Page 4 of 10

Inflation i processtänket

Krönika av Lius Eriksson

Jag är inget jättefan av Netflix. Själva idén om en streamingsida där man kan välja och vraka bland serier och filmer, både kända och okända, är tilltalande. Men jag tycker det finns alldeles för mycket skräp i utbudet vilket gör att de mer kvalitativa produktionerna försvinner i mängden. Trots det har jag ett konto. Såklart. Alla andra har ju det, då vågar ajg inte vara utan. Men Netflix måste snart steppa upp för att inte tappa mig som kund.

En av serierna jag börjat se är ”Sunderland ’til I die”. En form av reality dokumentär som följer fotbollslaget Sunderland inifrån korridorerna. Har hittills bara sett fyra avsnitt så mitt syfte är inte att ge ett betyg, men hittills har den lyckats fängsla mig.

En av huvudpersonerna man följer i serien är den verkställande direktören Martin Bain. Han påtalar flera gånger i de inledande avsnitten hur fotbollen på elitnivå är en resultatdriven bransch. Får inte managern med sig resultaten är det han som bär ansvar. Sunderland ligger i botten av tabellen i början av säsongen, och laget måste börja vinna. Det är en resultatdriven bransch där just fotbollsresultaten räknas. Fansen vill såklart att laget ska spela bättre, vilket hör ihop med resultaten. Utveckling i spelet ger resultat – resultat ger troligtvis självförtroende vilket skapar bättre spel. Det ena hänger ihop med det andra.

 

De senaste åren har jag upplevt att fler och fler tränare och personer involverade inom tennisen i Sverige börjat prata en del om ”open and growth mindset”, ”grit”, ”processen framför resultat” och så vidare. Flera böcker har kommit ut kring ämnena, flera podcaster har gjorts där det pratats om. De flesta har nu hört talas om begreppen, flera tränare försöker jobba med dem dagligen, några tycker nog att det hela är överskattat – spelarna dem jobbar med är ändå för dåliga. Klassiskt.

 

Hur som helst, för 1.5 år sen var jag ledare för ett gäng spelare på en ITF Junior-turnering. Där samtalade jag med en annan coach som anade en tendens inom tennisen. Han sa:

”Jag uppfattar att det har gått inflation i process-snacket”. Han menade att alla numera pratar om processen jämnt. ”Det hela är en process”. ”Det tar tid”. ”Processen framför allt”. ”Resultat är sekundärt, det viktiga är processen”. Att det är inne att snacka om processen. Han sa vidare att givetvis är processen viktig, inget snack om det, men de spelarna som blir bäst jobbar med processen samtidigt som dem gör resultat. Det är inga spelare som jobbar med sin utveckling, utvecklas men inte gör resultat samtidigt! De bästa spelarna kombinerar de här två på sin resa framåt.

 

Sen dess har jag tänkt en del på det här och tycker han har helt rätt i sin reflektion. Alla pratar om processen, vilket såklart är viktigt och rätt, missförstå mig inte. Men det har blivit som en ursäkt för coacher när ens spelare inte gör resultaten man önskar/trott/hoppats på. Ibland tar saker tid, förändringar tar tid, man kan inte kan förvänta sig toppresultat hela tiden under en juniors, eller seniors, resa. Men det får inte bli en bortförklaring att gömma sig bakom. Du måste även under en process ta ansvar för resultatet. ”Ingen spelare har förlorat sig till att bli en vinnare”, heter det också. Resultat ger förtroende – ska du som ledare få chansen att fullfölja ditt bygge så behöver din spelare resultat också. Eller från andra hållet, om inte spelaren gör resultat under processens gång riskerar den att tröttna och helt enkelt sluta.

 

Att jobba med juniorer och med seniorer skiljer sig åt. Båda jobbar med att utvecklas och bli bättre, men det finns troligtvis ännu fler saker man vill förändra hos en junior än en seniorspelare. Därför viktigt att välja rätt lägen att göra det, för resultaten behöver fortsätta komma. ”Same shit different level”, är ett annat uttryck. Oavsett nivå och ålder behöver alla få lite vind i seglen emellanåt för att orka gå upp på morgonen och fortsätta göra jobbet. Spelare jag har tränat har i perioder haft riktigt tunga resultatrader. Då kan jag lova, det spelar ingen roll hur mycket jag står där och hänvisar till böcker och säger att ”processen är viktigast, bara vi jobbar på rätt saker så kommer resultaten komma”. Han eller hon skiter väl i processen när hen har inkasserat sin sjunde raka torsk. Allt hen vill är att vinna. Och arbetet blir ju så mycket enklare när det är positiva vibbar i teamet! Förtroendet mellan spelare/tränare är högre och processen kan jobbas med på ett mycket mer smärtfritt sätt.

 

En annan risk jag uppfattar finns med för mycket process-snack är att spelaren, precis som tränaren, börjar gömma sig bakom den filosofin. När matcher förloras är det på grund av ”att jag jobbar med det här och det här”. ”Det gör inget att jag förlora, jag är ändå mitt uppe i processen med den här biten av mitt spel”. ”Jag förlorade men det spelar ingen roll för jag tränade ändå bara på min korta cross”. Bortförklaringar istället för att inse att du förlorade matchen för att motståndaren var bättre, punkt slut! Här gäller det dock att ha fingertoppskänsla, för om en spelare som är riktigt nere och deppig kan process-tänket vara räddaren i nöden!

Tennis är hur som helst en resultatdriven bransch – använd inte processen som en ursäkt.

 

Jag är fortfarande abonnent på Netflix. Och kommer så vara tills jag sett klart Sunderland-serien. Sen får jag se. Netflix behöver utvecklas. Men jag kommer inte köpa någon förklaring om att ”vi håller på att utvecklas, stanna kvar hos oss, om två år är vi grymma, vi lovar”. Oh nej, ni får faktiskt leverera under tiden ni bygger ut ert utbud. Annars lämnar jag.

Svårt att väja racket?

Går du i racketväljartankar men har svårt att bestämma dig för vilket du vill ha? Eller vilket du bör ha? Kanske har du tidigare gått mer på utseende än på egenskaper men vill den här gången kombinera de båda?

Och när du väl valt racket så är det ju det här med strängarna också…styv eller mjuk? Räfflad eller rak?

Då tycker vi du ska testa HEAD’s “racquet- and stringfinder”! Med två små enkla test så får du hjälp på traven vilket racket eller senor du ska välja.

GÅ IN HÄR och testa så får du se vad HEAD rekommenderar åt dig.

Tränarporträtt Måns Engström

Namn: Måns Engström

Ålder: 18 år

Racket: Head Speed

Måns Engström började spela tennis på Ekerö Tennisklubb. Han fastnade för sporten eftersom många av hans kompisar spelade och tränarna i klubben fick hans intresse att stiga i höjden.

  • Det var bra sammanhållning i klubben, säger Måns. Eftersom det var en liten klubb så kände alla varandra, och eftersom det ordnades många läger och tävlingsresor så kände man sig hela tiden inspirerad och motiverad. Egentligen var jag inte jättebra, hade lite för mycket temperament, men höll en okej nivå ändå.

Nu så har Måns bytt sida av nätet och är tränare själv fast i Smedslättens LTK. Han började även tränarkarriären på Ekerö med lördagstennis, men sen i höstas är han i Smedslätten och arbetar med både barn och vuxna.

  • Det är väldigt socialt, både på och utanför banan eftersom det är många tränare som jobbar i klubben.

Roligast tycker han det är att lära ut nya saker och när han kan vara med och spela själv.

  • Min mentor är Jonas Tydén som var min tränare och nu är sportchef i Smedslätten. Men jag lär mig något av alla jag jobbar ihop med klart. 

Måns tror att det är ett yrke han vill hålla på med i framtiden men har inte bestämt sig helt än. Roligast tycker han det är att jobba med vuxna än så länge där en av favoritövningarna är “vinnaren står kvar” där man lägger upp en fyrkant i mitten av banan där man inte får träna.

  • Det brukar oftast bli mycket skratt samt att dem får träna på att använda banans storlek och bredda spelet.

Måns spelar själv med racket HEAD Speed.

  • Jag tycker HEAD ger mig bäst kontroll, vilket jag behöver i mitt spel, avslutar Måns. 

Klein Players – ny teamsatsning i svensk tennis

I slutet av förra året blev det officiellt att en ny teamsatsning kommer lanseras i januari i år. Bakom initiativet “Klein Players” står de före detta tennisproffsen Magnus Gustafsson, Christian Bergström och Jan Apell! Satsningen har fått medial uppmärksamhet och går att läsa mer om bland annat HÄR

Headcoach har också fått förmånen att ställa några exklusiva frågor till “Gusten” om teamet:

Hur kom ni på tanken från början med det här teamet? 

Tankarna har funnits sedan flera år tillbaka i och med att jag ville ha en fortsättning på Små Lirare. Små Lirare kommer alltid att leva kvar för de olika grupperna oavsett ålder men det behövs ytterligare komplement till klubbträningen och då har detta konceptet alltid funnits i bakhuvudet.

Hur kommer uttagningarna ske till det här teamet?

Klein Players kommer att ha et spelarråd som kommer at bestå av oss samt tränare från regionen och Tennis Gbg. Spelarna som är aktuella kommer därefter få en förfrågan. Dessutom kommer det hela tiden finnas ett par öppna platser där spelare som inte är med i Klein Players från olika klubbar i Gbg ska kunna få deltaga. Det kan bli vid 3-4 tillfällen per säsong som vi då kör med dem. Givetvis kan inte vi göra särskilt mycket för dessa spelares utveckling på endast ett par gånger men jag tror att variation i tennisvardagen för en junior kan vara nog så viktig ibland.

Vad kommer ingå för spelarna i det här teamet? Vad är själva upplägget?

Träningar varje vecka för 10-11 stycken spelare och träning varannan vecka för ytterligare 10 spelare. 4 läger per år för varje spelare och matchbevakning åtminstone 2 gånger per år. Får vi mer resurser kommer detta att öka

Är detta för spelare från hela landet?

Till en början kommer detta vara ett göteborgs projekt  med ev västsvenska inslag. Växer det och vi får mer resurser ( = fler sponsorer) kommer vi kanske att utöka projektet.

Hur har responsen varit sen det blev officiellt?

 Väldigt positivt. Det har varit väldigt mycket spelare och tränare som kom fram till mig i SALK där jag fick beskriva projektet.

En intervju från journalisten Jonas Arnesen med “Gusten” från just SALK Open går att se HÄR där han berättar mer om projektet.

Berdych redo för comeback

Tomas Berdych har i många år varit en av ATP-tourens förgrundsfigurer. Nästan alltid långt framme i turneringarna, konstant innanför topp 20 sedan 2006 och nästan alltid en av spelarna man tänkt har möjlighet att slå ut storfavoriterna i Grand Slam-turneringarna. Fram tills i våras när en ryggskada ställde till problem för honom och han valde att ta ett break och ta hand om skadan istället för att fortsätta spela med problem.

Rankingen rasade men han är nu redo för comeback och börja klättringen uppåt igen! ATPTennis.com har gjort ett bra reportage om hans utmaningar under 2019 som vi rekommenderar er att ta e titt på:

https://www.atptour.com/en/news/berdych-comeback-2019

Topp tennis video games

Tennis är av många ansedd som en av de bästa tv-idrotterna som finns, och detsamma gäller givetvis även tv- och dataspel. Oavsett om du är väldigt eller måttligt intresserad av tennis i allmänhet så är det många av er som säkert fastnat för att spela något av de tennisbaserade tv- eller datorspelen på marknaden.

För ett år sen sattes en liten sammanfattning ihop av HEAD av tennisspelen genom tiderna. Har ni inte läst den rekommenderar vi er en titt.

https://www.head.com/en-SE/news/tennis/headline-magazine/story/the-future-issue/top-tennis-video-games/

Tränarporträtt Richard Wagi

Tränarporträtt Richard Wagi, danska tennisförbundet

 

 

 

 

 

 

Berätta om dig själv och din bakgrund?

Jag började spela tennis som 7-åring i Rimbo TK som ligger i Roslagen. När jag var 11 år började jag spela tennis i Salk och tillhörde topp 10 i Sverige tills jag var 16. Min tränarbakgrund ser ut som så att jag startade jobba som tränare på helger på Stockholm Tennis Academy samtidigt som jag jobbade som säljare. Efter det började jag jobba på timmar i Mälarhöjden under en kortare period, men jag kände att jag ville utvecklas och hade glöden och viljan för att jobba heltid, och sökte mig då till Oskarshamn där jag jobbade som chefstränare under två år innan jag flyttade till Köpenhamn och började min anställning på danska tennisförbundet i september 2018.

 

Varför jag ville bli tränare är ganska enkelt. Jag har alltid älskat tennis, både att se på och spela. När jag under min tid som säljare lade ner mer tid på att kolla på tennis både på tv och Youtube kände jag att det är ju detta jag vill göra och sa upp mig ganska omgående utan ett klart tränarjobb och satsade allt på det. Jag gillar även tanken att man kan försöka forma bra människor både på och utanför banan.

 

Det jag framförallt har lärt mig under åren som tränare är hur viktigt det är att hela tiden få både dig själv och spelarna motiverade till att göra sitt bästa. Det som fungerar bra med en grupp behöver nödvändigtvis inte fungera bra för en annan. Alla individer och gruppdynamiker fungerar olika och det är viktigt att vara på tårna för att anpassa träningen så den passar just den specifika gruppen/individen.

 

Hur är det att jobba på det danska tennisförbundet?

Att jobba på danska tennisförbundet ser jag som en bra erfarenhet för att få lära mig mer hur tenniskulturen fungerar i ett annat land än Sverige. Den största fördelen som jag ser det med att jobba på danska tennisförbundet är att vi delar idrottens hus i Bröndby som kontor med alla andra förbund i Danmark. Det gör de lätt att utbyta erfarenheter mellan olika idrotter.  Mitt jobb som klubbutvecklingstränare innebär att jag åker ut till klubbar som behöver ta nästa steg i sin utveckling och försöker hjälpa de med allt från träning till aktiviteter runt tennisen som kan generera nya medlemmar osv. Jag jobbar i tre klubbar samtidigt och är i samtliga klubbar minst en dag per vecka.

 

Skillnaden mellan danska och svenska systemet är svårt att svara på då jag jobbat här så kort tid. Min uppfattning är att Sverige ligger före på det mesta. Den största skillnaden jag har märkt av är hur de från tidig ålder mest fokuserar på poängspel/roliga övningar här medans jag upplever att i Sverige är vi duktiga på att först se till att teknik osv sitter innan vi börjar med annat. En stor skillnad är också att i Danmark anses tennisen vara en sommarsport vilket gör att de flesta mindre klubbar endast har utomhusbanor och måste slåss om tider i gympasalar med andra föreningar under vintrarna vilket såklart inte är helt optimalt.

 

Jag märker kulturskillnader i de att tennisen inte har en lika stark och fin kultur här som i Sverige. Som jag sa innan så blir det svårt för de mindre klubbarna när de inte har egna banor och bara får en tid i veckan i gympasalen då blir det i princip omöjligt för de juniorerna som vill spela att ha möjlighet att göra det och utvecklas i den klubben. Samtidigt är de något förbundet fokuserar mycket på att ändra kulturen från att det bara är en sommarsport.

 

Hur tänker du kring att jobba för dansk tennis och inte svensk?

Jag ser det inte som att jag inte jobbar för svensk tennis. Ambitionen är att jobba i Sverige en större del av mitt liv och nu samlar jag viktiga erfarenheter i ett annat land som jag sedan kan ta med mig till Sverige och på så sätt försöka förbättra svensk tennis.

 

Vad skulle du nu i efterhand säga är den stora anledningen till att du inte blev ännu bättre själv som spelare?

Det beror på många faktorer såklart. Jag tror att det är svårt att peka på en specifik sak och säga att det var därför jag inte lyckades. För att lyckas tror jag man behöver en perfekt match mellan allt klubb, tränare, spelare, föräldrar. Jag är nöjd med hur både klubb och tränare och föräldrar har hjälp mig i min tennis, men jag kan inte heller säga att det var en perfekt matchning på alla de punkterna. Om man bara ska se till  min insats så trodde jag när jag gjorde bra resultat som junior att detta kommer gå vägen hade aldrig några tvivel, även om tränarna ständigt förklarade för mig att de arbetet jag lade ner förmodligen inte var tillräckligt. I efterhand så känner jag att jag borde varit mogen och tagit till mig av den feedbacken och jobbat hårdare och insett att det var en extremt lång väg kvar, men det är lättare sagt än gjort för en junior. Jag hade inte skallen för det då helt enkelt.

 

Mitt råd till en lovande junior idag skulle vara att lyssna på dina tränare de har förmodligen rätt och är förmodligen tränare av en enkel anledning att de vill de bästa för samtliga sina spelare. Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg varför man spelar tennis för att det är kul får vi utgå ifrån. Se det inte som ett misslyckande om du inte när de resultaten du vill precis nu om du fortfarande har kul när du spelar, för då har du faktiskt uppnått det absolut viktigaste med din tennis redan, att ha roligt.  Vad det sedan leder till kan du inte veta men du har haft kul på vägen. Självklart måste man jobba otroligt hårt och vara seriös men tycker det oftast dras en felaktig gräns att man inte kan ha kul och skratta samtidigt som man är seriös, det ena utesluter inte det andra i den frågan.

 

Vad skulle du säga svensk tennis behöver bli bättre på?

Vad jag tror behöver bli bättre inom svensk tennis är möjligheten till utbildningar kontinuerligt. Jag skulle vilja att förbundet erbjöd utbildningar varje månad med olika fokusområden kost, mentalt, fysik osv. Man ska kunna utbilda sig minst två dagar per månad om intresse finns tycker jag.

 

Vad spelar du med för rack och varför?

Jag spelar med Head Prestige Pro för att den ger mig bra kontroll samtidigt som jag kan svinga på ordentligt utan att bollen flyger allt för mycket.

 

Svensk tennis framtid

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag satt i svenska tennisförbundets styrelse sa fd ordförande Janne Carlzon vid något tillfälle att ”för att kunna se in i framtiden måste man kunna sin historia”. En devis som givetvis gäller inom alla områden. Om jag därför skulle sia om hur tennis skulle se ut i framtiden måste jag därför blicka tillbaka flera decennier.

På 60-talet var ju serve och volley det dominerande spelsättet. Baslinjespelare var ytterst ovanligt och framförallt australiensare med Laver, Emerson mm dominerade världstennisen. Topspin existerade inte och det var inte förrän Borgs dominans på 70-talet nästa generations tennisspelare tog vid med mängder av svenska spelare i spetsen Dubbelfattad backhand, toppspin, bra fysik och enormt tålamod där baslinje övningar var det absolut dominerande. Att möta en svensk spelare på touren var en mardröm för de flesta andra landsmän där det oftast inte fanns något motvapen

I den generationen växte jag upp och med Borg som idol och inspiration från Wilander, Nyström, Järryd mm blev också min spelstil väldigt lik mina äldre landsmän. Med ett undantag: Jag älskade att gå runt och spela forehand och vid 21, 22 års ålder blev det än mer tydligt då jag i princip gick runt och ”köttade” forehand på i princip varenda slag. Och denna ”nya” spelstil uppkom pga av en flygresa från USA där jag mötte en utpräglad grusspelare som vid den tidpunkten låg topp 10 i världen. Min enda chans var att släppa på bromsen och gå för i stort sett varenda slag. Jag glömmer aldrig hur det viskades bland coacherna och där man förmodligen skakade på huvudet om det verkligen var så här nästa års tennis skulle spelas. Hursomhelst lyckades det för mig och andra spelare som tex Jim Courier visade att detta var framtidens tennis. I alla fall et par år framåt

När framförallt spanjorerna började utveckla en bättre backhand och som kunde stå emot tunga forehandslag blev detta melodin för nästa generation, i alla fall på grus. Jag kommer ihåg hur vårt team diskutera framtiden på 90-talet och där vi menade att Marcelo Rios spel skulle bli nästa generations taktik med kort vinklade slag. Om inte materialet skulle ha utvecklats som det gjordes skulle säkert också fler spela som honom men att ta allt på i princip uppstuds och dessutom vinkla slagen som han gjorde blev i princip omöjligt.

Senaste åren har ju som bekant baslinjespelare varit dominerande på touren och där spelare i stort sett är tvungna att vara i stort sett kompletta med bra forehand och backhand samt en bra serve. Däremot har jag saknat att man smyger fram på nät under bollduellerna men jag tycker det finns tendens att man letar sig mer och mer framåt. Det som också har börjat utmärka flera spelare är att man returnerar oerhört långt bakom baslinjen. Rent av 5-6 meter bakom baslinjen. Om vi skulle ha gjort det på vår tid skulle vi ha blivit uppätna av serve och volley spelare som tex Edberg och McEnroe. De var alldeles för snabba till nätet och kunde i princip göra vad som helst med sin första volley. Därför var man tvungen att returnera vid baslinjen för att ha någon chans att få ner bollen på fötterna. OM trenden med att returnera så långt bakom baslinjen tror jag att nästa motdrag blir som sagt att spela exempelvis serve och volley men då måste också åtskilliga spelare förbättra sitt volleyspel

Jag tror också att fler spelare i framtiden kommer att lära sig att analysera betydligt bättre än vad man gör idag. Som det ser ut idag är det väldigt få spelare som ändrar taktik när de känner att det går dåligt och OM man ändrar taktik gör man det alldeles försent. Här måste coacher lära spelaren att coacha sig själv. Lära spelarna att ställa de rätta frågorna till sig själv för jag kan garantera att de flesta spelarna skulle kunna coacha sig själv men man övar sig alldeles för lite i det.

Jag tror ocksåatt fler akademier och förbund kommer att fokusera mer på varje individs personliga utveckling och då pratar vi inte forehand, backhand, serve eller taktik utan mer hur man kan utvecklas som människa och vad tennisen kan ge var och en. Frågan bara är vilket förbund eller akademi som vågar stå för detta när kritiska röster menar att det är snabba resultat man vill ha. De som lyckas med detta koncept tror jag kommer vara framtidens vinnare

Jag har tidigare gett min syn på den teknologiska utvecklingen när det gäller material men det är inte bara detta som jag funderar över. Vi har haft ett räknesätt som har fungerat ungefär detsamma under över hundra år och ett mått på banan som också är identiskt av hur det såg ut för 150 år sedan. I och med att tennisen är en så konservativ sport tror jag det därför kommer att bestå som det gör långt tid framöver men just att man gör försök med annorlunda räknesätt gör att jag skulle vilja lägga mig i diskussionen om hur i alla fall jag skulle vilja ha det. Under Next Generation, både i kvalet i många distrikt samt slutspelet i Båstad gjordes följande försök:

  •           Avgörande boll vi 40 lika
  •           Kör vidare efter nätserve
  •          Förkorta seten till 4 men kör bäst av 5 set istället

Jag är totalt emot nätserves regeln men har fått förklarat varför den har uppkommit. Det blir för mycket fusk när ingen domare sitter i stolen. Jag köper det men upprepar vad jag skrivit så många gånger innan: Inför domare i de större tävlingarna. Förlorande spelare MÅSTE upp i stolen. Önskar att ITF hade samma tänk och att detta skulle förekomma vid samtliga ETA turneringar ( jag inser också att det skulle kunna bli att man dömer för sina kompisar men jag är naiv nog att tro att detta är en bättre lösning än vad det är idag)

Att man förkortar seten till 4 samt att man kör no ad har jag heller inget emot men man ska INTE ha detta på juniornivå. Tränare och ledare vill att man ska våga spela ut men detta räknesätt hämmar juniorerna i denna utveckling. När man är 16, 17 år och det definitivt inte lönar sig att slå upp bollen i luften kan man använda dessa regler. Det kan tom vara positivt för tennisen. Jag har inga kommentarer från pingisen men jag upplever att detta har varit positivt för dem. Mer spännande bollar för publiken och TV-tittaren. Och med tanke på hur det ser ut i samhälle idag är det ju action de flesta vill ha och med dessa regler tror jag detta kommer att vara framtiden men som sagt. Fundera ytterligare ett varv när det gäller juniortennisen i yngre åldrar

Vad tror jagom svensk tennis då? Närmsta 10-15 åren tror jag kan bli fantastiska. Kanske kommer vi tom få de världsstjärnor som vi så länge suktat efter. Kanske 3-4 damer samt 3-4 herrar bland de 100 bästa. Därefter tror jag det kommer att se betydligt sämre ut. Varför? Jo, än så länge finns det otroligt många eldsjälar från min generation som växte upp under Borg eran. Både före detta spelare och tränare som har ett enormt tennis hjärta. Många av oss gamla spelare ger tillbaka allt vad vi kan till tennisen men även en hel mängd tränare från min generation som jobbar i det tysta på och utanför banan. Efter vår generation finns det naturligtvis en hel del som brinner lika mycket som vi gör för tennisen men det är inte i närheten av samma mängd. Och tyvärr som tennisen är i många klubbar bygger man inte den framtid som behövs för att behålla juniorerna långt upp i senior åldern. Framtiden tror jag därför kan se väldigt dyster ut men vi pratar som sagt 10-15 år in i framtiden. Givetvis kan vi få fram en superstar som skulle ändra på detta men OM man inte ska förlita sig på turen behövs det göras dramatiska ändringar där tennisen blev den livsstil då jag växte upp då passionen för sporten var så stor att man visste att man alltid skulle vilja hålla på med tennis på et eller annat sett oavsett hur det gick resultatmässigt. Och som den optimist jag är hittar jag en del ljusglimtar som gör att jag tror att den stora skutan är på väg att långsamt, långsamt svänga åt rätt håll.

Det som oroar mig mest dock är allmänhetens och framförallt politikers okunskap om sporten tennis. (0 och 90 –talets framgångar ligger oss fortfarande i fatet när de flesta tror att tennisspelare oavsett nivå, lever ett liv i sus och du och där pengar är det minsta problemet. Många klubbar har ett mycket otacksamt läge när man ska försöka övertyga politiker att man behöver kapital att renovera sin anläggning. Med de timpriserna och tränaravgifter som finns i dag runt om i landet är stödet från kommunen en i stort sett nödvändighet. Finns inte detta stöd kommer flera klubbar att gå under förr eller senare.

Men här kämpar tennisen mot de större lagsporterna såsom fotboll, hockey, handboll mm där jag upplever att den allmänna uppfattningen är att man tror att det är betydligt billigare att renovera vissa idrottsanläggningar per utövare vilket lurar många. ( såsom tex fotbollsplaner) De individuella idrotterna, såsom tex badminton, squash, pingis och tennis, kommer att få det rejält tufft mot just framförallt lagsporterna vilket jag tycker redan har märkts de senare åren. Sporten som går mot strömmen är padel men här har målgruppen varit 30+ där de privatägda hallarna tar nästan dubbelt så mycket för en speltimme trots att spelytan är knappt en tredjedel mot tennisens.

På något sätt måste tennisen en gång för alla döda dessa klyschor om att tennisen är en sport som de flesta kan försörja sig på, få allmänheten att förstå att de flesta tennisklubbar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig flytande och att tennis inte är en glamour sport utan det krävs ett enormt slit för att få fram världsspelare. I det tysta kämpas det som sagt för att få fram dessa budskap men jag tycker vi är alldeles för dåliga för att allmänheten ska inse detta.

Tränarporträtt Hannes Hederstedt

Berätta om din bakgrund och historia som tränare?

  • Började som tränare -78 i en privat tennisskola i Solna. Sen dess har det varit mitt yrke inom olika föreningar i Stockholmsområdet.

 

Nuvarande uppdrag?

  • Det är lite olika. Bland annat jobbar jag i Smedslättens LTK, hjälper Stockholms tennisförbund med olika saker och även lite inom svenska tennisförbundet.

 

Vad har du genomgått för utbildningar?

  • De gamla stegutbildningarna, haha, och sen har jag gått lite olika småkurser med jämna mellanrum.

 

Vad fick dig att börja som tennistränare från början?

  • Från allra första början var det att jag ville hålla på med idrott och tjäna pengar på det, men det som gjorde att jag fastnade för det var tävlingsbiten och att kunna följa spelare när de spelade matcher och att planera och träna utefter det. Det var det som satte igång det hela. Sen har jag ju med tiden förstått att det är många olika saker som spelar in när man arbetar i en tennisförening som jag inte tänkte på från början, men överlag tycker jag yrket har varit ungefär som jag tänkte mig när jag gav mig in på det.

 

Vad i tränaryrket brinner du mest för?

  • Idag känner jag att jag brinner mest för utbildningsbiten, både för spelare och tränare. Sen så är det många saker som behöver bli bättre inom svensk tennis och det räcker inte att utbilda tränare såklart, men det är en bit jag känner för i alla fall. Jag känner att jag är lite pedagog, jag gillar att lära ut saker. Sen är det otroligt viktigt att skapa en bra miljö i klubbar för det är många klubbar på mindre orter som håller på att dö ut tyvärr.

 

Hur har tränarrollen förändrats under din karriär?

  • I början höll man på med med det idrottsliga, idag är det så mycket mer! Allt från att städa banor, stränga racket med mera – det är en stor skillnad. Idag tjänar man såklart mer pengar som tränare, pengar som man behöver dra in så att säga. Man drar ju in pengar till sin egen lön. i början tjänade man inte så mycket pengar, vilket kanske bidrog till att man mer kunde fokusera på det sportsliga.

 

Hur har sättet att lära ut tennis på förändrats?

  • Det har förändrats mycket vad gäller barntennisen. Jag gillar det nya play and stay, mycket men det är väldigt få som använder det på rätt sätt. Man kan säga att det överlag används från uruselt till dåligt. Kunskapen är för liten varför man ska träna på det sättet. Men jag tror mycket på idrottslig träning och rörelseträning. När jag var liten spelade jag otroligt mycket olika idrotter utan ledare, vi delade upp lag och sen körde vi. Idag idrottar barn inte lika mycket, klättrar inte lika mycket i träd och liknande, saker vår generation fick gratis, vilket gör att vi behöver förändra tänket kring hur vi tränar barn när de är yngre.

 

Vilka är de största utmaningarna svensk tennis står inför både närmsta tiden och i framtiden?

  • Jag tror en stor del är miljö i klubbarna. Vi behöver locka med mer än bara den vardagliga träningen, det behövs fler aktiviteter utöver det. startar mer aktiviteter, måste locka med mer aktiviteter. Det här att barnen går på tennis en gång i veckan behöver vi komma runt, de ska träna tennis minst två gånger i veckan tycker jag. Och förstå att det inte är slagen, utan mer motoriken det handlar om. Att barnen får en allmän idrottslig grund i tidiga åldrar.

 

Du har varit verksam i och sett många olika klubbars upplägg och verksamheter, vad tycker du generellt man behöver förbättra för att hålla ”världsklass i vardagen”?

  • Det är så få klubbar som har tillräckligt mkt aktiviteter och aktiviteter överhuvudtaget runt den ordinarie träningen. Många klubbar, bland annat i styrelser, vill mest få hallen att gå runt. Det är ett problem, att få hallen att gå runt och anställdas löner att fungera. Jag tror vi skulle behöva certifiera klubbar och tränare på något sätt för att säkerställa en högre kvalitet. Det är givetvis ganska stora resurser som krävs för att ex hålla träning för spelare i ett elitserielag eller på en hög nivå, då kan det vara svårt att hålla bra kvalitet och tider på barnträning om man vill ha både och.

 

Vilka egenskaper tror du är viktigast att en junior besitter för att kunna bli en riktigt bra

tennisspelare?

  • Två viktiga egenskaper: vilja och speluppfattning. Det klart att mycket är genetiskt, men en spelare som inte är så motiverad när den är åtta år kan man få mer motiverad med tiden. Speluppfattning går att träna sig till till stor grad, det är en av egenskaperna man ska träna mycket i åldrarna mellan 7 och 10.

 

Vilka andra tränare har du sett upp mycket till och lärt dig mest utav?

  • Då blir det utan tvekan Berndt Lundahl, en teknikguru som tränade Thomas Enqvist en gång i tiden när han var ung. Han lever inte längre, men jag brukar under TGU-kurserna jag håller i nämna hans namn, haha.

 

Hur vill du uppfattas som tränare på banan? Vilket sorts ledarskap vill du stå för?

  • Den viktigaste grejen är att man är rättvis och ärlig. Man måste kunna säga till och markera när något inte är rätt, men man måste kunna skilja på person och handling. Man behöver få dem att förstå att jag kan bli irriterad på deras handling men jag tycker fortfarande lika mycket om dem som person. Men man måste våga säga till.

 

Vilket racket använder du?

  • HEAD Prestige!

Ledarskap

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt 20 år sedan träffade jag Magdalena Forsberg. ”Magda” hade just då slutat med sin framgångsrika karriär i längdåkning och sadlat om till skidskytte där hon just hade avslutat sin första säsong med att ha blivit 5a på världscupen.  Mitt starkaste minne från det mötet var hur hon tokhyllade sin nya skidskyttetränare där hon berättade om vilken extraordinär människa denna tränare var. När man pratar med olika idrottsmän är det sällan man pratar om ens tränare och det var kanske därför jag denna konversation etsade sig så starkt hos mig.

1 år sedan blev vann hon världscupen för första gången. 5 år senare hade hon vunnit världscupen ytterligare 5 gånger. Lägg därtill OS-medaljer och otaliga VM-guld vilket gjorde att Magda räknas som en av de allra största vinteridrottare Sverige har haft. Demontränaren som Magda pratade om var ingen mindre än Wolfgang Pichler

I och med att jag själv har haft en tränare som har betytt så oerhört mycket för mig förstår jag vikten av att hitta rätt tränare. Ibland kan kemi uppstå mellan idrottare och tränare vilket kan leda till enorma framgångar och ibland funkar det inte alls. Trots att både tränare och adept räknas som de bästa i världen. Men vissa tränare har förmågan att verkligen få fram det absolut bästa ur var och en oavsett viken sorts individ man är. Min tränare Tim Klein hade den förmågan. Han anpassade sitt lärande till den personlighet och spel typ som du var. Wolfgang Pichler verkar också vara den tränaren. Tittar man på hur det svenska skidskyttelandslaget har lyckats de senaste åren när Pichler har varit tränare är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Dessutom verkar det som han får ut det bästa ur både de kvinnliga och de manliga deltagarna vilket i min värld tyder på att han dessutom har en fantastisk personkännedom.

 

Jag blev nyfiken på Pichler och ringde upp Magda för att se om det fanns några paralleller mellan Tim och Pichler och där jag under samtalet märkte att Magda hade precis lika mycket kärlek och respekt till Pichler som jag hade gentemot Tim. Däremot var hon oerhört skeptisk första gången hon träffade Wolfgang: -” Jag var väldigt skeptisk till att vi skulle ha en ny tränare. Varför skulle vi ha det för det första. Jag tror att jag ifrågasatte allt Pichler sa till en början. Men det som fick mig att vända var att han hade svar på allt. Han var väldigt tydlig med vad han ville och dessutom hade han ett väldigt strukturerat träningsupplägg. Till slut hade han övertygat mig och när vi sedan satte oss ner för att dra upp riktlinjerna för resten av säsongen frågade han om min målsättning. Jag svarade att jag ville bli världsmästare. Då svarade han att om jag tränade som han ville tar jag ansvar för dina resultat. ”

Just det Magda nämner är ju ett fenomen som passar vissa bättre och vissa passar det inte alls. Att lägga hjärnan bredvid och låta dig styras som ett Frankensteins monster passar vissa medan andra vill hålla på att experimentera hela tiden. Jag gillade att testa på en jäkla massa olika grejor men det var mycket för att få variation i min träning. Tim satte dock ramarna för mitt träningsupplägg men innanför dem var det fritt spelrum. Skulle jag ha satt mina egna ramar tror jag att jag skulle ha tvivlat på mig själv i mina värsta svackor. När jag pratar med Magda om detta fenomen upplever hon att tjejerna generellt följer hellre ett träningsupplägg slaviskt medan killarna hellre kör sina egna race. Att ett par manliga skidskyttar såsom Björn Ferry har uttalat sig negativ mot Pichler kan jag därför förstå men inte för att Pichler är någon dålig tränare utan för att han har ett helt annat tänk än Ferry. Och precis som Pichler själv sa i en intervju kan man inte vara alla till lags men just att han är så rak och vet precis vad han vill gör att man som adept får ett enormt självförtroende själv i det man gör som idrottsman. Precis som jag kände med Tim. Skulle han sagt att vi skulle sadlat om till golftouren som 30-åring skulle jag ha trott honom. I mitt liv är det få personer som har fått mig att tro på att ingenting är omöjligt vilket Tim alltid fick mig att känna. –”Gör du som jag säger blir det bra” brukade han säga.

 

Vad var det då som fick Magda till at känna som hon kände för Pichler. Framförallt var det engagemanget. –”han hade sådan passion och brann för sin sak att det smittade av sig. Han hade dessutom en enorm kunskap och ville hela tiden utveckla sig pga att han var väldigt nyfiken.”  Dessa egenskaper känne jag igen när jag tänker på Tim. Tim hade ju ingen kunskap alls när han började sin tränarkarriär på en campingplats i Sverige i mitten av 70-talet. Kunskapen fick han efter hand pga av sitt otroliga engagemang och nyfikenheten som gjorde att han alltid vill utveckla sig. ” Dessutom” fortsätter Magda ” har Wolfgang så många mjuka värden som gjorde att man gjorde vad som helst för honom. Förutom att han är humoristisk var han samtidigt väldigt mjuk och väldigt omtänksam. När vi tex hade ett träningsläger bodde både de aktiva samt tränare i samma hus. Varje morgon hade Wolfgang varit i brödbutiken och köpt nybakt bröd.” Tittade jag tillbaka på Tim var det likadant. Under den hårda fasaden fanns en väldigt varm människa som alltid ställde upp oavsett om det gällde tennisen eller något annat.

Det jag har förstått som Wolfgang gjorde bra också var att han byggde upp ett bra system. De flesta av landets främsta skidskyttar samlas i Östersund där man tränar ihop och där det numera finns de rätta resurserna för att kunna utmana de bästa nationerna i världen.

När jag frågade om Wolfgang är mer resultat eller prestations inriktad menar Magda att det är både och. ”- Själv motiverades jag av alla träningsresultaten som jag kunde jämföra med från säsongerna innan. Wolfgang visade hela tiden att jag utvecklades när jag fick jämföra dessa.” Personligen hade jag ju gått i spin om samma jämförelse kunde göras inom tennisen men som alla vet är det inte lätta att jämföra ett resultat från ena året till det andra pga att en motståndare står på andra sidan nätet och där det är dagsformen, underlaget, väder och vind mm som påverkar resultatet. Däremot tycker jag att vi kan bli betydligt bättre på att jämföra våra fysiska resultat på olika områden.

Det svenska skidskyttelandslaget är ekonomiskt i samma situation som svensk tennis där båda får slåss mot nationer med helt andra ekonomiska förutsättningar och här är Pichlers filosofi glasklar. För att ha en chans mot dessa ekonomiskt starkare nationer måste vi helt enkelt köra lite hårdare, lite mer men framförallt lite smartare. Välj en väg och håll dig till den. Parallellen med svensk tennis är slående. Vi kan inte fightas med de större nationerna när det gäller de ekonomiska resurserna. Därför måste vi göra de sakerna vi är bra på här i Sverige med rätt ideellt engagemang som gör att barnen till slut fastnar så mycket i sin tennis att de vill utöva sporten dag och natt. Och för at få barnen dit krävs mer än bara pengar

 

Wolfgang har ett stort hjärta för tennisen och jag är helt övertygad om att han skulle kunna tillföra vår idrott en hel del i och med att all idrott handlar om så mycket mer än bara tekniska detaljer. De flesta individuella sporterna i dagens Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte tappa mark och för att kunna överleva tror jag de flesta sporterna måste fundera mer och mer över hur vilka helhetsgrepp som måste göras för att få engagemanget som krävs för att barn, ungdomar och vuxna ska börja och fortsätta sitt idrottsutövande. Människor som Tim och Wolfgang sprider så oerhört mycket passion och intresse för idrotten och det är sådana människor som jag tror är kapabla till att få stora skutor att vända till den rätta kursen. Oavsett om det är tennis, skidskytte eller någon annan sport.

Page 4 of 10

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén