Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Vad personifierar en dålig förlorare? Tja, det finns ju inget direkt glasklart svar på det men under min tenniskarriär råkade jag på en hel del spelare som jag tyckte var dåliga förlorare där jag själv definitivt också var en av dem.

Barn är ofta dåliga förlorare. När det inte går som man tänkt sig tar man till det äldsta ”dåliga-förlorare-knepet” i boken genom att fuska. Man tycker samtidigt att motståndaren har en jäkla massa tur. Många hoppas att motståndaren ska misslyckas OCH samtidigt blir de världens sämsta vinnare om de vinner. Skadeglädjen ibland visar inga gränser. Barn är ärliga och har svårt att dölja sina känslor. Ju äldre man blir dock lär man sig att inte visa sina känslor men när man gör det blir det ofta väldigt fel.

 

Jag tror att de flesta idrottsmän som är världselit är dåliga förlorare innerst inne. Anledningen till att man når så långt är ju att man vill tillhöra den vinnande parten. Det är ju dock misslyckandena som får idrottaren att utvecklas. Lär man sig inte av misstagen når man inte till toppen. En bra tränare har fingertoppskänsla och ställer rätta frågorna när idrottarna misslyckas så att man successivt lär sig att coacha sig själv. En coach som hela tiden talar om när felen begås är förmodligen inte den bästa coachen utan resonemanget idrottaren och coachen emellan når oftast rätta resultatet.

Jag har alltid var kass på att dölja mina känslor. Speciellt när jag var yngre. Jag kunde sitta och sura brutalt länge efter en förlust oavsett om det var sällskapsspel eller idrott. Ibland gick det även ut på min omgivning och speciellt på brorsan. När vi tex skulle åka längdskidor visade det sig att han var bättre och är man tre år äldre som jag var i detta fallet kan detta vara extremt svårt att acceptera. När han var på väg att passera mig bytte jag spår och la mig framför honom. 50 meter sedan gjorde jag samma sak igen och så där höll det på tills vi kom i mål.  Allt för att jag skulle vinna. När vi var lite äldre blev det en hel del backgammon mellan oss. Det var jämna matcher och jag gav mig inte förrän jag vann sista partiet. Det stora problemet var bara att vi brukade spela efter vi hade kommit hem från skolan. Då skulle mellanmålet ätas och därefter brukade han ta bussen till tennisträningen. Samtidigt som vi åt spelade vi backgammon. De dagar det gick riktigt dåligt för mig kunde det gå så långt att han missade bussen i och med att jag var tvungen att vinna det sista partiet. Än i dag brukar han skämtsamt påpeka att det var mitt fel att han inte lyckades lika bra i tennis som jag gjorde.

 

Som tennisförälder tittar jag också på en hel del juniortennis. Det som slår mig är att det är så många spelare som inte har hittat helt rätt hur de ska agera för att nå det beteendet som gör att de spelar sin bästa tennis. Antingen går man för långt genom att psyka motståndaren genom tjoande då motståndaren missar eller så står man med kepsen i hand utan att våga visa någon slags känsla i och med att man har blivit tillsagd att inte skrika, kasta racket eller visa någon slags reaktion som talar om att man är förbannad eller taggad. Här känner jag att det blivit fel inom svensk juniortennis. Självklart ska det inte knäckas racketar och skrika i parti och minut men man får inte heller kväva sina känslor för då kväver man dessutom energin som hos vissa måste komma ut. Hur lär man sig detta på bästa sätt? Jo, genom att träna på det precis som man gör genom att slå forehand och backhand. Gör man detta tillräckligt många år på träningarna så blir det till slut att man även gör det automatiskt på matcherna.

De sämsta förlorarna föds ofta av de resultatbaserade föräldrarna, tränarna och klubbarna. Det finns alldeles för många som är alldeles för resultatorienterade där konsekvenserna blir att juniorerna har en hel rad bortförklaringar efter en förlust. Som tur var hade jag en coach som bara brydde sig om vår utveckling och tur var väl det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig vilken dålig förlorare jag hade varit i vuxen ålder. Trots att jag hade tur med Tim som tränare fanns det åtskilliga saker som jag nu i efterhand halvt som halvt ångrar. Jag var tex skadad väldigt mycket och jag var inte sen att berätta detta för min omgivning. Genom att jag berättade detta satte jag ner förväntningarna på mina kommande matcher. Efter förluster var jag tvungen att prata med så många som möjligt för att verkligen få ett kvitto på att det var motståndaren som hade spelat grymt och jag också hade varit bra. Men det jag är stolt över var att jag alltid var fokuserad på min tennis och jag försökte aldrig med några knep få motståndaren i balans genom psykningar av olika slag. Konsekvenserna för de adepterna som har en resultatorienterad omgivning är att man blir livrädd för att tävla och när man väl tävlar blir det ångest istället för glädje och äkta kamplust.

 

Som idrottsman har man ett alter ego och vid förluster rubbas det ordentligt. En tennismatch varar oftast i minst 1,5 timme och när man känner att det inte kommer att gå som man hoppades att det skulle göra samma morgon kan jag lova att det går en massa saker genom skallen. Har man inte nycklarna den dagen för att kunna tackla en kommande förlust är det istället många som väljer flykt och ”tankar” de sista gamen där man samtidigt säger till sig själv och ibland tom omgivningen att om jag hade gjort mitt bästa hade jag vunnit matchen.

 

Genom min junior och senior karriär fanns det som sagt väldigt många dåliga förlorare och här kommer en lista på de absolut värsta samt lite roliga incidenter:

  • Jeff Tarango. Inte sällan hände det en massa saker när Tarango spelade. Var det inte domaren det var fel på var det motståndaren eller publiken. Roligaste incidenten hände dock i en grustävling i Portugal. Jag satt i spelar loungen när jag hörde att publiken började vissla på centercourten. Tarango hade just spelat färdigt sin match och på resultattavlan såg jag att han hade fått stryk. Nyfiken som jag var gick jag dit där jag fick se Tarango med en kamera i handen för att fotografera nedslagsmärken nära linjerna. I efterhand fick jag reda på att dessa hade han tänkt att använda som bevis på att domarna ( läs ATP) var emot honom och skröna eller inte hade även tänkt att koppla in FBI för att göra undersökningar om så var fallet.
  • En annan favorit är spelaren som tyckte att allt var fel utan det han själv gjorde. Det var fel på banan, motståndaren, bollarna, upplägget av spelschema mm, mm. Allt borde bytas ut. Till slut fick tävlingsledaren nog och sa till Herr ”argbigga” att:  ” du har inte funderat på att rannsaka dig själv om du tycker att allt är fel”. Efter en låååång konstpaus svarade Herr ”argbigga”: tycker du verkligen så?  I så fall anser jag att du också borde bytas ut.
  • De mest dråpliga och mest ärliga historierna kommer dock från yngre juniorer. När jag som liten knatte mötte olika spelare från min klubb var det racketar som flög och kommentarer som haglade om vartannat. Dock oftast inget negativt mot motståndaren utan istället riktades de negativa kommentarerna mot de själva. En spelare stack ut lite extra för han gav racketkastandet ett nytt ansikte. Framförallt när vi spelade utomhus för då kunde racket flyga 25-30 meter. Över tennisbanan och träffa något hårt som gjorde att racket gick sönder. I och med att vi spelade med träracketar på den tiden så var racketarna extra känsliga då. Till hans stora glädje var det på den tiden stålramarna började synas på racketmarknaden. Efter ännu ett flista racket kom han glad i hågen med sitt nya racket. Ett nyinköpt stålracket med märket PDP. Nu kunde han minsann kasta spaden utan att det skulle hända något. Det blev premiär för ännu ett racketkast. I och med att han var så arg att han kokade struntade han i att plocka upp racket och åkte hem. När han någon timme senare, enormt ångerfull, skulle hämta sin racket kom dock det stora problemet. Runt banan han spelade växte nämligen ett rapsfält och hur mycket han än letade kunde han inte hitta sin racket Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men dagen efter på tennisträningen kom han i alla fall med ytterligare ett nytt racket.
  • Om man snackar skit om andra är man väl tvungen att ta en historia om sig själv också i och med att jag själv var en jäkla dålig förlorare. En historia som vi i efterhand har skrattat väldigt gott åt. Det var första gången jag skulle spela match på gräs och det var första omgången i en ATP-turnering i Bristol. Alla som har sett mig spela tennis vet att mitt rörelse mönster inte är det mest smidiga. Min coach brukade säga att jag såg ut som en förgiftad apa på banan och jag gick mer på kraft en smidighet när jag skulle nå bollen i olika ytterlägen. Detta är ingen fördel på gräs kan jag säga. Speciellt inte om det är lite, lite halt. Allt som oftast under matchen när den ena foten med en osmidig rörelse, endast med kraft, rörde sig åt ett håll blev det att den andra foten ofrivilligt rörde sig åt det andra hållet. Resultatet blev att resten av kroppen rörde sig framåt och vid minst 30 tillfällen låg jag raklång på backen. Givetvis förstod jag att det var mitt rörelsemönster det var fel på men om man aldrig har spelat på gräs innan så kan man inte ändra sitt rörelsemönster från en dag till en annan. Där blev det impulserna som fick styra. Efter matchen som jag naturligtvis torskade satt jag själv på min stol efter att publiken, domarna, bollkallarna hade gått iväg. Jag spelade nämligen sista matchen på en sidobana. I och med att jag var förbannad på det mesta och framförallt på mina skor ( som jag delvis skyllde förlusten på) tog jag av mig dem och kastade iväg dem över banan och in på annat område. När jag senare skulle hämta ut mina prispengar såg jag att jag hade fått böter på 350 dollar. När jag undrande ställde frågan varför jag hade fått böter utan att jag hade fått en varning under matchen, blev det enkla svaret: Mr Gustafsson, du befann dig fortfarande på tennisområdet när du kastade iväg dina skor. Därför får du 350 dollar i böter med motiveringen: ”abuse of shoes” Mina första och sista böter på ATP-touren.
  • En annan underbar historia om en spelare som verkligen ångrade sina synder utspelade sig i en gymnastikhall högt upp i Andorras bergtrakter under november månad där man spelade en 125.000 dolalrs turnering. Spelaren som just hade förlorat i singel hade hemlängtan och ville bara åka hem. ”Tyvärr” var han även kvar i semifinal i dubbel där han ställdes mot tufft motstånd där Spaniens dåvarande Davis Cup par stod på andra sidan nätet. Under hela första set fick också den fåtaliga publiken reda på hur otur de hade som fick spendera sina liv på denna plats vilket basunerades ut hela tiden av ”Mr Arg” varje gång efter förlorad boll. När ” Mr Arg” var på väg till sidbytet efter att till slut ha förlorat första setet upptäckte han ett tomt bollrör som stod på kylen bredvid domarstolen. Tyvärr för ”Mr Arg” och hela omgivningen så var bollröret inte tomt. Man hade nämligen fyllt det med sågspån. Scenen därefter är relativt svår att beskriva men samtliga spelare inklusive domare hostade i alla fall sågspån de nästkommande minuterna och domaren såg ut att behöva en rejäl klick av ett shampoo mot mjäll. ”Mr Arg” blev inte avskräckt med vad han hade ställt till med. Ett par minuter senare släcktes nämligen hälften av lamporna i hallen och motståndarna som var på väg mot segern efter ett break även i andra set gick och satte sig i sina stolar för att man skulle fixa ljuset. Domaren som också var på väg ner blev dock stoppad av Mr Arg som nu hade blivit ännu mer förbannad för risken som han såg det var ju att matchen som redan var väldigt sent på kvällen skulle brytas och därefter återupptas morgonen därpå. Därför skrek han till domaren; ” You do not leave that chair” och till motståndaren fick han det att låta att om de bara fortsatte skulle matchen snart vara över. Det som nu skulle hända var ytterligare en incident som kan hända när man är fullständigt avslappnad och har inom sig redan bokat flyget hem. Mr Arg började ”tanka” men ”problemet” var att allt helt plötsligt satt innanför linjerna till motståndarnas ilska och förtvivlan. Tills slut hade Mr Arg och partner vunnit andra set och tredje set blev en ren expeditionsaffär när motståndarna helt paralyserade fortfarande undrade vad som hände i denna svinkalla gymnastikhall på landsbygden i Andorra. Man hade ju redan ”cashat in” segern. Efter att Mr Arg blivit utskälld av motståndarna för osportsligt uppträdande satte han på sig världens största skämsstrut och slog sig ner längst in i omklädningsrummet för att isa sina ömmande knän. Till sin partner sa han att han inte skulle lämna arenan förrän alla hade gått ut då han skämdes så till din grad att han inte ville visa sig för folk.

Den sistnämnda historien pendlar ju mellan en dålig förlorare och men även en dålig vinnare. Om jag inte hade känt personen som den snällaste i hela världen skulle man ju ha undrat vad det var för någon. Så här 25-30 år efteråt kan man dock bara skratta åt alla dessa incidenter och försöka få dagens juniorer att uppträda bättre än vad vi gjorde stundtals. Dock som jag nämnde innan är de så jäkla viktigt att veta hur man ska få ut sina känslor på rätt sätt och även öva på detta redan i låg ålder.