Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

För drygt ett år sedan var jag förmodligen en av de sista personerna i Sverige som fyllt 50 och som inte hade Facebook. Idag har tom jag facebook men jag är väldigt passiv och skriver nästan ingenting Det enda jag gör är att titta lite på inlägg då och då. Många av dem jag följer är naturligt gamla tennisspelare där flera av dem har konverterat till padel.

Inläggen från dem är oändliga och deras intresse för padel går verkligen igenom mobiltelefonen. Vilken underbar entusiasm. Inget ont om inläggen om tennis heller. Det som dock skiljer dessa är nyfikenheten i denna nyfunna sport padel som numera går genom Sverige som en löpeld. I dessa inlägg är inte jämförelser med resultat som räknas utan den genuina glädjen man känner alla har som utövar sporten. Tennisinläggen däremot baseras mycket på prestation och mellan raderna dyker jämförelserna från den gamla goda tiden upp.

Likadant är det i vanlig media. Tennisen är kass för vi har inga topp 100 spelare bland killarna och Rebeckas och Johannas resultat är bra men ger inga halleluja rubriker som padeln får. Men varför? Svensk tennis är ju grym på många andra sätt och konkurrensen inom tennisvärlden i världen är ju… gigantisk. Faktum är att vilken lista jag än kollar på kommer tennisen som individuell sport alltid som nummer 1 i antalet fans i världen. Enligt de flesta listorna kommer tennisen så högt som nummer 3,4 och 5 slagna av endast fotboll och därefter cricket, basket och landhockey på olika listor.

Men hur vet jag det? Jo, jag är tyvärr lite nördig när det gäller statistik och listor. Googla själv på: ”world most popular sports”. Där kommer massa listor upp. Tennisen kommer även väldigt högt när man googlar på antalet utövare. Men här blir vi faktiskt slagna av en individuell sport. Nämligen badminton. Men jag vill att hela svenska folket ska få reda på detta och här måste vi hjälpa till att få ut detta budskap. Ta fram de sakerna vi är bra på så att myterna om överbetalda svenska tennisspelare och att tennisen endast är en överklassport försvinner.

Problemet för sporter som tex badminton och tennis är att man måste lyckas utöver det vanliga för att skapa rubriker. Men med tanke på  den globala konkurrensen kommer detta förmodligen inte att hända inom de närmsta 50 åren. I alla fall inte om man ser det i ett perspektiv där man har sannolikhetsglasögonen på sig. Inte i Sverige och inte i något annat land som är lika stort som Sverige heller.  Vi slåss mot Grand Slam nationer som plöjer in lika mycket pengar årligen vilka skulle räckt till Svenska Tennisförbundets omsättning i 50 år och dessutom finns det över 130 länder där man spelar tennis. 38 av dessa var representerade i ATPs topp hundra ranking vid årsskiftet 2018/2019

Att därför bevaka mindre sporter där Sverige har optimal chans att lyckas är något som SVT har listat ut för länge sedan och i och med att dagsmedia givetvis skriver det som visas på SVT så blir det en koncentration av de mindre sporterna. I media framgår väldigt sällan hur stor konkurrensen är mellan sporterna. Inte sedan 80 och 90-talet då debatten rasade huruvida en mindre sport någonsin skulle ha chansen att vinna bragdguldet eller ej, pga sämre konkurrens, har jag sett någon journalist som har skrivit nämnvärt om detta. Därför blev jag rejält överraskad när jag läste en krönika från Alex Schulman i Expressen i februari med rubriken:

”Vad gör SVT- vad är detta för galenskap.” Där beskriver Schulman hur SVT får tittaren i Vinterstudion att tro att de sporter som visas är stora internationella angelägenheter. Här följer några korta meningar från krönikan:

”Programmet lägger sin enorma sändningstid på att bevaka världens fyra eller fem minsta sporter, och rapporterar sedan om de här sporterna som om de vore högoktaniga, internationella angelägenheter, så när en svensk längdskidåkare får brons på femmilen så är bedriften plötsligt enorm, han är inte bara duktig, han är en bragdman, en levande legend, han är större än Muhammad Ali, viktigare än Pelé.”

Om inte över 100 länder slutar med tennis och om inte de enorma resurser som pumpas in år efter år i de stora tennisförbunden är det bara att glömma att tennisen kommer att komma dit vi var igen. Då måste vi istället se på vad vi är bra på och detta budskap ska vi förmedla framförallt genom de nya social medier som finns. Här tänkte jag ta några exempel på vad tennisen är grym på:

• Jag fortsätter att googla på den sporten som är mest jämlik i världen. Högst upp på de flesta listorna kommer….tennis! Framförallt när det gäller att fördela prispengar och tittar man på Grand Slam turneringarna är det faktiskt helt jämnt mellan herrarna och damerna. När det gäller antalet utövare så ligger tennisen även här långt framme. När jag sedan tittar på herrturneringarna dyker det även upp fler och fler kvinnliga domare. Härligt!!Huruvida det ligger till i olika förbund, styrelser mm har jag betydligt sämre koll på men när jag satt i styrelsen i SvTF för 20 år sedan så såg det tyvärr inte särskilt jämlikt ut. Nu om någon gång tror jag det är extra viktigt att få en bra mix av bägge könen samt äldre och ungt med tanke på hur snabb utvecklingen i samhället går. Detta är givetvis en enorm utmaningen med tanke på hur svårt det är att locka folk till ideella uppdrag i dagens idrotts Sverige överhuvudtaget.
• Visste du att du lever nästan 10 år längre om du håller på med tennis i jämförelse om du är stillasittande. Tennis är faktiskt den sport man förlänger livet mest med enligt en undersökning som en rad danska forskare gjorde i samband med en studie om hjärt -och kärlsjukdomar. Artikeln som stod i tidningen I Form förra året berättade att den näst bästa sporten för ett längre leverne är badminton på drygt 6 år och på plats nummer 3 hittar vi fotboll. Om man däremot var en flitig gymbesökare förlängdes livet endast med ett halvår och man drog framförallt slutsatsen att den sociala aspekten var väldigt viktig. Något som du givetvis får med en eller flera motståndare på andra sidan nätet.
• Varje år börjar åtskilliga svenska tennisjuniorer på ett college i USA. Jag har ingen statistik men jag skulle gissa på att det är 30-40 stycken. Per år! I och med att jag känner väldigt många tennisspelare som har varit på college kan jag säga att nästan alla dessa har fått ett kanonjobb efter avslutade studier. Antingen i Sverige eller i något annat land. Stor eloge till alla tränare i Sverige som har lotsat sina adepter ända fram till college. Jag läste också Simon Freunds reportage om college i förra numret av Svensk Tennis. Vilken resa dessa år på college verkar vara!
• Att tennisen är en sport som man kan hålla på med hela livet är ingen hemlighet. Här kan jag också ha fel men det känns som att veteran-SM för tillfället svämmar över av anmälningar i de olika klasserna. I dagens samhälle letar ju fler och fler efter olika utmaningar och att börja tävla i tennis är en utmaning som många tar. Dock inte alla som tycker att det verkar för svårt. När kommer första sanktionerade tävlingen för vuxna nybörjare med grön-prick-boll? Dessutom finns det olika nätverksgrupper inom tennisen där deltagarna är supertaggade. Personligen älskar jag deras entusiasm och blir lika taggad själv varje gång jag tränar med dem. 

Det finns massa mer exempel på vad vi är grymma på inom tennisen och som vi ska vara väldigt stolta över. Inte bara resultat med andra ord utan andra viktiga aspekter som ibland kanske är viktigare än själva resultatet. Skulle det sett annorlunda ut om vi hade en bättre mix i våras styrelser och förbund. Gammalt och ungt. Man som kvinna? OM det hade varit fallet; hade tongångarna på sociala medier sett annorlunda ut då och framförallt: hade det skrivits mer på Instagram, Facebook mm? Jag upplever tennisen som mycket mer positiv i vissa andra länder. Trots uteblivna resultat. Hur gör dem? Skulle vara intressant att veta.

Jag skrev i en artikel förra året hur jag trodde att svensk tennis skulle se ut i framtiden. De närmsta åren är jag positiv. Men därefter? Framförallt tänker jag på gamla tennisbanor och gamla hallar som behöver restaureras. Hallar och banor som byggdes på 70 och 80-talet. Många av dessa gamla banor har redan förfallit men även flera hallar runt om i landet behöver en rejäl ansiktslyftning. Det finns väldigt många klubbar som har varit grymma på att se in i framtiden genom att buffra pengar och ta ut dessa när man behövt att göra nödvändiga arbeten med hallen. Gym, stilig entre eller följt den senaste trenden och byggt padelbanor. Alternativt finns det de klubbarna som har en förstående kommun som hjälper till. Men så finns det även de klubbarna som har haft styrelser som bara har tittat på tennismålen och glömt de ekonomiska målen. När man då ska försöka vända skutan och prata med kommunpolitikerna står tennisen oftast på ruta minus ett pga hur gemene man uppfattar tennisen; överklassporten som borde kunna betala för sig själv.

För dessa klubbar borde det finnas hjälp från förbundet. En eller några som endast skulle jobba med klubbutveckling och kan ge de tips och råd till styrelser som inte har den erfarenheten som många klubbar har. En kostnad som givetvis måste betalas av några och i min värld måste i så fall medlemsavgifterna inom Svenska tennisförbundet höjas. De enda som skulle kunna motsätta sig ett sådant förslag anser jag är personer som endast tänker ett år i taget. Jag är helt övertygad att dessa pengar skulle betalas tillbaka med råge.

Avslutningsvis; för att få fram budskapet måste alla som gillar tennis hjälpas åt. Oavsett om du är elit, tränare, klubbdirektör, motionär eller TV-tittare av tennis. Gammal som ung. Man som kvinna. Bara för några år sedan var det i stort sett endast tidningar och TV som satte trender. I dag kan de även skapas av sociala medier. Och vilka sporter har så mycket att skryta om som tennisen. Tennis är kul, tennis är en jämlik sport, tennis är en sport för livet, tennisen är älskad i nästan alla länder.  Glöm aldrig detta!!

#framforflerirorelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

När jag var 12 år spelade jag SALK Open för första gången i mitt liv. Året var 1979 och i åttondelsfinalen hade jag som oseedad lyckats slå toppseedade Martin Persson. Den kvällen gick jag på små moln. Dagen efter klockan 8.00 spelade jag kvartsfinal mot Roland Rakell och min promenad bland molnen fick ett väldigt abrupt slut då jag för första ( och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv förstod innebörden med att ”ta cykeln” hem efter förlorad match. Rolle hade nämligen fullständigt pulvriserat mig med 6-0,6-0!

8 år senare fick jag min revansch. Svenska Tennisförbundet arrangerade sista utomhus-SM:et för seniorer och i kvarten lyckades jag gå segrande ur i striden i en väldigt tuff 3-setare.  Vid det laget hade jag börjat min vandring mot topp 100 på världsrankingen och med tanke på att Rolle vid det laget inte hade några ATP-poäng så var jag klar favorit till att vinna den matchen. Trots det var det som sagt kanontufft.

I mina ögon var Rolle en typisk idrottsman. En riktig fighter och han gav inte bort en boll i onödan. Både som 12-åring och 20-åring. Han älskade fighten och när jag drygt 30 år sedan frågar honom om det stämmer svarar han: – ”framförallt var jag en 100% idrottskille. Faktum är att fotboll var den sporten jag höll på med mest fram till 14 års ålder. Därefter blev det i stort sett bara tennis”.

I somras läste jag en artikel i Aftonbladet om hur Rolles son, Rickard, växte upp tillsammans med sin storebror och lillasyster och där pappa Roland bla skapade en ishockeyrink på tomten för att barnen skulle kunna lira hockey med hela grannskapet. Jag har dessutom pratat med många personer runt om Rolle och samtliga berättar att han sprutar ideer om hur man kan lära sig olika saker samt att han har en förmåga att inspirera sina adepter till att älska sin tennis.

Därför hade jag minst sagt höga förväntningar om att detta samtalet skulle bli intressant. Mina förväntningar slogs med råge. Det var ett av de mest intressanta samtalen jag har haft på länge där jag faktiskt såg min själsfrände i väldigt många saker som Rolle gjorde. Enda skillnaden var att han har förvekligat alla sina ideer och kommit otroligt långt i det han brinner för allra mest i livet. Nämligen idrott och framförallt tennis

Rolle har varit tränare på TSK Malmen sedan 27 år tillbaka och sonen Rickard är en av de hetaste svenska spelarna i NHL. Vägen dit var via glädje och passion men även hårt arbete. ”-Jag liksom mina barn, älskade sport och att tävla mot allt och alla. Flera juniorer pratar om att de har försakat mycket av kompisar, fester mm när de är tonåringar men då har man inte förstått vad det handlar om. De som anser att man har försakat något för sin idrott kommer ändå aldrig att bli bra. Det är ju idrotten som ska vara det roligaste som finns. Oavsett om man är 7,12,15 eller 18 år”

När Rolle var junior tillhörde han de 10 bästa spelarna i landet i sin ålder. Trots det var fotbollen den stora passionen i hans liv.  ”- När jag var 13 år blev jag uppflyttad att spela med Djurgårdens 15-års lag. För mig blev detta väldigt negativt. I och med att jag spelade tennis missade jag en del fotbollsträningar och tom en och annan match. Spelarna i 13-års laget accepterade att det var så men de som var 2 år äldre hade svårare att förstå att någon som för det första var 2 år yngre och dessutom höll på med en annan sport skulle vara med i deras lag. Resultatet blev att inga gratulerade mig när jag gjorde mål och när dessutom en tränare tyckte att jag borde lägga av med kärringsporten tennis kände jag inte för att fortsätta längre”

Den erfarenheten gjorde att när hans äldsta grabb Robin, skulle börja i ett fotbollslag samtidigt som han höll på med en annan sport sa Rolle till tränaren, som just hade tagit ut Rolles grabb till förstalaget, att han ville att Robin skulle vara med i andralaget istället. En förvånad tränare gjorde som han blev tillsagd och Robin växte sakta men säkert in i laget och blev därefter uppflyttad till förstalaget där han togs emot med öppna armar

När Rolle fyllde 20 år satte den femte stressfrakturen i ryggen stopp för hans tenniskarriär. SALK erbjöd Rolle direkt ett tränarjobb och han fick börja träna deras bästa juniorer. Det var inte förrän den dagen han av en slump började träna några äldre amatörer som han förstod hur svårt det var att lära ut tennis. ”- jag har alltid haft lätt att lära mig olika saker själv. När jag sedan skulle förklara vissa slag från grunden fattade jag att mina kvaliteter inte räckte till” Istället tog han fram gamla VHS band på Agassi, Sampras mm och kollade in hur de spelade. Frös slagen i varenda vinkel, kollade hur de roterade och efter månader av slit framför TV:n började jag förstå hur jag lättast skulle få mina adepter att förstå hur man skulle bära sig åt för att slå det perfekta slaget”

När jag pratar med personer i Rolles omgivning är det två saker som är gemensam nämnare; han har mängder med ideer och han är alltid väldigt entusiastisk och dedikerad i det han gör. Med tanke på att han har fått fram mängder med duktiga spelare, såsom tex Patrik Rosenholm, Maria Strandlund, Siljeström mm kan man ju fundera på varför inte förbund eller andra klubbar har ryckt i honom.

”- Drivkraften ligger hela tiden i utmaningen att få varje spelare att nå sin fulla potential. Sedan spelar det ingen roll om den utmaningen finns i en världsstjärna, en annan klubb, ett annat förbund eller dylikt. På TSK har jag alltid utmaningar. En av mina styrkor är att jag är envis. Jag ger mig inte förrän slaget sitter. Kan jag inte lära ut tex ett slag går jag och funderar på hur jag ska lära de det. ” ett gammalt handledsskydd jag rotade upp på vinden var senaste iden jag fick. Det var en junior som doppade racket alldeles för mycket när hon skulle slå backhand. Efter tre timmar med handledsskyddet satt backhanden som den skulle. Idag kan man få mängder med övningar och ideer på nätet. Sedan kan man också justera några så att de passar just ditt eget syfte”.

En ide som definitivt gick hem var när sonen Rickard var yngre och de inte kunde göra särskilt mycket på vintern. Jag hade sagt till min fru att vi inte skulle ha en massa blommor mm på tomten så att vi istället skulle ha möjlighet att ha aktiviteter för våra barn samt barnen i närområdet. Det blev som en fritidsgård utomhus med fotboll, tennis och en mycket annat där barnen fick röra på sig. När vintern kom fanns det inget att göra för dem och då kom jag på iden att göra en ishockeyrink med måtten 12*8 meter. På den tiden fanns inga färdiga sarger man kunde köpa så jag snickrade ihop rinken genom att ha plywoodskivor i botten, presenning, brädor för sargen, golfnät runtomkring samt en strålkastare. Rinken blev rejält utnyttjad och det var hela tiden ett jäkla drag. En dag satte jag fram en tunna med varmt vatten och en handduk och sa till barnen att man kunde ”spola” isen genom att dra handduken med varmt vatten på den. När jag efter en timme hörde att det hade blivit helt tyst på rinken trodde jag att de hade gått iväg. Istället var det en av de som ”spolade” isen medan de andra vilade mellan första och andra periodpausen.

Det är inte bara inom tennisen som Rolle har ifrågasatt olika beteende. När han var på hockeyträningen bland de första gångerna såg han att de hela tiden värmde upp genom att åka varv efter varv. Varje gång åt samma håll. När han påpekade det för tränaren svarade han med att han aldrig hade tänkt på det och därefter blev det att killarna fick åka i åttor eller åt andra hållet. Även när det var allmänhetens åkning och man inte fick ha klubbor fann han råd.  Rolle skaffade istället en handboll som de spelade fotboll med. Resultatet blev att de lärde sig att åka på en skridsko när de var tvungna att skjuta eller passa med den andra foten

”-Det är mycket som tennisen och ishockeyn har gemensamt när det gäller fysiken. När jag tränade med mina barn utgick vi mycket till att börja inifrån och ut.” Dvs bålen var nummer ett samt är ju balansen i båda sporterna så oerhört viktig. Jag har nämnt detta i mina andra artiklar att det är mängder av gamla storspelare från Sverige som har hållit på med både hockey och skridskor och på det sättet fått sin fina balans och stark bål. Om man dessutom tycker det är roligt så är detta ett solklart komplement till din tennis. Spelare som tex Borg, Wilander, Norman, Björkman, Järryd, Nyström mm var grymma på skridskor. En slump? Tjena!

När jag frågar varför det till slut blev hockey för tex Robin och Rickard blir det enkla svaret att de tyckte det var roligast. Robin håller fortfarande på med hockey i Norge och Rikard som bekant i USA. Trots de framgångarna som Rickard har pratar han ofta med sin pappa och analyserar hur han ska förbättra vissa saker med sin hockey. Rolle sitter och tittar på matcherna på TV hemma i Sverige. Går igenom olika sekvenser och därefter kommer de fram till hur Rickard ska göra nästa gång.

Vilket fantastiskt förtroende för en far att fortfarande sitta och diskutera hur man ska förkovra sig ännu mer i sin sport. Och dessutom om pappan inte ens är uppvuxen med den sporten.

När jag slutligen frågar Rolle att slå ett slag för respektive sport blir svaret om tennisen: ”-Tennisen är den klart svåraste sporten. Om man gillar utmaningar är tennisen fantastisk i och med att den rankas som en av världens svåraste sporter. Dessutom när du tävlar får du ta alla beslut själv. Du får spela hela matchen och kan hela tiden försöka påverka matchbilden själv. Jämför du med tex hockey där man byter hela tiden, man måste dessutom köra genom ett visst spelmönster och du kan bara påverka matchen till en begränsad nivå. Tänk också om du som 12-åring tränar frisparkar 1 timme om dagen i flera månader, det blir match och du ändå inte få slå några frisparkar pga att Kalle i laget alltid får lägga dem. Då är det tufft.”

Med hockeyn gillar jag omklädningsrummet. Tugget, gemenskapen. Även atmosfären i hallen. Mina killar var jämnt och hängde i hallen och blev det några som inte var med på träning i något annat ålderslag frågade de om de kunde få vara med. Ibland gick det och ibland inte”

Än en gång tänker jag på hur stor genomslagskraft vi gamla svenska spelare som fick vara med och fightas i Davis Cup laget har. Visst kan vi tennis och visst kan flera av oss coacha färdiga juniorer och ATP-spelare. Här handlar det lika mycket om hur man ska tänka både på och utanför banan och den erfarenheten har vi allihop. Den erfarenheten går inte att plugga sig till 100% utan den måste man själv ha upplevt. Men att lära ut  6, 7, 8 9-åringar och äldre hur man slår ett tennisslag är betydligt mer komplicerat. De tränare som kan detta uppmärksammas väldigt sällan och det finns ingen ranking för dessa tränare. Men om det skulle ha funnits en ranking är jag helt övertygad om att Rolle skulle vara en av de tränare som skulle ha toppat den listan vid flera tillfällen de senaste 30 åren.

#framåtförflerirörelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Jag har haft världens bästa tenniskarriär. Inte resultatmässigt men med tanke på vilket tennisliv jag fick uppleva från att jag började fram till jag la av tror jag inte många kan säga att de har haft roligare än vad jag hade. Jag har fått vänner för livet, jag levde oförskämt bra på min sport, jag som älskar att tävla fick utmaningar hela tiden samt som sporten tennis utvecklade mig som människa. Dessutom fick jag leva ett liv med så lite yttre press man kan tänka sig trots att jag vid ett par tillfällen tillhörde en av världens 10 bästa tennisspelare.

Tack vare att jag bodde i ett land där Svenska Tennisfabriken AB grundades, behövde jag aldrig vara orolig att få det svenska tennismässiga strålkastarljuset på mig vecka ut och vecka in. Jag var aldrig , trots min 16 år långa proffskarriär i tennis, rankad som den bästa svenska tennisspelaren.

Det var få tillfällen då jag kände yttre press när jag spelade. När vi spelade Davis Cup givetvis fanns det hela tiden en yttre press. När jag spelade Stockholm Open och Swedish Open likaså. Jag tyckte att jag hanterade den pressen bättre än många andra men jag gillade det inte. Jag mådde inte särskilt bra innan tävlingarna och jag var ofta glad när det var över. Visst var det kul med uppskattning när jag spelade bra men att ha det så där året runt skulle jag aldrig ha klarat av.

Idag finns det mer än TV, tidningar och radio som förmedlar hur det går för idrottarna. Med dagens digitala teknik finns det både instagram, Facebook, snapchat och allt vad det heter. Allt uppdateras och det känns som att halva Sveriges befolkning jagar ”likes” på ett eller annat sätt. Själv undrar jag hur nyttigt detta verkligen är för den omskrivna personen. Föräldrar som lägger ut bilder på sitt barn med pokaler efter en enskild prestation, klubbar som gör likadant och barnen som dras med i detta gör att jag ofta ställer mig frågan; kan detta verkligen vara barnen till gagn eller är det jag som inte hinner med i tidens gång? Att däremot lägga ut bilder på ett lag som vinner tror jag är annorlunda

Jag har därför ställt frågan till olika personer som borde ha en bättre inblick i ämnet men jag har hittills inte fått något rakt svar att det ska vara så här eller så där. Endast egna reflektioner och vad man tror detta kan leda till. Både Peter Matsson- RF:s elitidrottschef samt PG Fahlström- forskare inom talangutveckling menade båda att det inte finns tillräcklig forskning för att än så länge kunna dra några slutsatser huruvida barnen tar skada av detta inom idrotten. Samma svar när jag pratade med idrottspsykologen Johan Fallby samt Kjell Enhager mental coach inom både idrotten och näringslivet. Båda var dock eniga i svaret att man ska vara väldigt försiktig när man lägger ut pokalvinnande barn på nätet innan forskningen har visat vad konsekvenserna kan bli.

”Mest skrämmande menar Kjell, är att barnen blir medel för föräldrars egon. Det har t.o.m gått så långt att föräldrar låter barnen spela tävlingar där de vet att de kommer att vinna för att de ska kunna lägga ut bilderna på sociala medier. Den press man sätter på barnen för att han/hon ska upprepa bedriften kan och blir då ofta för tung att bära”

Det som jag personligen tycker är uppseendeväckande är att det pratas alldeles för lite om detta. Medierna som brukar återspegla tidens gång tycker jag lyser med sin frånvaro i detta ämne. Johan Fallby berättade att han i idrottspodden Wag the Dog ( som handlar om motivation och talang) hade haft denna diskussion med handbollsspelaren Jenny Lindell i programmet där hon berättade om sin syn på saken. Personligen är detta enda gången jag har hört det talas om sociala medier och dess konsekvenser inom idrotten

När jag pratar vidare med Johan tycker han det ska vara en självklarhet att klubbar ska ha en policy vad som gäller inom detta område. Ska man lägga ut bilder där barnen står med sina pokaler? Ska resultaten synas och hur ska ett referat efter en fotbollsmatch skrivas? Läggs det ut på klubbens hemsida är det självklart att de omskrivna letar efter omdömet om sin prestation och ser man att ett referat som handlar om en själv ”bara” fått 20 likes istället för 40 likes som det var i senaste referatet  är det lätt att man nedvärderar sin egen prestation och undrar vad som gick snett vilket ger självförtroende en knäpp på näsan.

” Barnen själva kan ju vara de som är mest grymma mot varandra när det gäller sociala medier. Det är ju givetvis ett generellt problem som diskuteras även utanför idrotten. Men när egna referat läggs ut och förlusten skylls på en person som råkade göra självmål eller en ödesdiger felpass kan det vara tungt att gå till skolan dagen efter pga att man vet att man måste förklara för alla varför man gjorde den där usla felpassen”

Både Kjell och Johan tycker att det ska vara en självklarhet för klubbarna att förklara för barnen vad konsekvenserna kan bli om sociala medier används på fel sätt. Och har därför redan klubben en policy vad som gäller när det gäller sociala medier blir det mycket lättare för tränarna att stå på sig så att detta inte händer. Idrotten fostrar och detta är ett utmärkt tillfälle för idrotten att få barnen att förstå konsekvenserna med sociala medier. Även i andra sammanhang.  Att man faktiskt bygger sitt eget varumärke och att kommentarer man sagt kan ligga kvar på nätet för allmän beskådan i flera år framöver.

Men sociala medier behöver dock inte bara vara negativt. Används de rätt är det ju ett utmärkt hjälpmedel för klubbar och tränare att få fram sina budskap på rätt sätt. När jag var yngre och även i senioråldern var det ibland ett litet h-e ibland att hitta träningskompisar på helgerna. Jag kunde ringa upp till 10 olika personer innan jag fick napp. Skulle det istället finnas möjligheten som det finns idag at bara skicka frågan till en träningsgrupp om någon eller några var sugna på lite träning hade ju det underlättat en hel del.

Att barnen får inspiration från andra spelare på nätet genom att se dem spela kan också vara positivt men det behöver inte alltid vara så. När man ser barnen köra ” hot dogs”, slag bakom ryggen, glida på hardcourten på de mesta underliga sätt utan att ta jobbet i hörnen på rätt sätt undrar jag om detta är negativt eller positivt. Visst inspireras barnen av att titta på dessa helt otroliga slag som händer en gång var femte match men man glömmer att det är det hårda arbetet som krävs för att man ska nå dit de flesta i alla fall vill, nämligen att vinna matchen. Då hade jag hellre velat se fler inslag på där man kopierar ” Rocky-filmerna” och där det känns tufft att coolt att bygga upp sig och övningarna man gör även känns roliga och utmanande. MEN, självklart ska man testa dessa fantastiska slag och jag tror tom att man kan lära sig lite av dem, bara det inte går ut på spelarens vanliga tennis. Dock tror jag att de bästa förebilderna för juniorer är de som ett par år äldre och som man lättare kan relatera till.

Jag tar upp ämnen som jag har berört så många gånger innan; Varför tävlar barnen? Varför tävlade jag? Varför ville jag alltid vinna? Var det för att vara alfa-hanen i gruppen, var det för att vilja vara duktig för mina föräldrar, var det för egen skull för att jag skulle se hur långt jag kunde nå, var det för min tränares skull? Jag tror att jag gjorde det för varje nämnda påstående. Skulle någon av dessa personer sätta onödig press på mig genom att skryta för andra hade jag nog inte fortsatt så länge som jag gjorde. Istället satte jag en inre press på mig själv vilket jag kunde leva med och det räckte för att jag skulle få världens roligaste tennisliv.

Slutligen ställer jag ett par frågor till tennis – Sverige: Vad skapar världens roligaste och bästa tennisliv i dagens och morgondagens tennisstjärnor? Och hur hjälper vi dem på bästa sätt som föräldrar klubbar och förbund?