Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var på SALK i år hörde jag en spansk coach som var där för första gången säga att detta underlag var alldeles för snabbt att lära sig tennis på. Min första tanke var; tur att du inte var här när Stockholm Open spelades i Globen på underlaget Supreme eller att du var med när jag växte upp och där jag 2 gånger i veckan spelade på ett trägolv och 1 gång i veckan spelade på ett gymnastikgolv.

Hursomhelst fortsatte jag att fundera på vad egentligen som är det ”rätta” tennisunderlaget. Numera bestäms ju snabbheten av ett underlag genom ITF. SLOW-MEDIUM-FAST i en kategori 1 till 5. Förr var det väldigt många underlag som hade kategori 5 men numera försöker man att lägga underlagen på ATP touren mellan hastighetsgrad 1-3 där 1 är grus och 3 är vanlig hardcourt som typ Australian Open och US Open

Jag växte som sagt upp med väldigt snabba banor där man fick lära sig att verkligen korta svingarna. Dessutom var bollarna relativt hårda vilket gjorde spelet ännu snabbare. Som tur var på den tiden var inte racketarna lika utvecklade som idag men rejält fort gick det. Allteftersom racketarna utvecklades blev både bollar och banor långsammare vilket var en väldig nackdel för serve och volley spelare och personligen var jag inte alls överens med ATP när man helt plötsligt gjorde långsammare bollar vilket innebar att jag inte kunde döda bollen på samma sätt som jag kunde innan

Om jag inte minns helt fel satt det vid den tidpunkten väldigt många spanjorer i Players Council ( 9 spelare på touren som är rådgivande åt ATP) som drev igenom den frågan.

Men vad är ett rättvist underlag och vad är en rättvis boll? Personligen tror jag inte racket utvecklingen kommer så mycket längre då spelaren både vill ha fart men även kontroll på bollen. Det innebär att bollarna och underlagen som de har på touren idag kommer att bestå framöver. Vi i Sverige kommer alltid ha en nackdel pga detta i och med att Sverige är ett utpräglat inomhusland när det gäller tennis. För att få långsamma banor även inomhus krävs att klubbarna målar om banorna var femte år men det skulle vara ett alldeles för dyrt projekt. Det som dock ska tilläggas är att när man ser till inomhusbanor är Sveriges banor långt mycket bättre än många andra länders banor i Europa. Där spelas det på snabb filt och hardcourtbanor som det känns att man aldrig har målat om.

Tennisen i Sverige kommer därför gynna de spelare som slår hårt och tungt och möjligheten till att utveckla spelintelligens för spelare som växer upp på grus finns inte i samma utsträckning här hemma. Blir man därför i låg ålder stor och stark så har du i alla fall en fördel för stunden. Men är detta en fördel i längden? Knappast skulle jag vilja säga. Själv var jag liten och tunn när jag var yngre och inte förrän vid 15-16 års åldern började jag växa kraftigt. Både på längden och på tvären. De åren innan fick jag lära mig vad försvar inom tennisen innebar och när jag växte på båda håll fick jag helt enkelt enormt mycket mer kraft i mina slag. Om jag däremot skulle varit tidigare utvecklad hade jag förmodligen bara tränat på det offensiva spelet då jag enkelt hade kunnat stå emot de lite svagare spelarna och öst på alldeles för ofta om jag hade märkt att bollen inte kom tillbaka då jag hade utnyttjat min kraft

Ibland funderar jag tom om det för tennisens utveckling hade varit bättre att ha tävlingar som man har i brottning och boxning där man får tävla i olika viktklasser. Allt för att träna på spelintelligensen på olika sätt. En annan nackdel med snabba banor är ju skaderisken också. Om man dessutom spelar med extra tunga bollar blir ju skadorna ännu fler

Nu vet jag att mina gamla tenniskolleger som läser den här artikeln sitter och garvar åt mig och säkert tänker; Gusten var knappast den mest spelintelligenta liraren på touren och tyvärr måste jag nog hålla med. Min coach brukade säga att jag var som Frankensteins monster på det sättet att man var tvungen att ställa in mig rätt för att få rätt resultat. Riktigt så illa var det inte och faktum var att ju mer jag breddade min verktygslåda, desto mer taktiskt kunde jag spela. Självklart hade jag inte Federers verktygslåda men från att tex inte ha kunnat slå en slice lyckades jag faktiskt med konststycket att slica ut motståndaren i slutet av min karriär. Min mest minnesvärda match där jag helt bytte taktik var mot dåvarande världsfyran Yevgeniv Kafelnikov i Sankt Petersburg. Hans tempo var helt enkelt för högt och jag var därför tvungen att dra ned på tempot vilket jag gjorde genom att slica. Till slut lyckades jag besegra honom i 3 tuffa set och jag var lika förvånad som glad att min taktik verkligen hade lyckats.

Många spelare är livrädda att göra ändringar i sitt spel. Man vet vad man får men inte hur det kommer att gå om man testar något nytt. I mitt fall krävdes det något alldeles extra för att jag skulle bryta mitt vanliga trygga baslinjespel men när jag tvingades göra ändringar pga olika omständigheter och det funkade var jag helt euforisk, förvånad och dessutom stolt att jag hade förmågan att byta spelsätt. Mot flera spanjorer spelade jag tex serve och volley. På grus. Dessutom med lyckat resultat. Mot andra spelare kastade jag mig fram på motståndarens andraserve och vid ett annat tillfälle slog jag ännu hårdare med min forehand än vad jag brukade göra.

Jag har även haft misslyckade försök på gräset där jag försökte köra serve och volley och där jag totalt misslyckades. Men genom att testa olika spelstrategier vågade jag till slut både slica, komma in snabbare på nät och lägga stoppvolleys

På absolut högsta nivå går det så oerhört snabbt at man hela tiden ligger på lite chans i varje slag. För att i det tempot då kunna experimentera med annat spel är därför rejält svårt och det krävs extremt snabba fötter. Dessutom är det ingen nackdel med en större verktygslåda.

Genom åren har jag både blivit förbannad hur usla vissa spelare har varit taktiskt och hur vissa spelare verkligen har lyckats vända matcher med rätt taktik och efter att ha prata med Magnus Tideman, Mikael Tillström, Sofia och Maria Strandlund plockade vi ut ett par spelare genom åren som verkligen har lyckats med att vara mer taktiska än andra. Spelare som inte slår hårdast. Spelare som inte gör de mest spektakulära slagen utan spelare som helt enkelt har fått sin motståndare att spela mycket sämre. Intressant också att dess inte tillhör de större grövre spelarna utan helt enkelt får förlita sig på snabba fötter och en alldeles särskild spelintelligens

På min tid fanns det ett par spelare som stack ut lite extra när det gäller taktik och på min topp 5-lista hittar vi givetvis Mats Wilander. Mats har alltid älskat att analysera motståndarens spel och jag tror inte jag känner någon person som inte gillar han analytiska förmåga när han sitter i Eurosport och kommenterar i ”Game, Schett and Mats” Han sa själv att tennis i mångt och mycket just handlar om att få motståndaren att spela sämre och de gånger Mats var i form är jag den första att skriva under på att så var det. Dessutom utvecklade han sitt spel under sin karriär så pass mycket att han lyckades spela ett spel som var helt olikt det han gjorde som 17-åring. Genom att i US Open finalen 1988 mixa upp serve-och -volley med slicar och tempoväxlingar puttade han ner dåvarande världsettan Ivan Lendl från tronen

En annan spelare som alltid fascinerade mig genom åren var Brad Gilbert. Visst hade han en hyfsad serve men därefter fanns nästan ingenting. En slice som man trodde skulle flyga i staketet varje gång han slog den men som alltid damp ner precis innanför baslinjen. En forehand som han slog där man inte ville ha slaget och en hyfsad volley. Men med en grym taktisk förmåga lyckades han nästan alltid få motståndaren till ett tempo som passade Gilberts. Giberts högsta ranking blev till slut nummer 4 i världen vilket var helt otroligt då man såg honom spela. Efter karriären blev han coach för bl.a Agassi, Roddick och Murray. De 2 förstnämnda blev världsettor under den perioden medan Murray avancerade till no 2 på rankingen

Andy Murray var ytterligare en spelare som nämndes bland oss. Förutom att han verkar ha en grym överlevnadsinstinkt är han även en taktiker av stora mått där han genom framförallt tempoväxlingar och variation av högre och lägre slag lyckas få motståndaren dit han vill

2 andra spelare som vi också var imponerade av var Medvedev och Djokovic. Djokovic är fantastisk i att kunna öka och sänka tempot. Ändra position i banan, slå bollar med högre båge över nät, slica, korta crossbollar och djupledsvariation i sina slag. För att kunna spela det spelet i dagens höga tempo krävs det givetvis ett fotarbete som är utöver det vanliga vilket givetvis han besitter.

Många hävdar ju att tekniken måste finnas för att man ska tillhöra de allra bästa spelarna i världen men Daniil Medvedev är ju en spelare som hör till de undantagen. Men genom att slå bollen på absolut sämsta stället för motståndaren och samtidigt kunna variera tempot som han gör är det en fröjd som åskådare att se hur han spelar schack över hela tennisplanen. Skulle man sett Medvedev bolla in utan att veta hans ranking skulle i alla fall inte jag i min vildaste fantasi kunnat ha gissat att hans ranking var så hög men desto roligare att titta på en spelare som inte känns det minsta skolad i någon tennisakademi

Den sista manliga spelaren som nämndes var Gilles Simon. Utan att egentligen ha något slag som sticker ut har han under lång, lång tid tillhört den absoluta världseliten. Tydligen menar Tideman och Tillström att han har en bok där han har noterat samtliga topp-100 spelares ( samt ytterligare flera spelare) styrkor och svagheter. Många spelare brukar därför prata med honom innan de ska möta en spelare för att få tips och råd om nästkommande motståndare

Inom damtennisen var första namnet som nämndes bland samtliga av oss Martina Hingis. Hingis hade en spelförståelse som gjorde att hon direkt kunde se hur hon skulle spela mot varje motståndare. Genom tempoväxlingar och djupledsvariation såg motståndaren sämre ut än vad de egentligen var

En av de mest dominanta spelarna genom tiderna var Steffi Graf. Många talar endast om hennes fotarbete och enorma forehand men det var hennes slice hon ofta byggde upp bollduellerna med. Genom att rycka motståndaren i djupled med slicen öppnade hon upp för sin forehand som var dödligt giftig när hon kom i rätt position

Och går vi ytterligare några år tillbaka i tiden hittar vi Chris Evert. Jämför du spelstilen med hennes värsta rival, Martina Navratilova, ser du två raka motsatser. En spelare som byggde sitt spel på nätattacker och Chris Evert som stod kvar vid baslinjen och från den försökte styra sin motståndare. För det var precis det hon gjorde. Hon maskerade sina grundslag så väl så det var svårt att se för motståndaren vart hon skulle placera bollen. Dessutom spelade hon så oförutsägbart att det inte fanns något klart spelmönster i hennes spel

I dagens tennis menade Maria Strandlund att det finns en del spelare som sticker ut taktiskt. Den som dock sticker ut lite extra dock är Simone Halep som överraskar med tempoväxlingar lite då och då. Hon har även en förmåga att kunna vända bollduellerna i väldigt trängda lägen genom att slå det trängda slaget där motståndaren minst anar det. Tittar man tillbaka på 2019 års matcher var det ironiskt nog Halep som råkade ut för en av de mest spektakulära vändningarna då hon fick stryk av Taylor Townsend. Townsend som hade tappat första set började därefter gå på nät på i stort sett varenda boll och kunde därefter till slut vinna i tre set.

Sofia Arvidsson tyckte Agnieszka Radwanska var den spelare som stack ut mest när det gäller att spela taktiskt. ”Det fanns ingen spelare som fick mig att känna mig lika dålig som Radwanska då bollen kom precis i den farten och på den positionen i banan där man minst ville ha den”

När jag frågar Maria Strandlund hur vi ska få fram dessa taktiker under de förutsättningar vi har i Sverige är hon väldigt noga med att betona att man har tränare som vågar ha ett långsiktigt tänk. Fokuset ska ligga i processen och inte på resultaten. Låt barnen spela mycket poäng och där eleven tillsammans med tränare löser de taktiska problemen på banan. För att något sådant ska kunna ske är det lika viktigt att framförallt föräldrarna är medvetna om detta så att man inte undrar varför eventuella resultat ibland kan utebli

Jag kan bara stryka under vad Maria säger i och med att jag hade en tränare själv som aldrig nämnde ordet resultat utan bara såg den långsiktiga utvecklingen. Tyvärr lättare sagt än gjort för klubbar, tränare och förbund då det finns sponsorer och föräldrar i dagens samhälle som vill se resultat här och nu.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Häromdagen vaknade jag upp för femtielfte gången av att jag hade gjort comeback på touren. Känslan jag hade några minuter innan uppvaknandet var som så ofta förut inget vidare. Jag är ju nöjd med mitt nuvarande liv och ändå kommer drömmar om comeback, matchsituationer mm upp med jämna mellanrum. Trots att jag la racketen på hyllan för 18 år sedan och trots att jag i stort sett inte spelar någonting nuförtiden.

Jag var bara tvungen att snacka med mina gamla tenniskompisar om de hade haft liknande drömmar. Var det bara jag som var redo att tas till idrottspensionärernas dårhus? Som tur var nej. Efter att ha frågat ett tiotal av mina gamla tenniskompisar kunde jag konstatera att klar majoritet hade liknande drömmar. Några drömde fortfarande att de vann Wimbledon och några att de kvalade in i någon tävling.

Istället för att googla på detta fenomen bestämde jag mig för att ringa upp de personer som jag känner som möjligtvis skulle ha svaret på frågan. Någon eller några som inte skulle skratta ihjäl sig när jag ställde den. Det fick bli Kjell Enhager och Johan Fallby. Jag förstod när jag snackat med båda två att jag och mina tenniskompisar inte var ensamma om drömmandet. Trots att båda två berättade om detta fenomen på sitt vanliga pedagogiska sätt förstod jag inte helt hur detta gick till men detta är något som byggs på när man är yngre och ju äldre man blir desto mer intryck skapar man sig. Förhoppningar, önskningar. Träning som du upprepar varje dag, tankar som du får varje dag, rutiner och tankar som du har när du somnar in varje natt. Helheter som bryts ned till små delar och därefter byggs upp till en helhet igen. Till samma enhet eller till många olika delar som vävs samman till en annan helhet. Delar som sitter så djupt inom dig och därför alltid kommer att komma tillbaka. Drömmar som fungerar ungefär som när man åker till jobbet varje dag dvs att hjärnan går på autopilot i och med att de sitter så djupt rotade någonstans i hjärnan.

Men varför drömde alla inte likadant frågade jag Kjell. ” det beror helt enkelt på hur ni ser er själva i drömmen” svarade han. ”De som ser sig mer utifrån skapar mer press på sig själv än andra. De som ser sig själv inifrån ser det mer som ett äventyr. De sistnämnda känner mindre press och tävlar mer för sig själv en för andra. Skiter mer eller mindre vad andra tycker och tänker Dock tror jag menar att alla idrottare man stöter på vill visa någon i sin närvaro att man duger till. Vissa personer har dock mer kontroll på vad de gör medan de förstnämnda känner pressen medvetet eller omedvetet från andra”

När jag själv spelade på touren hände det titt som tätt att jag spelade morgondagens match i mina drömmar. Jag vann alltid matchen vilket många i min närvaro ansåg var positivt. Själv var jag helt förtvivlad när detta inträffade. Jag slet och kämpade i drömmen och till slut vann jag. Problemet var bara att jag var ju tvungen att vinna matchen en gång till. För mig var detta alltså värsta mardrömmen

Kjell berättade att han hade liknande upplevelser med en annan idrottare, nämligen Tor-Arne Hetland från Norge. I vanliga världscuptävlingar presterade han alltid fantastiska resultat. Han vann flera och prestationen låg alltid på topp. Men när det kom till OS och VM sjönk både prestationen och resultatet blev därefter lidande. När Kjell började att konfrontera honom framkom det att inför varje stort mästerskap så hade han drömmar om hur han körde hela loppet. ” Hur ser det ut?” frågade Kjell. ”Hur ser du dig själv åka?” I stället för att se sig själv inifrån eller från sidan såg han sig själv uppifrån! ” Och hur ser det ut när du åker” fortsatte Kjell? ” Jag ser mig i drömmen, där jag tar varenda stavtag från första början ända till jag korsar mållinjen” ” Va” utbraste Kjell. ” Då måste du ju vara helt slut när du vaknar upp”. Hetland nickade. Därefter drog de upp en plan om att istället för att drömma om hela loppet skulle han försöka att drömmen om endast de avgörande uppförsbackarna. Om Hetland lyckades med det? Tja; efter det blev prestationen i alla fall minst lika bra som i världscups loppen och han lyckades därefter vinna 3 VM guld och 1 OS guld för Norge. Det är rutinerna som skapar vanorna som sedan skapar OS-medaljer

När jag pratar med olika tennisspelare kommer jag också fram till att målsättningen och drömmarna man satte upp som liten och avspeglar ens drömmar både under karriären och efter karriären. Jag såg mig själv aldrig vinna någon Grand Slam och faktiskt aldrig att jag slog de bäst rankade spelarna heller. Jag hade mer ”realistiska” drömmar där jag vann mot personer som jag trodde mig ha en chans mot. När jag pratar med Nicklas Kulti hade han högre ambitioner. I alla fall i dubbel. ” Jag såg mig själv flera gånger vinna en Grand slam dubbel. Jag nådde inte ända fram och jag tror det är därför den drömmen då och då återkommer än idag” menar Kulti.

Jag har ofta funderat på att om jag hade vågat tänka sådana tankar om att vinna Grand Slam; hade jag lyckats göra det då? Eller hade jag lagt av mycket tidigare pga att jag inte var i närheten att uppnå detta mål? Förmodligen det sistnämnda tror jag och om när jag får frågan om jag någon gång är bitter för att jag inte vann någon av de 4 största titlarna svarar jag sanningsenligt att jag tror att jag fick ut allt jag kunde med mina förutsättningar och är jäkla nöjd med det. Förmodligen ligger detta i min personlighet

Men är det överhudtaget bra att man lever sin idrott dygnet runt. Att oavsett var och när på dygnet är idrotten med på något sätt. Är detta förutsättningen att lyckas. ” Väldigt tudelat” svarar Johan Fallby. ”Vissa bygger upp sin idrottsidentitet väldigt tidigt och vissa klarar av detta. Vissa klarar inte av det. Man faller väldigt hårt de stunderna det går dåligt och då mår man extra dåligt. Många får ett helt annat perspektiv på livet den dagen då man får barn och många beskriver tom sitt idrottsliv innan och efter man har fått barn. Därför tror jag att tränarna är extra viktiga. En tränare som förutom att lära ut det idrottsliga även kan få individen att få perspektiv på livet är guld värt för många idrottsmän”

Och det understryker ytterligare en gång hur tur jag hade med min tränare Tim Klein som tillsammans med Christian Bergström, Jonas Svensson, Lasse Jönsson och David Engel hade ändlösa diskussioner om politik, historia och livets mening i stort under våra resor i bil runt om i Europa.

Men visst måste man vara rejält dedikerad för att lyckas med sin sport även om man kanske inte måste drömma om tennis varje natt. Förlorarnas värld är full av ursäkter brukade Martin Bohm ( coach till bl.a Nicklas Kulti och Magnus Larsson) säga. Excuses are for Losers” Går man in på en tennisbana för att spela match kan man inte i efterhand komma att säga att jag inte var tillräckligt förberedd för matchen. Det finns mängder av spelare som har en hel arsenal av bortförklaringar istället för att ge all cred till motståndaren. Tittar vi på de absolut bästa spelarna på touren i Djokovic, Nadal och Federer kommer de ALDRIG med bortförklaringar trots att hela världen ibland kan se hur skadade de är. Det är därför de lyckas.

”Det är precis som i affärslivet” menar Kulti. ” Eller han/hon som slagit vad om att börja motionera. Det är alltid något som är fel. De har inte tid, lite ont i vaden eller så skyller de på Göteborgsvädret dvs 10-10-10” ”VA, vad menar du? Göteborgsvädret 10-10-10? undrar jag och fattar att jag precis har nappat på hans bete. Tacksam att han fick mig så lätt på kroken fortsätter Kulti: ”Känner du inte till Göteborgsvädret 10-10-10. Det blåser alltid 10 m/s, det regnar alltid 10 mm och är alltid 10 grader kallt. Oavsett månad på året” Om någon läsare från Göteborg kan kontra med detta lovar jag att ta in det i nästa magasin.

Ursäkten hos många kommer som sagt fram hos många då det går dåligt och inte sällan kommer ”tankandet” fram under en match. Det kan också komma under långa perioder och juniorer/seniorer som kanske inte riktigt orkar med pressen att prestera greppar varje halmstrå för att skylla på andra. När jag pratar med detta om Christian Bergström kommer vi fram till att man ofta skiljer agnarna från vetet från de riktiga vinnarskallarna jämfört med de som inte riktigt är där när det skylls ifrån sig. ” Ta exemplet då man försöker få en junior att spela offensivt. Junioren spelar ett helt annat spel han/hon är van vid och när matchen är förlorad är han/hon inte lika knäckt som vanligt. Det var ju tränaren som förlorade. Inte spelaren. Vinnarskallarna testar lite grann men när de känner att en stundande förlust är på gång byter de tillbaka till sitt ”bread an butter”. Här måste man vara väldigt noga som tränare när man vill att deras adapter ska spela på ett visst sätt. Givetvis måste man få de att utvecklas men inte till att de tappar kamplustan. Men som sagt tror jag att många juniorer som inte klarar av att förlora ser detta som en tillflykt.”

Alla idrottare är nervösa oavsett om det inte ser så ut när några utövar sin idrott i världsklass. Skillnaden är bara at några hanterar sin nervositet på olika sätt. Några agerar bättre under press och några tappar fokus på vad som är viktigt För att komma åt detta är det inte fel att öppna upp sina känslor för ex sin tränare eller idrottspsykolog och att därefter komma fram till hur man ska kunna acceptera de. Jag hade mina knep som jag skrev upp på en lång lista. Dags att plocka fram den till nästa tennisdröm som kan garantera ytterligare en ATP-titel!

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För ca 25 år sedan bestämde sig de 20 bästa tennisspelarna att försöka hjälpa återväxten i svensk tennis genom att från egna fickor donera pengar för att få fram dåvarande svenska juniorer. Genom olika åtgärder skulle det dessutom raggas sponsorer för att ge de yngre de bästa finansiella förutsättningarna det gick. Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade hoppats och projektet lades på is efter ett par år.

Men när jag tänker tillbaka på detta projekt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; OM Sverige hade haft lika många topp 100-spelare idag som vi hade då, skulle de då göra likadant? Skulle man ens komma på tanken att hjälpa svensk tennis yngre spelare ekonomiskt? Tveksamt skulle jag vilja säga eller rättare sagt; nej. 100% nej.

Idag, liksom förr, kommer hjälpen genom sponsorer, klubbar, förbund mm? Jo då, det är många som får helt ovärderlig hjälp från nämnda aktörer men idag tar man för givet att man ska få den hjälpen och den dagen man tror att man kan få bättre hjälp från en annan klubb, en annan sponsor, an annan akademi så är det tack och hej till det gamla. Och ibland inte ens ett tack och hej, för man har tagit för givet att man får viss hjälp pga sin ranking eller status som man tycker man har i klubben/landet. Inte sällan hör man personer/klubbar/tränare mm som hjälpt idrottarna att de får läsa sig till att adepten gått vidare

Jag tycker att jag har en relativt ödmjuk inställning både som spelare och person och jag är hittills väldigt nöjd så här långt i livet hur jag alltid försöker respektera min omgivning samt få respekt tillbaka. Jag är naturligtvis inte skyldig till att göra det men jag mår bra av att känna att skulle jag behöva hjälp med något någon gång finns chansen till detta nära till hands. Och jag tycker verkligen om att hjälpa andra med de saker jag behärskar. Jag har funderat många gånger hur jag skulle vara som person om jag inte hade haft ledstjärnor som Wilander, Nyström, Jonas Svensson min tränare Tim Klein, Jonte Sjögren m.fl. Personer som alltid delade med sig och som man alltid visste ställde upp om det var något. En kultur där hjälpa varandra var och blev en självklarhet. Tänk om de skulle ha varit motsatsen, skulle jag då varit mer ego idag? Förmodligen en del. Och definitivt om min tränare, Tim, skulle sagt att det viktigaste för min tennis skulle vara att bry sig endast om sig själv. Jag ville ju bli bättre i tennis och skulle Tim sagt så skulle jag gjort vad han tyckte.

Idag skulle jag bara vilja skrika till tränare, föräldrar, agenter mm till duktiga idrottsmän: ” – Ni gör fel! Fattar ni inte hur detta kommer att påverka er son/dotter? I tennislivet, i livet efter karriären, i låtsasvärlden som din son/dotter kommer att få pga att ni bara bryr er om hur det går för honom/henne för stunden. Sluta att bara lära hen backhand och forehand. Sluta att bara lyssna på dem som säger att gräset är grönare på andra sidan. Ni har världens chans att er son/dotter ska få ett sådant grymt liv om ni bara orkar tänka några år framåt. Och jag lovar, då ökar tom chansen säkert med åtskilliga procent att hen även kommer prestera bättre idrottsmässigt” Men, tyvärr, då har redan skyddslapparna åkt på, hela idrottarens omgivning har fått tunnelseende och dollarsedlarna flyger precis framför ögonen för dem

Som tur var hade jag en tränare med väldigt bra värderingar där han såg betydelsen med att kunna arbeta i en grupp och där även föräldrarna i gruppen drog åt samma håll. Jag hade tur med min tränare. Likadant med mina föräldrar som lyssnade på Tim. De var tacksamma för vad han gjorde. Jag var tacksam mot Tim och Tim lärde mig också att vara tacksam mot min omgivning som hjälpte mig som tex min klubb vilket man annars tog som en självklarhet att få hjälp ifrån. Likadant har jag också haft flyt med mina agenter genom min karriär som haft en jordnära inställning till tennislivet. De såg helheten, de såg det långsiktigt och om jag deppade några gånger för ett avtal med någon racketsponsor eller liknande som jag tyckte borde vara bättre förklarade dem varför det var som det var på ett sätt som gjorde att jag och mina föräldrar förstod och kunde fortsätta att kika långsiktigt

Idag verkar det dock ha gått inflation i kändisskap och idrottsmän i vissa sporter får hybris så fort man gör mål i Hockeyallsvenksan, Superettan eller träffar banan i tennis. Och om de dessutom blir riktigt bra, med andra ord når världsnivå, då verkar det som att man tom har fått rättigheter att sätta sina egna regler och kan behandla omgivningen som de vill. Personer, klubbar, akademier, sponsorer mm som har hjälpt de dit där är idag blir plötsligt luft. Dessutom blir gräset grönare på andra sidan och man rusar vidare mot nästa agent, klubb, tränare mm. Ibland utan att ens säga tack till dem som har hjälpt till genom åren och lagt grunden till det de är idag. Och det är här karriären brukar bromsa upp för väldigt många spelare. Många tror att de är ”klara” för resten av livet. Livet leker. Vad kan gå snett? Några personer kanske kan klara av detta men de flesta är garanterat inte tillräckligt starka att klara sig igenom motgångarna när man har satt sig på för höga hästar och pekat fingret mot sin omgivning.

För motgångarna kommer för alla personer och de är tuffa nog som de är även om man har stöttande omgivning. Känner man då att man är själv är det många idrottsmän som inte klarar att ta steget tillbaka alternativt att det tar mycket längre tid för dem att slå igenom. Jag har inget belägg för följande påstående men vilka lägger genomsnittligt av först? Ensamvargen eller vargflocken? Jag som alltid gillat att jaga i flock blev med åren mer och mer ensam i och med att det blev färre och färre svenska spelare på touren. Detta var absolut någonting som påverkade i alla fall min tennis negativt. Färre träningskompisar, färre att rensa skallen med vid motgångar, mindre att göra utanför banan som gav mig mindre harmoni både på och utanför banan. Som ”tur” var gick min tennisresa ändå mot sitt slut i och med att jag skulle fylla 35 år men oavsett tror jag inte att jag hade fortsatt länge till pga detta.

Ordet prestigelös är ett väldigt viktigt ord för svenska tennis framgångar under 80-talet. När personer som Hasse Olsson, Jonte Sjögren, Mats Wilander, Joakim Nyström m.fl som på olika sätt var de ledande inom sporten inte slog sig för bröstet för att få bekräftelse för det fantastiska de gjorde både på och utanför banan var det som att nästan hela omgivningen tog för givet att det var så här det skulle gå till. Visst skrevs det spaltmeter om samtliga dessa herrar men det kändes som att ingen av de sökt bekräftelse. Istället hakade som sagt omgivningen på där alla kände sig delaktiga i det svenska tennisundret och där alla hjälpte alla på olika sätt. Jag tänkte aldrig på detta mitt under karriären men vilket jäkla flyt att de absolut bästa coacherna och de bästa spelarna hade dessa egenskaper.

När jag pratade med en kompis för några dagar sedan som själv var världsledande inom badminton sa han att när denna sport, för svensk del, blomstrade som bäst på 80-90-talet var det samma sak som hände:

– Vi hade tränare som var en stor del av nyckeln till våra framgångar. De gav sitt liv till oss spelare i det gemensamma arbetet att ständigt bli bättre. Under vår mest framgångsrika period hade vi en ledare som var väldigt prestigelös i sökandet på utveckling, intresserad och positiv på ett nästan naivt sätt, men vi som spelare påverkades av attitydförändringen i gruppen vilket ledde till ett annat samarbete och mer uppskattning av varandra, styrkan i gruppen, vilket i sin tur starkt bidrog till att vi fick sådana enorma framgångar.

Förutom Wilander, Jonte mfl fanns det väldigt många andra tennisprofiler inom svensk tennis som Mikael Stripple och Tim Klein. Ingen av de sökte media. Ingen av de sökte bekräftelse ( Tim behövde ju inte det för han visste ju att han var bäst ändå på ett väldigt roligt sätt) De var trygga i sig själva. De levde för idrotten och gav sitt liv för att vi skulle bli bättre och framförallt, de gav utrymme åt andra att få de ”likes” av media och omgivning som vi tennisspelare behövde ibland.

När jag fortsatte att prata med min kompis om just detta nämnde han också en väldigt intressant detalj som stärker min tro om gruppen. Han berättade att han pratat med en vis människa som förklarade det viktiga i att kunna dela med sig. Att endast tänka på sig själv för att få bekräftelse, att fylla egot, leder ofta på sikt till att man tappar motivation och presterar sämre men också att det blir väldigt ensamt och destruktivt. Det är som ett svart hål, det går inte att fylla. Att istället hitta balansen i att tänka på sig själv och kunna dela med sig till andra för att gemensamt utvecklas är en bättre och roligare väg att vandra.” Ganska självklart men inte alltid enkelt. Det tog jag med mig och upplevde att det funkade genom resten av karriären.

Det finns så många andra landslag jag tänker på där ledarskapet är gruppen och inte kretsar runt ett par personer som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelsebehov. Handbollslandslaget med Bengan Boys var ju ett fantastiskt exempel på ett kollektiv där jag tror att samtliga spelare kände sig delaktiga i alla fantastiska framgångar som laget hade. När man såg andra landsmäns coacher stå och skälla på sina spelare så lät Bengan spelarna diskutera sig fram till hur man ville ha det. Dagens fotbollslandslag och IFK Göteborg på 80-talet. Fantastiska kollektiv där man lyckas krama ur det allra bästa från var och en. Prestigelösa, ödmjuka tränare och likasinnade idrottare som bara vill lagets bästa. Idrottare som inte bara hade lärt sig sin idrott till 100% utan även förstått vad livet handlade om och hur mycket hjälp de fått genom åren. Jag tror dessa idrottsmän gav de där lilla extra procenten för gruppen som gjorde den lilla skillnaden för laget.

Och förutom alla sportsliga framgångar så kom det ut en hel del till av dessa idrottsmän. Exceptionellt många av dem blev dessutom väldigt bra coacher inom sin idrott. De var vana av att coacha varandra och förstod vad som gällde både på och utanför banan. När det gäller tennisspelarna är det ju extremt många som har klamrat sig kvar inom tennisen och försöker hjälp både svensk och utländsk tennis på ett eller annat sätt.

I ett dagens samhälle som premierar egoister framför lagspelare kommer det bli svårare och svårare att hitta gårdagens Jonte Sjögren och Mats Wilander inom idrotten. Kommer trenden till slut vara att man tröttnar på egoisterna och premierar lagspelarna? Är det ett samhällsklimat som måste förändras för att det ska bli så? Jag har ingen aning? Man får ju inte heller glömma att de flesta tränare, klubbar, spelare mm behöver sin uppmärksamhet för att få nya sponsorer. Men jag är i alla fall helt övertygad om att de idrotterna som hittar de prestigelösa ledarna, spelarna mm som driver gruppen garanterat har en stor chans att få till något väldigt stort med hela sin sport. Något som garanterat skulle gynna alla inblandade parter.

När man blir äldre och tävlar och tränar mycket blir tennisen en väldigt dyr sport. Så länge man inte får de subventionerna som vissa andra sporter får kommer det alltid vara så. Tyvärr. Som jag nämnde innan i krönikan; det finns dock vissa klubbar/ förbund/ akademier mm i Sverige där man får rejält med hjälp. Det jag vill säga till alla er föräldrar, juniorer, seniorer mm; glöm aldrig bort detta! Var tacksam för den hjälpen ni får eller har fått. Man kan tycka att det är grymt orättvist att man bor i Sverige istället för tex Frankrike eller England där man pumpar in pengar till de inhemska spelarna på olika sätt för att subventionera och satsa så mycket det bara går på dem. Men verkligheten i tennis-Sverige 2019 är som den är. Försök istället att sätta ett perspektiv på den och hjälp din kompis att bli en bättre tennisspelare. Var med och skapa en kultur där man hjälper varandra bättre. Något som vi gör och alla känner sig delaktiga av. Resultatet kan jag lova skulle i så fall bli något som vi tillsammans skulle vara extremt stolta över och som andra länder skulle peka på som den svenska modellen.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Vad personifierar en dålig förlorare? Tja, det finns ju inget direkt glasklart svar på det men under min tenniskarriär råkade jag på en hel del spelare som jag tyckte var dåliga förlorare där jag själv definitivt också var en av dem.

Barn är ofta dåliga förlorare. När det inte går som man tänkt sig tar man till det äldsta ”dåliga-förlorare-knepet” i boken genom att fuska. Man tycker samtidigt att motståndaren har en jäkla massa tur. Många hoppas att motståndaren ska misslyckas OCH samtidigt blir de världens sämsta vinnare om de vinner. Skadeglädjen ibland visar inga gränser. Barn är ärliga och har svårt att dölja sina känslor. Ju äldre man blir dock lär man sig att inte visa sina känslor men när man gör det blir det ofta väldigt fel.

Jag tror att de flesta idrottsmän som är världselit är dåliga förlorare innerst inne. Anledningen till att man når så långt är ju att man vill tillhöra den vinnande parten. Det är ju dock misslyckandena som får idrottaren att utvecklas. Lär man sig inte av misstagen når man inte till toppen. En bra tränare har fingertoppskänsla och ställer rätta frågorna när idrottarna misslyckas så att man successivt lär sig att coacha sig själv. En coach som hela tiden talar om när felen begås är förmodligen inte den bästa coachen utan resonemanget idrottaren och coachen emellan når oftast rätta resultatet.

Jag har alltid var kass på att dölja mina känslor. Speciellt när jag var yngre. Jag kunde sitta och sura brutalt länge efter en förlust oavsett om det var sällskapsspel eller idrott. Ibland gick det även ut på min omgivning och speciellt på brorsan. När vi tex skulle åka längdskidor visade det sig att han var bättre och är man tre år äldre som jag var i detta fallet kan detta vara extremt svårt att acceptera. När han var på väg att passera mig bytte jag spår och la mig framför honom. 50 meter sedan gjorde jag samma sak igen och så där höll det på tills vi kom i mål.  Allt för att jag skulle vinna. När vi var lite äldre blev det en hel del backgammon mellan oss. Det var jämna matcher och jag gav mig inte förrän jag vann sista partiet. Det stora problemet var bara att vi brukade spela efter vi hade kommit hem från skolan. Då skulle mellanmålet ätas och därefter brukade han ta bussen till tennisträningen. Samtidigt som vi åt spelade vi backgammon. De dagar det gick riktigt dåligt för mig kunde det gå så långt att han missade bussen i och med att jag var tvungen att vinna det sista partiet. Än i dag brukar han skämtsamt påpeka att det var mitt fel att han inte lyckades lika bra i tennis som jag gjorde.

Som tennisförälder tittar jag också på en hel del juniortennis. Det som slår mig är att det är så många spelare som inte har hittat helt rätt hur de ska agera för att nå det beteendet som gör att de spelar sin bästa tennis. Antingen går man för långt genom att psyka motståndaren genom tjoande då motståndaren missar eller så står man med kepsen i hand utan att våga visa någon slags känsla i och med att man har blivit tillsagd att inte skrika, kasta racket eller visa någon slags reaktion som talar om att man är förbannad eller taggad. Här känner jag att det blivit fel inom svensk juniortennis. Självklart ska det inte knäckas racketar och skrika i parti och minut men man får inte heller kväva sina känslor för då kväver man dessutom energin som hos vissa måste komma ut. Hur lär man sig detta på bästa sätt? Jo, genom att träna på det precis som man gör genom att slå forehand och backhand. Gör man detta tillräckligt många år på träningarna så blir det till slut att man även gör det automatiskt på matcherna.

De sämsta förlorarna föds ofta av de resultatbaserade föräldrarna, tränarna och klubbarna. Det finns alldeles för många som är alldeles för resultatorienterade där konsekvenserna blir att juniorerna har en hel rad bortförklaringar efter en förlust. Som tur var hade jag en coach som bara brydde sig om vår utveckling och tur var väl det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig vilken dålig förlorare jag hade varit i vuxen ålder. Trots att jag hade tur med Tim som tränare fanns det åtskilliga saker som jag nu i efterhand halvt som halvt ångrar. Jag var tex skadad väldigt mycket och jag var inte sen att berätta detta för min omgivning. Genom att jag berättade detta satte jag ner förväntningarna på mina kommande matcher. Efter förluster var jag tvungen att prata med så många som möjligt för att verkligen få ett kvitto på att det var motståndaren som hade spelat grymt och jag också hade varit bra. Men det jag är stolt över var att jag alltid var fokuserad på min tennis och jag försökte aldrig med några knep få motståndaren i balans genom psykningar av olika slag. Konsekvenserna för de adepterna som har en resultatorienterad omgivning är att man blir livrädd för att tävla och när man väl tävlar blir det ångest istället för glädje och äkta kamplust.

Som idrottsman har man ett alter ego och vid förluster rubbas det ordentligt. En tennismatch varar oftast i minst 1,5 timme och när man känner att det inte kommer att gå som man hoppades att det skulle göra samma morgon kan jag lova att det går en massa saker genom skallen. Har man inte nycklarna den dagen för att kunna tackla en kommande förlust är det istället många som väljer flykt och ”tankar” de sista gamen där man samtidigt säger till sig själv och ibland tom omgivningen att om jag hade gjort mitt bästa hade jag vunnit matchen.

Genom min junior och senior karriär fanns det som sagt väldigt många dåliga förlorare och här kommer en lista på de absolut värsta samt lite roliga incidenter:

• Jeff Tarango. Inte sällan hände det en massa saker när Tarango spelade. Var det inte domaren det var fel på var det motståndaren eller publiken. Roligaste incidenten hände dock i en grustävling i Portugal. Jag satt i spelar loungen när jag hörde att publiken började vissla på centercourten. Tarango hade just spelat färdigt sin match och på resultattavlan såg jag att han hade fått stryk. Nyfiken som jag var gick jag dit där jag fick se Tarango med en kamera i handen för att fotografera nedslagsmärken nära linjerna. I efterhand fick jag reda på att dessa hade han tänkt att använda som bevis på att domarna ( läs ATP) var emot honom och skröna eller inte hade även tänkt att koppla in FBI för att göra undersökningar om så var fallet.
• En annan favorit är spelaren som tyckte att allt var fel utan det han själv gjorde. Det var fel på banan, motståndaren, bollarna, upplägget av spelschema mm, mm. Allt borde bytas ut. Till slut fick tävlingsledaren nog och sa till Herr ”argbigga” att:  ” du har inte funderat på att rannsaka dig själv om du tycker att allt är fel”. Efter en låååång konstpaus svarade Herr ”argbigga”: tycker du verkligen så?  I så fall anser jag att du också borde bytas ut.
• De mest dråpliga och mest ärliga historierna kommer dock från yngre juniorer. När jag som liten knatte mötte olika spelare från min klubb var det racketar som flög och kommentarer som haglade om vartannat. Dock oftast inget negativt mot motståndaren utan istället riktades de negativa kommentarerna mot de själva. En spelare stack ut lite extra för han gav racketkastandet ett nytt ansikte. Framförallt när vi spelade utomhus för då kunde racket flyga 25-30 meter. Över tennisbanan och träffa något hårt som gjorde att racket gick sönder. I och med att vi spelade med träracketar på den tiden så var racketarna extra känsliga då. Till hans stora glädje var det på den tiden stålramarna började synas på racketmarknaden. Efter ännu ett flista racket kom han glad i hågen med sitt nya racket. Ett nyinköpt stålracket med märket PDP. Nu kunde han minsann kasta spaden utan att det skulle hända något. Det blev premiär för ännu ett racketkast. I och med att han var så arg att han kokade struntade han i att plocka upp racket och åkte hem. När han någon timme senare, enormt ångerfull, skulle hämta sin racket kom dock det stora problemet. Runt banan han spelade växte nämligen ett rapsfält och hur mycket han än letade kunde han inte hitta sin racket Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men dagen efter på tennisträningen kom han i alla fall med ytterligare ett nytt racket.
• Om man snackar skit om andra är man väl tvungen att ta en historia om sig själv också i och med att jag själv var en jäkla dålig förlorare. En historia som vi i efterhand har skrattat väldigt gott åt. Det var första gången jag skulle spela match på gräs och det var första omgången i en ATP-turnering i Bristol. Alla som har sett mig spela tennis vet att mitt rörelse mönster inte är det mest smidiga. Min coach brukade säga att jag såg ut som en förgiftad apa på banan och jag gick mer på kraft en smidighet när jag skulle nå bollen i olika ytterlägen. Detta är ingen fördel på gräs kan jag säga. Speciellt inte om det är lite, lite halt. Allt som oftast under matchen när den ena foten med en osmidig rörelse, endast med kraft, rörde sig åt ett håll blev det att den andra foten ofrivilligt rörde sig åt det andra hållet. Resultatet blev att resten av kroppen rörde sig framåt och vid minst 30 tillfällen låg jag raklång på backen. Givetvis förstod jag att det var mitt rörelsemönster det var fel på men om man aldrig har spelat på gräs innan så kan man inte ändra sitt rörelsemönster från en dag till en annan. Där blev det impulserna som fick styra. Efter matchen som jag naturligtvis torskade satt jag själv på min stol efter att publiken, domarna, bollkallarna hade gått iväg. Jag spelade nämligen sista matchen på en sidobana. I och med att jag var förbannad på det mesta och framförallt på mina skor ( som jag delvis skyllde förlusten på) tog jag av mig dem och kastade iväg dem över banan och in på annat område. När jag senare skulle hämta ut mina prispengar såg jag att jag hade fått böter på 350 dollar. När jag undrande ställde frågan varför jag hade fått böter utan att jag hade fått en varning under matchen, blev det enkla svaret: Mr Gustafsson, du befann dig fortfarande på tennisområdet när du kastade iväg dina skor. Därför får du 350 dollar i böter med motiveringen: ”abuse of shoes” Mina första och sista böter på ATP-touren.
• En annan underbar historia om en spelare som verkligen ångrade sina synder utspelade sig i en gymnastikhall högt upp i Andorras bergtrakter under november månad där man spelade en 125.000 dolalrs turnering. Spelaren som just hade förlorat i singel hade hemlängtan och ville bara åka hem. ”Tyvärr” var han även kvar i semifinal i dubbel där han ställdes mot tufft motstånd där Spaniens dåvarande Davis Cup par stod på andra sidan nätet. Under hela första set fick också den fåtaliga publiken reda på hur otur de hade som fick spendera sina liv på denna plats vilket basunerades ut hela tiden av ”Mr Arg” varje gång efter förlorad boll. När ” Mr Arg” var på väg till sidbytet efter att till slut ha förlorat första setet upptäckte han ett tomt bollrör som stod på kylen bredvid domarstolen. Tyvärr för ”Mr Arg” och hela omgivningen så var bollröret inte tomt. Man hade nämligen fyllt det med sågspån. Scenen därefter är relativt svår att beskriva men samtliga spelare inklusive domare hostade i alla fall sågspån de nästkommande minuterna och domaren såg ut att behöva en rejäl klick av ett shampoo mot mjäll. ”Mr Arg” blev inte avskräckt med vad han hade ställt till med. Ett par minuter senare släcktes nämligen hälften av lamporna i hallen och motståndarna som var på väg mot segern efter ett break även i andra set gick och satte sig i sina stolar för att man skulle fixa ljuset. Domaren som också var på väg ner blev dock stoppad av Mr Arg som nu hade blivit ännu mer förbannad för risken som han såg det var ju att matchen som redan var väldigt sent på kvällen skulle brytas och därefter återupptas morgonen därpå. Därför skrek han till domaren; ” You do not leave that chair” och till motståndaren fick han det att låta att om de bara fortsatte skulle matchen snart vara över. Det som nu skulle hända var ytterligare en incident som kan hända när man är fullständigt avslappnad och har inom sig redan bokat flyget hem. Mr Arg började ”tanka” men ”problemet” var att allt helt plötsligt satt innanför linjerna till motståndarnas ilska och förtvivlan. Tills slut hade Mr Arg och partner vunnit andra set och tredje set blev en ren expeditionsaffär när motståndarna helt paralyserade fortfarande undrade vad som hände i denna svinkalla gymnastikhall på landsbygden i Andorra. Man hade ju redan ”cashat in” segern. Efter att Mr Arg blivit utskälld av motståndarna för osportsligt uppträdande satte han på sig världens största skämsstrut och slog sig ner längst in i omklädningsrummet för att isa sina ömmande knän. Till sin partner sa han att han inte skulle lämna arenan förrän alla hade gått ut då han skämdes så till din grad att han inte ville visa sig för folk.

Den sistnämnda historien pendlar ju mellan en dålig förlorare och men även en dålig vinnare. Om jag inte hade känt personen som den snällaste i hela världen skulle man ju ha undrat vad det var för någon. Så här 25-30 år efteråt kan man dock bara skratta åt alla dessa incidenter och försöka få dagens juniorer att uppträda bättre än vad vi gjorde stundtals. Dock som jag nämnde innan är de så jäkla viktigt att veta hur man ska få ut sina känslor på rätt sätt och även öva på detta redan i låg ålder.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan.

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala.

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat.

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet.

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid.

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Under Svaneholm Open fick jag det stora nöjet att vara med i en paneldebatt tillsammans med Mats Wilander. I och med att Mats alltid har varit ett av mina stora föredömen var jag knappast svårövertalad att komma ner till denna debatt där tema var hur vi ska få tillbaka svensk tennis där den en gång var.

Precis som jag nämnde för Jonas Arnesen som var konferencier under debatten, blev det inte mycket till debatt mellan Mats och mig i och med att jag själv växte in och formades i gänget med Mats, Nyström, Järryd mm i spetsen. Däremot formades samtalsämnet mycket åt det hållet jag ville där vi båda två strök under värdeord som ödmjukhet framför resultatbaserade målsättningar. Precis som jag har nämnt i föregående krönikor är det fruktansvärt orättvist att jämföra dagens tennis med tiden då vi spelade pga att konkurrensen idag är så knivskarp. Att media hela tiden jämför olika svenska idrotters resultat med varandra utan att väva in någon slags verklighetsförankring i hur många som utövar respektive sport i världen är också helt fel enligt mig för detta ger en skev bild av verkligheten till gemene man. Jag tycker inte svensk idrott är där den var en gång i tiden men som läsare och lyssnare kan man uppfatta att vi är fantastiska med tanke på folkmängden och minst lika bra som förr. Visst är vi bra, men lika bra som förr. Nej, det tycker jag absolut inte. Då var vi mer framstående i de större sporterna

Så därför tycker jag vi ska gå tillbaka till temat om hur vi ska få tillbaka svensk tennis hur den en gång var UTAN att stirra oss blind på resultaten och ställa oss frågan: hur ska vi få tillbaka svensk tennis? Är juniorerna lika laddade som vi var när vi gick ut på tennisbanan? Har juniorerna idag samma respekt för sin idrott och sin omgivning som vi hade? Har juniorerna samma inställning som vi hade på banan när de spelar match, dvs det där j-r anamma som behövs för att vara skillnaden som gör skillnaden? Vad tar juniorerna med sig efter avslutad tenniskarriär och framförallt hur uppfattar dagens spelare som är i 20-25 års åldern sin juniortennis kontra hur vi upplevde tennisen? Och en fråga som jag ofta ställer mig; hur uppfattar gemene man ( icke tennisspelare) svensk tennis idag?

Och en del av dessa frågor berörde Mats och jag idag utan att egentligen ha 100% facit. Ett av orden som Mats verkligen strök under var ordet respekt. Att ordet respekt är minst lika viktigt att lära sig som att lära sig slå en forehand eller backhand. Mats gav flera exempel på både juniorer och seniorer som på olika sätt har visat både det ena och det andra dvs respekterat allt och alla samt vice versa. Här har ju ledarna ett mycket stort ansvar att berätta vad som gäller både på och utanför banan. Själv hade jag ju turen att ha en tränare i Tim Klein som knappast var rädd att säga till mig när jag gjorde något galet. Dessutom hade jag lika mycket tur som senior att hamna i en grupp svenska tennisspelare där det fanns personer som kunde säga till när man klev över gränsen.

På vår tid respekterades de svenska tennisspelarna så högt att vi väldigt sällan hade problem med andra spelare, antingen på eller utanför banan. Jag uppfattade att utländska spelare såg  upp till oss svenska. Inte bara för våra resultats skull utan även för vårt uppträdande på och utanför banan. Och vi spelare var stolta över att få vara en del av gruppen som hade så jäkla gott rykte bland spelare och publik runt om i världen. Vilka spelare ser tennisvärlden upp till idag? Givetvis de som är bäst på banan men det är också enligt Mats andra anledningar till att spelare ser upp till dagens 3 superstjärnor. Jag tänker då på Federer, Djokovic och Nadal. Mats berättade att när han gör  intervjuerna med dessa tre spelare i Eurosport så ser jargongen inför intervjun alltid likadan ut. De går fram till samtliga som jobbar i studion allt från assisterande kameramän till huvudmännen i Schett och Mats där de tar i hand och säger sitt namn till personer de inte har träffat förut. Detta gör inte så många av de andra spelarna som ligger sämre rankade. Varför? Blyghet, arrogans, respektlöshet? Inte en aning men en sådan här detalj i idrottslivet är nog så viktig. Genom att skaka hand och presentera sig visar man respekt mot omgivningen. Man behandlar alla lika och respekterar samtliga människor oavsett rang.

Precis så som man ska göra för sin sport. För varför behöver man ha respekt och ödmjukhet för sin egen sport? Svaren är givetvis givna. Har du inte rätt respekt och ödmjukhet för din motståndare kommer du med all sannolikhet att spela sämre tennis. Har du inte 100% fokus på din uppgift på och utanför banan kommer du aldrig att nå fram till din maxkapacitet. Tony Nadal fick frågan varför Nadal, Djokovic och Federer är så totalt dominanta i dagens världstennis. ”helt enkelt för att de är mer dedikerade till sin idrott än alla de andra” Med det menade han att de andra inte är dedikerade till sin uppgift att bli bättre tennisspelare men han menade att många av dagens yngre spelare är mer måna om andra saker än just tennisen.

Har dagens yngre svenska spelare ingen respekt då? Vet man vad vett och etikett innebär. Visst har flera av dagens ungdom det men detta var absolut bättre förr. Allt curlandet gör att barnen inte vet hur man ska bete sig. ”De kallar mig kungen hemma” sa en 14-årig junior vars föräldrar hjälpte honom med det mesta hemma. För denna personen har det trots allt gått jäkligt bra i livet och det är en person som jag verkligen gillar men för andra som blir curlade i parti och minut kan jag garantera att det har gått sämre för.  Och i och med att det är föräldrarna som vill mer än barnet i många fall vet inte juniorerna hur man ska vara på banan för att kunna prestera sina bästa resultat. Antingen står man med kepsen i hand för att man vill vara sina tränare eller föräldrar till lags att vara helylle på banan eller går man över gränsen där man använder fel metoder för att vinna sina matcher genom fusk på olika sätt. Här anser jag är den största skillnaden mellan dagens svenska och gårdagens svenska juniorer. Vi var verkligen inte Guds bästa barn på banan men jag anser att det var betydligt fler av oss som hade ett jäklar anamma på banan utan att ta till oschyssta medel som drabbade motståndaren. Hittar vi tillbaka hit är jag övertygad om att både resultat och självkänsla skulle stärkas hos betydligt fler spelare och att vi skulle ha känt än mer stolthet av vad svensk tennis producerar. ”varför har man tagit bort det faktum att förloraren inte dömer”, fortsätter Mats. ”Förr fick man koncentrera sig på spelet, taktiken, hur man kunde ta sig in innanför motståndaren. Idag måste man koncentrera sig på om motståndaren fuskar”

Det andra ämnet som Mats tog upp för att svensk tennis skulle bli bättre var helt sonika; kasta bort alla bollkorgar och lär juniorerna spelet tennis bättre. Han gav en känga till dagens tennisspelare som han tyckte hade alldeles för lite spelförståelse med några få undantag som tex Tsisipas och Murray. Problemet tyckte han började när akademierna startade med Bollitieri i spetsen. Där lärde man sig slå backhand, serve, volley mm men problemet var när det kom till spelförståelse i och med att alla spelade i stort sett likadant. Jag är ju ett lysande exempel själv på en liten annorlunda spelstil där min forehand var dubbelt så hård som min backhand och motståndaren fick en ofrivillig tempoväxling när jag inte hann runt för ett forehandsslag utan var tvungen att slå från min svaga backhandssida. Ett annat exempel som Mats tog upp var Edbergs svaga forehandssida. ”jag tyckte det var mycket skönare att slå på hans backhandssida för där kom bollen mer normalt tillbaka. Slog jag på hans forehandssida visste jag aldrig hur hårt och framförallt var bollen landade när Stefan returnerade den” Och här är jag den första att hålla med. Det fanns ju ingen annan i världstennisen som hade Stefans forehand och därför var man ju inte van vid ett sådant slag.

Hur många procent av sin träning ska man då lägga på poängspel kontra teknik. Olika beroende på hur långt du har kommit i din tennisutveckling naturligtvis men Mats tycker att man ska spela sin första poäng så fort man har lärt sig att få bollen över nät. Utmana dina kompisar. Utmana din mamma, mormor äldste personen i klubben osv. Och även detta tänk går helt i linje med min egen tennisfilosofi. Det är utmaningen som gör att du är på tårna och vill ha över bolluschlingen över nät. Igen och igen och igen. Om ni någon gång står och studerar ett fält där barn spelar minitennis och en av stationerna är rundtennis, titta då på hur mycket mer man är på tårna då barnen ska försöka få över bollen över nät när det är deras tur. De vill ju inte åka ut. Jämför en bana där de bollar med sin mamma eller pappa samt banan där de möter sin kompis.  Eller när man tex spelar “King”. Vilken bana är man mest tänd på att få över bollen och vilken bana är man minst tänd på att få över bollen? Hittar man de rätta knapparna att trycka på för att få varje individ att vilja prestera sitt yttersta har man hittat helt rätt. Själv älskade jag att spela poäng och var klart mer laddad när jag körde poäng än när jag tränade att slå över en massa bollar över nät utan att kunna vinna något. Och är det något råd vi från gamla generationen kan ge dagens juniorer är att spela poäng. Älska utmaningen som dina träningskompisar ger dig

Ytterligare ett ämne som diskuterades var från ytterligare en person som satt i panelen där man tog upp vikten av att lära juniorerna mental träning. Precis som jag var inne på innan är ju att hitta rätt balans på banan för att kunna prestera sin bästa tennis. Alla spelare fungerar ju olika och vissa spelare upplever man som extra trygga på banan. Mats var ju givetvis en av dem. Själv var jag väldigt nervös innan matcherna men på banan tyckte jag att jag nästa alltid presterade min bästa tennis i viktiga matcher och de gånger jag inte gjorde det hade jag ofta ”nycklar” som jag plockade fram för att kunna prestera bättre. ”Nycklar” som jag fått genom erfarenheter genom åren som spelare och även kloka råd och nycklar från Kjell Enhager. När jag ser tillbaka på min karriär vet jag också hur mycket gruppen svenska tennisspelare på touren betydde för mig samt hur mina kompisar under juniortiden behandlade mig. I och med att jag kände mig så genomtrygg i gruppen kände jag mig även trygg på banan och trots att förmodligen inte många av oss tänkte på det var vi varandras psykologer pga vår underbara teamkänsla.

Om inte ens ego är för stort så finns det ingen anledning att inte jobba i grupp där man förutom att man hjälper varandra med de mentala bitarna även kan hjälpas åt sparringmässigt, taktiskt, praktiska detaljer med resor, uppehälle mm och dessutom blir det billigare om man är några stycken.

Jag hör personer som tycker att jag är bakåtsträvare när jag försöker övertyga min omgivning att det var bättre förr med teamtänk. Idag verkar man tro att ju mer folk man har runt omkring sig, ju bättre resultat. Förr kunde man springa upp och ner för en backe, göra armhävningar, situps mm men idag krävs det analyser i allt man gör annars blir resultatet fel. Problemet är bara att spelarna inte är robotar

Jag går så långt att jag anser att vi måste ändra tenniskulturen i Sverige. Att vi också borde snegla på sporter som har en kultur där inblandade vet vad ordet respekt och ödmjukhet betyder, ( likt kampsporterna). Har vi gått för långt för att detta någon gång skulle kunna bli verklighet? Absolut inte. Med en tydlig linje med alla inblandade är jag övertygad att detta skulle kunna gå. Men vågar vi ta det här steget? Vågar vi vara ”bakåtsträvare”? Frågar du de som var med under det svenska tennisundret ( spelare och tränare som både var involverad på touren och i klubben) och fick uppleva det vi fick  skulle garanterat 90% svarat att detta är den riktiga vägen där man ev adderar en och annan modern tanke. De senaste 20 åren har vi gått motsatt väg och kanske kommer de flesta tycka att fortsätta att curlande föräldrar, ja-sägande tränare samt ego-fixerade spelare som är skapade av de två förstnämnda personerna är den rätta vägen att gå . Men i min värld kommer i alla fall alltid den modellen som fortfarande skulle vara mest framgångsrik stavas ”svensk tennis 70-80 och 90-tal”.

#framåtförflerirörelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Min etiska kompass snurrar åt alla håll nuförtiden. Bara för 5-6 år sedan stod den relativt stadigt åt ett håll men numera vet jag inte vad jag ska tro längre. Senast jag verkligen höll på att tappa fotfästet var när jag kom på mig själv funderande om hur mina ”Små Lirare” adepter skulle svara med samma mynt mot fuskande utländska spelare efter ett par Tennis Europe turneringar.

Jag är inte särskilt politiskt insatt. Jag tror att jag är den typiska medel-Svensson som knorrar lite då och då. Skakar på huvudet åt vissa länders och personers sätt att styra saker och ting. I min lilla värld har det alltid känts som om majoriteten av världens befolkning har samma liknande ideal.

Men denna romantiska värld har på bara några år fått sig en törn när ledarna av de länder jag respekterade bl.a vägrar tro på vetenskapen, gör allt för att dölja sanningar och dessutom nedvärderar andra politiker på ett sätt som jag inte är van vid. Ord som kompromiss och samarbete försvinner mer och mer.

När jag tillsammans med andra tennisföräldrar för första gången får uppleva en Tennis Europe-turnering tappar jag ännu en gång fotfästet för mina ideal. Hur bemöter man detta oerhört utbredda fusk frågar en av föräldrarna? Ingen aning svarar jag. På min tid fanns inga Tennis Europe-turneringar och personligen spelade jag min första internationella juniorturnering som 16-åring vilket var junior-EM för lag. Därefter spelade jag en handfull juniorturneringar som 17 och 18-åring men jag hade inget minne av att det fuskades så här mycket.

Kanske är det så att jag förtränger dessa negativa minnen. Men bara det faktum att jag funderar på olika sätt för mina ”Små Lirare” att fuska tillbaka gör mig livrädd. Hur tänker inte då andra föräldrar och tränare som till skillnad från mig inte har varit lika involverade inom tennisen

Idrotten är så oerhört engagerande och givetvis måste den vara ett föredöme i etik och moral. Många svenska idrottsförbund kämpar väldigt bra med detta problem och det ger även resultat. Hur kampen mot fusket ser ut med andra internationella förbund har jag väldigt dålig koll på men att tennisen har ett gigantiskt stort problem på olika områden råder inget tvivel om. Uppmärksammade fall av vadslagning, dopingfall och på den mindre kända futuretouren är det djungelns lag som gäller. Daniel Windahl har t.o.m berättat att han har dödshotats och relativt nyligen uppdagades det att 83 personer från Spanien-varav 28 spelare- misstänktes för läggmatcher på Challenger och Future touren.

Anledningen till att Tennis Europé skapades var att ge flera landsmän ute i Europa bättre möjligheter att mäta sina krafter mot jämnåriga från andra länder. För de som bor i tex mellan Europa är det inte så långt mellan de olika länderna och det finns alla möjligheter till att åka mellan flera olika länder inom arealer som är betydligt mindre än Svealand. Men vad hade Tennis Europé för ideer om tex fair play när man startade sin junior tour 1990? Diskuterade man om fair play och framförallt hur barnen skulle formas för att när man fyller senior ha den etik och moral som varje idrottsman borde ha? Och hur ser det ut i dagsläget? Har man någon framtida plan hur fusk ska stävjas? Får coacherna signera några papper där man kan bli avstängd om det uppdagas att det fuskas? Tycker Tennis Europé att detta problem har blivit bättre med åren.

Jag var väldigt nyfiken på att få svar på dessa frågor så jag ringde upp Tennis Europé där jag skickades från den ena personen till den andra och efter att även ha mailat till olika personer i 1,5 månad så gav jag upp tanken på att få något svar.

I min värld måste man börja med värdegrunder i väldigt tidig ålder. Ju längre man väntar med att tala om vad som är rätt och vad som är fel desto svårare blir det att få gamla hundar att sitta. Om man i hela sitt liv har märkt att fusk lönar sig, varför ska man då inte fortsätta med det? Och när tom ens omgivning i föräldrar och coacher eldar på fusket med olika tricks så tror man givetvis att det är detta som gäller. Tecken, små vattenflaskor ( så att man kan säga något tips när man lämnar flaskan) låååååånga toabesök mm är bara en rad tricks som är väldigt utstuderade från både barnen och föräldrarna.

Och det är nu jag börjar bli lite nervös för framtiden för normer idag är inte samma som de var för några årtionden sedan. När världens mäktigaste man ( enligt Washington Post) har ljugit 5 gånger om dagen sedan han tillträdde genom twitter och tal till folket, ger ju det signaler till övriga världen att det är ok att ljuga. Och i idrottens värld är det inte bara de allra bästa idrottsmännen i världen som har ett ansvar att uppträda korrekt. Även duktiga juniorer har ett ansvar mot sin omgivning, för jämnåriga och yngre ser på dem med nästan samma ögon som de gör mot vuxna idoler. När de bästa juniorerna i Europa då fuskar som de gör tror ju juniorerna som deltar där några gånger per år att det är så här det ska gå till.

För vissa landsmän är det än viktigare att göra bra ifrån sig i dessa Tennis Europé turneringar. En bra ranking ger nämligen möjligheten till mer sponsring från förbundet i tex resor, träning och uppehälle. Skillnaden mellan att kanske ligga som femte landsman på Tennis Europé rankingen kontra om man ligger 4 gör att man får helt andra förutsättningar. Denna placering kanske är så liten att en semifinal kontra en kvartsfinal gör att man passerar sin landsman på rankingen. Om etik och moral inte finns alternativt om det inte finns en domare, hur tror ni man dömer en boll då som är precis på linjen vid ställningen 5-5 i tredje set och man har breakboll?

Att ha betalda domare tror jag inte skulle fungera för det blir alldeles för dyrt samt svårt att organisera men att deltagarna får döma vid förlust menar jag är det enklaste sättet att lösa problemet. Landsmän får inte döma varandra och visst kommer det bli att om någon spelare har en kompis över landsgränsen som får döma sin kompis tror jag ändå detta är det bästa sättet

Ett annat sätt som Mikael Tillström berättade för mig är hur USTA har tacklat problemet. Där har man matchledare som säger till om spelaren dömer fel. Första gången det blir ett feldomslut tilldelas motståndaren poängen. Andra gången blir det gamestraff. Tredje gången diskvalificeras man. Då ska det mycket till att man fuskar när man vet att det står matchbevakare och man vet att man kan diskas om man fuskar

En annan sport som verkligen har tagit reglerna på allvar är golfen. Om man skulle bli påkommen att fuska på en tävling blir man avstängd under en längre tid. Tufft, men det har i alla fall resulterat till att få spelare som har ambition att gå långt inte fuskar

Jag hoppas innerligt att man tar upp ämnet om domarfrågan ytterligare en gång i Sverige där förlorande spelare sätter sig i stolen efter en förlust. Det behöver inte vara så i alla turneringar men åtminstone i de 15-20 största turneringarna. ( Salk, Båstad, JSM inne och ute samt deltävlingarna till JSM utomhus) I dessa turneringarna spelar de bästa spelarna och det är de som är föredömen för de lite sämre. Regeln ska vara att man aldrig dömer en match från en äldre åldersklass och om man verkligen inte vågar döma så får man i alla fall sätta sig i domarstolen och hålla räkningen. När jag pratat med spelare, föräldrar, tränare och tom det tävlingsrådet som röstade ner iden om att förlorande spelaren ska sätta sig i domarstolen förra gången, känns det som att en klar majoritet vill ha en förändring på hur det ser ut i dagsläget.

Skulle detta då hjälpa till att få bättre tennisspelare i Sverige. Svårt att säga. Men definitivt skulle man hjälpa flera svenska juniorer om vad som är rätt och fel vilket de tar med sig senare i livet. Inte för att problemet med fuskande svenska spelare i Sverige är lika stort som det ser ut på Tennis Europé turneringar men det förekommer definitivt.

#framåtförflerirörelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt ett år sedan var jag förmodligen en av de sista personerna i Sverige som fyllt 50 och som inte hade Facebook. Idag har tom jag facebook men jag är väldigt passiv och skriver nästan ingenting Det enda jag gör är att titta lite på inlägg då och då. Många av dem jag följer är naturligt gamla tennisspelare där flera av dem har konverterat till padel.

Inläggen från dem är oändliga och deras intresse för padel går verkligen igenom mobiltelefonen. Vilken underbar entusiasm. Inget ont om inläggen om tennis heller. Det som dock skiljer dessa är nyfikenheten i denna nyfunna sport padel som numera går genom Sverige som en löpeld. I dessa inlägg är inte jämförelser med resultat som räknas utan den genuina glädjen man känner alla har som utövar sporten. Tennisinläggen däremot baseras mycket på prestation och mellan raderna dyker jämförelserna från den gamla goda tiden upp.

Likadant är det i vanlig media. Tennisen är kass för vi har inga topp 100 spelare bland killarna och Rebeckas och Johannas resultat är bra men ger inga halleluja rubriker som padeln får. Men varför? Svensk tennis är ju grym på många andra sätt och konkurrensen inom tennisvärlden i världen är ju… gigantisk. Faktum är att vilken lista jag än kollar på kommer tennisen som individuell sport alltid som nummer 1 i antalet fans i världen. Enligt de flesta listorna kommer tennisen så högt som nummer 3,4 och 5 slagna av endast fotboll och därefter cricket, basket och landhockey på olika listor.

Men hur vet jag det? Jo, jag är tyvärr lite nördig när det gäller statistik och listor. Googla själv på: ”world most popular sports”. Där kommer massa listor upp. Tennisen kommer även väldigt högt när man googlar på antalet utövare. Men här blir vi faktiskt slagna av en individuell sport. Nämligen badminton. Men jag vill att hela svenska folket ska få reda på detta och här måste vi hjälpa till att få ut detta budskap. Ta fram de sakerna vi är bra på så att myterna om överbetalda svenska tennisspelare och att tennisen endast är en överklassport försvinner.

Problemet för sporter som tex badminton och tennis är att man måste lyckas utöver det vanliga för att skapa rubriker. Men med tanke på  den globala konkurrensen kommer detta förmodligen inte att hända inom de närmsta 50 åren. I alla fall inte om man ser det i ett perspektiv där man har sannolikhetsglasögonen på sig. Inte i Sverige och inte i något annat land som är lika stort som Sverige heller.  Vi slåss mot Grand Slam nationer som plöjer in lika mycket pengar årligen vilka skulle räckt till Svenska Tennisförbundets omsättning i 50 år och dessutom finns det över 130 länder där man spelar tennis. 38 av dessa var representerade i ATPs topp hundra ranking vid årsskiftet 2018/2019

Att därför bevaka mindre sporter där Sverige har optimal chans att lyckas är något som SVT har listat ut för länge sedan och i och med att dagsmedia givetvis skriver det som visas på SVT så blir det en koncentration av de mindre sporterna. I media framgår väldigt sällan hur stor konkurrensen är mellan sporterna. Inte sedan 80 och 90-talet då debatten rasade huruvida en mindre sport någonsin skulle ha chansen att vinna bragdguldet eller ej, pga sämre konkurrens, har jag sett någon journalist som har skrivit nämnvärt om detta. Därför blev jag rejält överraskad när jag läste en krönika från Alex Schulman i Expressen i februari med rubriken:

”Vad gör SVT- vad är detta för galenskap.” Där beskriver Schulman hur SVT får tittaren i Vinterstudion att tro att de sporter som visas är stora internationella angelägenheter. Här följer några korta meningar från krönikan:

”Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé.”

Om inte över 100 länder slutar med tennis och om inte de enorma resurser som pumpas in år efter år i de stora tennisförbunden är det bara att glömma att tennisen kommer att komma dit vi var igen. Då måste vi istället se på vad vi är bra på och detta budskap ska vi förmedla framförallt genom de nya social medier som finns. Här tänkte jag ta några exempel på vad tennisen är grym på:

• Jag fortsätter att googla på den sporten som är mest jämlik i världen. Högst upp på de flesta listorna kommer….tennis! Framförallt när det gäller att fördela prispengar och tittar man på Grand Slam turneringarna är det faktiskt helt jämnt mellan herrarna och damerna. När det gäller antalet utövare så ligger tennisen även här långt framme. När jag sedan tittar på herrturneringarna dyker det även upp fler och fler kvinnliga domare. Härligt!!Huruvida det ligger till i olika förbund, styrelser mm har jag betydligt sämre koll på men när jag satt i styrelsen i SvTF för 20 år sedan så såg det tyvärr inte särskilt jämlikt ut. Nu om någon gång tror jag det är extra viktigt att få en bra mix av bägge könen samt äldre och ungt med tanke på hur snabb utvecklingen i samhället går. Detta är givetvis en enorm utmaningen med tanke på hur svårt det är att locka folk till ideella uppdrag i dagens idrotts Sverige överhuvudtaget.
• Visste du att du lever nästan 10 år längre om du håller på med tennis i jämförelse om du är stillasittande. Tennis är faktiskt den sport man förlänger livet mest med enligt en undersökning som en rad danska forskare gjorde i samband med en studie om hjärt -och kärlsjukdomar. Artikeln som stod i tidningen I Form förra året berättade att den näst bästa sporten för ett längre leverne är badminton på drygt 6 år och på plats nummer 3 hittar vi fotboll. Om man däremot var en flitig gymbesökare förlängdes livet endast med ett halvår och man drog framförallt slutsatsen att den sociala aspekten var väldigt viktig. Något som du givetvis får med en eller flera motståndare på andra sidan nätet.
• Varje år börjar åtskilliga svenska tennisjuniorer på ett college i USA. Jag har ingen statistik men jag skulle gissa på att det är 30-40 stycken. Per år! I och med att jag känner väldigt många tennisspelare som har varit på college kan jag säga att nästan alla dessa har fått ett kanonjobb efter avslutade studier. Antingen i Sverige eller i något annat land. Stor eloge till alla tränare i Sverige som har lotsat sina adepter ända fram till college. Jag läste också Simon Freunds reportage om college i förra numret av Svensk Tennis. Vilken resa dessa år på college verkar vara!
• Att tennisen är en sport som man kan hålla på med hela livet är ingen hemlighet. Här kan jag också ha fel men det känns som att veteran-SM för tillfället svämmar över av anmälningar i de olika klasserna. I dagens samhälle letar ju fler och fler efter olika utmaningar och att börja tävla i tennis är en utmaning som många tar. Dock inte alla som tycker att det verkar för svårt. När kommer första sanktionerade tävlingen för vuxna nybörjare med grön-prick-boll? Dessutom finns det olika nätverksgrupper inom tennisen där deltagarna är supertaggade. Personligen älskar jag deras entusiasm och blir lika taggad själv varje gång jag tränar med dem. 

Det finns massa mer exempel på vad vi är grymma på inom tennisen och som vi ska vara väldigt stolta över. Inte bara resultat med andra ord utan andra viktiga aspekter som ibland kanske är viktigare än själva resultatet. Skulle det sett annorlunda ut om vi hade en bättre mix i våras styrelser och förbund. Gammalt och ungt. Man som kvinna? OM det hade varit fallet; hade tongångarna på sociala medier sett annorlunda ut då och framförallt: hade det skrivits mer på Instagram, Facebook mm? Jag upplever tennisen som mycket mer positiv i vissa andra länder. Trots uteblivna resultat. Hur gör dem? Skulle vara intressant att veta.

Jag skrev i en artikel förra året hur jag trodde att svensk tennis skulle se ut i framtiden. De närmsta åren är jag positiv. Men därefter? Framförallt tänker jag på gamla tennisbanor och gamla hallar som behöver restaureras. Hallar och banor som byggdes på 70 och 80-talet. Många av dessa gamla banor har redan förfallit men även flera hallar runt om i landet behöver en rejäl ansiktslyftning. Det finns väldigt många klubbar som har varit grymma på att se in i framtiden genom att buffra pengar och ta ut dessa när man behövt att göra nödvändiga arbeten med hallen. Gym, stilig entre eller följt den senaste trenden och byggt padelbanor. Alternativt finns det de klubbarna som har en förstående kommun som hjälper till. Men så finns det även de klubbarna som har haft styrelser som bara har tittat på tennismålen och glömt de ekonomiska målen. När man då ska försöka vända skutan och prata med kommunpolitikerna står tennisen oftast på ruta minus ett pga hur gemene man uppfattar tennisen; överklassporten som borde kunna betala för sig själv.

För dessa klubbar borde det finnas hjälp från förbundet. En eller några som endast skulle jobba med klubbutveckling och kan ge de tips och råd till styrelser som inte har den erfarenheten som många klubbar har. En kostnad som givetvis måste betalas av några och i min värld måste i så fall medlemsavgifterna inom Svenska tennisförbundet höjas. De enda som skulle kunna motsätta sig ett sådant förslag anser jag är personer som endast tänker ett år i taget. Jag är helt övertygad att dessa pengar skulle betalas tillbaka med råge.

Avslutningsvis; för att få fram budskapet måste alla som gillar tennis hjälpas åt. Oavsett om du är elit, tränare, klubbdirektör, motionär eller TV-tittare av tennis. Gammal som ung. Man som kvinna. Bara för några år sedan var det i stort sett endast tidningar och TV som satte trender. I dag kan de även skapas av sociala medier. Och vilka sporter har så mycket att skryta om som tennisen. Tennis är kul, tennis är en jämlik sport, tennis är en sport för livet, tennisen är älskad i nästan alla länder.  Glöm aldrig detta!!

#framforflerirorelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

#framåtförflerirörelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?