Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Att vara tennisförälder till en tävlingsjunior kan bli enormt kostsamt. Däremot behöver kostnaden för juniortiden inte bli så dyr som många tror. När jag läse en artikel på nätet från sajten tennis-conditioning.com menade man att kostnaden för en tävlingsjunior på ITF nivå kunde variera mellan 21,600 Euro per år upp till 63,600 Euro för samma tid. Frågan är dock om slutresultatet blir detsamma om man inte spenderar lika mycket pengar

För tennisföräldrar som inte har den minsta inblick inom tennisvärlden blir det som en smärre chock när ens barn börjar tävla och dessutom om barnet ska tävla på en högre nivå där mängder av matcher och tävlingar under ett år ska genomföras. Speciellt om man kommer från en annan sport som tex fotboll där kostnaderna för ett barn är rejält begränsade. I och med att tex fotboll är rejält subventionerat där ofta kommunen går in och garanterar kostnader för fotbollsplanen blir givetvis kostnaden för utövarna också därefter. Lägg därtill ideella föräldrar som tränare och kostnaden sjunker ytterligare.

Svensk tennis har alltid strävat efter att vara en sport för alla. Jämför man med de flesta andra länder så är det betydligt billigare att spela tennis i Sverige. När man ställer upp i en tävling i tex USA frågas det inte om klubbtillhörighet, frågan är vilken coach man har. I Sverige tack och lov är det ”bara” terminsavgiften till klubben som behövs såvida man inte vill spetsa till barnets tennis med privatlektioner. När jag spelade själv tog även jag privatlektioner men de allra flesta var när jag var på ATP-touren och där de enda rösterna i Brottkärrs tennishall var min coach Tim, Tims hund Caesar samt bandspelaren som matade ABBA låtar på högsta volym när jag körde mina maratonpass på bollmaskinen. När jag var i den åldern ( 20 och över det) gillade jag privattimmar men när jag var yngre tyckte jag inte dessa var de roligaste träningarna i veckan. Pga detta samt att kostnaderna för en privattimme var så hög blev det som sagt väldigt sällan jag körde ensam med Tim i lägre ålder. Däremot delade jag, Christian Bergström, David Engel, Lars Jönsson och ibland Jonas Svensson på Tim utöver klubbträningen vi hade men då var vi ofta 3 spelare eller flera på banan.

En annan post som kan skena iväg betydligt är som sagt tävlandet. En veckas tävlande på annan ort där man sover över kan bli rejält kostsamt såvida man inte har ex. släktingar som man kan hälsa på samtidigt man spelar tävlingen. I mitt fall hade jag släktingar i både Skåne och Stockholm vilket gjorde att jag som yngre junior inte har något minne av att jag bodde på hotell en endaste gång. Skittråkigt givetvis för jag kunde inte umgås med kompisarna på kvällarna men bra och billigt för mina föräldrar vilket var ett måste med tanke på vilken budget vi hade på den tiden. Mest avundsjuk var jag på de spelare som kom dit i husvagn. Jag tyckte det kändes så mysigt att bo precis vid banorna och dessutom var det en hel del andra ”husvagns-spelare” på den tiden.

Men som förälder är man väldigt tveksam om vad som är rätt och fel även om budgeten tillåter det dyra alternativet. Att åka ut och tävla internationellt i tidig ålder tycker jag är totalt fel såvida man inte är helt överlägsen i sin ålder. Men även då tycker jag det finns andra utmaningar mot vuxna spelare med hemmagjord teknik alt äldre barn i den åldern. Svenska Tennisförbundet har ett enormt utbud av tävlingar i Sverige och vill man tävla kan man säkert göra det vecka ut och vecka in. Hela året om. Men om man slår ihop anmälningsavgift, resor, tid man spenderar mm så kan kostnaden för en enda match bli väldigt hög. Jag är den första att skriva under på att för att utvecklas så krävs det väldigt många matcher. Som 12-åring låg jag på mellan 90-100 matcher på ett år. Mestadels tävlade jag på sommaren men det blev även en hel del matcher de andra delarna på året.

Men en match i den åldern behöver inte vara i en sanktionerad tävling. Finns det uppfinningsrikedom med ett roligt matchupplägg kommer barnen att räkna den matchen som tävling ändå. Dessutom kan man fixa till ett matchupplägg som upplevs som lite mindre som liv och död som vissa tävlingar kan upplevas som.

De poster som man får räkna med som förälder är som sagt hur mycket man tränar och vem man tränar med. Den dyrare varianten innefattar privattränare och akademier och den billigare varianten innefattar klubbträningen samt spontantennisen med kompisarna. Tävlingsresorna kan ju också variera i kostnad då de dyrare resorna ute i Europa kan kosta en hel del, speciellt om man tar med sig coachen.

När jag pratade med min kompis som nyligen har flyttat till USA märker man dock att tennis inte är för allmänheten

En timma gruppträning med 3-4 spelare på banan kostade $25 per timma. Ingen rabatt ges för om man tex skulle träna 4,6 eller 8 timmar per vecka. Ingen syskon rabatt heller. Privat träning ligger på  $70- 120per timma och hyra för en inomhusbana: $25-35

Något som rejält svider i plånboken är anmälningsavgifter till tävlingarna. Mindre tävlingar ligger på $70-100 och större tävlingar $ 100-150. Med 4 timmars träning i veckan samt en privat träning varannan vecka blir kostanden för 40 veckor runt 6000 dollar. Lägg därtill anmälningar till 15 tävlingar och man är redan upp på unt 7000-8000 dollar.

I Sverige klarar man ett par terminers träning ( runt 35-40 veckor)  på 10000-15000 kronor samt privatträning varannan vecka ( om man delar med någon kompis) där kostnaden blir runt 5000-. Anmälningsavgifter på 15 tävlingar som totalt blir ca 5000 kronor. Totalt ca 20.000-25.000 kronor

Min personliga uppfattning är att klubbträning med några privattimmar då och då ( som man kan dela med en annan kompis) samt spel på hemmaplan duger gott. Har man även komplement i någon som kan hjälpa till med fysbiten så klarar man sig upp till collegetiden. Om man sedan håller måttet för att få ett fullt scholarship på ett college är det bara att tacka och ta emot. Därefter vid 23 års ålder är man mogen att testa sina vingar på touren om kapaciteten finns.

Alternativet är som sagt onödigt många privattimmar och akademier runt om i världen. Och kommer inte drivet inifrån kan det lätt bli som 15-åringen som skulle svara på frågan från en företrädare från en akademi om vad han tyckte var bäst med veckan som han spenderade på akademin: -” Bilspelet” var det snabba bestämda och ,tyvärr i det här fallet, ärliga svaret!

Nämnda siffror är ju exklusive utrustning, resor, uppehälle mm men visst är det en enorm skillnad att spela tennis i USA kontra i Sverige och vad jag vet ligger priserna väldigt högt i vissa europeiska länder, definitivt mer än vad det kostar i Sverige. Att svensk tennis gör allt för att hålla nere priserna framgår dock väldigt dåligt och den allmänna massan i Sverige fortfarande ser tennis som den optimala överklassporten. Framförallt jobbar åtskilliga klubbar i motvind när klubbarna äskar pengar från kommunerna för renoveringar, nya banor mm. Stämpeln att tennis är en överklassport kommer nog aldrig att tvättas bort och man baxnar när man 2018 fortfarande hör kommunpolitiker som poängterar vilka slags bilar som står utanför klubbarna istället för att ge klubbarna den credit som de verkligen är värda då man försöker att få som många som möjligt att spela tennis till humana priser.

Innan jag fick mitt verkliga genombrott på touren levde jag verkligen i den första kategorin att snåla på framförallt boende. Jag har sovit över på alla möjliga ställen. Skolsalar, tennishallar, hos lokala familjer och t.o.m på ett sjukhus! och då jag för en gång skull inte var varken skadad eller sjuk. De flesta gångerna sov jag faktiskt bra men vid ett par tillfälle blev jag också dumsnål vilket gick ut på min tennis. Som yngre junior hade jag ett jäkla temperament och det gick tyvärr ut på mitt racket ett par gånger. På en träning kastade jag racket så pass hårt att det gick sönder och i och med att detta hade hänt en gång innan där jag hade fått en rejäl utskällning av mina föräldrar vågade jag inte tala om vad som hade hänt. De närmsta veckorna skulle jag prao och varje dag skickade mamma med mig 40:- som på den tiden räckte till lunch. Men istället smugglade jag med mig några mackor varje dag så  att jag kunde lägga undan dessa lunchpengar till ett nytt racket. Tyvärr blev jag upptäckt av mamma efter några dagar senare vilket kanske var tur. Endast mackor till lunch för att sedan åka till en tuff träning var ingen bra kombo. Efter det hade mamma och jag ett bra snack om vad som hade hänt och faktum är att efter den dagen höll jag hårdare i mina racketar.

Men det finns definitivt de spelare som med råge slår min uppfinningsrikedom genom att spara in på sitt boende så mycket det bara gick. Amerikanen som spelade satelliten ( numera ITF 15.000 dollars turneringar) i Danmark kom på den geniala iden att köpa ett interrail kort med vilket han kunde åka tåg överallt i Europa utan att behöva betala en enda krona. När matcherna hade avslutat i Köpenhamn på kvällen tog han helt sonika nattåget till Hamburg fram och tillbaka och så var det boende problemet löst.

En annan spelare som också levde väldigt sparsamt i början på sin karriär var vitryssen Max Myrnyi. När han började på touren var han minst sagt en väldigt medioker tennisspelare som vad jag kommer ihåg inte vann en enda match till en början i kvalen till de större turneringarna. På den tiden behövde man knappt några ATP-poäng för att kunna kvala till de större turneringarna och därför kunde han också spela en hel del sådana turneringar trots att han knappt hade en enda ATP-poäng. Men han överlevde genom att bo och äta väldigt spartanskt. Ett par år senare slog han igenom med dunder och brak. Mirnyis stora styrkor var att han var en fantastisk atlet. Han hade också ett eget driv som man sällan skådat vilket också ledde till att man alltid såg honom på en träningsbana med olika spelare. Över 20 år senare håller han fortfarande på och spelar dubbel på touren.

Andra sätt att göra sina resor har Simon Aspelin ett bra exempel på. Mellan några tävlingar inom Uzbekistan spelade han två Futures  tillsammans med hans dåvarande dubbelpartner Johan Landsberg. Jag skulle nog säga att det var mer en säkerhetsfaktor än ekonomi som spelade in när vi valde att resa med bil istället för flyg. Efter en högst tveksam inrikesflygning till första tävlingen från Tashkent till Namangan kände de att resa i en bilkonvoj tillbaka till Tashkent efter sista tävlingen i Andijan passade bäst. 300 km mellan Andijan-Tashkent borde gå ganska snabbt! Det visade sig dock att en stor del av resan gick på grusvägar och upp i bergen med flera säkerhetskontroller längs vägen. ”Jag minns fortfarande väldigt starkt sittandes i baksätet att jag konstaterade  -Nu är man ganska långt hemifrån  och – Nu sitter man lite dåligt till ifall rebeller dyker upp. Men hem kom vi utan problem och väldigt nöjda med två dubbeltitlar i bagaget!

För att resa och bo som man gjorde de första åren på touren och samtidigt prestera sin bästa tennis krävs det väldigt mycket passion. Är man då själv kommer förmodligen hemlängtan alldeles för tidigt. Men är man ett gott gäng tror jag man klarar det mesta. SvTFs Volksvagns buss, som de flesta 50- och 60-talister åkte omkring med på Europeiska tävlingar med är legendarisk bland oss äldre spelare. Långa resor och kanske inte den optimala uppladdningen men jäklar vad nära varandra man kommer varandra