Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan.

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala.

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat.

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet.

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid.

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Under Svaneholm Open fick jag det stora nöjet att vara med i en paneldebatt tillsammans med Mats Wilander. I och med att Mats alltid har varit ett av mina stora föredömen var jag knappast svårövertalad att komma ner till denna debatt där tema var hur vi ska få tillbaka svensk tennis där den en gång var.

Precis som jag nämnde för Jonas Arnesen som var konferencier under debatten, blev det inte mycket till debatt mellan Mats och mig i och med att jag själv växte in och formades i gänget med Mats, Nyström, Järryd mm i spetsen. Däremot formades samtalsämnet mycket åt det hållet jag ville där vi båda två strök under värdeord som ödmjukhet framför resultatbaserade målsättningar. Precis som jag har nämnt i föregående krönikor är det fruktansvärt orättvist att jämföra dagens tennis med tiden då vi spelade pga att konkurrensen idag är så knivskarp. Att media hela tiden jämför olika svenska idrotters resultat med varandra utan att väva in någon slags verklighetsförankring i hur många som utövar respektive sport i världen är också helt fel enligt mig för detta ger en skev bild av verkligheten till gemene man. Jag tycker inte svensk idrott är där den var en gång i tiden men som läsare och lyssnare kan man uppfatta att vi är fantastiska med tanke på folkmängden och minst lika bra som förr. Visst är vi bra, men lika bra som förr. Nej, det tycker jag absolut inte. Då var vi mer framstående i de större sporterna

Så därför tycker jag vi ska gå tillbaka till temat om hur vi ska få tillbaka svensk tennis hur den en gång var UTAN att stirra oss blind på resultaten och ställa oss frågan: hur ska vi få tillbaka svensk tennis? Är juniorerna lika laddade som vi var när vi gick ut på tennisbanan? Har juniorerna idag samma respekt för sin idrott och sin omgivning som vi hade? Har juniorerna samma inställning som vi hade på banan när de spelar match, dvs det där j-r anamma som behövs för att vara skillnaden som gör skillnaden? Vad tar juniorerna med sig efter avslutad tenniskarriär och framförallt hur uppfattar dagens spelare som är i 20-25 års åldern sin juniortennis kontra hur vi upplevde tennisen? Och en fråga som jag ofta ställer mig; hur uppfattar gemene man ( icke tennisspelare) svensk tennis idag?

Och en del av dessa frågor berörde Mats och jag idag utan att egentligen ha 100% facit. Ett av orden som Mats verkligen strök under var ordet respekt. Att ordet respekt är minst lika viktigt att lära sig som att lära sig slå en forehand eller backhand. Mats gav flera exempel på både juniorer och seniorer som på olika sätt har visat både det ena och det andra dvs respekterat allt och alla samt vice versa. Här har ju ledarna ett mycket stort ansvar att berätta vad som gäller både på och utanför banan. Själv hade jag ju turen att ha en tränare i Tim Klein som knappast var rädd att säga till mig när jag gjorde något galet. Dessutom hade jag lika mycket tur som senior att hamna i en grupp svenska tennisspelare där det fanns personer som kunde säga till när man klev över gränsen.

På vår tid respekterades de svenska tennisspelarna så högt att vi väldigt sällan hade problem med andra spelare, antingen på eller utanför banan. Jag uppfattade att utländska spelare såg  upp till oss svenska. Inte bara för våra resultats skull utan även för vårt uppträdande på och utanför banan. Och vi spelare var stolta över att få vara en del av gruppen som hade så jäkla gott rykte bland spelare och publik runt om i världen. Vilka spelare ser tennisvärlden upp till idag? Givetvis de som är bäst på banan men det är också enligt Mats andra anledningar till att spelare ser upp till dagens 3 superstjärnor. Jag tänker då på Federer, Djokovic och Nadal. Mats berättade att när han gör  intervjuerna med dessa tre spelare i Eurosport så ser jargongen inför intervjun alltid likadan ut. De går fram till samtliga som jobbar i studion allt från assisterande kameramän till huvudmännen i Schett och Mats där de tar i hand och säger sitt namn till personer de inte har träffat förut. Detta gör inte så många av de andra spelarna som ligger sämre rankade. Varför? Blyghet, arrogans, respektlöshet? Inte en aning men en sådan här detalj i idrottslivet är nog så viktig. Genom att skaka hand och presentera sig visar man respekt mot omgivningen. Man behandlar alla lika och respekterar samtliga människor oavsett rang.

Precis så som man ska göra för sin sport. För varför behöver man ha respekt och ödmjukhet för sin egen sport? Svaren är givetvis givna. Har du inte rätt respekt och ödmjukhet för din motståndare kommer du med all sannolikhet att spela sämre tennis. Har du inte 100% fokus på din uppgift på och utanför banan kommer du aldrig att nå fram till din maxkapacitet. Tony Nadal fick frågan varför Nadal, Djokovic och Federer är så totalt dominanta i dagens världstennis. ”helt enkelt för att de är mer dedikerade till sin idrott än alla de andra” Med det menade han att de andra inte är dedikerade till sin uppgift att bli bättre tennisspelare men han menade att många av dagens yngre spelare är mer måna om andra saker än just tennisen.

Har dagens yngre svenska spelare ingen respekt då? Vet man vad vett och etikett innebär. Visst har flera av dagens ungdom det men detta var absolut bättre förr. Allt curlandet gör att barnen inte vet hur man ska bete sig. ”De kallar mig kungen hemma” sa en 14-årig junior vars föräldrar hjälpte honom med det mesta hemma. För denna personen har det trots allt gått jäkligt bra i livet och det är en person som jag verkligen gillar men för andra som blir curlade i parti och minut kan jag garantera att det har gått sämre för.  Och i och med att det är föräldrarna som vill mer än barnet i många fall vet inte juniorerna hur man ska vara på banan för att kunna prestera sina bästa resultat. Antingen står man med kepsen i hand för att man vill vara sina tränare eller föräldrar till lags att vara helylle på banan eller går man över gränsen där man använder fel metoder för att vinna sina matcher genom fusk på olika sätt. Här anser jag är den största skillnaden mellan dagens svenska och gårdagens svenska juniorer. Vi var verkligen inte Guds bästa barn på banan men jag anser att det var betydligt fler av oss som hade ett jäklar anamma på banan utan att ta till oschyssta medel som drabbade motståndaren. Hittar vi tillbaka hit är jag övertygad om att både resultat och självkänsla skulle stärkas hos betydligt fler spelare och att vi skulle ha känt än mer stolthet av vad svensk tennis producerar. ”varför har man tagit bort det faktum att förloraren inte dömer”, fortsätter Mats. ”Förr fick man koncentrera sig på spelet, taktiken, hur man kunde ta sig in innanför motståndaren. Idag måste man koncentrera sig på om motståndaren fuskar”

Det andra ämnet som Mats tog upp för att svensk tennis skulle bli bättre var helt sonika; kasta bort alla bollkorgar och lär juniorerna spelet tennis bättre. Han gav en känga till dagens tennisspelare som han tyckte hade alldeles för lite spelförståelse med några få undantag som tex Tsisipas och Murray. Problemet tyckte han började när akademierna startade med Bollitieri i spetsen. Där lärde man sig slå backhand, serve, volley mm men problemet var när det kom till spelförståelse i och med att alla spelade i stort sett likadant. Jag är ju ett lysande exempel själv på en liten annorlunda spelstil där min forehand var dubbelt så hård som min backhand och motståndaren fick en ofrivillig tempoväxling när jag inte hann runt för ett forehandsslag utan var tvungen att slå från min svaga backhandssida. Ett annat exempel som Mats tog upp var Edbergs svaga forehandssida. ”jag tyckte det var mycket skönare att slå på hans backhandssida för där kom bollen mer normalt tillbaka. Slog jag på hans forehandssida visste jag aldrig hur hårt och framförallt var bollen landade när Stefan returnerade den” Och här är jag den första att hålla med. Det fanns ju ingen annan i världstennisen som hade Stefans forehand och därför var man ju inte van vid ett sådant slag.

Hur många procent av sin träning ska man då lägga på poängspel kontra teknik. Olika beroende på hur långt du har kommit i din tennisutveckling naturligtvis men Mats tycker att man ska spela sin första poäng så fort man har lärt sig att få bollen över nät. Utmana dina kompisar. Utmana din mamma, mormor äldste personen i klubben osv. Och även detta tänk går helt i linje med min egen tennisfilosofi. Det är utmaningen som gör att du är på tårna och vill ha över bolluschlingen över nät. Igen och igen och igen. Om ni någon gång står och studerar ett fält där barn spelar minitennis och en av stationerna är rundtennis, titta då på hur mycket mer man är på tårna då barnen ska försöka få över bollen över nät när det är deras tur. De vill ju inte åka ut. Jämför en bana där de bollar med sin mamma eller pappa samt banan där de möter sin kompis.  Eller när man tex spelar “King”. Vilken bana är man mest tänd på att få över bollen och vilken bana är man minst tänd på att få över bollen? Hittar man de rätta knapparna att trycka på för att få varje individ att vilja prestera sitt yttersta har man hittat helt rätt. Själv älskade jag att spela poäng och var klart mer laddad när jag körde poäng än när jag tränade att slå över en massa bollar över nät utan att kunna vinna något. Och är det något råd vi från gamla generationen kan ge dagens juniorer är att spela poäng. Älska utmaningen som dina träningskompisar ger dig

Ytterligare ett ämne som diskuterades var från ytterligare en person som satt i panelen där man tog upp vikten av att lära juniorerna mental träning. Precis som jag var inne på innan är ju att hitta rätt balans på banan för att kunna prestera sin bästa tennis. Alla spelare fungerar ju olika och vissa spelare upplever man som extra trygga på banan. Mats var ju givetvis en av dem. Själv var jag väldigt nervös innan matcherna men på banan tyckte jag att jag nästa alltid presterade min bästa tennis i viktiga matcher och de gånger jag inte gjorde det hade jag ofta ”nycklar” som jag plockade fram för att kunna prestera bättre. ”Nycklar” som jag fått genom erfarenheter genom åren som spelare och även kloka råd och nycklar från Kjell Enhager. När jag ser tillbaka på min karriär vet jag också hur mycket gruppen svenska tennisspelare på touren betydde för mig samt hur mina kompisar under juniortiden behandlade mig. I och med att jag kände mig så genomtrygg i gruppen kände jag mig även trygg på banan och trots att förmodligen inte många av oss tänkte på det var vi varandras psykologer pga vår underbara teamkänsla.

Om inte ens ego är för stort så finns det ingen anledning att inte jobba i grupp där man förutom att man hjälper varandra med de mentala bitarna även kan hjälpas åt sparringmässigt, taktiskt, praktiska detaljer med resor, uppehälle mm och dessutom blir det billigare om man är några stycken.

Jag hör personer som tycker att jag är bakåtsträvare när jag försöker övertyga min omgivning att det var bättre förr med teamtänk. Idag verkar man tro att ju mer folk man har runt omkring sig, ju bättre resultat. Förr kunde man springa upp och ner för en backe, göra armhävningar, situps mm men idag krävs det analyser i allt man gör annars blir resultatet fel. Problemet är bara att spelarna inte är robotar

Jag går så långt att jag anser att vi måste ändra tenniskulturen i Sverige. Att vi också borde snegla på sporter som har en kultur där inblandade vet vad ordet respekt och ödmjukhet betyder, ( likt kampsporterna). Har vi gått för långt för att detta någon gång skulle kunna bli verklighet? Absolut inte. Med en tydlig linje med alla inblandade är jag övertygad att detta skulle kunna gå. Men vågar vi ta det här steget? Vågar vi vara ”bakåtsträvare”? Frågar du de som var med under det svenska tennisundret ( spelare och tränare som både var involverad på touren och i klubben) och fick uppleva det vi fick  skulle garanterat 90% svarat att detta är den riktiga vägen där man ev adderar en och annan modern tanke. De senaste 20 åren har vi gått motsatt väg och kanske kommer de flesta tycka att fortsätta att curlande föräldrar, ja-sägande tränare samt ego-fixerade spelare som är skapade av de två förstnämnda personerna är den rätta vägen att gå . Men i min värld kommer i alla fall alltid den modellen som fortfarande skulle vara mest framgångsrik stavas ”svensk tennis 70-80 och 90-tal”.

#framåtförflerirörelse

Krönika av Magnus “Gusten” Gustafsson

Min etiska kompass snurrar åt alla håll nuförtiden. Bara för 5-6 år sedan stod den relativt stadigt åt ett håll men numera vet jag inte vad jag ska tro längre. Senast jag verkligen höll på att tappa fotfästet var när jag kom på mig själv funderande om hur mina ”Små Lirare” adepter skulle svara med samma mynt mot fuskande utländska spelare efter ett par Tennis Europe turneringar.

Jag är inte särskilt politiskt insatt. Jag tror att jag är den typiska medel-Svensson som knorrar lite då och då. Skakar på huvudet åt vissa länders och personers sätt att styra saker och ting. I min lilla värld har det alltid känts som om majoriteten av världens befolkning har samma liknande ideal.

Men denna romantiska värld har på bara några år fått sig en törn när ledarna av de länder jag respekterade bl.a vägrar tro på vetenskapen, gör allt för att dölja sanningar och dessutom nedvärderar andra politiker på ett sätt som jag inte är van vid. Ord som kompromiss och samarbete försvinner mer och mer.

När jag tillsammans med andra tennisföräldrar för första gången får uppleva en Tennis Europe-turnering tappar jag ännu en gång fotfästet för mina ideal. Hur bemöter man detta oerhört utbredda fusk frågar en av föräldrarna? Ingen aning svarar jag. På min tid fanns inga Tennis Europe-turneringar och personligen spelade jag min första internationella juniorturnering som 16-åring vilket var junior-EM för lag. Därefter spelade jag en handfull juniorturneringar som 17 och 18-åring men jag hade inget minne av att det fuskades så här mycket.

Kanske är det så att jag förtränger dessa negativa minnen. Men bara det faktum att jag funderar på olika sätt för mina ”Små Lirare” att fuska tillbaka gör mig livrädd. Hur tänker inte då andra föräldrar och tränare som till skillnad från mig inte har varit lika involverade inom tennisen

Idrotten är så oerhört engagerande och givetvis måste den vara ett föredöme i etik och moral. Många svenska idrottsförbund kämpar väldigt bra med detta problem och det ger även resultat. Hur kampen mot fusket ser ut med andra internationella förbund har jag väldigt dålig koll på men att tennisen har ett gigantiskt stort problem på olika områden råder inget tvivel om. Uppmärksammade fall av vadslagning, dopingfall och på den mindre kända futuretouren är det djungelns lag som gäller. Daniel Windahl har t.o.m berättat att han har dödshotats och relativt nyligen uppdagades det att 83 personer från Spanien-varav 28 spelare- misstänktes för läggmatcher på Challenger och Future touren.

Anledningen till att Tennis Europé skapades var att ge flera landsmän ute i Europa bättre möjligheter att mäta sina krafter mot jämnåriga från andra länder. För de som bor i tex mellan Europa är det inte så långt mellan de olika länderna och det finns alla möjligheter till att åka mellan flera olika länder inom arealer som är betydligt mindre än Svealand. Men vad hade Tennis Europé för ideer om tex fair play när man startade sin junior tour 1990? Diskuterade man om fair play och framförallt hur barnen skulle formas för att när man fyller senior ha den etik och moral som varje idrottsman borde ha? Och hur ser det ut i dagsläget? Har man någon framtida plan hur fusk ska stävjas? Får coacherna signera några papper där man kan bli avstängd om det uppdagas att det fuskas? Tycker Tennis Europé att detta problem har blivit bättre med åren.

Jag var väldigt nyfiken på att få svar på dessa frågor så jag ringde upp Tennis Europé där jag skickades från den ena personen till den andra och efter att även ha mailat till olika personer i 1,5 månad så gav jag upp tanken på att få något svar.

I min värld måste man börja med värdegrunder i väldigt tidig ålder. Ju längre man väntar med att tala om vad som är rätt och vad som är fel desto svårare blir det att få gamla hundar att sitta. Om man i hela sitt liv har märkt att fusk lönar sig, varför ska man då inte fortsätta med det? Och när tom ens omgivning i föräldrar och coacher eldar på fusket med olika tricks så tror man givetvis att det är detta som gäller. Tecken, små vattenflaskor ( så att man kan säga något tips när man lämnar flaskan) låååååånga toabesök mm är bara en rad tricks som är väldigt utstuderade från både barnen och föräldrarna.

Och det är nu jag börjar bli lite nervös för framtiden för normer idag är inte samma som de var för några årtionden sedan. När världens mäktigaste man ( enligt Washington Post) har ljugit 5 gånger om dagen sedan han tillträdde genom twitter och tal till folket, ger ju det signaler till övriga världen att det är ok att ljuga. Och i idrottens värld är det inte bara de allra bästa idrottsmännen i världen som har ett ansvar att uppträda korrekt. Även duktiga juniorer har ett ansvar mot sin omgivning, för jämnåriga och yngre ser på dem med nästan samma ögon som de gör mot vuxna idoler. När de bästa juniorerna i Europa då fuskar som de gör tror ju juniorerna som deltar där några gånger per år att det är så här det ska gå till.

För vissa landsmän är det än viktigare att göra bra ifrån sig i dessa Tennis Europé turneringar. En bra ranking ger nämligen möjligheten till mer sponsring från förbundet i tex resor, träning och uppehälle. Skillnaden mellan att kanske ligga som femte landsman på Tennis Europé rankingen kontra om man ligger 4 gör att man får helt andra förutsättningar. Denna placering kanske är så liten att en semifinal kontra en kvartsfinal gör att man passerar sin landsman på rankingen. Om etik och moral inte finns alternativt om det inte finns en domare, hur tror ni man dömer en boll då som är precis på linjen vid ställningen 5-5 i tredje set och man har breakboll?

Att ha betalda domare tror jag inte skulle fungera för det blir alldeles för dyrt samt svårt att organisera men att deltagarna får döma vid förlust menar jag är det enklaste sättet att lösa problemet. Landsmän får inte döma varandra och visst kommer det bli att om någon spelare har en kompis över landsgränsen som får döma sin kompis tror jag ändå detta är det bästa sättet

Ett annat sätt som Mikael Tillström berättade för mig är hur USTA har tacklat problemet. Där har man matchledare som säger till om spelaren dömer fel. Första gången det blir ett feldomslut tilldelas motståndaren poängen. Andra gången blir det gamestraff. Tredje gången diskvalificeras man. Då ska det mycket till att man fuskar när man vet att det står matchbevakare och man vet att man kan diskas om man fuskar

En annan sport som verkligen har tagit reglerna på allvar är golfen. Om man skulle bli påkommen att fuska på en tävling blir man avstängd under en längre tid. Tufft, men det har i alla fall resulterat till att få spelare som har ambition att gå långt inte fuskar

Jag hoppas innerligt att man tar upp ämnet om domarfrågan ytterligare en gång i Sverige där förlorande spelare sätter sig i stolen efter en förlust. Det behöver inte vara så i alla turneringar men åtminstone i de 15-20 största turneringarna. ( Salk, Båstad, JSM inne och ute samt deltävlingarna till JSM utomhus) I dessa turneringarna spelar de bästa spelarna och det är de som är föredömen för de lite sämre. Regeln ska vara att man aldrig dömer en match från en äldre åldersklass och om man verkligen inte vågar döma så får man i alla fall sätta sig i domarstolen och hålla räkningen. När jag pratat med spelare, föräldrar, tränare och tom det tävlingsrådet som röstade ner iden om att förlorande spelaren ska sätta sig i domarstolen förra gången, känns det som att en klar majoritet vill ha en förändring på hur det ser ut i dagsläget.

Skulle detta då hjälpa till att få bättre tennisspelare i Sverige. Svårt att säga. Men definitivt skulle man hjälpa flera svenska juniorer om vad som är rätt och fel vilket de tar med sig senare i livet. Inte för att problemet med fuskande svenska spelare i Sverige är lika stort som det ser ut på Tennis Europé turneringar men det förekommer definitivt.

#framåtförflerirörelse