Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Under Svaneholm Open fick jag det stora nöjet att vara med i en paneldebatt tillsammans med Mats Wilander. I och med att Mats alltid har varit ett av mina stora föredömen var jag knappast svårövertalad att komma ner till denna debatt där tema var hur vi ska få tillbaka svensk tennis där den en gång var.

Precis som jag nämnde för Jonas Arnesen som var konferencier under debatten, blev det inte mycket till debatt mellan Mats och mig i och med att jag själv växte in och formades i gänget med Mats, Nyström, Järryd mm i spetsen. Däremot formades samtalsämnet mycket åt det hållet jag ville där vi båda två strök under värdeord som ödmjukhet framför resultatbaserade målsättningar. Precis som jag har nämnt i föregående krönikor är det fruktansvärt orättvist att jämföra dagens tennis med tiden då vi spelade pga att konkurrensen idag är så knivskarp. Att media hela tiden jämför olika svenska idrotters resultat med varandra utan att väva in någon slags verklighetsförankring i hur många som utövar respektive sport i världen är också helt fel enligt mig för detta ger en skev bild av verkligheten till gemene man. Jag tycker inte svensk idrott är där den var en gång i tiden men som läsare och lyssnare kan man uppfatta att vi är fantastiska med tanke på folkmängden och minst lika bra som förr. Visst är vi bra, men lika bra som förr. Nej, det tycker jag absolut inte. Då var vi mer framstående i de större sporterna

Så därför tycker jag vi ska gå tillbaka till temat om hur vi ska få tillbaka svensk tennis hur den en gång var UTAN att stirra oss blind på resultaten och ställa oss frågan: hur ska vi få tillbaka svensk tennis? Är juniorerna lika laddade som vi var när vi gick ut på tennisbanan? Har juniorerna idag samma respekt för sin idrott och sin omgivning som vi hade? Har juniorerna samma inställning som vi hade på banan när de spelar match, dvs det där j-r anamma som behövs för att vara skillnaden som gör skillnaden? Vad tar juniorerna med sig efter avslutad tenniskarriär och framförallt hur uppfattar dagens spelare som är i 20-25 års åldern sin juniortennis kontra hur vi upplevde tennisen? Och en fråga som jag ofta ställer mig; hur uppfattar gemene man ( icke tennisspelare) svensk tennis idag?

Och en del av dessa frågor berörde Mats och jag idag utan att egentligen ha 100% facit. Ett av orden som Mats verkligen strök under var ordet respekt. Att ordet respekt är minst lika viktigt att lära sig som att lära sig slå en forehand eller backhand. Mats gav flera exempel på både juniorer och seniorer som på olika sätt har visat både det ena och det andra dvs respekterat allt och alla samt vice versa. Här har ju ledarna ett mycket stort ansvar att berätta vad som gäller både på och utanför banan. Själv hade jag ju turen att ha en tränare i Tim Klein som knappast var rädd att säga till mig när jag gjorde något galet. Dessutom hade jag lika mycket tur som senior att hamna i en grupp svenska tennisspelare där det fanns personer som kunde säga till när man klev över gränsen.

 

På vår tid respekterades de svenska tennisspelarna så högt att vi väldigt sällan hade problem med andra spelare, antingen på eller utanför banan. Jag uppfattade att utländska spelare såg  upp till oss svenska. Inte bara för våra resultats skull utan även för vårt uppträdande på och utanför banan. Och vi spelare var stolta över att få vara en del av gruppen som hade så jäkla gott rykte bland spelare och publik runt om i världen. Vilka spelare ser tennisvärlden upp till idag? Givetvis de som är bäst på banan men det är också enligt Mats andra anledningar till att spelare ser upp till dagens 3 superstjärnor. Jag tänker då på Federer, Djokovic och Nadal. Mats berättade att när han gör  intervjuerna med dessa tre spelare i Eurosport så ser jargongen inför intervjun alltid likadan ut. De går fram till samtliga som jobbar i studion allt från assisterande kameramän till huvudmännen i Schett och Mats där de tar i hand och säger sitt namn till personer de inte har träffat förut. Detta gör inte så många av de andra spelarna som ligger sämre rankade. Varför? Blyghet, arrogans, respektlöshet? Inte en aning men en sådan här detalj i idrottslivet är nog så viktig. Genom att skaka hand och presentera sig visar man respekt mot omgivningen. Man behandlar alla lika och respekterar samtliga människor oavsett rang.

Precis så som man ska göra för sin sport. För varför behöver man ha respekt och ödmjukhet för sin egen sport? Svaren är givetvis givna. Har du inte rätt respekt och ödmjukhet för din motståndare kommer du med all sannolikhet att spela sämre tennis. Har du inte 100% fokus på din uppgift på och utanför banan kommer du aldrig att nå fram till din maxkapacitet. Tony Nadal fick frågan varför Nadal, Djokovic och Federer är så totalt dominanta i dagens världstennis. ”helt enkelt för att de är mer dedikerade till sin idrott än alla de andra” Med det menade han att de andra inte är dedikerade till sin uppgift att bli bättre tennisspelare men han menade att många av dagens yngre spelare är mer måna om andra saker än just tennisen.

 

Har dagens yngre svenska spelare ingen respekt då? Vet man vad vett och etikett innebär. Visst har flera av dagens ungdom det men detta var absolut bättre förr. Allt curlandet gör att barnen inte vet hur man ska bete sig. ”De kallar mig kungen hemma” sa en 14-årig junior vars föräldrar hjälpte honom med det mesta hemma. För denna personen har det trots allt gått jäkligt bra i livet och det är en person som jag verkligen gillar men för andra som blir curlade i parti och minut kan jag garantera att det har gått sämre för.  Och i och med att det är föräldrarna som vill mer än barnet i många fall vet inte juniorerna hur man ska vara på banan för att kunna prestera sina bästa resultat. Antingen står man med kepsen i hand för att man vill vara sina tränare eller föräldrar till lags att vara helylle på banan eller går man över gränsen där man använder fel metoder för att vinna sina matcher genom fusk på olika sätt. Här anser jag är den största skillnaden mellan dagens svenska och gårdagens svenska juniorer. Vi var verkligen inte Guds bästa barn på banan men jag anser att det var betydligt fler av oss som hade ett jäklar anamma på banan utan att ta till oschyssta medel som drabbade motståndaren. Hittar vi tillbaka hit är jag övertygad om att både resultat och självkänsla skulle stärkas hos betydligt fler spelare och att vi skulle ha känt än mer stolthet av vad svensk tennis producerar. ”varför har man tagit bort det faktum att förloraren inte dömer”, fortsätter Mats. ”Förr fick man koncentrera sig på spelet, taktiken, hur man kunde ta sig in innanför motståndaren. Idag måste man koncentrera sig på om motståndaren fuskar”

Det andra ämnet som Mats tog upp för att svensk tennis skulle bli bättre var helt sonika; kasta bort alla bollkorgar och lär juniorerna spelet tennis bättre. Han gav en känga till dagens tennisspelare som han tyckte hade alldeles för lite spelförståelse med några få undantag som tex Tsisipas och Murray. Problemet tyckte han började när akademierna startade med Bollitieri i spetsen. Där lärde man sig slå backhand, serve, volley mm men problemet var när det kom till spelförståelse i och med att alla spelade i stort sett likadant. Jag är ju ett lysande exempel själv på en liten annorlunda spelstil där min forehand var dubbelt så hård som min backhand och motståndaren fick en ofrivillig tempoväxling när jag inte hann runt för ett forehandsslag utan var tvungen att slå från min svaga backhandssida. Ett annat exempel som Mats tog upp var Edbergs svaga forehandssida. ”jag tyckte det var mycket skönare att slå på hans backhandssida för där kom bollen mer normalt tillbaka. Slog jag på hans forehandssida visste jag aldrig hur hårt och framförallt var bollen landade när Stefan returnerade den” Och här är jag den första att hålla med. Det fanns ju ingen annan i världstennisen som hade Stefans forehand och därför var man ju inte van vid ett sådant slag.

 

Hur många procent av sin träning ska man då lägga på poängspel kontra teknik. Olika beroende på hur långt du har kommit i din tennisutveckling naturligtvis men Mats tycker att man ska spela sin första poäng så fort man har lärt sig att få bollen över nät. Utmana dina kompisar. Utmana din mamma, mormor äldste personen i klubben osv. Och även detta tänk går helt i linje med min egen tennisfilosofi. Det är utmaningen som gör att du är på tårna och vill ha över bolluschlingen över nät. Igen och igen och igen. Om ni någon gång står och studerar ett fält där barn spelar minitennis och en av stationerna är rundtennis, titta då på hur mycket mer man är på tårna då barnen ska försöka få över bollen över nät när det är deras tur. De vill ju inte åka ut. Jämför en bana där de bollar med sin mamma eller pappa samt banan där de möter sin kompis.  Eller när man tex spelar “King”. Vilken bana är man mest tänd på att få över bollen och vilken bana är man minst tänd på att få över bollen? Hittar man de rätta knapparna att trycka på för att få varje individ att vilja prestera sitt yttersta har man hittat helt rätt. Själv älskade jag att spela poäng och var klart mer laddad när jag körde poäng än när jag tränade att slå över en massa bollar över nät utan att kunna vinna något. Och är det något råd vi från gamla generationen kan ge dagens juniorer är att spela poäng. Älska utmaningen som dina träningskompisar ger dig

Ytterligare ett ämne som diskuterades var från ytterligare en person som satt i panelen där man tog upp vikten av att lära juniorerna mental träning. Precis som jag var inne på innan är ju att hitta rätt balans på banan för att kunna prestera sin bästa tennis. Alla spelare fungerar ju olika och vissa spelare upplever man som extra trygga på banan. Mats var ju givetvis en av dem. Själv var jag väldigt nervös innan matcherna men på banan tyckte jag att jag nästa alltid presterade min bästa tennis i viktiga matcher och de gånger jag inte gjorde det hade jag ofta ”nycklar” som jag plockade fram för att kunna prestera bättre. ”Nycklar” som jag fått genom erfarenheter genom åren som spelare och även kloka råd och nycklar från Kjell Enhager. När jag ser tillbaka på min karriär vet jag också hur mycket gruppen svenska tennisspelare på touren betydde för mig samt hur mina kompisar under juniortiden behandlade mig. I och med att jag kände mig så genomtrygg i gruppen kände jag mig även trygg på banan och trots att förmodligen inte många av oss tänkte på det var vi varandras psykologer pga vår underbara teamkänsla.

Om inte ens ego är för stort så finns det ingen anledning att inte jobba i grupp där man förutom att man hjälper varandra med de mentala bitarna även kan hjälpas åt sparringmässigt, taktiskt, praktiska detaljer med resor, uppehälle mm och dessutom blir det billigare om man är några stycken.

Jag hör personer som tycker att jag är bakåtsträvare när jag försöker övertyga min omgivning att det var bättre förr med teamtänk. Idag verkar man tro att ju mer folk man har runt omkring sig, ju bättre resultat. Förr kunde man springa upp och ner för en backe, göra armhävningar, situps mm men idag krävs det analyser i allt man gör annars blir resultatet fel. Problemet är bara att spelarna inte är robotar

Jag går så långt att jag anser att vi måste ändra tenniskulturen i Sverige. Att vi också borde snegla på sporter som har en kultur där inblandade vet vad ordet respekt och ödmjukhet betyder, ( likt kampsporterna). Har vi gått för långt för att detta någon gång skulle kunna bli verklighet? Absolut inte. Med en tydlig linje med alla inblandade är jag övertygad att detta skulle kunna gå. Men vågar vi ta det här steget? Vågar vi vara ”bakåtsträvare”? Frågar du de som var med under det svenska tennisundret ( spelare och tränare som både var involverad på touren och i klubben) och fick uppleva det vi fick  skulle garanterat 90% svarat att detta är den riktiga vägen där man ev adderar en och annan modern tanke. De senaste 20 åren har vi gått motsatt väg och kanske kommer de flesta tycka att fortsätta att curlande föräldrar, ja-sägande tränare samt ego-fixerade spelare som är skapade av de två förstnämnda personerna är den rätta vägen att gå . Men i min värld kommer i alla fall alltid den modellen som fortfarande skulle vara mest framgångsrik stavas ”svensk tennis 70-80 och 90-tal”.

#framåtförflerirörelse