlingar kan upplevas som.

De poster som man får räkna med som förälder är som sagt hur mycket man tränar och vem man tränar med. Den dyrare varianten innefattar privattränare och akademier och den billigare varianten innefattar klubbträningen samt spontantennisen med kompisarna. Tävlingsresorna kan ju också variera i kostnad då de dyrare resorna ute i Europa kan kosta en hel del, speciellt om man tar med sig coachen.

När jag pratade med min kompis som nyligen har flyttat till USA märker man dock att tennis inte är för allmänheten

En timma gruppträning med 3-4 spelare på banan kostade $25 per timma. Ingen rabatt ges för om man tex skulle träna 4,6 eller 8 timmar per vecka. Ingen syskon rabatt heller. Privat träning ligger på  $70- 120per timma och hyra för en inomhusbana: $25-35

Något som rejält svider i plånboken är anmälningsavgifter till tävlingarna. Mindre tävlingar ligger på $70-100 och större tävlingar $ 100-150. Med 4 timmars träning i veckan samt en privat träning varannan vecka blir kostanden för 40 veckor runt 6000 dollar. Lägg därtill anmälningar till 15 tävlingar och man är redan upp på unt 7000-8000 dollar.

I Sverige klarar man ett par terminers träning ( runt 35-40 veckor)  på 10000-15000 kronor samt privatträning varannan vecka ( om man delar med någon kompis) där kostnaden blir runt 5000-. Anmälningsavgifter på 15 tävlingar som totalt blir ca 5000 kronor. Totalt ca 20.000-25.000 kronor

Min personliga uppfattning är att klubbträning med några privattimmar då och då ( som man kan dela med en annan kompis) samt spel på hemmaplan duger gott. Har man även komplement i någon som kan hjälpa till med fysbiten så klarar man sig upp till collegetiden. Om man sedan håller måttet för att få ett fullt scholarship på ett college är det bara att tacka och ta emot. Därefter vid 23 års ålder är man mogen att testa sina vingar på touren om kapaciteten finns.

Alternativet är som sagt onödigt många privattimmar och akademier runt om i världen. Och kommer inte drivet inifrån kan det lätt bli som 15-åringen som skulle svara på frågan från en företrädare från en akademi om vad han tyckte var bäst med veckan som han spenderade på akademin: -” Bilspelet” var det snabba bestämda och ,tyvärr i det här fallet, ärliga svaret!

Nämnda siffror är ju exklusive utrustning, resor, uppehälle mm men visst är det en enorm skillnad att spela tennis i USA kontra i Sverige och vad jag vet ligger priserna väldigt högt i vissa europeiska länder, definitivt mer än vad det kostar i Sverige. Att svensk tennis gör allt för att hålla nere priserna framgår dock väldigt dåligt och den allmänna massan i Sverige fortfarande ser tennis som den optimala överklassporten. Framförallt jobbar åtskilliga klubbar i motvind när klubbarna äskar pengar från kommunerna för renoveringar, nya banor mm. Stämpeln att tennis är en överklassport kommer nog aldrig att tvättas bort och man baxnar när man 2018 fortfarande hör kommunpolitiker som poängterar vilka slags bilar som står utanför klubbarna istället för att ge klubbarna den credit som de verkligen är värda då man försöker att få som många som möjligt att spela tennis till humana priser.

Innan jag fick mitt verkliga genombrott på touren levde jag verkligen i den första kategorin att snåla på framförallt boende. Jag har sovit över på alla möjliga ställen. Skolsalar, tennishallar, hos lokala familjer och t.o.m på ett sjukhus! och då jag för en gång skull inte var varken skadad eller sjuk. De flesta gångerna sov jag faktiskt bra men vid ett par tillfälle blev jag också dumsnål vilket gick ut på min tennis. Som yngre junior hade jag ett jäkla temperament och det gick tyvärr ut på mitt racket ett par gånger. På en träning kastade jag racket så pass hårt att det gick sönder och i och med att detta hade hänt en gång innan där jag hade fått en rejäl utskällning av mina föräldrar vågade jag inte tala om vad som hade hänt. De närmsta veckorna skulle jag prao och varje dag skickade mamma med mig 40:- som på den tiden räckte till lunch. Men istället smugglade jag med mig några mackor varje dag så  att jag kunde lägga undan dessa lunchpengar till ett nytt racket. Tyvärr blev jag upptäckt av mamma efter några dagar senare vilket kanske var tur. Endast mackor till lunch för att sedan åka till en tuff träning var ingen bra kombo. Efter det hade mamma och jag ett bra snack om vad som hade hänt och faktum är att efter den dagen höll jag hårdare i mina racketar.

Men det finns definitivt de spelare som med råge slår min uppfinningsrikedom genom att spara in på sitt boende så mycket det bara gick. Amerikanen som spelade satelliten ( numera ITF 15.000 dollars turneringar) i Danmark kom på den geniala iden att köpa ett interrail kort med vilket han kunde åka tåg överallt i Europa utan att behöva betala en enda krona. När matcherna hade avslutat i Köpenhamn på kvällen tog han helt sonika nattåget till Hamburg fram och tillbaka och så var det boende problemet löst.

En annan spelare som också levde väldigt sparsamt i början på sin karriär var vitryssen Max Myrnyi. När han började på touren var han minst sagt en väldigt medioker tennisspelare som vad jag kommer ihåg inte vann en enda match till en början i kvalen till de större turneringarna. På den tiden behövde man knappt några ATP-poäng för att kunna kvala till de större turneringarna och därför kunde han också spela en hel del sådana turneringar trots att han knappt hade en enda ATP-poäng. Men han överlevde genom att bo och äta väldigt spartanskt. Ett par år senare slog han igenom med dunder och brak. Mirnyis stora styrkor var att han var en fantastisk atlet. Han hade också ett eget driv som man sällan skådat vilket också ledde till att man alltid såg honom på en träningsbana med olika spelare. Över 20 år senare håller han fortfarande på och spelar dubbel på touren.

Andra sätt att göra sina resor har Simon Aspelin ett bra exempel på. Mellan några tävlingar inom Uzbekistan spelade han två Futures  tillsammans med hans dåvarande dubbelpartner Johan Landsberg. Jag skulle nog säga att det var mer en säkerhetsfaktor än ekonomi som spelade in när vi valde att resa med bil istället för flyg. Efter en högst tveksam inrikesflygning till första tävlingen från Tashkent till Namangan kände de att resa i en bilkonvoj tillbaka till Tashkent efter sista tävlingen i Andijan passade bäst. 300 km mellan Andijan-Tashkent borde gå ganska snabbt! Det visade sig dock att en stor del av resan gick på grusvägar och upp i bergen med flera säkerhetskontroller längs vägen. ”Jag minns fortfarande väldigt starkt sittandes i baksätet att jag konstaterade  -Nu är man ganska långt hemifrån  och – Nu sitter man lite dåligt till ifall rebeller dyker upp. Men hem kom vi utan problem och väldigt nöjda med två dubbeltitlar i bagaget!

För att resa och bo som man gjorde de första åren på touren och samtidigt prestera sin bästa tennis krävs det väldigt mycket passion. Är man då själv kommer förmodligen hemlängtan alldeles för tidigt. Men är man ett gott gäng tror jag man klarar det mesta. SvTFs Volksvagns buss, som de flesta 50- och 60-talister åkte omkring med på Europeiska tävlingar med är legendarisk bland oss äldre spelare. Långa resor och kanske inte den optimala uppladdningen men jäklar vad nära varandra man kommer varandra

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att coacha eller inte få coacha under matcherna har varit en het potatis länge inom både proffstennisen och juniortennisen. Här har jag min bestämda åsikt och i den här krönikan ska jag ta upp varför jag är klart för den ena sidan.

För ca 30 år sedan mötte Sergio Casal och Emilio Sanchez, på den tiden ett av världens bästa dubbelpar, Jimmy Connors och Ilie Nastase i en match på ATP-touren. Kombinationen Connors/Nastase luktade trubbel lång väg men samtidigt brukade även ganska roliga saker hända när de var på banan. ”Pato” som var Casal och Sanchez dåvarande coach var känd för att ge sina adepter hemliga tecken hur de skulle spela då coachning på den tiden var strikt förbjudet. På en viktig boll bröt Sanchez in varefter Nastase slog en rak passering i den tomma luckan som Sanchez hade lämnat. Därefter vänder sig Nastase om mot ”Pato” och säger: ”very bad sign ”Pato”, very bad!

Som supervisor är det inget lätt jobb att kunna se huruvida spelarens coach visar tecken för att spelare ska ändra spelet men detta var relativt förekommande då jag spelade. Själv hade jag en coach som hade Charles Bronson som förebild och det gick inte att avgöra hur han reagerade känslomässigt när vi spelade. Dessutom hade han mestadels solglasögon på sig vilket gjorde det ännu svårare att avgöra hur han kände det. Att ge tecken eller coacha oss på något annat sätt under matcherna var totalt otänkbart.

Jag har alltid varit emot coachning på banan förutom när man spelar lagmatcher. Tennis är en individuell sport och spela rätt är något som man själv måste lära sig. Precis som man lär sig att spela forehand och backhand. Det finns ytterligare ett par anledningar till att jag inte tycker man ska coacha och en av de största anledningarna är att vissa inte har råd att ha med sig en coach medan vissa har flera stycken coacher som åker jorden runt med sina adepter. Jag vet att framförallt amerikansk TV skulle betala betydligt högre summor för rättigheterna att sända tennismatcherna OM det hade varit tillåtet att coacha för då hade de kunnat ha en mikrofon i sidbytena som fångar upp vad coacherna säger men här har ATP sagt nej. WTA däremot har ju som bekant godkänt coachning mellan varje set.

Vad kan en coach ändra på då? Etablerade spelare borde ju kunna förändra sitt spel ganska markant om de känner att det håller på att gå åt fel håll. Några kan det, men vissa spelare har absolut inte den förmågan. En bra coach kan definitivt ändra matchbilden. Under Davis Cup matcher hade jag stor hjälp av de dåvarande coacherna, både taktiskt men de fick även mig att stressa ner något. För att coacha handlar i min värld mer än att bara tala om att motståndaren har en svagare backandsida eller taskig andraserve. En coach ska få dig att känna dig harmonisk och tom kanske kunna få dig att le i stundens allvar. När jag coachade en spelare i elitserien en gång hade jag med mig en bild som jag tänkte visa min lagkompis ( som hade en tendens att stressa upp sig lite för mkt ibland) om det gick emot honom. En bit in i matchen när det mesta började gå snett visade jag bilden i ett sidbyte och trots hotande nederlag fick jag ett stort garv tillbaka varefter hans spel började fungera efter det.

Ett typiskt exempel på bra coachning där både det taktiska och den mentala biten var i fokus var när Tomas Johansson möte Sandon Stolle i en match på touren i mitten av 90-talet då ATP hade på försök att coachen skulle få coacha i sidbytet mellan seten. Taktiken mot den offensiva Stolle var att bl.a få ner så många bollar på fötterna på honom för att därefter kunna ha chansen att passera honom. En taktik som visade sig effektiv. Men trots otaliga breakbollar och mycket bra spel fick Tomas se sig besegrad i första set. När Magnus Tideman ( Tomas coach) satte sig bredvid sin adept både hörde och kände han hur stressad hans adept var att han inte fick med sig gamen samt att han hade spelat strålande tennis och ändå inte vunnit setet. Det Tomas inte såg och som Tideman hade uppfattat var att Stolle var dödstrött. ”fortsätt med taktiken så kommer du snart att se en scenförändring” sa Tideman. Han fick Tomas att tro på detta och efter knappt ytterligare en timme var Stolle en slagen man där de 2 sista seten skrevs till 6-2,6-2.

I slutet av 70-talet var det även tillåtet att coacha juniorer i svensk juniortennis. Vem som helst fick coacha; förälder som tränare. Jag är glad att allt som sades i sidbytena inte kom fram offentligt med tanke på hur många stressade förälder som fanns och jag kan bara se till mig själv hur jag skulle ha babblat på för mycket ibland så att min son alt någon annan adept inte skulle veta vilket ben han skulle stå på till slut. Och är förhållandet mellan förälder och son redan ansträngt där föräldern vill mer än barnet kan detta coachande bara leda till att barnen slutar alldeles för tidigt.

Det mest absurda inom juniortennisen är ju det faktum att tränarna står för träningen och föräldrarna är de som kör till tävlingarna och indirekt blir någon slags bakgrundscoach. I lagidrotterna är det ju oftast en förälder som är coach för laget men då sprids ju informationen till hela laget. Informationen ( eller kritiken) riktas ju inte till endast en person. Och vilken fördel det skulle vara för vissa barn som har haft fd tennisspelande föräldrar. Eller? Även om föräldern är väldigt duktig coach så vet det sjutton om detta skulle gynna barnet. Att lära sig att tänka självständigt på banan är så oerhört utvecklande och de gångerna man gör ett misstag med att använda fel taktik får man istället försöka att vända detta till något positivt. Ett misstag behöver inte vara fel utan tvärtom. Se misstaget på det sättet som man gör i dataspels världen istället. Där blir man förbannad när man gör misstaget men man vill och andra sidan revanschera sig till nästa gång man försöker igen och igen och igen…

För mig är coachning som sagt inte bara den taktiska biten utan det är den välbefinnande biten också. Jag har inte haft så många coacher men de jag jobbade med fick mig alltid att känna mig trygg och man lärde känna varandra även utanför banan. När jag inte hade med mig någon coach till tävlingen hade jag ibland med mig en massör eller en fyscoach och båda dessa fick mig alltid att må bra utanför banan vilket gjorde att jag oftast spelade bra tennis när de var med. Skulle jag endast resa med dessa skulle det nog inte ha funkat. Jag behövde djupanalysera min tennis då och då och här räckte inte deras kunskaper till. Däremot såg mina tenniscoacher nästan direkt vad det var som fattades mig ibland i och med att de visste exakt hur jag spelade, hur jag reagerade i vissa situationer mm.

Men när det gäller coachning tror jag att många juniorer och spelare kan mycket mer än vad de själva vet. En del väntar dock bara på att coachen ska säga exakt det de redan vet. Ibland skulle det nog vara vettigt att få spelarna att ställa sig samma frågor som coachen frågar efter matcherna. Hur ska jag ändra mitt spel för att bryta mönster? Rör jag på fötterna tillräckligt? Har motståndaren bäst forehand eller backhand? Att lära sig att coacha sig själv tror jag skulle vara nyckeln för många spelare och jag tror att man skulle utvecklas väldigt mycket om man gör detta. Här måste ju coachen vara uppmuntrande och inte göra sig själv till ovärderlig där vissa coacher ibland får spelaren ( och föräldern) att tro att är inte han/hon på plats så kan ingen hjälpa adepten.

Slutligen; ska en coach hjälpa till att boka flygbiljetten, lämna in racket mm. Nej tycker jag. Idag är jag oerhört glad att vårat team fick sköta allt sådant själv. Ibland kan det bli alldeles för mycket curlande mellan coachen och spelaren där det enda spelaren ska koncentrera sig på är dennes tennis. Ibland var det gott att skingra tankarna på annat och att boka hotell, biljetter, banor mm hör endast till vanlig uppfostran oavsett om du är första års proffs eller etablerad spelare bland de 100 bästa i världen.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

1986 spelade jag en match i svenska satelliten där jag än idag ångrar två av dem poäng jag spelade. På 3 veckor hade jag spelat 26 matcher med singlar och dubblar och detta var alltså den 27e matchen. Motståndaren var finalisten i de 2 föregående turneringarna och även om jag hade vunnit dessa båda matcher så visste jag att jag var tvungen att spela på topp för att kunna vinna. Fysiskt var jag på gränsen men framförallt mentalt var jag helt körd. Vid ställningen 2-5 i andra set släppte jag helt sonika två bollar förbi mig utan att ens försöka slå till bollen och efter detta var setet färdigspelat. Dessa 2 poäng är de enda jag kan komma ihåg på rak arm som jag har ”tankat” under min karriär oavsett om det var träning eller match

I dagens idrottssamhälle diskuteras det allt oftare om riggade matcher vilket för mig som fd professionell idrottsman gör mig rejält förbannad men samtidigt förvånad. För att nå den yttersta världseliten krävs otaliga träningstimmar men framförallt en inställning att alltid vilja vinna oavsett om det är träning eller match. Att man som professionell idrottsman inte göra sitt bästa vid varje tillfälle oavsett träning eller match övergår mitt förstånd, såvida det inte finns ett kriminellt hot mot personen eller dess familjemedlemmar.  Men om vi utesluter det kriminella hotet och där man istället lägger sig för egen ekonomisk vinning är för mig en gåta

Jag är uppvuxen i ett bostadsområde med väldigt många barn där utmaningar av olika slag var en vardag och som jag älskade att leva i. Fick man stryk var det bara att gråta en skvätt, bita ihop, fundera varför man fick stryk och därefter anta utmaningen igen. Ingen vuxen så långt ögat kunde nå som talade om vad och hur du skulle göra. Att klura ut nyckeln till att vinna fick man göra själv och det är en av de största anledningarna till att jag har älskat att tävla i hela mitt liv. Jag visste att om jag inte gjorde mitt bästa hade jag ju ingen aning om hur jag skulle vinna nästa gång när jag stod mot samma utmaning.

Men var ligger drivet till att alltid vilja vinna hos elitidrottsmannen/kvinnan? Kommer det alltid inifrån eller kan det tom vara så att någon i ens omgivning, trots vuxen ålder, påverkar idrottaren att alltid prestera på topp genom indirekt hot?  Här har jag ingen aning egentligen och ingen fakta överhuvudtaget men om jag skulle gissa så tror jag tyvärr att framförallt föräldrar är en stor bov för elitidrottarens eget driv.  Tyvärr även i vuxen ålder. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv ville vinna för omgivningens skull.  För föräldrar, tränare, kompisar osv men det stora drivet kom alltid inifrån och om jag uppnådde något var jag nöjd för stunden. Men där jag någon dag senare alltid ville uppnå något ännu bättre.

Kan man vid varje träningstillfälle ge 100%? Tveksamt skulle jag säga. Om man är skadad går det givetvis inte. Andra faktorer som spelar in är ju hur harmonisk man är utanför banan men framförallt tror jag att för ensidig och tråkig träning där man inte får den rätta utmaningen gör att det inte går att vara på tårna hela tiden. Hur många träningar låg jag på samma motivationsnivå som jag gjord då jag spelade match. Inte många även om jag själv anser att jag definitivt var en av de spelare som alltid gjorde mitt bästa även på träningen. Men ändå; de där extra procenten som skilde mellan en lyckad träning och en lyckad match fanns alltid där. Handen på hjärtat alla tävlingsjuniorer; hur många av er ligger på samma nivå på matcher som på träningar? Om man tar genomsnittet på alla tävlingsjuniorers träningsinställning som matchinställning; vad tror ni skillnaden i procent blir?

När jag har den här diskussionen med Mikael Stripple från Good to Great är vi båda fullständigt överens. Att ha samma kvalitet på matcher som på träningar är inte lätt. Dessutom varierar detta från spelare till spelare. Micke menar också att kvaliteten på träningar skiljer sig markant för 18-åringen som  har lämnat puberteten mot fjortonåringen som är mitt inne i den. Här skiljer åtskilliga procent i kvaliteten menar Micke

Att kunna motivera sina adepter till roliga utmaningar på träningen är därför såklart väldigt viktig. Den coachen som kan blanda roliga utmaningsövningar med tekniska nödvändigheter kommer att nå högst motivationsfaktor hos adepten. Att också ha en väl fungerande träningsgrupp där alla hjälper alla att ligga så nära tävlingsinställning är ännu viktigare. Att tom kunna få sina adepter att förstå att OM man inte ger 100% så sabbar man för kompisen.  Att övertyga alla i gruppen hur betydelsefullt detta är hjälper inte bara en  själv utan även kompisen.

Att därför få spela match, att få utmana en annan spelare, att tänja på gränser och se hur bra man verkligen kan spela för dagen är ju oerhört inspirerande. Och tack vare tennisens räkneverk är ju heller matchen inte över förrän matchbollen är slagen även om det ser ut på många att de förlorat matchen långt, långt innan. Och hur tänker man då? Det är ju på matcher man utvecklas mest. Varför då ge upp efter 1,5 set? Dessutom kan ju motståndaren bli nervös och börja spela sämre.

De få gångerna när jag kände att det här är hopplöst. Jag vinner inte ändå hittade jag alltid på olika skäl till att kämpa in till sista bollen. Allt ifrån att jag kommer att bli en bättre tennisspelare i längden om jag strider till sista bollen är slagen till att om jag alltid kämpar om varje boll kommer ryktet om att jag aldrig ger upp att sprida sig.

Men vid något tillfälle kan träningsmotivationen överträffa tävlingsmotivationen. Den gången tex som Thomas Enqvist skulle testa sina nya racketar vid ett träningstillfälle i San Jose mot dåvarande världsettan Andre Agassi. Tillsammans med tränare Mikael Tillström hade man planerat denna träning minutiöst då man hade fått hela 2 timmar på centercourten. ( normalt har varje spelare 30 minuters träning på centercourten men är man världsetta så…..) Racketleverantören hade skickat  nya ”specialgjorda” spadar till Tompa och Micke Tillström sa att redan innan träningen kändes det mer som en match än en träning. Efter 10-15 minuters bankande från de två hårt slående spelarna gick Agassi fram till Tompa och sa;

”Thomas, you are my friend; can I say something in trust?”: Of course svarade Tompa. ” Well, I see that you try some new rackets. And from those rackets are nothing in your shots. If you keep on playing with those rackets I am gonna kill you.”

En sketförbannad Tompa la racketerna åt sidan och tog upp sina gamla spadar. Därefter började man att spela games. Tillström berättade att det var krig på banan.

” Finalen hade inte behövts att spelas. Det här var finalen. Jag och Agassis coach vågade inte säga flaska. Det var bara att hålla sig undan så gott det gick.”

Agassi tog i alla fall första set och Tompa vann andra set mot en mer och mer frustrerad Agassi. När de två timmarna hade gått stod det 1-1 i set och Agassi kokade. Trots att de två timmarna var till ända uppmanade han de två nästa spelarna som alltså bara hade 30 minuters träningstid att hålla sig undan för här skulle det spelas ett avgörande tiebreak. Dessutom med ett litet vad spelarna emellan. Efter ytterligare 11 bollar hade Tompa vunnit med 7-4 och en totalt ursinnig Agassi började kasta upp sina racketar på läktaren medan två belåtna svenskar tackade för träningen och gick därifrån.

Som ung junior kan jag förstå att en del spelare mer eller mindre ger upp efter ett tag. Är man 11 år kommer man in med en inställning där man ser sig själv som vinnare i slutet av matchen men om det inte blir som man har tänkt tar besvikelsen över kämpalusten. Inget som jag givetvis försvarar men jag förstår varför det blir så. Men det intressanta är att det inte bara yngre juniorer som har detta beteende. Även äldre etablerade spelare känner samma sak. När jag pratade med fd topp 10-spelare i världen så lät det likadant. ” man förberedde sig så jäkla noga inför matcherna, man scoutade motståndaren, hade plan A, B och tom kamikazeplan C i bakfickan. När inget av detta funkade kunde det till slut slå helt fel och det inte gick att göra sitt bästa.” Däremot kändes det som de jag pratade med alltid ångrade sig. Gjorde de istället sitt absolut bästa fanns ändå en viss tillfredsställe över vad man presterat. När det blev uppgivet var det mycket värre att komma över förlusten.

Att komma ifrån detta beteende är delvis en mognadsprocess men också något som jag tror några spelare i viss mån kan träna bort. Kanske inte helt, men det kan i alla fall bli bättre. Att tex träna på att knyta näven mellan varje boll oavsett hur det går. En spelare som Sharapova är jag helt övertygad om att det ligger mängder med träning hur hon ska agera mellan bollarna. Något som har givit henne en trygghet samt motivationsfaktor. Hur ofta tränar man på detta procentuellt sätt kontra hur man slår en forehand eller backhand som junior? I vissa fall tror jag det tyvärr ligger mindre än 1 procent

Men att professionella spelare tankar bara för att till sig själv eller till sin omgivning ska kunna säga att man ev skulle ha kunnat vinna om jag kämpat in i kaklet köper jag inte alternativt att man skyller på en skada. Acceptera istället att motståndaren var bättre just den dagen, analysera varför, förbättra dig på dessa punkter och försök att komma igen mot samma motståndare nästa gång istället. Det är skitsvårt att acceptera de flesta förlusterna om man är en idrottsman i världseliten som nästan alltid har varit bättre än sin omgivning men att förlora på rätt sätt är också en styrka som idrottare.

Avslutningsvis finns det därför två sätt att nå den yttersta toppen. Kvantitet genom att träna enormt mycket. Men att kvaliteten per träning ligger högt tvivlar jag på. Nackdelen att ligga på en så hög träningsdos är givetvis att man förmodligen tröttnar på sin sport alldeles för tidigt. Dessutom försakar man skola, kompisar mm och har i stort sett inget kvar den dagen man ger upp. Andra alternativet är att träna aningen mindre men med högre kvalitet och där variation och utmaningar av olika slag står på programmet. Andra sporter, tävlingslika träningar mm och där man tillsammans pushar varandra till att ligga så nära 100%-ig satsning på så många träningar som möjligt. Ett väldigt enkelt val i min ögon.

GUSTENS KRÖNIKA

När jag åker runt på dagens juniorturneringar slås jag ofta av hur duktiga vissa spelare är och ibland funderar jag på om jag själv när jag var i den åldern skulle kunna hävda mig bland dagens bästa svenska ungdomar. Förmodligen inte och största anledningen är att så många av dagens juniorer spenderar lika mycket tid på tennisbanan när de är 11 år som jag gjorde när jag var 16-17 år

Många av dagens juniorer är redan miniproffs. Och då pratar vi om barn som är 9,10-åringar. Professionella uppvärmningar, klockrena slag, professionellt beteende på banan mm. Det känns som dessa minproffs är stöpta i samma form med exakt samma identitet. Tennismatchen är inte något som ska utforskas, ingen utmaning utan endast ett jobb som måste göras.

Tack och lov är dessa miniproffs begränsade och de flesta juniorer har trots allt ögon som glöder och längtar efter nästa utmaning, där nyfikenheten av att få lära sig spelet tennis är uppenbar. Rörelserna är något valpiga, slagen något hemmasnickrade men hungern att få förkovra sig är så uppenbar att den smittar av sig till läktarplats och jag känner igen mig själv som liten knatte.

Miniproffsen är så drillade av sina coacher att det inte finns utrymme för egna upptäckter och nytänkande. De är som Frankensteins monster som har ställts in av coachen och har coachen ställt in de fel så går de inte att ändra pga att de inte har kunnat lära sig att tänka själva. Det är uppenbart att flera av dessa inte har listat ut att en tennisbana är 23,77*8,23 meter eftersom man använder endast en liten, liten del av banan. När någon däremot börjar använda hela banan känns det som det slår slint för dem och istället för att lösa situationen med innovativa lösningar kör man vidare i samma tempo, samma spel, samma taktik till man har förlorat matchen. Hos dessa miniproffs finns helt enkelt inte den naturliga överlevnadsinstinkten. Är det för att skolningen varit som den varit när de växte upp? Är det för att man vill dölja ev svagheter i ex snabbhet och smidighet och därför inte vågar utmana och ändra spelet? Förmodligen det förstnämnda men definitivt är det flera som döljer sina svagheter och kör vidare med sin taktik till matchen är slut oavsett hur matchen utvecklar sig

När jag pratade med Jonas Svensson som driver en tennisklubb i Schweiz sedan ett 10-tal år tillbaka berättade han att detta fenomen med miniproffs givetvis även finns i Schweiz. Den stora förebilden är Roger Federer och man sneglar på hur han gjorde när han var yngre och sedan växte upp.

”- det många glömmer dock är hur Federer tränade i yngre år. När Federers pappa nyligen skulle hålla ett föredrag till föräldrar som hade barn i 12-13 års åldern och vars barn var de bästa i Schweiz konstaterade han att dessa barn var mycket bättre än Federer i den åldern. Däremot tränade de så enormt mycket mer tennis än vad Roger gjorde i samma ålder att det heller inte var föga förvånande att de var så mycket bättre. Den stora skillnaden var dock att Federer hade lagt ner mängder av  timmar på andra sporter som basket, fotboll mm så hans fysik var mycket mer allround än dagens juniorer. Dessutom fanns den genuina hungern kvar hos Federer vilket gjorde att när han växlade upp sin tennisträning tog han sjumilakliv i sin utveckling. Till skillnad på dagens schweiziska juniorelit som inte har någon mer växel att lägga in, inga hungriga ögon vilket gör att de flesta lägger av i alldeles för tidig ålder.”

Att Federer hela tiden fick de där kickarna som är så nödvändiga också under karriären när utvecklingen går i rekordfart är inte heller betydelselös. Det är som att springa ett maratonlopp, leda med flera minuter till en början, för att sedan bli omsprungen av en den ena och en den andra under loppet. Hur bra blir motivationen att fortsätta då?

Varför blir det då så här? Varför faller en den ena föräldern efter den andra i samma grop hela tiden där man tror att ju mer träning med tränare desto bättre blir ens barn. För det första när jag pratar med Jonas är vi båda överens om att vi tycker att de flesta klubbarna är alldeles för dåliga på att marknadsföra sig själva. Jämför det med flera av de utländska akademierna runt om i världen som i stort sett har pumpat ut budskapet att är du inte med oss finns det inga möjligheter att du kan bli en bra tennisspelare. Spelar dessutom ditt barn dessutom sämre ( resultatmässigt) under en tid drar du till dig öronen från dessa tongångar och man faller i samma grop som många andra gör. Att börja träna mer, uppträda mer professionellt på banan, drillas som ett proffs ger naturligtvis snabba resultat men blir oftast tyvärr alltför kortsiktigt tänkande. I många fall kan glädjen och hungern försvinna när tennisen blir till ett jobb. Är du inte mogen för detta steg kan det vara förödande för din utveckling.

Klubbarna måste därför bli betydligt bättre att marknadsföra sig själva. Budskapet vad klubbens långsiktiga strategi  för varje individ måste vara glasklar. Informationen till föräldrar som inte varit i tennisen förut måste få all information om hur tennisvärlden fungerar, alltifrån anmälan av tävlingar, antalet timmar som klubben tycker behövs på banan, antalet spontantimmar mm. Vissa klubbar gör detta bra. Vissa gör det betydligt sämre vilket sår frön av tvivel hos föräldrarna. Jag har efterlyst det flera gånger innan men en slags informationsvideo hos förbundet som enkelt talar om tennisens olika steg tror jag skulle vara en stor hjälp för många tennisföräldrar.

Ytterligare åtgärder som klubbarna kan göra är att modernisera sig och följa samhällstrenderna bättre. Efter att ha pratat med vår nya generalsekreterare på förbundet, Christer Sjöö, så hoppas han att förändringar inom detta område ska kunna ske inom en snar framtid. ”- ta ett exempel som Youtube-fenomet.  Idag sker 85% av barn och ungdomars konsumtion av rörlig bild på Youtube .  Dessutom använder denna målgrupp snapchat, instagram mm och här ligger klubbarna långt efter med att vara aktiva inom detta gebit. Jämför det med tex löpningen där man söker varje ny innovation för att kunna förbättra sig. Även den fysiska idrotts miljön som våra barn och ungdomar vistas i är viktig. Hur ser dagens klubbrum, omklädningsrum, banorna mm ut. I många klubbar andas det inte 2017.” Givetvis är detta en kostnadsfråga men detta är en  investering som borde kan ge resultat på sikt.

Vidare menar Christer att vi måste känna både stolthet och självförtroende i det vi gör. ” Många  klubbar sysselsätter hundratals barn och vuxna som har tennisen som den största passionen i livet.” Här gör tennisen en väldigt stor samhällsnytta. Tennisen är ju en av de sporter där båda könen kan aktiveras i stort sett livet ut. Dessutom är det en av världens största globala sporter som ständigt visas på olika kanaler.

Personligen menar jag att i dagsläget kämpar flera klubbar med näbbar och klor för att ekonomin ska gå ihop. Jämför man hur de statliga medlen oftast fördelas gällande bidrag till påkostade arenor mm förstår jag frustrationen hos många idrotter. Detta gäller inte bara tennisen utan många andra idrotter. Förhoppningsvis kommer en debatt i framtiden att blossa upp hur man ska fördela de statliga bidragen bättre så att vi får en bredare idrottssatsning än dagens där jag personligen ser tendenser till hur många av de individuella idrotterna ( dock ej tennis) verkligen är på dekis vilket naturligtvis inte är bra för den svenska idrottens framtid

När det gäller världsstjärnor och deras bakgrund funderar jag själv på den information jag har läst i böcker och tidningar genom åren. Nästan uteslutet är det om spelare som tränat till absurdum för att lyckas. Agassi, Williams, Sharapova mm. Varför uppmärksammas inte motsatsen. Att man kan gå den andra vägen också, likt den som Federer gick? I framförallt tidningsartiklar känns det som det mestadels är den hårda faktan i antalet timmar som räknas. Inte hur man orkade traggla sig igenom dessa timmar.

Att träna flera timmar om dagen tror jag inte är några problem. Även i väldigt ung ålder. Bara variationen, glädjen, den rätta utmaningen mm finns. Det är de glädjelösa timmarna med nötandet som gör att motivationen tryter och tennisen är ju tyvärr en sport där man tvingas att nöta teknik för att nå resultat. MEN här måste balansen mellan egen kreativitet såsom matchspel kontra nötandet bli mycket bättre. När jag pratade med Mikael Stripple från Good to Great menade han att en bra balans skulle kunna ligga på 50/50. Idag kan det ligga på runt 80% av monotont tragglande och 20% på matchspel. Givetvis är detta olika för varje individ men för min egen person håller jag här med Micke till 100 procent.

Den stora utmaningen för tränare och barnens omgivning är ju att hitta nycklarna för att kunna låsa upp det egna drivet. De bästa tränarna har en förmåga att kunna hitta just dessa nycklar genom att sprida glädje, smitta av sig med passion, hitta utmaningar eller andra metoder.

Är det annorlunda för tränare i individuella idrotter och lagidrotter att få fram barnens driv? Ta  ishockeyn tex som kör enorma mängder med barnen när de är yngre. Jag har inget procentuellt bortfall bland ishockeyspelande ungdomar i Sverige men jag läste tex en artikel om Hammarbys P12-lag  ( födda 1992) där 8 av dessa spelare idag är proffs ( 4 NHL, 1 SHL och 3 hockeyallsvenskan) En artikel där jag läste om både gråtande barn, petade barn och alla idrottens avigsidor. Något som gör mig ledsen ända in i själen. Men vissa lyckades ändå ta sig till proffslivet. Hur klarade de att ta sig igenom? Hur mår dessa 8 personer nu? Hur mår dem som inte gick hela vägen?  Går det att köra hårdare i en lagidrott än en individuell idrott? Är tennisen i Sverige så mycket sämre än hockeyn i Sverige på att få fram proffsspelare?

På den sista frågan svarar jag: Givetvis inte. Har hockey Sverige hittat en nyckel att få fram självförsörjande spelare som inte tennisen har hittat ännu? Är det en slump att bortåt 500 svenskar kan försörja sig på hockeyn och bara 3-4 svenska tennisspelare klarar att försörja sig genom idrotten? Givetvis inte. Svensk ishockey tror jag producerar ungefär det antalet proffs man kan förvänta sig i dagsläget medan svensk tennis borde kunna producera ytterligare 5-6 spelare som kan försörja sig på sin tennis. Jämför man antalet tennisspelare i världen kontra hockeyspelare så kanske en spelare i NHL ( om vi utgår att det finns ca 800 spelare i NHL) rankas som nummer 1000 på världslistan av hockeyspelare medan vissa spelare i NHL givetvis skulle ligga tio-i topp i världen i och med att den är världens bästa hockeyliga. Men att spela i NHL ( oavsett om du är rankad som hockeyvärldens 1000e bästa spelare) låter lite bättre än om du är rankad som nummer 1000 i världen i tennis för då har du ”lyckats”. Isak Arvidsson tex skulle förmodligen varit en hyllad idrottsman i Sverige och dessutom varit ekonomiskt oberoende om idrottsvärlden hade varit rättvis. Men så resonerar givetvis Pär Gerell och Henri Huskainen också. Två världsspelare i två andra individuella världssporter som pingis och badminton som inte allmänheten i Sverige vet så mycket om

MEN oavsett så tror jag det är lättare att köra lite hårdare i en lagidrott i och med att du hela tiden tränar tillsammans. Du vinner och förlorar med laget, förhoppningsvis har du många kompisar i laget som hela tiden stöttar dig i med och motgång och du får ingen individuell bedömning ( så länge du inte blir petad) som stressar dig ( eller föräldrarna) på samma sätt som de individuella sporterna. Att spela i ett lag ger ofta en större variation också än i de individuella idrotterna Kort sagt; med rätt träningsupplägg där glädje blandas med kamratskap och där gruppen tillsammans strävar åt samma håll gör att möjligheterna till att klara en något tuffare träning ökar. Däremot är det säkert många som gömmer sig i en lagidrott ( =inte ger 100% på match och träningar) men med duktiga personkännare som tränare tror jag man kan locka fram vad varje individ vill och behöver även här.

Som i så många andra av mina krönikor hyllar jag kollektivet, gemenskapen, variationen mm inom idrotten. Tennisen är definitivt inget undantag. Vi blev som bäst när vi jagade i flock på 80 och 90-talet. Belackare kan säga att tennisen var mycket sämre förr och att denna metod inte funkar nu men här kommer jag in i döden hävda att chansen att få fram fler svenska spelare går genom gruppdynamiken. Tennis Sverige slåss mot tennisnationer som har så mycket större budgetar än vad vi har så vi tennissvenskar anser jag är tvungna att samarbeta sinsemellan för att ha chans att mäta oss mot andra tennisnationer. Vi har bevisat detta förr och tittar man på världssporter idag finns det andra länder som också har lyckats med små medel som tex Island i fotboll ( och även handboll) där en av nycklarna till landets idrottsframgångar ( förutom Lagerbäck själv naturligtvis) har varit dess samhällskultur som man överfört till idrotten. Visst går det att lyckas i mindre idrotter fortfarande men i världssporter som tex tennisen krävs det att vi anpassar oss efter de resurserna vi har samt att vi funderar på vilka möjligheter dagens svenska samhälle erbjuder