Page 2 of 8

Tränarporträtt Marcus Filipek, Mölndals TK

Nu har ni chansen att läsa ett kanonporträtt på nyblivna chefstränare i Mölndals Tennisklubb, Marcus Filipek. Han berättar om Mölndals planer på att flytta sin anläggning, hur man ökat personer i verksamheten med 30%, vad han tagit lärdom av från tjeckerna och “tennisturnén” klubben planerar i Mölndal. Trevlig läsning!

Av: Linus Eriksson

 

Berätta vem du är samt om din bakgrund som spelare.

Marcus Filipek, 29 år, från Mölndal som spelat tennis sedan jag var fem år. Det började på GLTK när jag var fem år och fortsatte på samma klubb tills att jag slutade tävla efter gymnasiet.
Som junior tävlade jag mer frekvent än vad jag gjorde det bra och låg strax innanför 20-strecket på sverigerankingen.
Mina kanske största juniormeriter är att jag (som bollkalle) fått en serve i magen av Pim Pim och något år senare (som linjedomare) en serve i huvudet av Thomas Johansson.

 

Din tränarhistoria?

Jag valde att bryta helt med tennisen efter studenten. Det var inte roligt och hade inte varit det på ett bra tag. Istället började jag studera och livet gick vidare. Tills en dag, ungefär två år senare, när Linus Eriksson började ringa och be om hjälp i MTK. Några benhårda nej blev efter ett tag till ett ja och så började en resa som fortsatt sedan dess. Till min förvåning var det mycket roligare att vara tränare än spelare. Via timanställning, deltidsanställning, uppdrag inom andra föreningar och till slut heltid har jag nu hankat mig fram till chefstränaruppdraget inom MTK. Att jag blev kvar berodde till största del på att Fidde Bengtsson, som jag haft som tränare på GLTK, tog över klubben i samma veva som jag började. Att jobba med och lära sig av honom, samt att från grunden vara med om utvecklingen av den generation MTK:are födda 2002-2004 där flera nådde nationell toppnivå, var väldigt inspirerande.

 

Du har varit i Mölndals TK större delen av dina år som tränare – vad i MTK gör att du trivs så bra?

MTK är en liten klubb i en stor stad. Våra medlemmar och kunder gör det till en trevlig plats att vara på. Vi har haft en kontinuitet med ett tränarteam som jag har haft lätt att trivas med.
Tidigare har jag redan tagit upp Fidde som för min del varit betydelsefull. Vidare tror jag att friheten och möjligheterna att utveckla vår verksamhet åt det hållet vi vill, med en styrelse som hittat rätt balans mellan engagemang och fria händer åt personalen, är en viktig faktor. Vi har kunnat vara intresserade av både sportslig utveckling och klubbutveckling. Känslan är att folk är intresserade av sin tennis. Det innebär att man ser fram emot i princip alla träningstimmar.

Hur jobbar ni med klubbkänsla och sammanhållning i klubben?

Vi har på senare tid försökt utveckla det här området. Några exempel är klubbkläder och mer exponering av klubbmärket. Extraaktiviteter för fler segment inom vår verksamhet både på junior- och vuxensidan. Att öppna upp för fler att spela seriespel har varit meningsskapande och skapat lagkänsla vilket gett avtryck på träningsfliten. Event som MTK-dagen har bidragit positivt. Vi har blivit bättre på att kommunicera med medlemmarna, både genom sociala medier och via regelbundna mejlutskick. Ett stärkt medlemskap som man får ut mer av har också varit något som vi lagt energi på. Det är många bäckar små men det viktiga är att finnas i folks medvetande och att de får upplevelsen av att man är med i något som är aktivt. Det går åt rätt håll, vi har ökat en hel del, men det finns saker kvar att göra. Andra klubbar har exempelvis bättre sociala ytor som minitennisbanor i anslutning till anläggningen. Sådant som gör att man ”hänger i hallen”. Det är något vi vill utveckla. Inte minst om det i framtiden blir en ny hall med bättre geografisk placering.

 

Hur har du utvecklats som tränare sen du startade? Hur utvecklas du fortfarande?

Man utvecklas kontinuerligt i takt med att man bygger erfarenhet och förbättrar sitt ”öga”.
Jag ser idag saker som jag inte såg för några år sedan. Jag försöker titta på hur andra gör både live och online. Diskussion med mer erfarna och utbildning är viktigt både för den egna utvecklingen och för att hålla sig motiverad. Utbildning kan ju vara organiserad så som en TGU-kurs eller som när Ullevi arrangerat utbildningsträffar. Men det kan också vara att fråga någon som Fidde med 25+ års erfarenhet hur han hade löst ett visst problem eller att vara med på banan när Jonas Svensson genomför ett pass med några av landets bästa juniorer… Man får ta sina chanser och ha ett öppet sinne.

Ett annat tips är att läsa forskning där man ibland snubblar över guldkorn. Att då och då titta in på Google Scholar kan leda till intressanta upptäckter.

På sista tiden har jag försökt ha ett kritiskt förhållningssätt till min ledarstil och testat olika ingredienser ur verktygslådan med auktoritativt, auktoritärt, demokratiskt, låt gå etc. Här kan man lära sig mycket om sig själv och sin omgivning.

 

Du blev chefstränare i MTK för knappt ett år sedan, vad innebär det konkret i arbetsuppgifter sett till vad du gjorde tidigare?

Det har inneburit ett utökat administrativt ansvar. Jag har koll på personal, schema, mer e-post, kommunikation gällande träningsverksamheten, sportsliga frågor mm.
Många små punktinsatser tillkommer också så det krävs att man har en överblick. Samtidigt har jag kvar mina bantimmar på tidigare nivå. Det är väl som när man får barn och undrar var man gjorde av med tiden innan dess…

 

Som spelare tränade och tävlade du en del utomlands. Vilka lärdomar tog du med dig från det?

Jag spelade en del TE och tränade ett par somrar och skollov med några av de bästa polackerna.
På den tiden hade Tjeckien bättre träningsmöjligheter än Polen så många polacker åkte över gränsen för att träna. Några saker jag retrospektivt tar med mig är 1) hur mycket högre status och respekt tränarkåren hade 2) hur stor del av säsongen som tillbringades utomhus 3) att de bästa spelarna samlade ihop sig för att träna och sparra med varandra då det uppenbart gynnade deras utveckling 4) hur mycket hårdare träningen var jämfört med det man var van vid hemifrån.

Alla de här sakerna har vi nu insett i Sverige. Svenska tränare har rest ut i Europa och man har tagit med sig sådant som inspirerat till utveckling här hemma. Man kan säga att jag fick en försmak.

 

Hur jobbar ni med tränarutveckling och utveckling för era anställda i klubben?

Vi arrangerar regelbundet interna tränarträffar och interna utbildningsträffar.
Vi deltar på utbildningar och liknande. Vi försöker se till att våra yngre timtränare får många timmar tillsammans med oss som jobbar på heltid. Det tror jag är viktigt för att hålla en så jämn nivå som möjligt i verksamheten. Nästa mål är att ordna en studieresa.

I Mölndals Tennisklubb, vilka tre saker tänker du att ni ska utveckla framöver, för att lyfta er verksamhet ytterligare ett snäpp?

I vårt fall finns en stor fråga att ta upp här och det är gällande var vi bedriver vår verksamhet i framtiden. Just nu finns planer på att, till följd av ett bygge, flytta hallen till en mer central plats i Mölndal. Dock beror detta på kommun och myndigheter och vi har inte en konkret tidsplan än.
Att jobba med det här projektet är det viktigaste för tennisen i Mölndal på kort och medellång sikt.
Med en mer central placering kan vi få en större hall med fler medlemmar dit barn och ungdomar kan ta sig själva på tidiga vardagstider. Det är en fråga av högsta vikt inte minst när vi under det senaste året ökat antalet deltagare i träningsverksamheten och närmar oss maxgränsen med nuvarande storlek.

Och vi vill fortsätta öka. Vi har jobbat mycket mer aktivt med marknadsföring sedan förra sommaren. Riktade brev, mejl, sociala medier och deltagande på olika event i Mölndal är sådant vi gjort och ska göra mer av. Det har gett en fin ökning på 30 % (!) fler deltagare i träningsverksamheten som vi måste fortsätta bygga vidare på.

I år ska vi försöka oss på någonting vi kallar för ”Tennisturnén” där vi tar tennisen till olika lokala banor och idrottsplatser i Mölndal.

 

Vad har du för tränarfilosofi?

Ska jag sammanfatta den blir det genom ord som entusiasm, ordning och auktoritet.
Entusiasm: Glädje, ge bekräftelse och få spelare att förstå att jag tror på dem.
Ordning: I första hand genom rutiner.
Auktoritet: Att ha höga krav, vara konsekvent och kunna sätta gränser. Att uppmuntra goda insatser, vara trygg i sin kunskap och tro på det man gör.

Ovanstående försöker jag leva upp till.

 

Vad har du ändrat uppfattning om på senaste tiden?

Som nybliven förälder har jag, under de senaste åtta månaderna, hållit en hög aktivitetsnivå både hemma och på jobbet. Periodvis har det varit på gränsen att det fungerat. Efter några dagars ledighet under påskveckan kände jag vid återkomsten till vardagen att jag kunde uträtta nästan vad som helst. Det smittade av sig på omgivningen. Så det jag insett i praktiken är hur mycket ledarens förmåga att ta hand om sig själv inverkar på förmågan att utföra sitt uppdrag på ett optimalt sätt. Börja med dig själv.

En annan sak är hur viktig vuxentennisen är för klubbarna. Idag står vuxentennisen betydligt högre i kurs hos mig efter att jag tagit ansvar över verksamheten. Den våg av folk som är uppväxta med det svenska tennisundret som nu kommer tillbaka till tennisen är verkligen något klubbarna måste ta vara på.

 

Vad tycker du att det finns för valda sanningar/myter inom svensk tennis som du inte håller med om?

Att vi arrangerar många tävlingar så som vi ännu gör där det inte sällan är många klasser och tävlingen är utspridd över tid. En sak jag tänkt på, efter att vi de senaste åren har gjort tävlingsresor till Oslo, är att svensk tennis borde ta efter norrmännens tävlingsupplägg. En helg, en åldersklass, singel, dubbel och tröst. Begränsat antal platser. Det är smidigt och garanterar många matcher. Samtidigt ökar det möjligheten till tävlingsresor.

Vad använder du dig av för racket?
HEAD Prestige Pro.

Padelfeber!

Det råder Padelfeber i Sverige! Det byggs nya banor lite överallt i landet och sporten växer lavinartat. Ni vet väl att Head är en av världens största och mest populära leverantörer av Padelutrustning?

Här kan ni se utbudet av Padelracketar:

https://www.head.com/shop/en-IC/padel/racquets.html?limit=48

I Sverige finns de att beställa hos diverse olika återförsäljare och onlinebutiker. För frågor om material kan ni vända er till Heads egna säljare på niklas@gsl.nu eller stefan@gsl.nu

 

 

Roland och Rickard Rakell

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

 

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

 

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

 

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

 

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

 

Lär känna Per Henricsson

Ni har säkert sett honom i tennishallar lite både här och där. Men vem är egentligen  Per Henricsson och vad har han för bakgrund inom tennisen? Varsågod, lär känna Tennis Stockholms regionstränare in på bara skinnet!

Av: Linus Eriksson

Berätta kortfattat vem du är och var du arbetat tidigare samt nu?

Per Henricsson, 49 år, bosatt i Tyresö. Jobbat som chefstränare 1994-2002 och Sportchef 2004-2015 i Trollbäckens TK. 2002-2004 hade jag anställning på SvTf som tränare på Rig Båstad samt åldersansvarig för F18. Sedan 2015 är jag anställd som Regionstränare i Tennis Stockholm.

Innan tränarkarriären spelade jag sju år som proffs och var som bäst rankad 190 i världen (singel) och 60 i världen (dubbel) Främsta meriter som proffs var 3 Challenger singel titlar i Hangö, Knokke och Budapest samt 2 ATP titlar i dubbel, Aten och Swedish Open.

 

Berätta lite om din roll på Tennis Stockholm och vad den innebär?

Som Regionstränare i Tennis Stockholm är jag ansvarig för barn och ungdomsverksamheten. I stort innebär det att jag jobbar med planering och genomförande av regionens träning och tävlingsarrangemang.   

 

Vad är du mest nöjd med vad du åstadkommit sen du började jobba på förbundet?

Jag tycker att vi har jobbat fram en bättre struktur i barn och ungdomsverksamheten där vi följer en röd tråd i spelarens utveckling. Bland annat har vi förbättrat träningsmöjligheterna för Stockholms tävlings- och elitspelare genom fler gemensamma träningar. Jag har också en positiv känsla i hur vi fått en utökad och bättre kontakt med klubbarna och tränarna i regionen.

 

Vad är era utmaningar och vad ser du fram emot att utveckla under 2019?

Vår stora utmaning nu och framåt är att ha en ekonomi som tillåter våra satsningar och behov. Målet som vi har under 2019 kommer vara att fortsätta utveckla och stärka vår röda tråd i verksamheten och det kommer vara möjligt om vi lyckas stärka våra ekonomiska resurser.

 

Vad är det roligaste med att arbeta inom regionen?

Fördelen med mitt arbete i Tennis Stockholm är att jag får träffa massa intressanta klubbar, tränare, spelare som ger mig inspiration och glädje.

 

Du hade själv en stark spelarkarriär. Berätta lite om den och vad du har för nytta av den när du själv är coach nu?

När man säger spelarkarriär så är det lätt att börja berätta från dagen man blev proffs. Jag tycker det är viktigt att berätta hela tennisresan. För mig började min spelarkarriär vid 6 års ålder i Trollbäckens TK. Jag gick igenom klubbens minitennisskola, tenniskola, utvecklingsgrupp och hamnade till slut i en tävlingsgrupp. Samtidigt som denna resa pågick så formades jag till en spelare som var stolt att få tillhöra och representera min klubb. Att deltaga i klubbtävlingar och andra klubbaktiviteter var för mig en självklarhet. Resan gick bra och mina framgångar som junior var stora. Jag blev uttagen till regionslag, landslag och fick göra resor som gav mig väldigt mycket lärdom och erfarenhet på och utanför tennisbanan. 

Vid 14 års ålder slutade jag med mina andra sporter, fotboll, handboll. Jag valde då att satsa på min tennis som jag tyckte var roligast. Efter grundskolan sökte jag Tennisgymnasiet i Båstad. Hade genom min uppfostran och erfarenhet av eget resande lätt att flytta ifrån hemmet och ta hand om mig själv Båstad. I Båstad fanns en fantastisk träningsmiljö med många spelare som hade samma mål som mig och vi sporrade varandra varje dag i träningen. Som en av de bättre juniorerna i Europa och världen fortsatte min resa till herrtennisens Satelite tour (nuvarande future nivå). Med bra resultat och högre ranking klev jag snabbt ur denna nivå för att kriga vidare på challenger och ATP nivå. En kombination av ryggproblem och högre ranking i dubbel gjorde att jag efter några år valde att satsa endast på dubbelspelet. Ett val man idag ångrar när man tittar tillbaka. Varför tog man istället inte hand om sina ryggproblem för att kunna fortsätta spela singel? Dubbelspelet gick ändå bra och jag spelade alla de stora tävlingarna i världen. Dock var man som dubbelspelare inte värd mycket på den tiden och man kunde känna det från organisationer och tävlingsarrangörer. Min sista tennisresa blev till Palermo ATP. Min dubbelpartner hade signat in oss på plats, allt var lugnt och jag satte mig på flyget till Italien. Hade dock en konstig känsla i magen och ringde då vid mellanlandning i Milano för att checka läget. Det visade sig att en annan tävling hade varit så tuff så många team hade i sista stund ringt och signat in i Palermo, och vi var inte med i tävling. Blev en god pasta på flygplatsen och sedan flyg hem till Stockholm för att avluta min spelarkarriär!

Fortsatte dock många år till att spela seriespel för min klubb.

Skulle avsluta med och säga att hela min spelarkarriär (+ tränarkarriär) och de lärdomar och erfarenheter jag fått med mig har till stor del format och präglat mig till den tränare jag är idag. Denna kompetens bank har jag nytta av och använder i min coach roll idag.

 

Det är en ständig diskussion hur viktigt det är att en coach själv har varit spelstark, vad tycker du själv i den frågan? Hur viktigt är det och vilka fördelar finns det?

Först anser jag att alla tränare ska kunna visa hur man utför slag och rörelse tekniskt rätt. Sedan om man ska vara väldigt spelstark, beror inte det på vilket nivå av spelare/elever som man jobbar med? I tennisskolan eller vuxentennis tror jag det är viktigare att ha andra kompetenser än att vara främst spelstark. Börjar man prata elitspelare så tror jag definitivt inte att en hög spelstyrka och stor erfarenhet av tävlingstennis är till en nackdel som tränare. Kan man dessutom komplettera detta med andra kompetensområden som är viktiga för att utveckla elitspelare så är det toppen.

Jag tycker det är en onödiga fråga som ofta kommer upp. Det handlar i grund och botten om att besitta styrkorna som krävs på den nivån man jobbar med, och alla tränare har olika spetskompetenser. Det finns tränare på proffstouren som inte är spelstarka men som är oerhört kompetenta inom andra områden.

 

Du har varje vecka flertalet av Stockholms bästa spelare i gymnasieåldern och uppåt på banan, vad kan du se för bitar som vi generellt ligger bra till på samt vad som behöver jobbas med och förbättras?

Ett kort svar på frågan skulle kunna vara att vi är bra på mycket men kan bli bättre på allt + lite till. Jag saknar fler spelare som vågar gå mot strömmen och vara ”proffsiga i vardagen”, dvs sköta sina förberedelser till fullo, göra varje träningspass med bästa kvalitet och förstå att detta arbete måste utföras så varje dag/vecka/månad/år.

 

Vad har du själv för mål- och drömmar med din egen tränarkarriär framåt?

Jag trivs oerhört bra med min roll idag och försöker hela tiden vara öppen och lyhörd för att ta till mig nya kunskaper och idéer som kan förkovra mig som tränare. Jag vet inte om jag har några stora drömmar med min tränarkarriär framåt? Skulle i sådana fall vara att få möjligheten att prova på tränaryrket i ett annat land eller åka på touren med någon spelare.

 

Finns det någon ”vald sanning” du uppfattar att många far med som du inte håller med om?

Det här med att man måste spela med en som är bättre än dig själv eller äldre än du är. Det är inte alltid bättre att träna med någon som är spelstarkare än dig själv. Det viktigast måste ju vara att träna på att utveckla sig själv och sitt spel genom att genomföra träningen på ett så bra sätt som möjligt oavsett vem man tränar med? Vem man bör träna med och spela mot beror till stor del på vad man vill jobba med – vill man träna sitt offensiva spel är det ju bättre att träna med någon lite sämre så man kan jobba på att liva in i banan och möta bollen.  

 

Vilket racket använder du och varför?

Jag spelar med Head Insticnct MP. En skön och hjälpande racket i mitt tränarjobb på banan.

 

 

Sociala medier inom idrotten

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

 

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

 

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

 

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?

 

 

Linus Eriksson gästar Source Tennispodcast

Får passa på att göra lite smygreklam för en podcast jag gästade i veckan, “Source – en pod dom tennis”. Där pratar jag och studioankaret helt enkelt om tennis!

https://itunes.apple.com/se/podcast/source-en-podd-om-tennis/id1214073114?mt=2#episodeGuid=tag%3Asoundcloud%2C2010%3Atracks%2F590307777

Podden finns där poddar finns.

Öppen sluttid

Krönika av Linus Eriksson

När svenska folket satt bänkade framför ”andra chansen” i lördags kväll var jag fastspänd i sätet på ett plan från Alicante till Stockholm. Världen är så liten – på drygt fyra timmar tar man sig från värme och utomhustennis till snöblandat regn och inomhushallar. Som alltid efter resor tänker jag att man borde resa mer.

Av: Linus Eriksson

Sportlov i Sverigeinnebär i regel inställda ordinarie träningar i föreningsverksamheterna ute i landet. Märkligt, kan jag tycka. Varför ställer klubbar med heltidsanställda tränare in träningarna? Mycket smartare att ta betalt för lovveckorna också och bedriva träningar då med, men kanske utöka med möjligheter till extraträningar på förmiddagarna. Att ställa in verksamheterna är visserligen schysst mot ”konsumenterna”, men det är också som att be familjerna att välja en skidsemester istället för tennisträning. Har svårt att tro att särskilt många hade struntat i att sätta sitt barn i tennisskolan under vårterminen bara för att klubben tar betalt för sportlovet också. Vilket innebär pengar in för klubben.

Hur som helst tror jag det primära är att få någorlunda satsande familjer att förstå att varje lov eller ledig dag från skolan innebär en möjlighet att i alla fall just den veckan eller den dagen kunna matcha utländska satsande ungdomar. Väljer man att åka skidor istället just den här veckan när det går att dubbla sin träningsdos, ja, då är det inte mycket att göra, men man sak i alla fall få dem att förstå vad valet innebär. Tar man semester på ett skollov om man går i vanlig skola tycker i alla fall inte jag att man kan kalla det en seriös tennissatsning med målet att bli proffs, om det inte finns väldigt bra anledningar till det.

Jag och spelarenjag coachar, Jacqueline Cabaj Awad, valde att åka till Albir, drygt 40 minuter från Alicante och träna en vecka. Genom lite kontakter fick vi möjlighet att nyttja den otroligt gemytliga och familjära tennisanläggningen ”IQL Tennis & Sports Club”. Valet kunde inte varit bättre. Vi kunde välja och vraka bland träningstider och behövde aldrig boka upp någonting i förväg.

Genom Filip och Fredriks podcast har jag hört talas om när Lasse Holmqvist på 1980-talet ledde ”Här är ditt liv”. Han styrde det programmet med en öppen sluttid, vilket innebar att sändningarna inte behövde ta slut på ett exakt klockslag. Behövde han dra över lite så gjorde han det. Sen jag hörde talas om det har just öppen sluttid varit en liten ”dröm” för mig. För vem har sagt att det ultimata för en tennisträning är att den är just prick 60 minuter? Eller 120 minuter? Egentligen borde man hålla på precis så länge som det behövs för att sätta de momenten man vill för dagen. Ibland kanske det bara tar 50 minuter. Ibland kanske 135. Och då ska man hålla på så länge tycker jag.

Under veckan som varkunde vi jobba ostört med öppen sluttid. Man tog den tiden man ville till uppvärmningen, även om det drog över lite in på själva timmen. Man pratade så länge, eller så kort, man behövde mellan övningarna. Och man kunde lägga in ett extra moment om man vill det. Ingen stress – inga abonnenter som kikade in mellan skynkena för att se om klockan slagit hel. DET borde ju vara det ultimata ur en utvecklingssynpunkt. Visst, jag förstår att det är en utopi i Sverige. Tennisskoleschemat måste rulla, abonnemangspengarna måste in. Men jag fortsätter drömma om en öppen sluttid. Lasse Holmqvist, vilket geni!

IQL SPORTS

Inflation i processtänket

Krönika av Lius Eriksson

Jag är inget jättefan av Netflix. Själva idén om en streamingsida där man kan välja och vraka bland serier och filmer, både kända och okända, är tilltalande. Men jag tycker det finns alldeles för mycket skräp i utbudet vilket gör att de mer kvalitativa produktionerna försvinner i mängden. Trots det har jag ett konto. Såklart. Alla andra har ju det, då vågar ajg inte vara utan. Men Netflix måste snart steppa upp för att inte tappa mig som kund.

En av serierna jag börjat se är ”Sunderland ’til I die”. En form av reality dokumentär som följer fotbollslaget Sunderland inifrån korridorerna. Har hittills bara sett fyra avsnitt så mitt syfte är inte att ge ett betyg, men hittills har den lyckats fängsla mig.

En av huvudpersonerna man följer i serien är den verkställande direktören Martin Bain. Han påtalar flera gånger i de inledande avsnitten hur fotbollen på elitnivå är en resultatdriven bransch. Får inte managern med sig resultaten är det han som bär ansvar. Sunderland ligger i botten av tabellen i början av säsongen, och laget måste börja vinna. Det är en resultatdriven bransch där just fotbollsresultaten räknas. Fansen vill såklart att laget ska spela bättre, vilket hör ihop med resultaten. Utveckling i spelet ger resultat – resultat ger troligtvis självförtroende vilket skapar bättre spel. Det ena hänger ihop med det andra.

 

De senaste åren har jag upplevt att fler och fler tränare och personer involverade inom tennisen i Sverige börjat prata en del om ”open and growth mindset”, ”grit”, ”processen framför resultat” och så vidare. Flera böcker har kommit ut kring ämnena, flera podcaster har gjorts där det pratats om. De flesta har nu hört talas om begreppen, flera tränare försöker jobba med dem dagligen, några tycker nog att det hela är överskattat – spelarna dem jobbar med är ändå för dåliga. Klassiskt.

 

Hur som helst, för 1.5 år sen var jag ledare för ett gäng spelare på en ITF Junior-turnering. Där samtalade jag med en annan coach som anade en tendens inom tennisen. Han sa:

”Jag uppfattar att det har gått inflation i process-snacket”. Han menade att alla numera pratar om processen jämnt. ”Det hela är en process”. ”Det tar tid”. ”Processen framför allt”. ”Resultat är sekundärt, det viktiga är processen”. Att det är inne att snacka om processen. Han sa vidare att givetvis är processen viktig, inget snack om det, men de spelarna som blir bäst jobbar med processen samtidigt som dem gör resultat. Det är inga spelare som jobbar med sin utveckling, utvecklas men inte gör resultat samtidigt! De bästa spelarna kombinerar de här två på sin resa framåt.

 

Sen dess har jag tänkt en del på det här och tycker han har helt rätt i sin reflektion. Alla pratar om processen, vilket såklart är viktigt och rätt, missförstå mig inte. Men det har blivit som en ursäkt för coacher när ens spelare inte gör resultaten man önskar/trott/hoppats på. Ibland tar saker tid, förändringar tar tid, man kan inte kan förvänta sig toppresultat hela tiden under en juniors, eller seniors, resa. Men det får inte bli en bortförklaring att gömma sig bakom. Du måste även under en process ta ansvar för resultatet. ”Ingen spelare har förlorat sig till att bli en vinnare”, heter det också. Resultat ger förtroende – ska du som ledare få chansen att fullfölja ditt bygge så behöver din spelare resultat också. Eller från andra hållet, om inte spelaren gör resultat under processens gång riskerar den att tröttna och helt enkelt sluta.

 

Att jobba med juniorer och med seniorer skiljer sig åt. Båda jobbar med att utvecklas och bli bättre, men det finns troligtvis ännu fler saker man vill förändra hos en junior än en seniorspelare. Därför viktigt att välja rätt lägen att göra det, för resultaten behöver fortsätta komma. ”Same shit different level”, är ett annat uttryck. Oavsett nivå och ålder behöver alla få lite vind i seglen emellanåt för att orka gå upp på morgonen och fortsätta göra jobbet. Spelare jag har tränat har i perioder haft riktigt tunga resultatrader. Då kan jag lova, det spelar ingen roll hur mycket jag står där och hänvisar till böcker och säger att ”processen är viktigast, bara vi jobbar på rätt saker så kommer resultaten komma”. Han eller hon skiter väl i processen när hen har inkasserat sin sjunde raka torsk. Allt hen vill är att vinna. Och arbetet blir ju så mycket enklare när det är positiva vibbar i teamet! Förtroendet mellan spelare/tränare är högre och processen kan jobbas med på ett mycket mer smärtfritt sätt.

 

En annan risk jag uppfattar finns med för mycket process-snack är att spelaren, precis som tränaren, börjar gömma sig bakom den filosofin. När matcher förloras är det på grund av ”att jag jobbar med det här och det här”. ”Det gör inget att jag förlora, jag är ändå mitt uppe i processen med den här biten av mitt spel”. ”Jag förlorade men det spelar ingen roll för jag tränade ändå bara på min korta cross”. Bortförklaringar istället för att inse att du förlorade matchen för att motståndaren var bättre, punkt slut! Här gäller det dock att ha fingertoppskänsla, för om en spelare som är riktigt nere och deppig kan process-tänket vara räddaren i nöden!

Tennis är hur som helst en resultatdriven bransch – använd inte processen som en ursäkt.

 

Jag är fortfarande abonnent på Netflix. Och kommer så vara tills jag sett klart Sunderland-serien. Sen får jag se. Netflix behöver utvecklas. Men jag kommer inte köpa någon förklaring om att ”vi håller på att utvecklas, stanna kvar hos oss, om två år är vi grymma, vi lovar”. Oh nej, ni får faktiskt leverera under tiden ni bygger ut ert utbud. Annars lämnar jag.

Svårt att väja racket?

Går du i racketväljartankar men har svårt att bestämma dig för vilket du vill ha? Eller vilket du bör ha? Kanske har du tidigare gått mer på utseende än på egenskaper men vill den här gången kombinera de båda?

Och när du väl valt racket så är det ju det här med strängarna också…styv eller mjuk? Räfflad eller rak?

Då tycker vi du ska testa HEAD’s “racquet- and stringfinder”! Med två små enkla test så får du hjälp på traven vilket racket eller senor du ska välja.

GÅ IN HÄR och testa så får du se vad HEAD rekommenderar åt dig.

Tränarporträtt Måns Engström

Namn: Måns Engström

Ålder: 18 år

Racket: Head Speed

Måns Engström började spela tennis på Ekerö Tennisklubb. Han fastnade för sporten eftersom många av hans kompisar spelade och tränarna i klubben fick hans intresse att stiga i höjden.

  • Det var bra sammanhållning i klubben, säger Måns. Eftersom det var en liten klubb så kände alla varandra, och eftersom det ordnades många läger och tävlingsresor så kände man sig hela tiden inspirerad och motiverad. Egentligen var jag inte jättebra, hade lite för mycket temperament, men höll en okej nivå ändå.

Nu så har Måns bytt sida av nätet och är tränare själv fast i Smedslättens LTK. Han började även tränarkarriären på Ekerö med lördagstennis, men sen i höstas är han i Smedslätten och arbetar med både barn och vuxna.

  • Det är väldigt socialt, både på och utanför banan eftersom det är många tränare som jobbar i klubben.

Roligast tycker han det är att lära ut nya saker och när han kan vara med och spela själv.

  • Min mentor är Jonas Tydén som var min tränare och nu är sportchef i Smedslätten. Men jag lär mig något av alla jag jobbar ihop med klart. 

Måns tror att det är ett yrke han vill hålla på med i framtiden men har inte bestämt sig helt än. Roligast tycker han det är att jobba med vuxna än så länge där en av favoritövningarna är “vinnaren står kvar” där man lägger upp en fyrkant i mitten av banan där man inte får träna.

  • Det brukar oftast bli mycket skratt samt att dem får träna på att använda banans storlek och bredda spelet.

Måns spelar själv med racket HEAD Speed.

  • Jag tycker HEAD ger mig bäst kontroll, vilket jag behöver i mitt spel, avslutar Måns. 

Page 2 of 8

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén